Den tragiska sanningen om Nordkorea

Thorbjörn Björkman, styrelseledamot i Svensk-koreanska föreningen, målar upp en ljus bild av Nordkorea i en artikel i denna debattråd - http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/26/nordkorea-kan-bli-en-blomstrande-industrination [Jag skrev denna essä som ett svar på Björkmans Nordkorea-hyllning på debattsajten Newsmill på våren av år 2009]. Enligt Björkman är livet för medborgarna i Nordkorea rätt så skapligt - och om det inte är paradislikt så beror detta förhållande endast på illasinnade västmakters sabotage mot Nordkoreas ledares´ upplysta politik.

Dessvärre stämmer inte denna bild av socialismens Nordkorea med verkligheten. Undertecknad har läst ett par böcker som belyser kommunismen som den ”reellt existerar”.

En av dessa två böcker heter ”The Black Book of Communism”. Denna bok dokumenterar en mängd olika kommunistregimers brott, huvudsakligen mot sina egna folk, under 1900-talet. Denna bok har skrivits av ett halvt dussin framstående, och rätt så vänsterinriktade vad jag förstår, europeiska intellektuella. Deras underlag för boken bestod huvudsakligen av arkiven i f.d. Sovjetunionen och i de övriga östeuropeiska f.d. kommuniststaterna. Dessa arkiv öppnades ju för omvärlden när kommunismen kollapsade 1989. Så forskare har sedan dess haft tillgång till dem. Och dessa arkiv är mycket detaljerade - eftersom kommunisterna ville kontrollera . och därför dokumenterade de - precis allting.

Det f.d. Sovjetunionens arkiv innehöll omfattande uppgifter om förhållandena i Nordkorea eftersom Sovjet-regimen var djupt inblandad i förandet av kommunisterna till makten i Nordkorea. Så boken The Black Book of Communism innehåller ett helt kapitel om den nordkoreanska kommunistregimens brott. Det är ingen vacker syn som författarna tecknar av det nordkoreanska kommunistväldet.

Kim il-Sung blev ledaren för Nordkoreas samtliga kommunister strax efter slutet av Andra världskriget år 1945. Sedan blev han Nordkoreas härskare, när kommunisterna tog makten där. Att det var just Kim il-Sung som blev de nordkoreanska kommunisternas ledare berodde på att han råkade bli Moskva regimens favorit. Kim il-Sungs potentiella rivaler, flera dussin eller rentav flera hundra andra koreanska kommunister, mördades i september 1945. Så mördandet började redan innan kommuniststaten hade etablerats i Nordkorea!

Mördandet fortsatte sedan kontinuerligt. Och ingen gick säker. En människorätts-organisation har kalkylerat att av de 22 medlemmarna i den första nordkoreanska regeringen, blev så småningom 17 assassinerade, avrättade eller utrensade! The Black Book of Communism rapporterar att utrensningar av ledande kommunister var rutin under Kim il-Sungs välde. De kadrer som blev utrensade torterades för att tvinga dem till att erkänna sådana påstådda brott som att spionera för USA.

Vanliga medborgare avrättades också. I varje enskilda utrensning, och det blev många av dem allteftersom åren gick, kunde tusentals arbetare och bönder avrättas. Det fanns minst 47 brott som kunde straffas med döden. De flesta var olika varianter av ”brott mot staten (eller mot `samhället´)”. Avrättningarna skedde ofta inför en folksamling, som uppmuntrades till att skrika mot offret, förolämpa honom och kasta stenar på honom. Ibland blev offret sparkat och slaget till döds medan folksamlingen ropade slagord.

Kim il-Sungs regim praktiserade faktiskt tortyr. Ett exempel: Fru Li Sun Ok var en medlem av Arbetarpartiet och ansvarig för ett förråd som var reserverad för partikadrer. Hon blev offer för en utrensning. Hon arresterades tillsammans med några av sina kamrater. Hon torterades länge med vatten och elchocker, hon blev slagen och berövad sömn. Det slutade med att hon ”erkände” allt som hennes plågoandar ville att hon skulle erkänna. Hon ”erkände” att hon hade förskingrat statlig egendom. Hon dömdes till 13 år. I fängelset tvingades hon och de andra fångarna tillverka sådana varor som tofflor, väskor, bälten, tändhattar och konstgjorda blommor. Det var i det socialistiska Nordkorea meningen att fängelserna skulle vara lönsamma för staten (läs för Kim il-Sung personligen)! Kvinnor i fängelset som blev gravida utsattes för brutala tvångsaborter. Om en bebis trots allt föddes i fängelset blev den kvävd till döds eller så fick den halsen avskuren.

Nordkorea är ökänd, åtminstone bland dem av oss som vet något om kommunismen, för sina arbetsläger. Ögonvittnen rapporterar att fångarna tvangs utföra arbete som ofta var ytterst farligt – t.ex. grävandet av hemliga tunnlar eller arbete med radioaktivt material i samband med kärnvapen-projekt. Den värsta tortyren i fånglägren lär ha varit hungern. Fångarna blev så desperata att de åt exempelvis grodor, paddor, råttor och daggmaskar. En del fångar användes som rörliga måltavlor för soldater som skulle lära sig att skjuta prick.

Kommunisterna praktiserade kollektivbestraffning. Om en familjemedlem dömdes för ett brott blev ofta hela familjen skickad till ett läger. Ibland blev tre generationer i en familj straffade för en familjemedlems brott. Avsikten var uppenbarligen att förtrycket skulle vara så effektivt som möjligt - i meningen avskräckande. Inte att det skulle vara det minsta rättvist. Makten framförallt!

En annan bok som jag har läst – ”Mao – The Unknown Story” - ger en trovärdig förklaring till det synbarligen gåtfulla Korea-kriget. Många västerlänningar har frågat sig varför kommunisterna i Nordkorea, Sovjetunionen och Kommunistkina drev fram det kriget. Det är ju alldeles uppenbart att det bara var en propagandabluff när kommunister påstod att det var USA som startade det kriget. Så vad hade kommunisterna att vinna på att starta det kolossalt blodiga kriget? Kriget var ju en enorm påfrestning för både Sovjetunionens och Kommunistkinas ekonomier - förutom att kriget kostade dem själva mera än en miljon människoliv. Eftersom Korea-kriget utgör en så viktig del av det moderna Koreas historia vill jag här kosta på mig att göra en utläggning om saken. Jag hoppas att Newsmills redaktion kan ha överseende med detta.

Svaret har att göra med Mao Zedongs iver att skaffa sig kärnvapen. Mao ville i slutet av 1940-talet göra Kina till världens främsta militärmakt. Han ansåg att han bara måste skaffa sig tillgång till kärnvapen snarast möjligt. Hans enda chans att skaffa sig kärnvapen inom överskådlig tid, insåg han, var att förmå Sovjetunionen till att förse honom med dem. Men Sovjetunionens dåvarande härskare, Stalin, var slug nog att förstå vad Maos bevekelsegrunder var. Stalin var väl medveten om att Mao var en farlig rival - en rival som ville beröva honom rollen som den oomstridda ledaren för världs-kommunismen. Så Stalin vägrade att hjälpa Kommunistkina med att skaffa sig kärnvapen. Mao behövde därför en hållhake på Stalin.

Mao kom på den ”genialiska” idén att om han såg till att det blev ett krig mellan USA och en kommuniststat i Östasien, då skulle Stalin kunna komma att se det som varande i hans eget intresse att förse Kommunistkina med kärnvapen.

Så Mao övertalade Kim il-Sung till att invadera Sydkorea och därmed ställa till ett krig. Mao lovade att Kommunistkina skulle bistå Nordkorea med massor av soldater. Det som Mao räknade med var att Stalin skulle bli rädd för att Korea-kriget skulle eskalera till ett amerikanskt angrepp på Kina. Och då skulle ju Sovjetunionen bli tvungen att ”försvara” Kina. Och Mao visste att den tanken skulle oroa Stalin.

Därför att om Sovjetunionen hamnade i direkt krig med USA, då skulle USA sannolikt använda kärnvapen mot Sovjetunionen. Och då skulle landet (d.v.s. Sovjetunionen) ödeläggas. Och vad skulle Stalins makt över landet vara värt då, även om han personligen lyckades överleva kärnvapenkriget? Utsikten för att Korea-kriget skulle leda till ett amerikanskt angrepp på Kina, som i sin tur skulle eskalera till ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, gjorde Stalin mör. Mao hade räknat ut att Stalin skulle resonera att om han såg till att Kommunistkina fick kärnvapen, då skulle Kina kunna ”försvara” sig mot USA ensam - och då skulle Sovjetunion skonas från att självt behöva utkämpa ett förödande kärnvapenkrig. Därför att Kina skulle få ta stöten i stället!

Och Mao räddes inte ett kärnvapenkrig med USA. Han räknade kallt med att eftersom Kina hade en flera gånger så stor befolkning som USA, skulle långt flera kineser än amerikaner överleva ett kärnvapenkrig. Och därmed skulle Kina ”vinna” kriget. Enligt Maos galna logik!

Så det blodiga Korea-kriget utkämpades egentligen för det onda syftet att diktatorn Mao skulle få tillgång till kärnvapen. Och Mao lyckades! Stalin inledde ett sovjetiskt kärntekniskt biståndsprogram till Kina i början på 1950-talet - och drygt tio år senare, den 16:e oktober 1964, sprängde Kommunistkina sin första atombomb. Kinas atombomb kostade således oerhört många människoliv.

Nåja, vad skall vi göra med Nordkorea idag? Vi kan konstatera att landet - eller rättare sagt regimen - hotar Sydkorea, Japan och även USA med kärnvapen (Nordkorea skulle dock behöva få hjälp av terrorister för att kunna slå till med sina kärnvapen mot USA då Nordkorea saknar interkontinentala robotar med en tillräckligt räckvidd för att nå amerikansk territorium.). Vi kan vidare konstatera att regimen inte visar några som helst tecken på att ha för avsikt att reformera sin politik i någon signifikant grad. Av allt att döma är det bara makten och förstörelsen som utgör ett värde för Nordkoreas makthavare.

Så Nordkoreas kommunistiska regim måste störtas - innan den hinner ställa till en massiv förödelse i sina grannländer. Bara USA har resurserna för att göra detta.

Problemet är att Nordkoreas makthavare kan använda sina kärnvapen vid eventuella försök att störta dem. Men något måste göras!

Kanske USA skulle kunna använda taktiska kärnvapen för att slå ut Nordkoreas eventuella kärnvapendepåer? En s.k. "pre-emptive strike" vore kanske på sin plats?