Marshall-planen gjorde skada

År 1945 tog det stora kriget, som socialistmakterna Nazityskland och Sovjetunionen satte igång genom sitt gemensamma angrepp på Polen, slut. Detta var ett gyllene tillfälle för kapitalismen. Europa låg i ruiner. Västeuropas politiker hade inte ”råd” att föra en socialistisk, eller ens en halvsocialistisk, politik. Situationen var så desperat att om politikerna hade satsat på socialismen - då hade européerna riskerat att svälta ihjäl.

Västeuropa var i trängande behov av kapital från världens mest nästankapitalistiska land, USA. Västeuropa hade behövt införa en väldigt liberal, kapitalistisk politik för att attrahera det kapitalet i form av privata amerikanska investeringar. De europeiska politikerna var snudd på att bli nödsakade till att göra hela Västeuropa till ett kapitalistiskt paradis.

Men tyvärr så försinkade den amerikanska regeringen detta gyllene tillfälle - med Marshall-planen. Marshall-planen var världens första stora statliga biståndsprogram. USA lånade ut enorma summor pengar till europeiska regeringar och företag på förmånliga villkor. Europa kunde i praktiken bygga upp sina av kriget raserade ekonomier med hjälp av gratis bidrag från USA. Så Västeuropas politiker kunde kosta på sig att återigen ge sig in på den socialistiska vägen - d.v.s. just den väg som hade åstadkommit så mycken förstörelse förut. Europas regeringar kunde t.ex. kosta på sig dyra välfärdsstatspolitiska program. Inflödet av kapital genom Marshall-planen garanterade att de inte skulle ”straffas” för det slöseriet med en åtföljande valutakris.

Marshall-planen hjälpte till att röja vägen för de halvsocialistiska välfärdsstaterna i efterkrigstidens Västeuropa. Marshall-planen gjorde således stor skada!

Men de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser annorlunda på det. De ser världen genom glasögon som är färgade av moralläran altruismen. Därför tolkar de utvecklingen under efterkrigstiden på så vis att den bekräftar att Marshall-planen gjorde stor nytta – att den rentav räddade efterkrigstidens Västeuropa!

Det är ju onekligen så att Västeuropa har haft en stor ökning av välfärden under efterkrigstiden. Denna utveckling förklaras av att det har funnits två olika faktorer, som har påverkat utvecklingen i motsatta riktningar. Å ena sidan har funnits inslagen av kapitalismen. Efter Andra världskrigets slut hade de västeuropeiska politikerna trots allt tillåtit en del inslag av frihet. I synnerhet i Västtyskland hade liberala reformer genomförts. Konrad Adenauers och Ludwig Erhards chockartade liberalisering av ekonomin år 1948, t.ex., orsakade det s.k. ”Wirtschaftsundret” - d.v.s. den explosiva ökningen av välfärden i Västtyskland på 1950-talet som gjorde Västtyskland till Europas största ekonomi. Samtidigt har det funnits inslag av socialismen i den västeuropeiska blandekonomin - inslag som har bromsat den ekonomiska utvecklingen, så att välfärden har blivit mindre än den hade blivit om Europa hade haft renodlad kapitalism. Men inslagen av kapitalismen har lyckats överväga inslagen av socialismen i tillräckligt hög grad för att Västeuropa trots allt har kunnat uppleva en ökning av välfärden efter Andra världskrigets förödelse.

Men eftersom de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser världen genom ”glasögon” färgade av altruismen tar de det för givet att det var inslagen av socialismen som orsakade ökningen av välfärden. Och de tar för givet att Marshall-planen, som ju var ett statligt ekonomiskt program, därför var välgörande.

Marshall-planen har haft ett helt nätverk av efterföljande negativa konsekvenser. Den första konsekvensen har vi redan beskrivit. P.g.a. Marshall-planens tillförsel av gratis ekonomiska resurser utifrån, kunde Västeuropas politiker kosta på sig att göra sina länder till välfärdsstater och blandekonomier - med frihets- och välfärdsförluster som följd. Sedan fick förhållandet att Västeuropas ekonomier trots allt förbättrades ändå medan Marshall-planen pågick som följd att statlig ekonomisk politik fick ett oförtjänt gott rykte. P.g.a. detta bildades EEC och sedan EG och sedan EU. EU är en byråkratisk, halvsocialistisk koloss som har minskat friheten i Västeuropa och som därmed har minskat välfärden. Och EUs oförtjänt goda rykte, har fått som följd att de nyligen befriade f.d. kommuniststater i Östeuropa också har slagit in på blandekonomins väg, istället för att satsa på en renodlad kapitalism. Den pågående finanskrisen i Östeuropa [Jag skrev ursprungligen denna essä på sommaren av år 2009 då det pågick en finanskris i Östeuropa.], som orsakar så mycket lidande, är en följd av denna blandekonomiska politik.

Ytterligare en följd av Marshall-planens oförtjänt goda rykte, är att västländerna har satt igång motsvarigheter till Marshall-planen för resten av världen också. Dussintals länder i Tredje världen har fått sin politik förstört, och sina politiker korrumperade, av inflödet av statlig u-hjälp från de rika länderna. Det där moderna svenska Frankensteins-monstret SIDA, t.ex., hade kanske aldrig blivit till ifall det inte hade varit för Marshall-planen.

Nu är det förstås så att bara det Västeuropa som har skapats under medverkan av Marshall-planen existerar. Det existerar inget alternativa Västeuropa, som har fått växa fram utan Marshall-planen, som vi kan jämföra med. En sådan Västeuropa hade säkert haft en mycket större välfärd idag - om den hade existerat. Men alternativa universum existerar ju inte - så alternativet till Marshall-planen existerar inte och är därför osynlig - så Marshall-planens många vänner lär fortsätta att lyckas med att framställa denna plan i en positiv dager.

Men det finns massvist med annat empiriskt belägg för att det är friheten/kapitalismen som skapar välfärden, och socialismen/étatismen som förstör den. Vi kan, t.ex., jämföra välfärden i det halvkapitalistiska Sydkorea med misären i det socialistiska Nordkorea. Vi kan jämföra välfärden som rådde i det halvkapitalistiska Västtyskland med den misär som rådde i det socialistiska Östtyskland. Vi kan jämföra Taiwan med Kommunistkina, Japan med Sovjetunionen, Schweiz med Storbritannien, Kenya med Tanzania, Costa Rica med Kuba o.s.v. Och vi kan jämföra eländet och stagnationen i de offentliga sektorerna i välfärdsstaterna i väst med den höga produktiviteten och den snabba utvecklingstakten i de privata sektorerna i samma välfärdsstater. Vem kan förneka att, t.ex., de privata läkemedelsföretagen är mera effektiva och välskötta än de offentliga sjukhusen? Nej, bara den som antingen är oärlig eller är en idiot kan inbilla sig att socialismen/étatismen, d.v.s. ofriheten, är bra för välfärden.

Varför i hela världen skulle brist på frihet öka någon enda snubbes välfärd?

Avskaffa därför den svenska ”Marshall-planen”! Avskaffa det svenska statliga monstret SIDA! Bort med u-hjälpen!