Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Monday, August 31, 2009

Moderaterna var inte mitt sistagångsparti

Maria Ferm skriver här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä på debattsajten Newsmill på hösten av år 2009] att Moderaterna är ”sistagångsväljarnas” parti. Det ligger en hel del sanning i det Ferm skriver.

Det finns en process som är utbredd bland väljarna. De börjar med att rösta på Socialdemokraterna eller Folkpartiet, därför att de är anhängare av välfärdspolitiken. Allteftersom åren går blir de dock desillusionerade med välfärdspolitiken. Det börjar så småningom gå upp för dem att välfärdspolitiken förstör ekonomin, att den minskar välfärden, att den är orättvis - och att den endast gynnar parasiterna bland folket samt de mest moraliskt korrupta bland politikerna och byråkraterna. De börjar se sig om efter ett alternativ till de partier som kramar välfärdspolitiken.

Men allt de finner är Moderaterna.

De känner nog ingen entusiasm för Moderaterna - men Moderaterna verkar dock prata om att ändra samhället ”i rätt riktning” i alla fall. Så de röstar på Moderaterna.

Sedan blir de besvikna när Moderaterna kommer till makten. De upptäcker att med en Moderat regering fortsätter välfärdspolitiken bara, att skatterna fortsätter, att välfärden fortsätter att minska i samma takt som den gjorde under sossarna - o.s.v. Så dessa väljare ger upp och slutar rösta. De blir ”sistagångsväljare”. Moderaterna blir det sista partiet som de röstar på. Därför att nu har de uttömt alla möjligheter som de ser det.

Ty vem finns att rösta på - om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken?

Jag känner igen mig. Jag gick igenom samma process själv en gång i tiden.

År 1976, första året då jag röstade, röstade jag på Folkpartiet. Jag ville ha välfärdspolitik utan den där illviljan och hatiskheten som kännetecknade Socialdemokraterna - och som i synnerhet kännetecknade dess´ förhatliga dåvarande partiledare - den där onda människan, Olof Palme.

År 1979 hade jag börjat inse att välfärdspolitiken var ett j-la sk-t (för att tala med Kjell-Olof Feldt) - så jag röstade på Moderaterna.

År 1982 hade jag börjat inse att Moderaterna bara kopierade Socialdemokraternas politik - och att de därför inte var ett dugg bättre än de övriga partierna. Så i valet 1982 röstade jag blankt. Sedan gick det en period på ca. 15 år då jag fortsatte att rösta blankt i vartenda val.

Men jag märkte något.

När Moderaterna ledde regeringarna som satt vid makten blev det ännu svårare att argumentera för kapitalismen. Eftersom de Moderatledda borgerliga regeringarna, visserligen felaktigt, betraktades som representanter för kapitalismen.

Så eländet som deras kopia av den socialdemokratiska politiken orsakade skylldes felaktigt på kapitalismen! Och kapitalismen fick därmed ett ännu sämre rykte. Och politiken som fördes när Moderaterna ledde regeringarna blev heller inte bättre, eller ens mindre dåligt, än politiken som fördes när vi hade sosseregeringar.

Så den enda slutsatsen jag nu kunde dra var att det inte kvittade fullständigt om vi hade en Moderatledd regering eller en Socialdemokratisk regering. En Moderatledd regering skadade kapitalismens sak - genom att göra kampen som fördes av oss äkta anhängare av kapitalismen ännu svårare än den var så länge som sossarna satte vid makten.

Det kan tyckas paradoxalt, och kontraintuitivt, det här förhållandet att en regering som i teori står närmare kapitalismen kan skada kapitalismens sak ännu mera än en renodlad socialistisk regering.

Men det är ju så att dina vänner kan såra dig ännu mera än dina öppna fiender! En falsk vän kan ju åstadkomma dig mycken mera skadegörelse än en ärlig fiende. När Socialdemokraterna själva sitter vid makten - då kan de väl inte gärna skylla deras egen välfärdspolitiks misslyckanden på kapitalismen? Det skulle ju sakna trovärdighet om en regering som inte försöker dölja att den är socialistisk skyllde sina misslyckanden på kapitalismen.

Men om en annan regering för precis samma sorts politik - fast med den viktiga skillnaden att den marknadsför den politiken som ”marknadsekonomi” och ”frihetsreformer” o.s.v. (vilket ger folket intrycket att det hela handlar om kapitalismen). Och om kapitalismens riktiga vänner sedan försöker förklara att den politiken faktiskt inte var kapitalistisk? Då lyssnar få medlemmar av allmänheten på kapitalismens riktiga vänner. Trots att de säger rena rama sanningen när de förklarar att Moderaternas politik ingalunda var kapitalistisk.

Jag drog därför en principiell slutsats av eländet. När jag bara har två fähundar att välja mellan i politiken - då röstar jag aktivt på den fähund som står närmast socialismen istället för att bara rösta blankt! En fähund som alla vet är socialist kommer ju att skada socialismens sak mera än en fähund som lurar i folk att hon är en motståndare till socialismen. Medan en fähund som anses företräda kapitalismen istället kommer att skada kapitalismens sak mera än socialismens dito.

Du förstår vart jag vill komma? I början av 2000-talet slutade jag att rösta blankt, jag började hålla mig i näsan och började rösta på Socialdemokraterna. Eftersom jag är anhängare av kapitalismen. Det viktigaste för mig var att hindra Moderaterna från att göra kampen för kapitalismen inom opinionsbildningen ännu svårare.

Jag vet att jag kan lita på en sosse-regering att ge socialismen ett dåligt rykte.

Moderaterna förstör debattklimatet. De gör det svårare för oss äkta liberaler att bli tagna på allvar när vi förespråkar kapitalismen. Så snart vi börja säga ”Kapitalismen är bra därför att . . . ” börjar åhörarna småle och säga ”Jaja, de där Moderata stollarna och bedragarna har sagt allt det där förut . . . ”. Och så slutar de att lyssna.

Att jag ibland (inte alltid - men när deras politik för tillfället inte luktar alltför för illa d.v.s.) röstar på Socialdemokraterna - betyder det att jag är en sådan där cyniker som resonerar ”Ju sämre det blir - desto bättre!”

Nejdå, ingalunda. Jag eftersträvar inte att det skall bli sämre! Jag har under många år tvärtom jobbat a-let av mig för att det ska bli bättre.

Det är nämligen inget som jag rår för - det här eländiga tillståndet i den svenska politiken att samtliga de politiska partierna är så urusla som de är. Jag jobbar faktiskt arsl-t av mig för att få till stånd en bättre politik. Var och en kan t.ex. se att jag skriver hur många radikala debattartiklar som helst här på min blogg - och tidigare på debattsajten Newsmill samt på lokaltidningarnas insändarsidor. Och mina vänner kan intyga att jag har ägnat en väldigt stor andel av min fritid åt att bedriva opinionsbildning och filosofisk upplysning i mera än 30 år.

Så skyll inte på mig. Jag har kämpat länge för att filosofin objektivismen [kolla www.aynrand.org för mera information om objektivismen] ska vinna burskap.

Vad skall vi göra med brottslingarna?

Brottslingarna idag får inte blott och bart ett straff, för att sedan lämnas vind för våg. De får också ”kriminalvård”. Det ligger faktiskt något i den där idén att brottslingar bör få hjälp med att ”komma tillbaka”. Om brottslingarna inte fick hjälp med att återanpassa sig in i samhället, då skulle nämligen risken vara oerhört stor att de bara skulle begå nya brott så snart de kom ut ur fängelset.

Och det skulle ju alla skötsamma medborgare förlora på!

En brottsling har ju ofta ingen aning om hur något annat sätt att leva livet, förutom det att begå brott, går till. Och en brottsling behöver också så mycken motivation som möjligt för att bryta sitt destruktiva livsmönster.

Men dagens kriminalvård gör helt fel. Den är inriktad på att få brottslingen att känna sig bättre. Dagens kriminalvård försöker bygga upp brottslingens självkänsla. Psykologerna eller socionomerna eller vad behandlarna nu kallas för, de ”förklarar” brottslingens beteende med faktorer som ligger utanför brottslingen egen kontroll. De meddelar brottslingen att hon är som hon är därför att hon har bara råkat bli ett offer för negativa influenser under barndomen – som t.ex. dåliga föräldrar, olämpliga vänner, en osund boendemiljö o.s.v. – och de meddelar brottslingen att den ”kapitalistiska” samhällsordningen är orättvis, så att det på sätt och vis är naturligt att människor ägnar sig åt brott i ett sådant samhälle. Men att hon, brottslingen, måste lära sig att bekämpa orättvisorna som hon utsätts för på ett ”bättre” sätt än genom att begå brott. Så behandlarnas sätt att försöka få brottslingen att förbättra sitt beteende, är att meddela henne att hon visserligen är ett offer, men att det råkar finnas bättre sätt för henne att bekämpa orättvisorna än att begå brott.

Detta är fullständigt bakvänt! För att få brottslingen på bättre tankar, måste hon uppmuntras till att bli realistisk. I synnerhet måste hon bibringas en realistisk självuppfattning. Hon måste sluta upp med att inbilla sig själv att hon är ett offer, och att hon bara hämnas de påstådda orättvisorna när hon begår brott. Brottslingen måste få ett tryck på sig att börja inse att hon är en dålig människa så länge som han begår brott - och hon måste inse att det är hennes eget fel när hon begår brott. Om brottslingen bringas att förstå att hon faktiskt rår för det hon gör, och att hon helt enkelt är en usel och rutten varelse, så länge det hon väljer att göra är att begå brott -  får hon de psykologiska förutsättningarna för att avsluta sin brottskarriär och äntligen bli till en anständig människa.

Den grundläggande principen här är att det aldrig lönar sig att förfalska verkligheten. ”Vita lögner” kan inte åstadkomma något gott. Att få brottslingen att må bra, när hon objektivt sett inte förtjänar att må bra, det kan inte föra något gott med sig. Om man meddelar en brottsling att hon är ett offer, då uppmuntrar man henne bara. Hon kommer ju att kunna fortsätta med att rationalisera sitt fördärv, om hennes behandlare förstärker hennes inbillning att hon är ett offer. ”Jag rår ju inte för det!” eller ”Samhället förtjänar det!” kommer brottslingen att tänka nästa gång hon begår ett brott. Det enda sättet att motivera brottslingen är att ”hjälpa henne” till att mera intensivt uppleva det självförakt som hon förtjänar att uppleva.

Men det räcker förstås inte med att känna självförakt. Brottslingen måste också fås att inse att hon kan göra något åt eländet! Behandlarna måste förklara för henne att det är hennes eget fel när hon begår brott - d.v.s. att hon själv rår för det. Och att hon därför kan göra bättre - om bara han verkligen vill.

Här kan vi se värdet av att ge brottslingar kännbara straff. Ett straff visar brottslingen på ett handfast sätt att de anständiga människorna (och hon vet innerst inne att hon själv inte är en av dem) ser ner på henne så länge som hon begår brott, och att de absolut inte kommer att bara finna sig i det om hon begår brott i fortsättningen. Straffet visar brottslingen på ett handfast sätt att hon inte kan räkna med att hennes offer och dess´ kompisar bara kommer att vända andra kinden till om hon begår ett brott mot dem igen. Alldenstund hon väljer att begå ett brott igen, då kan han räkna med att få ett obehagligt straff igen.

Så brottslingen tenderar att avskräckas från en fortsatt brottsbana.

För att straffen skall fylla denna funktion, måste de förstås vara riktigt obehagliga!

Därför vore det nog vara en fördel om samhället började använda kroppsbestraffning mot brottslingar, och dessutom mot ungdomar som uppför sig illa i skolan. Det svenska samhället har ju blivit mera våldsamt (Mycket mera!) sedan agan i skolorna avskaffades på 1950-talet. Idag är det inte helt ovanligt att tonåringar drar kniv på sina lärare. Hur skall lärarna ha en chans att inge respekt hos ungdomarna, om de inte har någon befogenhet att utsätta ungdomarna för några kännbara straff?

Vuxna brottslingar skulle nog också reagera på kroppsbestraffning. Fysisk smärta som straff har fördelen att den är direkt varseblivningsmässig och är därtill på köpet intensiv. Smärtan man upplever vid en omgång aga, är omedelbar och intensiv, på ett helt annat sätt än den långvariga och lågintensiva uttråkning som en dömd brottsling lär uppleva på kåken. Därför vore nog kroppsbestraffning ett mera effektivt straff än fängelsestraff (man skulle förstås behöva sätta grova brottslingar i fängelse ändå, efter det att de hade fått sin omgång aga, för att isolera dem från resten av samhället - och därmed skydda de skötsamma medborgarna).

Men trots att det är viktigt att ge brottslingar ett kännbart straff, så räcker det inte. Det är minst lika viktigt att reformera brottslingarnas tänkande. De måste bibringas två livsviktiga insikter. Dels att de rår för vad de väljer att göra. Och dels att så länge det de väljer att göra är att begå brott är de riktigt usla varelser! Brottslingar kommer inte att komma på bättre tankar förrän och förutom de förmås att känna starka skuldkänslor och ånger över sina brott.

Så kriminalvårdens yttersta målsättning bör vara att bibringa brottslingarna en realistisk verklighetsuppfattning. I synnerhet en realistisk självuppfattning!

Inga inbillningar tillåtna om att brottslingarna är offer, tack!

Psykologerna har fel om determinismen

Nuförtiden är närapå samtliga vetenskapsmän ense om att vi människor är determinerade. D.v.s. tror de att innehållet i våra medvetanden, och att därmed alla våra handlingar, är styrda av faktorer utanför vår respektiva kontroll. M.a.o. inbillar sig närapå samtliga vetenskapsmän att det blott och bart är en myt att vi människor har fri vilja. Om du tror att du själv har fri vilja är det, enligt deterministerna, bara fråga om en illusion som de där faktorerna som befinner sig utanför din kontroll har bestämt att du ska tro på.

Nåja, det går faktiskt inte att bevisa att människor har fri vilja! Därför att fri vilja föregår före alla bevis överhuvudtaget. Att vi människor har fri vilja är ett axiom - och sanningar som är axiomatiska kan aldrig bevisas. Axiom, som t.ex. det att människor har fri vilja, de är förutsättningar för att människor ska kunna bevisa något, och ska kunna begripa bevisen. På tal om axiomet fri vilja - hur skulle människor kunna fatta ett bevis om de inte själva kunde anpassa sitt förnuft till de presenterade bevisen?

Varför kan man inte bevisa ett axiom? Därför att varje förekommande axiom är varseblivningsmässigt uppenbart - och man kan inte bevisa det uppenbara. Om jag frågade dig – ”Kan du bevisa för mig att gräset där borta är grönt?” – vad skulle du då kunna göra? Allt du skulle kunna göra vore att peka mot gräset och säga – ”Titta, så ser du att gräset där borta är grönt!” Om jag inte ens tror på mina egna ögon, då finns det knappast några argument som skulle kunna övertyga mig istället. Det är likadant med den fria viljan. Det är uppenbart för dig om du introspekterar, och om du är ärlig, att du väljer huruvida du tänker eller inte. Du upptäckte att du har fri vilja redan när du var ett litet barn. Det kunde t.ex. ha hänt när du puttade på en boll, den rullade iväg och du tänkte (fast du kanske inte hade ord för det då) – ”Jag fick bollen att rulla!” Du visste då att du själv rådde för att bollen rullade. Och det krävdes en intensiv indoktrinering när du blev större för att övertyga dig (om du nu är en av de många som tror på determinismen) att det bara är en illusion att du rår för vad du gör när du puttar på en boll så att den rullar.

Eftersom den fria viljan är ett axiom, skall jag alltså inte nu försöka bevisa för dig som tror på determinismen, att du har fri vilja. Om du inte ens tror på din egen direkta varseblivning, i form av introspektion, att du har fri vilja - då kommer du inte heller att tro på mina argument. Och eftersom alla argument förutsätter att människor har fri vilja (eftersom fri vilja är ett axiom), skulle jag göra mig skyldig till felslutet cirkelresonemang, om jag försökte bevisa att du har fri vilja. Men – jag kan i alla fall göra det svårare för dig att evadera att du har fri vilja genom att peka på några av de många motsägelser som du trasslar in dig i, närhelst du förnekar att du har fri vilja.

Till att börja med, om du förnekar den fria viljan och säger att människan är determinerad – hur skulle du kunna veta att du själv var determinerad, om du nu vore det? När jag säger att jag har fri vilja, svarar du väl att det bara är så att de faktorer som bestämmer vad jag skall tro på, bestämmer att jag skall tro att jag har fri vilja? Så du säger alltså att de faktorer som bestämmer vad människor skall tro på, kan betinga dem till att tro på en falskhet. Men om faktorerna som bestämmer vad människor skall tro på, ibland betingar dem till att tro på en falskhet – hur kan du då veta att dessa faktorer inte har betingat just dig till att tro på en falsk idé, när de har betingat dig till att tro att människan är determinerad? Du sager ju: ”Faktorer utanför din kontroll har bestämt att du ska tro att människor har fri vilja. Och faktorer utanför min kontroll har bestämt att jag ska tro att människor är determinerade. Jag rår inte för vad jag tror på, eftersom jag är determinerad. Jag bara måste tro att människan är determinerad. Jag är lika kognitivt hjälplös som du är! Så min uppfattning att jag är determinerad är inte ett dugg mera giltig än din uppfattning att du har fri vilja!

Du börjar fatta? Om människor vore determinerade skulle de inte kunna lita på någon enda idé alls. Människor är nämligen felbara. Detta förnekar väl ingen determinist? Det finns väl ingen determinist som sager: ”Människor är ofelbara - ingen människa har någonsin fel”? Och en varelse som var felbar, men som samtidigt var determinerad, skulle aldrig någonsin kunna vara säker på en enda idé som råkade finnas i hennes medvetande. Föreställ dig att du var determinerad, och samtidigt var felbar – anta att det fanns en spak inuti ditt förnuft, och när den spaken var i ”på”-läge trodde du på en korrekt idé, och när spaken var i ”av”-läge trodde du på en felaktig idé – och du själv saknade kontroll över huruvida spaken var i ”på”-läge eller i ”av”-läge? Hur skulle du kunna vara säker på att en viss idé som fanns i ditt huvud var korrekt? Du skulle ju inte kunna veta om den där spaken just när du tänkte den idén var i ”på”-läge eller i ”av”-läge. Så du skulle inte ha någon aning om faktorerna som determinerade dig, genom att slå på eller slå av den där spaken, hade determinerat dig just då till att tro på en korrekt idé eller på en felaktig idé. En felbar varelse som var determinerad, skulle vara fullständigt ur stånd att veta någonting alls. Hon skulle inte veta något alls om verkligheten kring sig. En sådan varelse skulle därför vara hjälplös och skulle inte kunna överleva.

Nu är det förstås så att vanliga djur saknar fri vilja, och de är förstås inte hjälplösa. Djuren överlever bevisligen, i alla fall tillräckligt länge för att reproducera. Det beror på att de vanliga djuren inte är felbara i den mening som vi här talar om. Ett djur går efter sina varseblivningar. Och varseblivningarna är ofelbara inom gränserna för sin räckvidd. Om en flugas sinnesorgan avkänner en rörelse i närheten, då flyger den med nödvändighet iväg. Den har inget val. Om en koppellös och för tillfället hungrig hund får syn på en död råtta, då slukar den råttan med nödvändighet. Den har inget val.

Det händer ibland att fåglar flyger in i fönster och dör. Men det innebär inte att de är felbara i den mening som gäller här. De går automatiskt efter sina varseblivningar, men när de kommer på kollisionskurs med ett fönster, räcker deras synsinne inte till. Men inom ramarna för vad deras synsinne klarar av, fungerar fågelns synsinne automatiskt och ofelbart. Fåglar ”slarvar” inte och de tappar inte koncentrationen, så att de flyger in i träd eller bergväggar.

Men människor är förnuftsvarelser. De tanker - och att tänka är inte samma sak som att varsebli. Tänkandet fortlöper inte automatiskt, såsom varseblivandet gör. Så felsteg är möjliga när man resonerar. Det är av den orsaken som människor måste ha fri vilja. De måste själva styra sitt resonerande, för att de skall kunna vara säker på att de gör rätt, i de förekommande fall de gör rätt. Eftersom tänkandet inte är automatiskt, skulle tänkandet vara slumpmässigt om det inte vore viljestyrt. Eftersom vårt tänkande styr våra handlingar för att överleva, skulle vi inte kunna överleva om nämnda tänkande vore slumpmässigt.

Men trots att determinismen är en idé som med nödvändighet leder till att deterministerna trasslar in sig i motsägelser om bara de bryr sig om att tänka igenom de logiska följderna av denna idé, så tror majoriteten av dagens vetenskapsmän, inklusive majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker, på denna vansinniga idé. Det beror förstås på att de inte har brytt sig om att tänka igenom de logiska följderna av determinismen. Därför ser de inte motsägelserna. Eller, ännu värre, så ser de motsägelserna men struntar i dem och fortsätter att tro på determinismen ändå.

Kan det verkligen vara sant att majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker tror på determinismen? Ja, freudianerna tror att människan är determinerad av inneboende drifter i det undermedvetna (som en undermedveten önskan att forma sina egna fekalier!). Behavioristerna tror att människan är determinerad av betingningar, ungefär som en hund är betingad av dressyr. Biologisterna tror att människan är determinerad av kemikalierna i hjärncellerna. O.s.v.

Debatten inom den psykologiska vetenskapen handlar egentligen nuförtiden bara om huruvida människan är determinerad av ”nature” eller ”nurture”. Debatten handlar m.a.o. om huruvida människan är determinerad av inre faktorer utanför hennes kontroll, eller om hon är determinerad av yttre faktorer likaså utanför hennes kontroll. Idén att människan skulle kunna ha fri vilja förekommer knappt i debatten överhuvudtaget. Det tas för givet att människan är någon sorts robot. Idén att människan har fri vilja betraktas som en ovetenskaplig idé, och tas därför inte på allvar. Premisserna är tydligen att den fria viljan, om den existerade, skulle vara ett undantag från kausalitetslagen - och att det inte kan finnas några sådana undantag från kausalitetslagen. Den andra premissen här är helt rätt, det finns inga undantag från kausalitetslagen i universum. Men den första premissen är helt fel, den fria viljan utgör inte något undantag från kausalitetslagen, utan den är en subkategori av kausalitetslagen. Det är individens val som är orsaken till det hon väljer! När hon väljer att tänka är det hennes val som är orsaken till tänkandet. Och när hon väljer att inte tänka är det hennes val som är orsaken till hennes underlåtenhet att tänka.

Om dagens psykologer och psykiatriker vill kunna göra nytta fullt ut, måste de inse att människor faktiskt har fri vilja. De är vare sig maskiner eller vanliga djur. Att det bevisligen finns praktiserande psykiatriker som gör nytta för sina patienter, beror bara på att de agerar på grundval av åtminstone den underförstådda premissen att människan har fri vilja. Men i den utsträckning de tar determinismen på allvar, måste psykiatriker göra skada istället för nytta. Man kan inte hjälpa människor, genom att behandla dem som om de vore maskiner eller vanliga djur.

Nej, den psykologiska vetenskapen måste verkligen göra upp med den där idén om att människan är determinerad - och att hon därmed saknar fri vilja.

Upp till kamp mot kvacksalvarna!

Forskarna i psykologi, Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll, skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä år 2009 som ett inlägg i en debatt som då pågick på debattsajten Newsmill på nätet.] att det är bekymmersamt att ”poppsykologer” får ett stort utrymme i massmedierna. Jag håller absolut med Lindwall och Söderfjäll på den punkten.

Men jag anser också att etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen har ett enormt behov av att ”rensa sin egen h-k”. Jag har fått intrycket (Jag är blott och bart lekman - så jag kan inte bevisa denna ståndpunkt vetenskapligt - men jag anser att jag kan i alla fall göra min ståndpunkt väldigt sannolik.) att den nu etablerade psykologiska vetenskapen är nedlusad med teorier som inte är mycket bättre än ren kvacksalveri. Jag vill nu framhäva att jag inte anklagar just Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll för att vara kvacksalvare. Jag vet ingenting om just dem och deras forskning, så jag kan inte bedöma dem personligen. Men deras artikel ger mig en förekommen anledning för att ventilera mina kritiska åsikter om dagens psykologiska vetenskap i största allmänhet.

Vad är det då som är fel med dagens psykologiska vetenskap? För att uttrycka det kort – den är intellektuellt korrumperad av irrationella filosofiska premisser. Jag ska nedan ge några exempel på detta.

En av de mest uppenbara villfarelserna inom den etablerade psykologin är den utbredda tron på determinismen. Determinismen är den filosofiska principen som går ut på att människor saknar fri vilja. Enligt determinismen är människor som robotar - eller rättare sagt säger determinismen att de är som vanliga djur. Deras medvetanden sägs nämligen fungera automatiskt - deras tankar sägs vara bestämda antingen av yttre eller av inre faktorer som ligger utanför deras egen kontroll. Antingen av yttre faktorer som ”betingning” (behavioristernas version av determinismen), ekonomiska faktorer (marxisternas version av determinismen), den omkringliggande kulturen (multikulturalisternas version av determinismen) o.s.v. Eller av inre faktorer som generna (somliga biologers version av determinismen), det undermedvetna (Freudianernas version av determinismen), känslorna (en version av determinismen som är mycket utbredd inom populärkulturen idag) o.s.v.

Determinismen är en irrlära vid första påseendet. Var och en kan direkt varsebli, genom introspektion, att de faktiskt har fri vilja. Människans innehav av fri vilja är faktiskt ett axiom. Om inte varje individ själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande - då skulle hon inte kunna vara säker på ett endaste liten bit av sin kunskap. Utan fri vilja skulle hon nämligen inte själv kunna anpassa sitt förnuft till de tillgängliga beläggen. Om hon vore determinerad skulle hon vara kognitivt hjälplös. Hon skulle inte ens kunna tänka - hennes medvetande skulle bli till en "slumptankesgenerator".

Deterministerna själva skulle inte ens kunna veta att människan var determinerad!

En determinist resonerar ju egentligen:

”Jag bestämmer inte själv vad jag tror på. Faktorer utanför min kontroll bestämmer det. Så jag kan inte rå för att jag tror på determinismen. Mina känslor (eller ekonomiska förhållanden eller `betingning´ eller vilken faktor det nu är fråga om) har bestämt att jag ska tro att determinismen är sanningen. Precis som de har betingat dig till att tro att existensen av den fria viljan är sanningen. Så enligt mig är min tro på determinismen och din tro på fri vilja är bådadera lika determinerade!”

Men deterministen säger ju att jag har fel när jag tror på den fria viljan! Så deterministen medger att faktorerna som bestämmer vilka idéer människor ska tro på ibland betingar dem till att tro på en felaktig idé.

Men hur i hela världen kan deterministen då veta att dessa faktorer inte i just den här frågan, determinismen, har bestämt att hon och inte jag skall tro på en felaktig idé? Hon har ingen aning! Så deterministen har ingen kunskapsteoretiskt fog för att säga att hon vet att människor är determinerade. Enligt determinismens logik kan alla av oss alltid likaväl ha fel som rätt - utan att själva veta om det! Så det kan precis lika väl vara hon som har fel om determinismen istället för den som tror på fri vilja! Deterministens egen idé upphäver således sig själv!

Men detta till trots finns det åtskilliga skolor inom den psykologiska vetenskapen som förfäktar determinismen. Dessa olika skolor skiljer sig endast i fråga om vilken eller vilka faktorer det är som enligt dem determinerar människan. De tvistar om huruvida människan är determinerad av ”nature” (generna) eller av ”nurture” (miljön). Men de tar det för givet att människan är just determinerad.

Den mest äckliga av de deterministiska skolorna är Freudianismen - som traditionellt har ingått i den psykologiska "vetenskapen". Freudianismen hävdar, litet överförenklat, att människan är determinerad av sin potträning! Freudianismen är så depraverad att den förfäktar att faktorerna som formar människans själ är hennes kiss- och bajsfunktioner. Den skolan inom psykologin är alldeles bedrövlig! Men Freudianismen kan inte motbevisas! Av den enkla anledningen att den är helt
godtycklig. Den har en rationalisering i beredskap för i stort sett varenda möjliga invändning som folk kan komma med mot den.

En Freudian kan säga (På engelska - jag är inte säker på vad de tekniska termerna heter på svenska.):

”That boy hates his mother.”

Du invänder då:

”Men han visar inga tecken på att hata sin mor!”

Freudianen kommer tillbaka med:

”Doesn´t matter! He´s repressing it.”

Du invänder:

”Men pojken visar massor av tecken på att han älskar sin mor!”

Freudianen kommer tillbaka med:

”Doesn´t matter! He´s sublimating it.”

En Freudian kan således använda sin teori till att ”bevisa” i stort sett vad som helst om en patients psykologi. Just därför är Freudianismen kognitivt värdelöst!

En annan särdeles motbjudande deterministisk skola är behaviorismen.

Behaviorismen förkunnar att människor är determinerade av ”betingningar” ("conditioning" heter det på engelska). Behaviorismen förkunnar att människor är som djur. På samma sätt som en hund kan betingas till att dreggla när en klocka ringer kan, enligt behaviorismen, en människas beteende betingas av belöningar och/eller bestraffningar.

Hur ”vet” då behavioristerna det de tror sig veta?

De har faktiskt utfört experiment. På råttor! De har ”forskat” i sådana saker som hur laboratorieråttor lär sig att hitta i en labyrint. Och - till sin stora förvåning! - upptäckte de att råttorna lärde sig utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna drog av detta resultat av sina experiment den geniala slutsatsen att människor också lär sig saker utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna resonerade att det som gäller för råttor per nödvändighet också måste gälla för människor!

Hur rationellt är detta sätt att resonera? Varför ska det som gäller för råttor också gälla för människor? Råttor är väl annorlunda varelser än oss människor?

Nå, anta att ett gäng forskare ville ta reda på hur människor livnär sig. Och de gjorde detta genom att studera daggmaskar. De upptäckte att daggmaskar livnär sig genom att käka jord. Och de drog av detta den "geniala" slutsatsen att tillvägagångssättet för att rädda mänskligheten från svält måste vara att lära alla oss människor att käka jord!

Där ser man - behaviorismen är humbug!

Freudianismen och behaviorismen är inte särdeles viktiga skolor inom den kliniska psykologin och psykiatrin nuförtiden. De mera utbredda skolorna är dock som regel i hög grad deterministiska också dem. Inte ens den nuförtiden bästa skolan inom den psykologiska vetenskapen, den ”kognitiva” skolan, är fullkomlig.

Den ”kognitiva” skolan hävdar att våra medvetna idéer visst spelar en roll i människans psykologi - men denna skola sätter inte förnuftet riktigt i ”förarsätet” i människans själ. ”Kognitiva” psykologer och psykiatriker velar och tvivlar om huruvida förnuftet egentligen är viljestyrt.

En annan utbredd irrlära inom den moderna psykologin är subjektivismen.

Denna idé kan ta många uttryck. Den kan påverka psykologers och psykiatrikers metodologi, den kan påverka deras syn på vad som utgör bevisning, den kan ta sig uttryck i substansinnehållet i den psykologiska vetenskapen.

Ett vanligt fenomen är att psykologer och psykiatriker delar den utbredda uppfattningen att det inte finns objektiva ”rätt” och ”fel” - i synnerhet inte i värderingsfrågor som etik - men ibland även i rena faktafrågor. Psykologer och psykiatriker vill t.ex. ofta inte ta ställning till olika etiska teorier - som exempelvist den etiska tvisten mellan altruismen respektive egoismen. Till stor del p.g.a. sin tro att etik är ett ämne där subjektivitet gäller fattar de flesta psykologer och psykiatriker utanför objektivismen inte hur destruktivt moralläran altruismens inflytande är i människors psykologier. Vilket får till följd att de kan behandla en djupt olycklig människa i åratal utan att någonsin ta itu med orsaken till dennes olycka - som mycket väl kan vara just den där giftiga idén att det är moraliskt förkastligt att sträva efter ens egen ”själviska” lycka!

Ytterligare en utbredd irrlära inom den moderna psykologin lär vara idén att det är fel att ”bygga system”.

Psykologer och psykiatriker är dåliga på att ”integrera” sina kunskaper på ett systematiskt sätt. Detta är naturligt, då de saknar vägledningen som en rationell kunskapsteori skulle kunna ge dem. Så de samlar ihop ett stort antal olika enskilda observationer av olika konkreta kausalitetssamband i människans psyke - men utan att de sedan knyter ihop det hela. Därav den utbredda övertron på rollen som kemikalier i hjärnan spelar i människors psykiska hälsa.

I synnerhet psykiatriker är ofta mycket kunniga om just vilka specifika kemiska substanser det är som kan hjälpa mot den ena och den andra psykiska åkomman. Men de har egentligen inte mycket till aning om varför en viss substans hjälper mot en viss åkomma!

Eftersom psykologer och psykiatriker ofta misstror ”systembyggande”, och eftersom de inte har en bra heltäckande teori om människans psykologi, utövar de ofta praktisk psykologi och psykiatri på ett rätt så ”pragmatiskt” sätt. Praktiserande psykiatriker och psykologer skaffar sig erfarenheter av att behandla patienter - och de lär sig av sina erfarenheter i yrkesövningen - med hjälp av resterna av den aristoteliska kunskapsteorin, En kunskapsteori som de i viss mån har snappat upp därför att rester av den fortfarande flyter omkring i universiteten där de utbildades.

Det är nog därför som psykologerna och psykiatrikerna överhuvudtaget klarar av att göra någon nytta. De gör nytta i stor utsträckning trots de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - och inte uteslutande på grund av dem!

Men detta innebär ju att dagens praktiserande psykologer och psykiatriker bedriver sitt yrke medelst en ”seat-of-the-pants” metod. D.v.s. de lagar efter läge. De improviserar. De skjuter från höftet.

Och det är inte bra!

Fast det skulle nog bli ännu värre om psykologerna och psykiatrikerna började försöka att riktigt på allvar tillämpa de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen!

Det är hög tid att några nya intellektuella rensar ut de augiska stallarna (the "Augean stables" som de heter på engelska) som den moderna psykologiska vetenskapen utgör. De praktiserande psykologerna och psykiatrikerna menar väl - men de behöver bättre teoretiska verktyg att arbeta med för att kunna göra så mycken nytta som de helst borde göra. De nya intellektuella skulle behöva en rationell filosofisk grund att stå på - i synnerhet en rationell kunskapsteori.

Jag råkar själv vara en f.d. psykotiker - och jag har erfarit att filosofin som heter objektivismen, som jag upptäckta ungefär fem år efter början till mitt tillfrisknande, gjorde det möjligt för mig att för första gången förstå arten av mina tidigare problem ända ner till roten. Jag är därför, p.g.a. mina egna personliga erfarenheter, övertygad om att framtidens psykologer och psykiatriker skulle dra stor nytta av att sätta sig in i denna förnuftets filosofi.

Upp till kamp mot etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen!

Kick out the quacks!” som en berömd rockgrupp från Detroit kanske skulle ha uttryckt det.

De avskyvärda lobotomierna

Under 1940-talet, 1950-talet och det tidiga 1960-talet utsattes tiotusentals människor i västländerna för en kirurgisk procedur som kallades för ”lobotomi”. Denna procedur bestod väsentligen av att kirurgen använde en kniv eller en metalltråd för att kapa ett stort antal nervbanor i den främre delen av hjärnan på offret. Proceduren praktiserades av en stor andel av medlemmarna av psykiaterkåren. Det hette att det var meningen att proceduren skulle bota eller lindra allvarliga känslomässiga störningar hos psykpatienter.

Proceduren uppfanns av en portugesisk psykiatriker vid namn Egas Moniz under 1930-talet. Moniz experimenterade ursprungligen på schimpanser. Han observerade att två av sina chimpanser, Lucy och Becky, blev markant lugnare efter det att han hade kapat några nervbanor i den främre delen av deras hjärnor. Moniz drog hastigt slutsatsen att människor skulle bli hjälpta av detta ingrepp också. Moniz började därför operera på människor.

Men chefen för sjukhuset som ”levererade” patienter till Moniz för honom att operera på utvecklade en skeptisk inställning. För att erhålla flera patienter, började förringa Moniz de negativa inslagen i resultaten av de första lobotomierna och påskinade att hans nya metod var en stor succé - och att den snart skulle bli allmänt accepterad av den psykiatriska yrkeskåren. (Tyvärr visade sig det där senare stämma med utvecklingen.)

Resultaten av lobotomierna som begicks på människor var ytterst blandade. Patienternas ångest lindrades ibland. Men många patienter utvecklade grava känslomässiga störningar istället. Och ett signifikant antal av patienterna dog som en direkt följd av operationen! T.ex. drabbades patienterna ofta av allvarliga blödningar i hjärnan - inte sällan med dödlig utgång. Dödligheten hos patienterna varierade från sjukhus till sjukhus. Från några få procent vid en del sjukhus ända upp till 18 procent vid andra. En del av offren för lobotomierna kunde leva normala liv efteråt. Medan andra blev nästan som grönsaker. Och, som sagt, en del av offren avled.

Lobotomierna upphörde inte förrän en bit in på 1960-talet - då de ersattes av nya, effektiva läkemedel.

Men trots de mycket blandade resultaten välkomnade psykiatrikerna till synes denna procedur med entusiasm. Snart lobotomiserades tusentals människor årligen över hela världen. Detta trots att psykiatrikerna verkade okunniga om vad de långsiktiga effekterna av proceduren skulle visa sig vara. Och trots att majoriteten av patienterna själva absolut inte ville bli lobotomerade.

Lobotomierna fortsatte tills det tidiga 1960-talet då, som sagt, nya effektiva läkemedel ersatte dem - och lobotomierna sedan fick ett skamfilat rykte.

Idag använder textböcker den kirurgiska proceduren lobotomi som ett konkret exempel på ”dålig vetenskap”.

Motivet för det utbredda bruket av proceduren lobotomi var i stor utsträckning ren desperation. Under 1940-talet var psykvården i ett kristillstånd. Det fanns inga effektiva behandlingar för psykoser. Mentalsjukhusen var överfulla. Och världens offentliga sektorer hade stora svårigheter med att med skattemedlen finansiera psykvården. Så i viss utsträckning var det en förståelig tragedi.

Men jag måste undra hur det kunde komma sig att väldigt många psykiatriker kunde nedlåta sig till att ta i bruk en procedur som ofta skadade, och inte så sällan även dödade, patienten. De genomförde ju alla de där lobotomierna på grundval av ett ytterst ringa empiriskt underlag. Hade alla dessa psykiatriker aldrig hört talas om den hippokratiska eden?

Jo, det hade de säkert. Det var nog inte psykiatrikernas eget fel att så många lobotomier begicks.

Lobotomiernas historia utgör ett oerhört starkt argument mot socialistisk sjukvård!

Det kan nämligen inte rimligen ha varit så att många, många tusentals psykiatriker på 1940-talet och 1950-talet kunde ha varit så pass onda - eller alternativt så pass gravt inkompetenta - att de genomförde lobotomierna  helt frivilligt. Den enda rimliga förklaringen till katastrofen ("katastrofen" för patienterna d.v.s.) måste ha varit att psykiatrikerna var illa tvungna till att genomföra så många lobotomier som möjligt mot sitt bättre vetande!

Kom ihåg att mentalsjukvården över hela världen i huvudsak var finansierad av världens stater och/eller kommuner, med skattemedel, redan på den tiden då lobotomierna bredde ut sig.

Och på 1930-talet utgjordes ungefär 25% av samtliga patienter inom sjukvården (Inte bara inom psykvården - utan inom hela sjukvården!) av psykotiker. Det fanns på den tiden ingen fungerande behandling som kunde bota psykotiker. Så den stackare som utvecklade en psykos i sin ungdom fick som regel spendera resten av sitt liv på ett mentalsjukhus. Så på 1930-talet satt många, många tusentals psykotiker på mentalsjukhusen och vegeterade. De kostade myndigheterna många miljarder kronor varje år i skattepengar!

Och myndigheterna hade väl inte så gott om skattepengar? Så politikerna och byråkraterna som var ansvariga för finansieringen av mentalsjukvården måste ha känt ett trängande behov av att spara pengar på den där penningslukande mentalsjukvården!

När Egas Moniz kom dragandes med sin lobotomi-procedur måste den ha framstått som en regelrätt manna från himlen! Proceduren verkade nämligen bota psykotikerna - så att dessa äntligen kunde skrivas ut från sjukhusen och därmed upphöra med att "belasta det allmänna". Och proceduren kostade inte mycket! Att bara skära i människors hjärnor kostade ju nästintill inga skattepengar alls!

Slutsatsen måste bli att logiken talar för att politikerna och byråkraterna som ansvarade för mentalsjukvårdens finansiering med skatter önskade att så många lobotomier som bara möjligt skulle genomföras. För att spara skattepengar! Och de hade stora möjligheter att sätta press på psykiatrikerna på mentalsjukhusen så att dessa ställde upp på det hela. Psykiatrikerna på mentalsjukhusen erhöll ju sina löner från myndigheterna - så de var beroende för sitt levebröd på politikerna och byråkraterna som rattade mentalsjukhusen. En psykiatriker som lyssnade på sitt samvete och som därför vägrade att utföra några lobotomier - han skulle så småningom ha kunnat funnit sig på gatan, utan försörjning!

Så vågen av lobotomier som gick över världen under 1940-talet och 1950-talet berodde nog på politiska beslut - inte på medicinska dito. Vi ska nog inte skylla lobotomierna på psykiatrikerna.

Vi ska skylla skandalen på systemet - nämligen på systemet med socialism inom mentalsjukvården!

Såväl produktionen som finansieringen av sjukvården bör privatiseras - både av principskäl och för patienternas bästas skull!

Kapitalismen smäller högst!

Thursday, August 27, 2009

Rätt åt pensionärerna!

Sam Sandberg, ordförande för SKPF (ett parasiternas förbund), skriver i artikeln ”Varför får gamle far och mormor mindre inkomst nästa år?” att det är synd att regeringen tydligen kommer att tillåta att pensionärerna får det sämre nästa år [Jag skrev ursprungligen denna essä på sommaren av år 2009]. Det tycker inte jag. Jag tycker att det är bara rätt åt majoriteten av pensionärerna om pensionerna sänks!

Som man bäddar får man ligga. De pensionärer som ”satsade” på välfärdspolitiken, med dess folkpension och ATP, för att klara ålderdomen - de satsade på parasitism som en strategi för att klara sin ålderdom. Det ”avgifts”-finansierade (d.v.s. det skatte-finansierade) pensionssystemet är som bekant grundat på fördelningsprincipen. Fördelningsprincipen betyder att varje generation räknar med att klara sin ålderdom genom att parasitera på sina barn. Och de räknar med att barnen skall gå med på detta förfarande, därför att barnen får ett löfte från sina föräldrar att de (barnen)  i sin tur skall få klara sin ålderdom genom att parasitera på barnbarnen! Pensionssystemet är ett enda stort kedjebrev - ett generationernas pyramidspel.

De unga pungslås med skatter (som kallas för ”arbetsgivaravgifter” för att dölja vad det är fråga om) för att finansiera föräldragenerationens av staten påbjudna pensioner. Dessa pengar används till den innevarande pensionerade föräldragenerationens löpande konsumtion. Den överväldigande delen av dessa skatter investeras således inte. Så när de unga småningom blir gamla - då kommer inte produktionen att ha ökats tillräckligt mycket för att täcka deras pensioner. Då uppstår det ett tryck på politikerna att antingen sänka de tidigare ungas men numera gamlas pensioner, eller alternativt sänka de nu befintliga ungas välfärd.

Så generation ställs mot generation. Hur som helst kommer välfärden i gungning. Och det är pensionssystemets och den övriga välfärdspolitikens fel!

Det är själva systemet det är fel på. Systemet är nämligen till sin natur parasitär.

De svenskar som på 1930-talet och 1940-talet skapade välfärdspolitiken, och som på 1950-talet röstade igenom det tillhörande pensionssystemet, begick en illgärning. De förtjänar att straffas för denna illgärning. De förtjänar att straffas hårt. Det är därför bara bra att pensionerna kommer att urholkas nästa år. Jag säger: ”Bring it on, baby! Serves the bastards right!”.

Men - är det inte faktiskt så att det fanns en del svenskar på 1930-talet och 1940-talet som var motståndare till välfärdspolitiken och till det parasitära offentliga pensionssystemet?

Jo, det fanns det. Inte så många - men ändå.

OK. Vore det inte då orättvist om denna "moraliska minoritet" skulle gå miste om de förmåner som de utlovades?

Nej, om de hade varit moraliskt anständiga så hade de insett redan när de var unga att de inte hade någon rätt till att parasitera på sina barn, via ett pensionssystem som finansierades med skatter och som var byggd på fördelningsprincipen. Och om de hade vartít rationella så hade de också insett att det vore livsfarligt och lättsinnigt att lita på politikernas fagra pensionslöften. Så om de hade varit moraliskt anständiga och rationella hade därför detta fåtal anständiga människor bland svenskarna redan under de goda åren under 1950-talen och 1960-talen, och även under de mindre bra åren därefter, sparat en betydande andel av sina då relativt höga inkomster och investerat dessa pengar. Så att de hade haft privata besparingar och privata försäkringar att leva på nu när de har blivit gamla!

De pensionärer som var moraliskt anständiga och rationella när de var unga, de skulle m.a.o. inte ha något behov av de offentliga pensionerna idag. De skulle klara sig bra nästa år ändå [Jag skrev denna essä år 2009, då det såg ut som om pensionärerna skulle få lägre realinkomster följande år.] - medelst sina privata besparingar och försäkringar. Så de utgör inget problem! Det går därför bra, ur rättvisesynpunkt, att sänka pensionerna nästa år - och gärna även ännu mera under åren därefter. ”Bring it on, baby!”

OK. Just varför får då gamle far och mormor en mindre inkomst nästa år?

Svaret är att det ligger i välfärdspolitikens natur. Välfärdspolitiken är helt enkelt rofferi och parasitism satt i system. Därför förstör välfärdspolitiken i längden människornas vilja och förmåga att producera. Människor fortsätter ju inte att producera tillräckligt mycket i ett samhälle där staten pungslår dem på resultatet av sitt arbete för att finansiera en välfärdsstat. Och om människorna slutar upp med att producera tillräckligt mycket – hur skall då den där välfärden upprätthållas?

Välfärdspolitiken förstör alltså välfärden! Frågan är bara hur lång tid det tar att fullborda förstörelsen.

Om man sparkar sönder en myrstack, går därifrån och kommer tillbaka några dagar senare - då finner man med all sannolikhet myrstacken fortfarande där i gott skick igen. Detta beroende på att myrorna är så enormt arbetsamma att om en svin till människa förstör deras bo - då bygger de bara upp det igen! Det är myrornas livsvilja som kompenserar för marodörens förstörelselusta.

Och likaledes, om politikerna och deras väljare sparkar sönder ett helt lands ekonomi genom att bedriva välfärdspolitik år efter år - då händer något liknande. Medborgarnas livsvilja kompenserar år efter år för politikernas maktbegär samt för väljarmajoritetens lust att parasitera på sina medmänniskor. Producenterna arbetar så hårt att ekonomin inte kollapsar - välfärdspolitiken till trots.

Men om välfärdspolitiken drivs tillräckligt långt, tillräckligt länge - då förmår inte producenterna kompensera för välfärdspolitikens skadeverkningar i all evighet. Förr eller senare börjar produktionen att bli otillräcklig och sent om sider börjar det till slut bli omöjligt att upprätthålla de sociala förmånerna på de utlovade nivåerna. Det är det som äntligen sker nu idag då pensionerna urholkas.

Tack och lov kan parasiter inte komma undan med sitt moraliska fördärv hur länge som helst! Förr eller senare slår verkligheten tillbaka och straffar de eländiga parasiterna.

Vi bör därför glädjas över att pensionerna sänks nästa år! Och vi bör dessutom kräva att politikerna uttalar ett löfte om att helt och hållet avskaffa det offentliga, skattefinansierade pensionssystemet på litet längre sikt.

Var och en bör ta ansvaret för sin egen ålderdom. Ingen bör få lov att luta sig mot staten. Och ingen gammal bör få lov att parasitera på de yngre generationerna.

Politikerna bör sänka pensionerna för de som redan är för gamla för att arbeta. Ända ner till existensminimum!

Och sedan bör staten utfästa sig för att inte betala ut några offentliga, skattefinansierade pensioner alls för de som idag är tillräckligt unga för att de ska kunna hinna skaffa sig tillräckligt med privata besparingar och försäkringar för att klara sig själva under sin framtida ålderdom. Det offentliga pensionssystemet skulle därmed komma att fasas ut - och det skulle vara helt väck om ungefär 30 eller 40 år. Till allas båtnad!

Dagens pensionärer borde vara tacksamma för att vi yngre är så pass snälla att vi inte avskaffar pensionerna till 100% omgående - och helt sonika lämnar de nuvarande pensionärerna att svälta ihjäl ute på gatan! Därför att egentligen är majoriteten av dagens pensionärer så pass moraliskt förtappade att de förtjänar ett sådant öde!

Legalisera narkotikan!

Narkotika är ett eländigt gift. Likväl borde narkotikan legaliseras!

Det är visserligen ett djupt omoraliskt val att förstöra sitt eget liv genom att knarka. Men staten skall inte förbjuda saker bara för att de är omoraliska. Staten skall endast förbjuda kränkningar av individens rättigheter. Och på vilket sätt kränker en narkoman någon medmänniskas rättigheter när hon förstör sitt eget liv?

Till att börja med borde det vara uppenbart att det är onödigt för staten att straffa narkomaner. Verkligheten straffar dem ju ändå! En människa som knarkar brukar förlora sitt jobb, sina vänner, sin ekonomiska välfärd och sin hälsa. Till slut, om hon inte omprövar sitt beteende innan det blir för sent, dör hon! Så vad har staten för behov av att straffa henne, genom att sätta henne i fängelse eller i tvångsvård? Är inte de naturliga konsekvenserna av ett narkotikamissbruk straff nog? Och är det inte så att de ”naturliga straffen” räcker gott och väl för att avhålla samtliga rationella människor från att missbruka narkotika?

Sedan bör vi tänka på att statens förbud mot bruk av, och handel med, narkotika skadar alla de skötsamma medborgarna! Genom att skapa ett veritabelt drivhus för den organiserade brottsligheten.

Det är ett faktum att närhelst staten förbjuder en av irrationella människor eftertraktad substans - då övertar brottslingar hanteringen av den substansen. När USAs regering förbjöd alkoholhaltiga drycker i Amerika på 1920-talet t.ex. - då blev resultatet att maffian växte fram. 1920-talet, de s.k. ”Förbuds-åren”, var gangstrarnas guldålder i USA! Sådana moraliska monster som Al Capone tjänade mångmiljonbelopp på smugglingen och den illegala försäljningen av alkohol. Och tusentals oskyldiga amerikaner fick plikta med livet när maffian begick kallblodiga mord för att främja sina korrupta upplevda intressen.

Och det är precis likadant med förbudet mot narkotikan i dagens Sverige som med förbudet mot alkoholen i 1920-talets USA! Eftersom det är irrationella människor som missbrukar dessa substanser fortsätter de envist med att försöka få tag på substanserna - även efter det att substanserna har gjorts olagliga. Och när narkotikan eller alkoholen nu har gjorts olaglig återstår endast illegala källor att skaffa dessa substanser ifrån. När narkotikan är olaglig, kan man ju inte köpa den på ett apotek. Man måste istället vända sig till brottslingar för att få tag på den. Och eftersom brottslingarna har ett monopol på handeln med narkotikan, gör de skyhöga vinster på den. Vinstmarginalerna på smugglingen och försäljningen av illegal narkotika blir astronomiska. Av den enkla anledningen att lagarna gör det riskabelt att hantera narkotika krävs det skyhöga vinstmarginaler på verksamheten för att någon skall vara villig att ta på sig riskerna. En brottsliga kan tjäna många tusentals procent i vinstmarginal genom att köpa in narkotika i producentlandet, smuggla det till ett konsumentland och sälja det på gatan. Dessa riskbenägna skurkar saknar ju konkurrens från ”riktiga” laglydiga företag. Så de astronomiska vinstmarginalerna blir oundvikliga. Och de tillfaller endast den värsta sortens skurkar.

Detta är enormt skadligt för samhället. De enorma vinster som brottslingarna gör på narkotikan "återinvesterar" de sedan i andra sorters brottsverksamhet - som t.ex. utpressning, rån, stölder, häleri, koppleri, människosmuggling, ekonomisk brottslighet o.s.v. De skötsamma medborgarna förlorar stort på detta. De enda människorna som tjänar på förbudet mot narkotikan är brottslingarna!

Vad skulle hända om staten legaliserade samtliga sorters narkotika?

Till att börja med skulle de enorma vinstmarginalerna på narkotikan försvinna. En dos heroin kostar egentligen inte mycket mera i Afghanistan eller Burma än vad en Magnecyl kostar i Sverige. Och eftersom det kostar väldigt litet att transportera några kilo heroin från Afghanistan eller Burma till Sverige, skulle priset för lagligt heroin bli endast marginellt högre här i Sverige - heroinet på Apoteket skulle kosta kanske sådär 50% mera än inköpspriset i Afganistan eller Burma. Och hur mycket pengar skulle brottssyndikaten och terroristerna kunna tjäna på handel med en substans som bara kostade lika mycket som Magnecyl? Och hur många människor skulle köpa narkotika från brottslingarna när det vore mycket enklare att köpa heroinet i en vanlig butik? En legalisering av narkotikan skulle således bli ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten - och mot terrorismen! (Terrorister världen runt finansierar sin verksamhet till stor del med produktion och handel med narkotika.)

Men - skulle narkotikamissbruket öka om narkotikan legaliserades? Nå - missbruket minskade ju inte nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig. Heroinet, t.ex., har varit olagligt i Sverige åtminstone sedan 1940-talet. Och antalet heroinister i Sverige idag lär vara många hundra procent större idag än de var på 1940-talet. Om narkotikamissbruket inte minskade nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig vad finns det då för anledning att tro att det skulle öka nämnvärt om och när narkotikan gjordes laglig?

Och, framförallt, varför ska vi rationella, skötsamma medborgare bry oss om de vuxna människor som är så dumma och irrationella att de börjar knarka så snart som tillgängligheten på narkotikan ökar och priset sjunker? Vuxna människor är ju ansvariga för sina egna handlingar! Om en människa orsakar sin egen död, genom att exempelvis röka i sängen, säger vi att detta är hennes eget fel, och vi stiftar inte lagar som säger att det är förbjudet att röka i sängen. Varför skall vi inte likaledes resonera att om en vuxen människa orsakar sin egen död genom att knarka, då är det hennes eget fel? Och att vi därför inte ska stifta lagar som säger att det är förbjudet för vuxna människor att hantera och/eller bruka narkotika? [Vi bör däremot förbjuda försäljning av narkotika till mindre-åriga - av samma anledning som vi förbjuder försäljning av alkohol till mindre-åriga.]

Bort med det statliga förmynderiet och med gödningen av den organiserade brottsligheten! Legalisera narkotikan!

Marshall-planen gjorde skada

År 1945 tog det stora kriget, som socialistmakterna Nazityskland och Sovjetunionen satte igång genom sitt gemensamma angrepp på Polen, slut. Detta var ett gyllene tillfälle för kapitalismen. Europa låg i ruiner. Västeuropas politiker hade inte ”råd” att föra en socialistisk, eller ens en halvsocialistisk, politik. Situationen var så desperat att om politikerna hade satsat på socialismen - då hade européerna riskerat att svälta ihjäl.

Västeuropa var i trängande behov av kapital från världens mest nästankapitalistiska land, USA. Västeuropa hade behövt införa en väldigt liberal, kapitalistisk politik för att attrahera det kapitalet i form av privata amerikanska investeringar. De europeiska politikerna var snudd på att bli nödsakade till att göra hela Västeuropa till ett kapitalistiskt paradis.

Men tyvärr så försinkade den amerikanska regeringen detta gyllene tillfälle - med Marshall-planen. Marshall-planen var världens första stora statliga biståndsprogram. USA lånade ut enorma summor pengar till europeiska regeringar och företag på förmånliga villkor. Europa kunde i praktiken bygga upp sina av kriget raserade ekonomier med hjälp av gratis bidrag från USA. Så Västeuropas politiker kunde kosta på sig att återigen ge sig in på den socialistiska vägen - d.v.s. just den väg som hade åstadkommit så mycken förstörelse förut. Europas regeringar kunde t.ex. kosta på sig dyra välfärdsstatspolitiska program. Inflödet av kapital genom Marshall-planen garanterade att de inte skulle ”straffas” för det slöseriet med en åtföljande valutakris.

Marshall-planen hjälpte till att röja vägen för de halvsocialistiska välfärdsstaterna i efterkrigstidens Västeuropa. Marshall-planen gjorde således stor skada!

Men de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser annorlunda på det. De ser världen genom glasögon som är färgade av moralläran altruismen. Därför tolkar de utvecklingen under efterkrigstiden på så vis att den bekräftar att Marshall-planen gjorde stor nytta – att den rentav räddade efterkrigstidens Västeuropa!

Det är ju onekligen så att Västeuropa har haft en stor ökning av välfärden under efterkrigstiden. Denna utveckling förklaras av att det har funnits två olika faktorer, som har påverkat utvecklingen i motsatta riktningar. Å ena sidan har funnits inslagen av kapitalismen. Efter Andra världskrigets slut hade de västeuropeiska politikerna trots allt tillåtit en del inslag av frihet. I synnerhet i Västtyskland hade liberala reformer genomförts. Konrad Adenauers och Ludwig Erhards chockartade liberalisering av ekonomin år 1948, t.ex., orsakade det s.k. ”Wirtschaftsundret” - d.v.s. den explosiva ökningen av välfärden i Västtyskland på 1950-talet som gjorde Västtyskland till Europas största ekonomi. Samtidigt har det funnits inslag av socialismen i den västeuropeiska blandekonomin - inslag som har bromsat den ekonomiska utvecklingen, så att välfärden har blivit mindre än den hade blivit om Europa hade haft renodlad kapitalism. Inslagen av kapitalismen har lyckats överväga inslagen av socialismen i tillräckligt hög grad för att Västeuropa trots allt har kunnat uppleva en ökning av välfärden efter Andra världskrigets förödelse.

Men eftersom de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser världen genom ”glasögon” färgade av altruismen tar de det för givet att det var inslagen av socialismen som orsakade ökningen av välfärde. Och att Marshall-planen, som ju var ett statligt ekonomiskt program, därför var välgörande.

Marshall-planen har haft ett helt nätverk av efterföljande negativa konsekvenser. Den första konsekvensen har vi redan beskrivit. P.g.a. Marshall-planens tillförsel av gratis ekonomiska resurser utifrån, kunde Västeuropas politiker kosta på sig att göra sina länder till välfärdsstater och blandekonomier - med välfärdsförluster som följd. Sedan fick förhållandet att Västeuropas ekonomier trots allt förbättrades ändå medan Marshall-planen pågick som följd att statlig ekonomisk politik fick ett oförtjänt gott rykte. P.g.a. detta bildades EEC och sedan EG och sedan EU. EU är en byråkratisk, halvsocialistisk koloss som har minskat friheten i Västeuropa och som därmed har minskat välfärden. Och EUs oförtjänt goda rykte, har fått som följd att de nyligen befriade f.d. kommuniststater i Östeuropa också har slagit in på blandekonomins väg, istället för att satsa på en renodlad kapitalism. Den pågående finanskrisen i Östeuropa [Jag skrev ursprungligen denna essä på sommaren av år 2009 då det pågick en finanskris i Östeuropa.], som orsakar så mycket lidande, är en följd av denna blandekonomiska politik.

Ytterligare en följd av Marshall-planens oförtjänt goda rykte, är att västländerna har satt igång motsvarigheter till Marshall-planen för resten av världen också. Dussintals länder i Tredje världen har fått sin politik förstört, och sina politiker korrumperade, av inflödet av statlig u-hjälp från de rika länderna. Det där moderna svenska Frankensteins-monstret SIDA, t.ex., hade kanske aldrig blivit till ifall det inte hade varit för Marshall-planen.

Nu är det förstås så att bara det Västeuropa som har skapats under medverkan av Marshall-planen existerar. Det existerar inget alternativa Västeuropa, som har fått växa fram utan Marshall-planen, som vi kan jämföra med. En sådan Västeuropa hade säkert haft en mycket större välfärd idag - om den hade existerat. Men alternativa universum existerar ju inte - så Marshall-planens vänner lär fortsätta att lyckas med att framställa denna plan i en positiv dager.

Men det finns massvist med annat empiriskt belägg för att det är friheten/kapitalismen som skapar välfärden, och socialismen/étatismen som förstör den. Vi ka, t.ex., jämföra välfärden i det halvkapitalistiska Sydkorea med misären i det socialistiska Nordkorea. Vi kan jämföra välfärden som rådde i det halvkapitalistiska Västtyskland med den misär som rådde i det socialistiska Östtyskland. Vi kan jämföra Taiwan med Kommunistkina, Japan med Sovjetunionen, Schweiz med Storbritannien, Kenya med Tanzania, Costa Rica med Kuba o.s.v. Och vi kan jämföra eländet och stagnationen i de offentliga sektorerna i välfärdsstaterna i väst med den höga produktiviteten och den snabba utvecklingstakten i de privata sektorerna i samma välfärdsstater. Vem kan förneka att, t.ex., de privata läkemedelsföretagen är mera effektiva och välskötta än de offentliga sjukhusen? Nej, bara den som antingen är oärlig eller är en idiot kan inbilla sig att socialismen/étatismen, d.v.s. ofriheten, är bra för välfärden.

Varför i hela världen skulle brist på frihet öka någon enda snubbes välfärd?

Avskaffa därför den svenska ”Marshall-planen”! Avskaffa det svenska statliga monstret SIDA! Bort med u-hjälpen!

De fattiga behöver ingen u-hjälp

U-hjälpen fungerar erbarmligt. Korruption och slöseri överallt - och aldrig visar sig några segrar över fattigdomen av betydelse. Men betyder det att vi måste ge upp och bara låta Tredje världens folk leva kvar i fattigdom? Ingalunda. Det finns en lösning på problemet med fattigdomen. Lösningen heter kapitalismen!

Om bara kapitalismen infördes i Tredje världen - d.v.s. om bara Tredje världens fattiga fick politisk och ekonomisk frihet - då skulle de kunna resa sig med egna krafter. Det är ju inte så att människorna i Tredje världen är sämre människor än vi som lever i de rika länderna. Människorna i Tredje världen har lika mycken intelligens, och en minst lika stor arbetsvilja, som vi har! Så om bara de fick lov att använda sin intelligens och om bara de fick lov att arbeta och om bara de fick lov att behålla resultatet av sitt arbete - då skulle de kunna sätta igång och producera och upphöra att vara fattiga. Människorna i Tredje världen är likadana som vi i de rika länderna. Om de fick lika mycken frihet som vi människor i de rika länderna åtnjuter - då skulle de tämligen snabbt bli precis lika rika som vi i de rika länderna. Att tro något annat är att göra sig skyldig till rasismen!

Vad behöver ett land för att bli rik?

Bl.a. behöver det: människor som arbetar, råvaror, kapital och kunskaper/teknologi.

1) Arbete

Det torde vara uppenbart att länderna i Tredje världen inte lider av någon brist på människor som vill arbeta. Bönderna i Tredje världen sliter ofta från gryning till skymning på sina åkrar! Men på grund av bristen på modern utrustning för att plöja, skörda, bevattna o.s.v. avkastar deras arbete oftast inte mera än vad som går åt för att mätta de egna familjemedlemmarnas munnar, om ens det.

2) Råvaror

Råvaror har länderna i Tredje världen gott om också. De flesta länder i Tredje världen har ju så mycken råvaror att de redan exporterar sådana i väldiga mängder till de rika länderna!

3) Kapital samt kunskaper/teknologi

Men kapital och kunskaper/teknologi då?

Tja, de fattiga länderna har inte alls tillräckligt med vare sig kapital eller kunskaper/teknologi idag.

Men med rätt sorts politik skulle de snabbt kunna skaffa sig kapital och kunskaper/teknologi i överflöd!

Näringslivet i de rika västländerna skulle springa benen av sig för att investera i Tredje världen om bara de fick lov - och om bara de kunde räkna med att inte få sina investeringar och vinster konfiskerade av regeringarna i Tredje världen. Så Tredje världen skulle kunna få massvist med kapital samt kunskaper/teknologi från västländerna.

Men det sorgliga faktumet är att i många decennier har Tredje världens egna regeringar hindrat de investeringar som hade kunnat avskaffa fattigdomen. Regeringarna har t.ex. förbjudit utländska företag att äga mera än, oftast, en bråkdel av aktierna i industriföretagen i det egna [fattiga] landet. Och när de ändå har tillåtit utländska företag att investera i det egna landet, har regeringarna där ofta beslagtagit en stor del av de eventuella vinsterna - och ibland även själva investeringskapitalet! Inte att undra på att det inte har blivit ett tillräckligt stort inflöde av kapital och kunskaper/teknologi till Tredje världen. Tredje världens egna regeringar har byggt murar som har hållit kapitalet och kunskaperna/teknologin utanför!

Men hur kan man vara säker på att näringslivet i de rika västländerna skulle vilja investera i de fattiga länderna, även om de välkomnades där? Enkelt - därför att det skulle vara höglönsamt! Företagen i de rika länderna har ju redan lagt ner stora summor pengar på att konstruera maskiner, uppfinna produkter och forska fram moderna teknologier. Det skulle inte kosta dem ett öre extra att låta dessa redan gjorda investeringar användas också i Tredje världen på köpet!

Om t.ex. Toyota har lagt ner 20 miljarder yen på att utveckla en ny bilmodell - då skulle de ju inte behöva betala ut de 20 miljarder yen i utvecklingspengar en gång till för att börja tillverka ytterligare exemplar av samma bilmodell i olika länder i Tredje världen också. Om det lönar sig för Toyota att utveckla en bilmodell för 20 miljarder yen och sedan tillverka bilen i endast 500.000 exemplar om året i Japan – tänk då hur jättelönsamt det då skulle bli för Toyota att utveckla samma bilmodell för samma 20 miljarder kronor - och sedan låta tillverka den i 500.000 exemplar om året i vardera av tio olika länder i Tredje världen utöver Japan! Toyota skulle då få slå ut samma utvecklingskostnad på elva gånger så många bilar. Och vinstkalkylen skulle bli ännu bättre när Toyota tog hänsyn till att lönekostnaderna inledningsvist endast vore en bråkdel så höga i  fabrikerna i Tredje världen som i Japan!

En våg av investeringar i Tredje världen skulle skapa ny sysselsättning, och därmed nya löneinkomster, för de fattiga i Tredje världen. Nya löneinkomster skulle givetvis vara liktydigt med ökad välfärd. Och investeringsvågen skulle samtidigt medföra nya försäljningsintäkter - och därmed större vinster - för de västerländska företagen som gjorde dessa investeringar. Alla som var inblandade skulle tjäna på det! Och de rika länderna förfogar idag över många tusentals miljarder dollar i kapital. Om bara, säg, 10% av det kapitalet satsades på produktiva privata investeringar i Tredje världen skulle levnadsstandarden i de fattiga länderna skjuta i höjden.

Ett annat sätt att fatta detta är att börja med att fokusera på lönerna.

Lönerna i de flesta av Tredje världens länder är mindre än en tiondel av de som idag råder i de rika industriländerna. Om bara ekonomierna i Tredje världen vore investeringsvänliga, t.ex. om bara de hade ett tryggt skydd för investerarnas rätt till sin egendom, skulle de rika ländernas företag tjäna stora pengar genom att flytta tillverkning från höglöneländerna i väst till låglöneländerna i Tredje världen. Att t.ex. producera en TV-apparat i Bangladesh eller Mexiko - där lönerna bara är en bråkdel av de i Japan - skulle givetvis vara jättelönsamt för exempelvis Hitachi. Och om många sådana västerländska företag som Hitachi investerade i länder som Bangladesh eller Mexiko skulle den åtföljande efterfrågan på arbetskraft dra upp lönerna i de länderna. Bangladesh´ och Mexikos reallöner och levnadsstandard skulle höjas väsentligt.

Men huvuddelen av ”jobbet” att öka produktionen i Tredje världen skulle få göras av de fattiga själva - inte av de västerländska investerarna. De allra flesta fattiga människor innehar ju en desperat vilja att ta sig ur fattigdomen. Människorna i Tredje världen skulle därför jobba mycket hårdare än arbetarna i väst gör idag - och de skulle spara en mycket större del av sin åtföljande lön än vad arbetarna gör i de rika länderna. Så de fattiga länderna skulle släppa loss en störtflod av inhemskt arbete och sparande - om bara de införde mera politisk och ekonomisk frihet. Med en explosiv ekonomisk tillväxt som logisk följd!

Kapitalismen uträttade under i västländerna under 1800-talet - det sekel då västländerna nästan var kapitalistiska. Kapitalismen skulle kunna uträtta lika stora under i Tredje världen under 2100-talet -om bara den fick en chans. Så den där u-hjälpen behövs inte för att råda bot på fattigdomen i Tredje världen.

Kapitalismen skulle kunna göra jobbet mycket bättre!

U-hjälpen är omoralisk

Gunilla Carlsson [Gunilla Carlsson var den Moderata biståndsministern då jag skrev denna essä, i augusti 2009.] har rätt om att u-hjälpen väldigt ofta misslyckas. Korruption och slöseri är regeln, inte undantaget, inom biståndsvärlden. Men det avgörande argumentet emot u-hjälpen är inte att den ”inte fungerar”, d.v.s. att den ständigt misslyckas med att uppnå sina mål. Det avgörande argumentet emot u-hjälpen är att den är omoralisk. D.v.s. det är u-hjälpens mål som det är fel på!

Vad är u-hjälpens mål? Målet är att ta materiella värden, som pengar, mat, mediciner o.s.v. från de som har producerat dem (i de rika länderna) och att sedan ge dessa värden till människor som inte har producerat dem (i de fattiga länderna). Att ta värden från de som har producerat dem och sedan ge dem till någon annan, brukar i vardagligt tal kallas för stöld - eller (om man har lust att använda socialistiskt språkbruk) för utsugning.

Men varför tycker då så många människor ändå att u-hjälpen är höjden av moral?

Därför att så många människor tror på den altruistiska moralläran. Denna morallära säger att den som har något, oavsett hur mycket hon har gjort för att förtjäna det, är skyldig att ge detta något till någon annan som inte har förtjänat det. Enligt den altruistiska moralläran är parasitismen därför moraliskt oantastlig! Det är den som just inte har tjänat ihop till ett värde som har en rätt till det – inte den som har tjänat ihop till värdet.

Så du ser – altruismen ställer rättvisan på huvudet. Denna inversion av rättvisan har ett namn – egalitarianismen. Denna lära – egalitarianismen, är en logisk konsekvens av altruismen. Altruismen säger att den som har ska ge till den som inte har. Egalitarianismen säger att den som har mera av ett värde – t.ex. pengar, ära, skönhet, dygder o.s.v. - är en bättre människa än en som har mindre av det värdet.

Om nu den som har något ska ge det till dem som inte har det (vilket är altruismens budskap) - då måste, logiskt sett, den som har något vara en sämre människa än den som saknar det. Brist på, eller frånvaro av, det som är värdefullt blir till en moralisk tillgång - enligt egalitarianismen. Därför förespråkar egalitärer att de bästa, mest produktiva nationernas tillgångar skall skänkas bort till de sämsta, minst produktiva nationerna.

Men varför skall den som inte har producerat ett värde erhålla det från den som har producerat det? Varför skall det råda orättvisa?

Inget rationellt svar har någonsin getts på de frågorna. Det är ju omoraliskt att stjäla värden från de individer i de rika länderna som har producerat dem, för att skänka dem till de individer i andra länder som inte har producerat dem. Oavsett hur rika de förra är - och oavsett hur fattiga de senare är.

Egalitarianismen och altruismen är orättvisans moralläror. Den rättvisa principen är ju ”till var och en efter sin produktion”. Eftersom olika människor är olika produktiva är det bara rättvist att olika människor är olika rika. Och det är ju inte svenskarnas fel att människorna är fattiga i Tredje världen. Fattigdomen i Tredje världen beror på den socialistiska eller halvsocialistiska politik som i många decennier har förts i de allra flesta länder i Tredje världen. Varför skall produktiva svenskar straffas för att politikerna i Tredje världen har varit så dumma och/eller så onda att de har satsat på socialismen?

Nej, Gunilla Carlsson bör inte reformera u-hjälpen i syfte att göra den mera effektiv. ”Effektiv ondska” är ännu värre än ”fumlig ondska”. Ondska som faktiskt lyckas med att nå sina mål är ännu värre än ondska som misslyckas med att nå sina mål. Hade exempelvis nazismen varit mindre ond - om den hade varit mera effektiv?! Nej, ondska bör utrotas - inte göras mera effektiv. Gunilla Carlsson bör därför genast avskaffa u-hjälpen och avveckla sin egen ministerpost.

Friday, August 21, 2009

Sossarna är trötta

Man skall inte fokusera för mycket på personer i politiken. Och man skall definitivt inte fästa mycken vikt vid politikers utseenden. Men jag måste säga att partiledaren Mona Sahlins [Jag skrev denna essä på sommaren av år 2009, då Mona Sahlin fortfarande var SAPs partiledare.] framtoning har en slående likhet med hela partiets framtoning. Mona Sahlins ansikte är som en mjuk deg. Hennes ögon är lika livliga som fiskögon. När hon pratar låter Mona Sahlin lika spännande som en ljummen tallrik havregrynsgröt.

SAP är likadan som Mona Sahlin. Trött och tråkig. Det finns ingen moralisk glöd hos sossarna längre.

Varför? Sossarnas kärntrupper påstår att sossarnas problem med trötthet beror på att dagens socialdemokrater inte håller fast vid den traditionella socialismen. Om bara SAP hittade tillbaka till forndagens rötter, då skulle forndagens moraliska glöd återuppstå, säger de gamla gråsossar som vägrar att ge upp. Men detta är en villfarelse.

Det är just lojaliteten till den traditionella socialistiska politiken som har gjort SAP till en trött, gaggig pensionär. Socialismen är nämligen döende och befinner sig på den politiska långvården. Den lever kvar endast som en senil åldring som inte har några tankar längre och som är på väg att lugnt och stilla somna in. Socialismens dagar är förbi.

Den ”bruna” varianten av socialismen dog som bekant i Andra världskriget. När Andra världskriget tog slut, och koncentrationslägren avslöjades, beseglades fascismens och nazismens öde. De ”bruna” har inte en chans längre. Nästintill ingen tar dem på allvar. Enstaka virrhjärnor kan tyvärr fortfarande utgöra ett fysiskt hot mot enskilda invandrare, judar, homosexuella o.s.v. - men fascisterna utgör tack och lov inte längre något hot mot samhället som helhet.

Den kommunistiska varianten av socialismen dog när Öststaterna kollapsade i slutet av 1980-talet. När det visade sig att de kommunistiska diktatorerna i öst inte längre vågade försöka behålla makten med bruk av massivt våld, då kunde nästintill ingen längre ta kommunismen på allvar. Enstaka övervintrande 68:or fortsätter att sitta på sina kamrar och tuggar teser med ett glas rödvin i handen. Men de unga bryr sig inte om att studera de där teserna längre. Det finns tack och lov inte längre någon kämpande kommunistisk rörelse av betydelse i Sverige.

Den socialdemokratiska halvröda och samtidigt halvbruna varianten av socialismen dog en långsam, utdragen död under 1980-talet och 1990-talet. Det började med Olof Palme. De av oss som är tillräckligt gamla minns hur Palme under valrörelsen 1982 lovade dyrt och heligt att när han vann valet skulle han rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt vänster”. Men hans första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16% i syfte att öka företagsvinsterna! Palme satsade allt på att rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt höger”. Svenska folket drog nog slutsatsen att om inte ens Palme själv trodde att Sveriges problem kunde lösas med traditionell socialdemokratisk politik, då kunde de nog inte heller lösas med traditionell socialdemokratisk politik. Och folket hade rätt. Det är bara synd att inte också de borgerliga politikerna började fatta att socialdemokratisk politik ingalunda duger.

Sprickorna i välfärdsstatens slitna fasad syns överallt. Människor dör av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården. De gamlas pensioner sänks i det socialistiska pensionssystemet. Ungdomarna lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan. Miljonprogrammets bostadsfastigheter förfaller. Arbetslösheten ökar. Tågen (som ju är statliga) går inte i tid. Bidragstagarna får inte ens sina kära bidrag i tid - därför att byråkraterna inte hinner med pappersarbetet!

Här är några citat ur dagspressen, som ger en fingervisning om vartåt det lutar för den sjuka välfärdsstaten:

”Miljonsatsning hjälpte inte patienter. Den socialdemokratiska regeringens mångmiljonsatsning på psykvården har inte gjort någon skillnad för de enskilda patienterna. Det skriver Socialstyrelsen i sin slutrapport.” (SvD den 2e augusti, 2007)

”Stöd till psykiskt störda döms ut. Stockholms stads hjälp till utsatta räcker inte enligt Socialstyrelsen.” (SvD den 26e augusti, 2007)

”Barnmisshandel blir allt vanligare. Antalet ärenden av barnmisshandel fortsätter att öka dramatiskt enligt siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå). Nyligen uppdagades ett fall där en knappt två månader gammal flicka i Stockholmsområdet misstänks ha misshandlats till döds.” (SvD den 22e augusti 2008)

”Flera unga till akuten efter våld. Antalet våldsoffer på akuten har ökat med 30 procent på 3 år enligt ny undersökning.” (SvD den 15e juni, 2008)

”Psykisk ohälsa bland unga ökar . . . Andelen självmordsförsök bland unga kvinnor har ökat dramatiskt och allt flera unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest, enligt TT.” (SvD den 26e mars, 2009)

”Allt fler unga blir förtidspensionärer.” (SvD den 29e april, 2009)

”Trycket ökar i pressat yrke . . . Mer än tre av fyra socialsekreterare i Stockholm anser att de har inga eller små möjligheter att leva upp till socialtjänstlagens intentioner.” (SvD den 28e november, 2008)

”Antalet unga hemlösa ökar.” (SvD den 1e juni, 2008)

”Fler kvinnor dricker ihjäl sig. Antalet som dör av skrumplever har ökat med 25 procent på sex år.” (SvD den 30e april, 2007)

”Våld i äldrevården vanligt enligt studie.” (SvD den 19e april, 2007)

”Fattiga barn blir fler i storstäderna.” (SvD den 27e mars, 2006)

”Yngre låter bli att gå till tandläkare . . . Förklaringen är att de av ekonomiska skäl allt oftare låter bli att gå till tandläkaren.” (SvD den 3e oktober, 2006)

”Gamla hotas av undernäring . . . Var femte som bor hemma och får hjälp av maten från hemtjänsten beräknas lida av undernäring. Ännu fler ligger i riskzonen.” (SvD den 3e mars, 2006)

”Svenskarna mår allt sämre. Svenskarnas psykiska hälsa har blivit allt sämre sedan mitten av 1980-talet. Det visar en ny studie från Arbetslivsinstitutet.” (SvD den 2e november, 2004)

” Vi vet att skador i vården är ganska omfattande . . . Han [Håkan Sörman, vd för Sveriges Kommuner och Landsting] pekar på att undersökningar antyder att 2.500-3.000 människor dör varje år till följd av skador de får i kontakt med vården.” (SvD den 9e november, 2008)

”Vårdslarv dödar tusentals årligen.” (SvD den 11e juli, 2007)

”Tre av fyra lungcancerpatienter får behandling för sent. När diagnosen väl är ställd kan de inte opereras.” (SvD den 26e mars, 2007)

”Strokevård håller inte måttet.” (SvD den 7e maj, 2007)

”Rädda läkare vågar inte kritisera brister i vården . . . De hukar under den nya ledarstilen på många sjukhus . . . ” (SvD den 9e februari, 2003)

”Praktiskt taget alla amputationer av fötter som görs på diabetiker i svensk sjukvård är onödiga. Med en bättre vård för sockersjuka skulle dessa tragiska ingrepp kunna undvikas och miljarder sparas för landstingen.” (SvD den 18e januari, 1984)

”Diabetiker amputeras [fortfarande!] i onödan.” (SvD den 2e februari, 1997)

”Svenska vägar bland de sämsta i Europa.” (SvD den 9e februari, 2008)

Det är nog inte längre så värst många svenskar som tror på den där skrönan om att välfärdspolitiken ökar välfärden. Välfärdspolitiken är ju en utspädd variant av socialismen. Socialismen har misslyckats i samtliga länder i världen där den har prövats. Sovjetunionen, Kommunist Kina, Kuba, Kambodja o.s.v. Och socialismen har misslyckats i samtliga sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har prövats. Sjukvården, utbildningen, pensionerna, äldreomsorgen o.s.v. Var någonstans har socialismen någonsin lyckats? Kan någon ge ett exempel?

Det finns två huvudskäl till att sossarna är så trötta numera.

Ett är att sossarna inte längre själva tror på den där välfärdsstaten. Sossarna vet innerst inne att deras välfärdsstat är ett stort, präktigt misslyckande - rentav ett fiasko. Men de orkar inte erkänna att de hade fel! De upprepar de slitna fraserna – ”Rättvisa, jämlikhet, välfärd, solidaritet o.s.v.” som om de spelade en gammal repig grammofonskiva från rekordåren på 1950-talet. De har satsat hela sitt politiska och psykologiska kapital på ett bluffprojekt till investering – och nu kan de inte förmå sig själva att likvidera eländet! Istället försöker de göra bättre reklam för fuskbygget - och de försöker nödhjälpligt lappa och laga fasaden på fuskbygget - i ett fåfängt hopp om att de skall återfå hyresgästernas förtroende och röster.

Det andra skälet till sossarnas trötthet är att fuskbygget aldrig hade ett ordentligt intellektuellt fundament att stå på. Socialismens filosofi har alltid varit en luftpastej. Alla sade att socialismen skulle vara ”osjälviskhetens” system. Sossarna låtsades inte om att osjälvisk självuppoffring logiskt sett leder till döden - inte till livet. Alla sade att socialismen skulle medföra ”social rättvisa”. Men ingen sosse kunde förklara någorlunda tydligt just vilken ”fördelning” skulle vara rättvis - eller vad det var som gav somliga en rätt att ”fördela” andras produktion. Alla sade att socialismen skulle medföra ”jämlikhet”. Men ingen sosse kunde förklara varför en skurk eller parasit skulle ha rätt till lika mycket som en sund människa. Alla sade att socialismen skulle medföra ”ekonomisk demokrati”. Men ingen sosse kunde förklara varför det var demokratiskt att ingen fick äga. Eftersom välfärdsstaten aldrig hade en rationell intellektuell grund att stå på har sossarna idag ingen aning var de skall hitta några idéer att försvara fuskbygget med. Och de är minsann inte sådana där självständiga tänkare som kan komma på några kloka idéer alldeles själva!

Men om sossarna är så dåliga – varför kan då inte borgarna utan vidare sopa golvet med dem? För att finna svaret på den frågan bör du läsa min artikel här alldeles intill på min blog, den med titeln: ”Timbro är feg”.

Timbro är feg

Det är en tragedi att Timbro uppfattas som kapitalismens, eller åtminstone ”marknadsekonomins”, ledande röst i den svenska debatten. Därför att Timbro är en ovärdig företrädare för något så fint som kapitalismen. Kapitalismen förtjänar bättre.

Timbros mest iögonfallande brist är dess´ avsaknad av civilkurage. Timbro vågar inte ifrågasätta heliga kor. Timbro fördömer mig veterligen aldrig välfärdspolitiken t.ex. Timbro dristar sig på sin höjd till att rikta kritik endast mot uppenbara konkreta avarter i välfärdsstaten. Thomas Idergard t.ex. har nyligen [Jag skrev ursprungligen denna essä under år 2009.] förespråkat ett avskaffande av den offentliga kulturpolitiken, i en debattartikel i DN. Men i samma artikel passar Idergard på att försäkra läsarna att ”välfärdens kärna” är vården, omsorgen och utbildningen och att han inte vill avskaffa det offentligas roll i den kärnan. Därmed serverar Idergard sossarna en seger på ett silverfat. Vården, omsorgen och utbildningen är nämligen tre av de tyngsta och viktigaste bitarna av välfärdspolitiken. Så Idergard kramar i praktiken välfärdspolitiken när han försvarar idén att vården, omsorgen och utbildningen skall tas om hand av den offentliga sektorn, eller att de åtminstone skall vara skattefinansierade.

Nu kan pragmatiska mentaliteter säga att det bara är ett klokt ”taktiskt” drag att gå med på att vården, omsorgen och utbildningen skall vara offentliga. De resonerar att om man går med på att det skall vara lite välfärdspolitik, då köper man därmed socialisternas goda vilja - så att socialisterna blir mera villiga att acceptera ens argument mot mera ”extrema” inslag i välfärdspolitiken.

Men sanningen är att det är tvärtom! Om kapitalismens verkliga eller förmenta försvarare ger socialisterna en tumme, kommer socialisterna att ta hela armen. De kommer att använda var och en av Timbros eftergifter som en murbräcka för att rasera hela argumentationsbygget för välfärdspolitikens avskaffande.

De kan ju resonera så här (Och de kommer att göra det också, tro mig!): ”Om även anhängarna av kapitalismen erkänner att socialismen är bra för sådana viktiga verksamheter som vården, omsorgen och utbildningen – då måste väl socialismen vara bra för alla andra, mindre viktiga verksamheter också? Om socialismen inte är farlig och skadlig för vården, omsorgen och utbildningen – varför skulle den då vara farlig och skadlig för några andra, mindre tunga verksamheter? Om vi vågar lita på socialismen i sådana allvarliga situationer som när vi blir sjuka, gamla och när våra barn behöver utbildning – då kan väl inte socialismen vara farlig och skadlig överhuvudtaget?” Och socialisternas logik här är felfri. Det är "bara" det att premisserna är falska. Socialismen är faktiskt inte önskvärd inom vården, omsorgen och utbildningen. Socialismen är i själva verket synnerligen livsfarlig när den appliceras på sådana viktiga verksamheter. Det är ännu viktigare att avskaffa kärnan i välfärdsåpolitiken - d.v.s. den socialistiska vården, omsorgen och skolan - än det är att avskaffa kulturpolitiken.

Bevisen för socialismens misslyckanden inom vården, omsorgen och utbildningen är överväldigande. Sjuka människor dör som flugor av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården, gamla människor blir undernärda och får trycksår i den socialistiska äldreomsorgen och en stor andel av våra barn lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan.

Socialismen har misslyckats kapitalt i alla de sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har införts - sjukvården, utbildningen, äldreomsorgen, barnomsorgen, socialförsäkringarna, bostadsförsörjningen, invandringen o.s.v. Och socialismen har misslyckats i minst lika hög grad i samtliga de länder där den har införts – Tyskland, Ryssland, Kina, Kuba, Nordkorea, Etiopien, Burma o.s.v. Hur kan Timbro vara så feg att det inte vågar ”sparka” på socialismen - inte ens nu när den s.a.s. ligger där hjälplöst på marken inför världsopinionen. Vad f-n är Timbro rädd för?

Svaret är att Timbro är rädd för socialismens moraliska grund – d.v.s. Timbro rädds för moralläran altruismen. Altruismen är den allra heligaste av samtliga heliga kor i västländernas moderna historia. Såväl de kristna som socialisterna har i alla tider predikat att altruismen är liktydigt med moralen. Våra intellektuella ledare – filosoferna, professorerna, skollärarna, massmedierna, författarna, politikerna - alla har de tutat i allmänheten att om man inte är altruistisk – då befinner man sig utanför moralen som sådan. De flesta människor i dagens Sverige kan inte föreställa sig att någon kan ens vara en anständig människa om hon inte praktiserar altruismen.

Altruismen säger att man skall vara osjälvisk - och att man ska leva för andra människors skull, inte för sin egen skull. Detta innebär att man, för att vara en anständig människa enligt altruismen, måste leva som en slav. Att leva för andra människors skull är ju definitionsmässigt detsamma som att vara en slav! Det är därför som den kristna medeltiden präglades av träldom påbjuden av den härskande kristendomen - och det var därför som 1900-talets socialistiska samhällen präglades av slaveri åt staten.

Altruismen säger dessutom att man ska ge upp sina värden istället för att behålla dem. Om man har en skjorta, då ska man ge den till någon annan som saknar en skjorta och sedan gå utan skjorta själv (det står faktiskt så i Bibeln). Och om man råkar ha en bit mat, då ska man ge bort den till någon annan som är hungrig och sedan svälta ihjäl själv (detta är den logiska implikationen av altruismen). Så altruismen leder logiskt sett till döden (närhelst den tillämpas tillräckligt konsekvent, d.v.s. utan något förmildrande hyckleri). Det är därför som miljontals människor svältes och plågades till döds i det medeltida Europa - och likaså i 1900-talets socialistiska samhällen.

Men altruismen är som sagt fortfarande en helig ko. Och Timbro räds den. Altruismen är ett spöke som fortfarande vandrar genom världen och förgör den. Trots att miljontals människor har dött en onödig död p.g.a. altruismens inflytande och trots allt lidande som altruismen har orsakat törs nästan ingen ifrågasätta och utmana den. Minst av alla Timbro. Varför?

Det beror på en princip – nämligen principen att det enda som kan besegra dåliga idéer är bättre idéer. Mänskligheten måste presenteras ett rationellt alternativ till altruismen. Och än så länge har de flesta människor i världen inte upptäckt det alternativ till det altruistiska giftet som faktiskt finns. Det alternativet är den rationella, egennyttiga etiken som förkunnas av filosofin objektivismen. Denna etik går ut på att man inte kan vara självisk genom att bara göra vadhelst man känner för att göra. Att vara självisk betyder att göra det som faktiskt ligger i ens intresse. Och det är en krävande intellektuell uppgift att ta reda på vad som faktiskt ligger i ens intresse. Man behöver en hel morallära, som slår fast en rejäl uppsättning principer, för att leva ett själviskt liv. Objektivismen har definierat den uppsättning av moraliska principer, d.v.s. de dygder som man måste praktisera för att vara självisk. Rationalitet, oberoende, integritet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, stolthet framförallt.

Gubbarna på Timbro, till skillnad från allmänheten, känner nog till objektivismen. Ayn Rand är nämligen en välkänd figur hos de nyliberala kretsarna. Men gubbarna på Timbro vill antingen inte göra sig mödan att tänka eller så vill de gotta sig i sina känslor. Därför studerar de inte objektivismen, utan bekänner sig istället till subjektivismen. De är ett slags ”höger-hippies”, för att använda Ayn Rands träffsäkra beteckning. De tiger om objektivismen - eller småflinar åt den och dess´ anhängare. Gubbarna på Timbro, liksom nyliberalerna i största allmänhet, brukar anklaga oss objektivister [Information: Jag betraktar mig inte längre som en renlärig objektivist - men jag är banne mig inte nyliberal.] för att utgöra en ”kult”.

Gå inte på det! Kapitalismen förtjänar ett bättre försvar än den pappvälling som Timbro serverar (om nu denna pappvälling ens kan kallas för ett försvar för kapitalismen överhuvudtaget). Kolla upp objektivismen. Ta en titt på några av de många intellektuellt och moraliskt utmanande objektivistiska böcker som finns att tillgå. Om du vill veta vad objektivismen handlar om – titta gärna på dessa sajter: www.aynrand.org och www.estore.aynrand.org/  .

Sunday, August 16, 2009

Jimmie Åkesson är likadan som Fredrik Reinfeldt

[Jag skrev denna artikel på debattsajten Newsmill på sommaren av år 2009.]

Sverigedemokraten Jimmie Åkessons inlägg här på Newsmill, ”Jag är en fildelare”, avslöjar att han är samma sorts människa som Fredrik Reinfeldt och de övriga Moderata politikerna. D.v.s. han är en ofilosofisk och principlös pragmatiker. Och han är en ”second-hander” (en s.k. ”andra-hands-människa”), för att använda filosofen Ayn Rands term för en människa som saknar självständighet.

Jimmie Åkesson försöker ställa in sig hos de moraliskt depraverade Piratpartisterna - på ett liknande sätt som Fredrik Reinfeldt försöker ställa in sig hos de moraliskt depraverade Socialdemokraterna. Han godkänner Piratpartiets idé att de ska vara tillåtet att fildela - på samma sätt som Reinfeldt godkänner Socialdemokraternas idé att Sverige skall vara en välfärdsstat.

Varför kopierar Åkesson, respektive Reinfeldt, motståndarnas politik? Ett ytligt svar på denna fråga är ”För att vinna röster!”. Men varför försöker de vinna röster på just det sättet? Varför kan de inte framföra argument mot motståndarnas politik - istället för att bara kapitulera och själv acceptera de förmenta motståndarnas dåliga politik? Om de började göra intellektuellt motstånd skulle den svenska politiken bli till något meningsfullt - istället för att som nu bara vara ett futtigt spel och skenfäktning. Politiken skulle väl bara må bra av att handla om mot varandra stridande idéer? Men förklaringen till att vare sig Åkesson eller Reinfeldt för fram några argument att tala om är enkel. De har helt enkelt inga argument att komma med. Därför att de är ofilosofiska pragmatiker.

Jimmie Åkesson skulle behöva skaffa sig filosofiska kunskaper för att kunna argumentera för idén om att det finns en äganderätt till immateriella värden - som t.ex. musik, filmer, romaner, patent o.s.v. För att kunna göra det skulle han behöva kunna förklara att förnuftet är roten till produktionen, d.v.s. att produktionen i grund och botten handlar om tänkande,och inte bara om blinda muskelrörelser. Och för att kunna förklara det skulle han behöva kunna förklara vad förnuftet består av, hur förnuftet och kunskaper kan vara objektiva, hur människor bildar giltiga begrepp, varför det radikala alternativet till subjektivismen inte är intrinsikalismen, varför människor kan ha säkra kunskaper trots att ingen av dem är ofelbar, o.s.v. För att kunna ta avstånd från den konkreta villfarelsen som heter fildelning skulle Jimmie Åkesson m.a.o. behöva en hel rationell filosofi. Han skulle behöva Ayn Rands filosofi: objektivismen. Men Jimmie Åkesson har antagligen inte läst ett enda seriöst filosofiskt verk i hela sitt liv.

Därför nödsakas han att förnedra sig själv genom att ”låna” andras idéer. När man inte har några egna idéer att komma med måste man sno dem av andra. Och vilka idéer Åkesson snor!

Hans ”lösning” på fildelningsproblemet stavas socialismen! I slutet av sitt inlägg skriver Åkesson nämligen ”Eller varför inte lösa det direkt över skattesedeln?”. Han vill alltså ha en liknande ”lösning” för Internet som den ”lösning” som Sveriges Radio utgör för radion och TV:n. Han vill tydligen att staten skall tvinga alla som har tillgång till Internet skall betala en avgift på, antagligen, några hundra kronor i månaden till staten. Sedan skall tydligen staten fördela dessa pengar till artisterna (och musikbolagen?). Man kan lätt gissa var det skulle sluta. Staten skulle få ännu mera makt över kulturen. På samma sätt som staten redan använder Sveriges Radio för att åstadkomma politiskt propaganda i radio och TV, skulle staten nu få maktmedel att använda mot musikindustrin och artisterna.

Se vilka absurditeter bristen på filosofi åstadkommer hos några av Sveriges ledande pragmatiker, Åkesson och Reinfeldt!

Jimmie Åkesson - han började sitt debattinlägg med att förklara att han är emot stöld av musik. Men han slutar inlägget med att förespråka socialismen inom musiksektorn. Hans ”lösning” på stölden från musikskaparna är ju blott och bart att förstatliga stölden - genom att låta staten stjäla av samtliga Internetanvändare!

Och Reinfeldt - han började sin politiska karriär genom att föresätta sig att erövra den politiska makten för att stoppa sossarnas socialism. Men hans ”lösning” blev till slut att erövra den politiska makten genom att krama och kopiera sossarnas socialism! Så går det när man försummar jobbet att skaffa sig en filosofi innan man ger sig in i politiken.

Och det är inte bara Åkesson och Reinfeldt personligen som är ofilosofiska pragmatiker. Hela partierna som heter Sverigedemokraterna och Moderaterna är ofilosofiska och pragmatiska.

Sverigedemokraterna är grundade på primitiv, ofilosofisk främlingsfientlighet: ”Sverige åt svenskarna!”. Det är inte mycket till filosofi.

Och Moderaterna är grundade på nästan lika primitiv, ofilosofisk konservatism. ”Traditioner och måttfullhet!”. Det är inte heller mycket till filosofi.

Eftersom Sverigedemokraterna och Moderaterna är icke-intellektuella, stjäler de motståndarnas idéer vid behov. Vilket är nästan hela tiden. Det är bedrövligt.

Om du, läsaren, vill göra en insats för att höja nivån på den svenska politiska debatten och därmed på politiken, skulle jag råda dig att själv skaffa dig en uttalad, rationell filosofi. Och att sedan sprida den filosofin runtom hela kulturen genom att tala ut i alla möjliga fora – insändarsidor, debattsajter på Internet, föredrag inom föreningar, o.s.v. Själv anser jag att den rationella filosofin som Sverige är i så desperat behov av idag är objektivismen. Ta gärna en titt på objektivismens ledande webbsajt – www.aynrand.org - och läs gärna några av filosofen Ayn Rands böcker – t.ex. Och världen skälvde (Timbro).

Vi ses på barrikaderna!