Kristendomens onda politik

De kristna brukar slå sig för bröstet och säga att deras religion är en fredens och kärlekens religion. Men om man läser historia ser man att politiken i de samhällen som har präglats av kristendomen har så gott som alltihopa kännetecknats av krig och förtryck!

Det var som bekant Medeltidens Europa som var kristendomens guldålder, om man går efter hur stor roll religionen spelade i medborgarnas, och härskarnas, liv. På Medeltiden var både folket och monarkerna i Europa så fanatiska i sin tro på den kristna religionen att de drog ut på jättedyra, årslånga korståg. De ruinerade sig genom att fara till Palestina för att där utkämpa blodiga krig mot muslimerna, i huvudsak för religionens skull. Och lagstiftningen i Medeltidens Europa var präglad av den kristna religionen. T.ex. kunde medborgare straffas hårt om de dristade sig till att arbeta på Sabbaten. Och stackare som gjorde misslyckade självmordsförsök avrättades som straff för att de hade trotsat Gud, genom att försöka släcka det liv som Han enligt kristendomen hade gett dem. Dödstraff för försök att dö - galen kristen "logic"!

Så kristendomen spelade uppenbarligen en stor roll i politiken i Medeltidens Europa. Och hur såg den politiken ut? Kan någon på allvar göra gällande att politiken i Medeltidens Europa präglades av fred och kärlek?

Nej, Europa på Medeltiden var fylld till bredden av krig och förtryck. Krigen och förtrycket låg i själva kristendomens natur. Kristendomen säger ju att det mänskliga förnuftet är bräckligt - så bräckligt att människor inte kan fatta verkligheten med förnuftet allena. Kristendomen insisterar på att människor måste, åtminstone i de viktigaste frågorna, lita till den blinda tron för att förstå tillvaron.

Men tro – vad är det? Att "tro" betyder att du tar något för att vara sant utan bevis, eller rentav trots motbevis. Så att du "tror" betyder att du tar något för att vara sant, utan att ha någon giltig föranledning att göra så. Ingenting därute i verkligheten utgör orsaken till dina uppfattningar. Tro är till sin natur alltid godtycklig.

När man bara tror är därför allt möjligt. Kristna kan t.ex. få för sig att Jesus förvandlade vatten till vin. De kan få för sig att jorden endast är 4.004 år gammal. De kan få för sig att brinnande buskar kan tala. De kan få för sig att oskulder kan föda barn. O.s.v.

Men varför skulle de då inte likaväl kunna tro på sagan om Rödluvan och vargen? Och varför kan de då inte likaväl tro att Muhammed var Guds utsända istället för Jesus? Och varför kan de inte likaväl tro att det finns dussintals, eller rentav hundratals gudar - som i Hinduernas eller vikingarnas föreställningsvärld? Och varför kan de kristna inte likaväl tro på vetenskapsmännens teorier om evolutionen, kvantfysiken, relativitetsteorin, Big Bang o.s.v.? Varför inte tro på ateismen förresten?Och varför inte dyrka Satan och hålla på med människooffer? Om man bara tror - varför skall man då tro på en viss sak, och inte på en annan?

Svaret är att egentligen vet du inte vad du skall tro på, om du är kristen - inte förrän någon yttre kraft bestämmer det åt dig. Den yttre kraften som bestämmer vad religiösa människor tror på är i alla sant religiösa samhällen den politiska makten: ”Fursten”.

När människorna i ett samhälle går efter blind tro - då uppstår genast ett virrvarr av otals konkurrerande tron. I kristendomens barndom, t.ex., fanns det otals kristna och icke-så-kristna sekter - som alla högljutt sade sig själva vara den ”sanna tron”. För att inte samhället skall kollapsa och bli till en anarki måste då någon bestämma vad alla de andra skall tro på - med svärdet som övertalningsmedel.

Så i alla sant religiösa samhällen, utan undantag, bestämmer staten vad människorna skall tro på och vad de skall göra. Det finns helt enkelt ingen sådan sak som ett samhälle präglat av religion där det råder politisk frihet i längden [Ge mig ett enda motexempel om Ni kan, snälla läsare.].

Och detta gäller inte bara Medeltidens Europa. Martin Luther förespråkade som bekant att staten skulle hålla allmogen i strama tyglar. Och Calvins teokrati i Geneve var nära nog ett totalitärt samhälle. Och det är väl ingen tillfällighet att det katolska Latinamerika har regerats av en brokig samling av diktatorer under hela sin postkoloniala historia - medan det mera sekulära USA har varit ett av världens friaste länder ända sedan frigörelsen från Storbritannien?

Så kristendom och politiskt förtryck hör ihop.

Men dagens västländer då? De är väl rätt så fria - även om de tyvärr ingalunda är laissez-faire-kapitalistiska? Och västländerna har väl kristendomen som sin grund?

Nej, dagens västländer är i huvudsak sekulära. Kristendomen i sådana länder som Sverige, England och USA är numera mest bara som en funktionslös blindtarm. Kristendomen spelar ingen väsentlig roll i kulturen i dagens Sverige - eller ens i dagens USA. En del snubbar går i kyrkan på söndagar - men de ägnar mera tid under resten av veckan på att eftersträva sin lycka på denna jord. Det är på grund av den sekulära kulturen som vi har hamnat i den situation att ingen kan påstå att vare sig Löfven eller Obama (d.v.s. Sveriges respektive USAs politiska ledare) i någon högre grad är präglad av kristen religiositet?

Sambandet är detta. Under Renässansen började kristendomens inflytande i västländernas kultur minska. Och allt eftersom kristendomens inflytande minskade, ökade graden av politisk frihet i västländerna. Det mönstret går igen i land efter land – England, Frankrike, Tyskland, USA och t.o.m. i det reaktionära Tsarryssland. På 1900-talet trängdes friheten visserligen tillbaka på vissa ställen och under vissa perioder i västländerna – men det berodde ju på framväxten av nya religioner, Nazismen och Kommunismen, nya religioner där Gud hade bytits ut mot Kollektivet.

Här kan den uppmärksamma läsaren lägga märke till något som är värt att lära sig för var och en som är en vän av friheten. Den saken är att förnuftet är grunden för den politiska friheten. När människor går efter sitt förnuft - då kan var och en själv ta ställning till huruvida olika påståenden är sanna eller falska. När människor brukar förnuftet kan de veta. En människa har inte alltid automatiskt rätt när hon går efter sitt eget förnuft förstås. Hon är felbar. Men i princip beror det ytterst på henne själv huruvida hon skaffar sig kunskaper eller vidskepelser.

Så människor som går efter förnuftet behöver ingen stat som förmyndare, de behöver ingen auktoritetsfigur som talar om för dem vad de skall tro på och vad de skall göra.

När människor går efter sitt eget förnuft - då blir varje enskild människa sin egen herre. Endast förnuftsstyrda människor duger för att leva i fria samhällen. De rentav fordrar fria samhällen för att kunna leva.