Högskolans främsta problem är grundskolan

Undertecknad slutade skolan när han fyllde 16 år. Så jag har ingen egen erfarenhet av tillvaron på den svenska högskolan. Men jag läser mycket och jag pratar med många människor. Och allt det som jag har snappat upp pekar mot att den svenska högskolan idag har stora problem med studenternas prestationer. Det verkar som om en svensk ungdom som studerar i, säg, tre år vid en svensk högskola idag - hon kan oftast inte tillnärmelsevis lika mycket som en svensk ungdom kunde om hon hade studerat samma ämnen i tre år för, säg, fyrtio år sedan. Kvaliteten på utbildningsresultatet vid högskolan har, av allt att döma, sjunkit under de senaste decennierna.

Ett belägg för detta är den svenska industrins välkända svårigheter numera med att rekrytera tillräckligt många, tillräckligt kompetenta ingenjörer, forskare, ekonomer o.s.v. Ett annat tecken på förfallet är förhållandet att åtskilliga ungdomar som har genomgått en långvarig utbildning vid högskolan idag har det förbannat svårt att hitta något företag som är villigt att anställa dem. Så näringslivet blir ofta utan dugliga medarbetare - och många högskoleutbildade blir samtidigt utan jobb!

Om vi nu kan medge att den svenska högskolan har allvarliga kvalitetsproblem – vad kan dessa problem då bero på?

Min teori är att den svenska högskolans största problem är den svenska grundskolan. Grundskolan förbereder inte det uppväxande släktet för högre studier. Ungdomarna idag har ofta inte i grundskolan förvärvat de basala kunskaper som de behöver för att framgångsrikt dra nytta av högskolans undervisning.

Jag skall här ge ett konkret belägg för denna hypotes, från mitt eget personliga liv. Jag har en grannfamilj. Familjen har en 17-årig dotter [Tjejen var 17 år gammal år 2010, då jag skrev denna essä.]. Vi kan kalla henne K. K befinner sig i sista året i gymnasiet. Jag hjälper K emellanåt med hennes hemläxor, som en väntjänst åt grannfamiljen. Jag har själv ingen högre utbildning - men jag är bra på sådana ämnen som svenska, engelska, matematik, historia och vetenskap. När jag hjälper K visar hon mig ofta övningar som skolan har gett henne i uppdrag att utföra. Dessa övningar involverar oftast avancerade, ”sofistikerade” ämnen - såsom ekologi, fysik, medeltida historia, förmåga att skriva påhittade berättelser o.s.v. Men när K försöker klara av dessa avancerade övningar kommer hon oftast till korta därför att hon inte klarar av sådana elementära saker som att skriva grammatiska meningar och logiska texter!

Den svenska grundskolan som K har utbildats i, har helt enkelt försummat att förse henne med de kognitiva "verktyg" som hon skulle behöva för att ha en chans att kunna utföra det mera ”avancerade intellektuella snickeri” som hon måste utföra i gymnasiet och (om hon överhuvudtaget kommer så långt) i högskolan. Jag skulle vilja likna det svenska utbildningsväsendet som ett försök att bygga en högteknologisk 100-vånings skyskrapa ovanpå en första våning som bara bestod av enkla träbalkar. Givetvis skulle inte de klena träbalkarna på första våningen kunna bära upp resten av skyskrapan. Hela fuskbygget måste bara kollapsa!

Skolans kunskapsbyggande hos eleverna måste vara hierarkiskt. Det betyder att undervisningen måste ske i en viss ordningsföljd. Och varje föregående steg måste göras helt klart innan eleven kan gå vidare och börja på nästa steg. Ett enkelt exempel – ett barn måste börja med att lära sig att räkna. Sedan kan det lära sig addition, sedan subtraktion, sedan multiplikation, sedan division, sedan algebra, sedan kalkyl o.s.v. Och barnet skulle inte ha en chans att lära sig kalkyl, eller ens algebra, innan det hade lärt sig addition, subtraktion, multiplikation och division ordentligt. Och barnet skulle inte ens kunna lära sig att addera, subtrahera o.s.v. innan det hade lärt sig konsten att räkna ordentligt. Varje barn måste lära sig de olika beståndsdelarna av ämnet matematik i en viss ordningsföljd. Det ligger i ämnets natur. Och – eleven måste lära sig varje enskilt steg grundligt innan det går vidare till nästa steg.

Jag har sett hur förbannat svårt det är för tonåringen K att lösa algebraiska ekvationer, givet att hon inte ens kan multiplikationstabellen ordentligt. Om jag frågar K, som är 17 år, vad sju gånger åtta är brukar hon bara kunna höfta till en ren gissning. Så det är naturligtvis en sorts psykisk tortyr för K att brottas med avancerade algebraiska uppgifter när hon inte är utrustat med det verktyg som ett gediget behärskande av multiplikationstabellen skulle utgöra.

Det är lika svårt för K i fråga om språkliga uppgifter. När K fick i uppdrag att skriva en redogörelse för ekosystemet i en stor sjö i närheten av Skarpnäck (området där vi bor) - då fick hon genast skrivkramp för att hon var osäker om hur hon skall stava sådana ord som ”barrträd” (hon var osäker om hon skall använda ett ”r” eller två ”r”), ”nederbörd”, ”dypöl” o.s.v. Och när jag berättar för K vilka enkla fakta det är som utgör svaren på frågorna som hon måste besvara i en uppsats - då brukar hon be mig att formulera meningarna åt henne också för att hon inte klarar av att formulera mer än ytterst enkla meningar själv (Jag brukar inte då skriva uppsatsen åt K, utan försöker i stället ”guida” henne genom skrivprocessen, så att hon får en chans att lära sig att skriva själv. Men det hjälper inte mycket.) Jag drar en enkel slutsats av detta: Grundskolan inte har gjort sitt jobb att lära K att tänka.

Att tänka är väsentligen en fråga om att hantera ord - eller rättare sagt, begrepp. För att kunna resonera logiskt måste man kunna bygga grammatiska meningar. Man organiserar sina tankar på ett användbart sätt närhelst man bygger logiska meningar med bruk av korrekt grammatik.

Nu är det förstås så att moderna ”pedagoger” (eller rättare sagt ”anti-pedagoger”) svamlar om att skolan inte skall tvinga eleverna att syssla med att ”rabbla upp” rena faktakunskaper - som exempelvist hur man stavar tusentals olika ord och vilka sifferkombinationer de omfattande additions- och multiplikationstabellerna består av. ”Pedagogerna” pladdrar om att skolan skall lära barnen ”självständigt tänkande” istället.

Men saken är den att det ligger i verklighetens natur att ett barn helt enkelt måste förvärva sådana kognitiva verktyg som korrekta aritmetiska algoritmer och korrekta grammatiska regler först - för att det skall kunna tänka självständigt. Barnet har ju inte en chans att tänka självständigt så länge det inte har lärt sig konsten att tänka alls till att börja med! Försök att tänka dig en snickerilärare som sade ”Jag skall inte tråka ut mina elever med att först lära dem grunderna i hur man använder hammare, spikar, hyvlar o.s.v. Jag skall istället sätta dem på de mera spännande uppgifterna att bygga egenkonstruerade möbler meddetsamma!” En sådan snickerilärare skulle nära nog vara en sadist. Det skulle vara rena rama pinan för eleverna att försöka bygga några möbler ifall de inte hade fått lära sig hur man hanterade verktygen först.

Nu är det så att ”självständigt tänkande” - och all tänkande i största allmänhet - består av att använda logik. När man resonerar sig fram till svaret på en fråga, oavsett vilket ämne frågan handlar om, gör man det genom att ta sig igenom en kedja av logiska steg. T.ex: ”För att handla mat måste jag gå till affären, för att gå till affären måste jag promenera utomhus, för att kunna promenera utomhus måste jag ta på mig mina skor, för att ta på mig mina skor måste jag knyta dem. Så jag måste börja med att knyta mina skor - om jag skall gå ut och handla mat.”

Hur lär sig ett barn konsten att resonera logiskt? Genom att lära sig sådana basala kunskaper som språkets grammatiska regler, hemspråkets rättstavningsregler och aritmetikens grundläggande algoritmer. Barnet inducerar den allmänna färdigheten logik från dessa konkreta färdigheter.

Språkets grammatik är logiskt uppbyggd. När ett barn lär sig för första gången att prata grammatiskt, och sedan att skriva grammatiskt, lär det sig konsten att resonera logiskt ”på köpet”. Här är ett exempel på att grammatiken är logisk och inte kaotisk. Meningen ”Pappa följde mamma till affären.” - betyder det som meningen betyder, p.g.a. av grammatikens regler om ordföljden. Eftersom ordet ”pappa” kommer först är det pappan som begår handlingen. Nämligen att följa med mamman till affären. Om meningen i stället hade lytt ”Mamma följde pappa till affären” – då skulle meningen ha betytt något helt annat. Nämligen att det var mamman som begick handlingen att följa med pappan till affären. Och om meningen i stället lytt ”Affären följde pappa till mamma.” – då skulle vilken rationell, d.v.s. logiskt resonerande, människa som helst förstå att meningen var ren nonsens.

Rättstavning handlar också om logik. Det finns konsekventa regler inom ämnet rättstavning. T.ex. att en vokal före en enkel konsonant skall uttalas som en lång vokal, medan en vokal före en dubbel konsonant skall uttalas som en kort vokal. ”Hat” uttalas med en lång vokal, medan ”hatt” uttalas med en kort vokal. ”Pruta” uttalas med lång vokal, ”prutta” uttalas med kort vokal. Mönstret går igen i otals andra exempel – ”skata” vs. ”skatta”, ”pipa” vs. ”pippa”, ”kula” vs. ”kulla” o.s.v. Så ett barn lär sig logik ”på köpet”, närhelst det tränas i konsten rättstavning.

Aritmetikens algoritmer är också logiska. Addera t.ex. 13 och 19. Du följer vissa logiska regler. Först lägger du ”3” till ”9” och får ”12”. Du skriver ner ”2” till höger, och lägger sedan ettan från ”12” till ettorna i ”13” och ”19”, så att du får ”3”. Du skriver ner ”3” omedelbart till vänster om ”2”, och du ser resultatet av additionen. 13 plus 19 är 32. Enkelt. När ett barn får öva sig på att utföra sådana här ”mekaniska” processer automatiserar barnet ”på köpet” konsten att resonera logiskt.

Visserligen har barnet nu bara lärt sig elementärt logiskt resonerande. Det måste gå vidare och lära sig mera avancerad logik senare under skolgången. Men barnet skulle ju inte ha en chans att lära sig den mer avancerade logiken om det inte först hade lärt sig den elementära logiken grundligt. Och det är här som den moderna grundskolan sviker barnen. Den tränar inte barnen ordentligt i sådana konster som grammatik och algoritmer. Ty de ”moderna pedagogerna” vill inte ”tråka ut” barnen med sådana koncentrationskrävande sysslor. Resultatet av detta pedagogiska trams blir dels att barnen tråkas ut av brist på stimulans redan i inledningen av skolåren - då de inte får den där träningen. Och dels att barnen drabbas av en oerhörd leda senare i skolgången, när de kommer upp i tonåren och upptäcker att de då får kämpa och kämpa - och ändå misslyckas - med de mera avancerade övningarna i sådana ämnen som exempelvis algebra och uppsatsskrivning.

Så nyckeln till att lösa högskolans problem är att göra grundskolan till en s.k. ”pluggskola”! Till en pluggskola som tränar sina elever grundligt i de basala kunskaperna, d.v.s. sådana ämnen som stavning, grammatik och aritmetiska algoritmer.

Befria barnen! Genom att återupprätta pluggskolan!