Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, May 31, 2009

Råvarorna är oändliga

”Vi måste minska vår förbrukning av naturresurser, därför att de är ändliga” - det skriker miljöaktivisterna.

Men om naturresurserna verkligen vore ändliga - vad vore då vitsen med att minska vår användning av dem? Det skulle ju i så fall endast innebära att vi sköt upp med några år den dag då resurserna tog slut och civilisationen gick under. Om t.ex. mänskligheten halverade en årlig förbrukning av naturresurser som faktiskt vore ändliga - det skulle då endast innebära att resurserna tog slut om, säg, 100 år istället för om 50 år.

Men lyckligtvis har miljöaktivisterna helt fel när de hävdar att naturresurserna är ändliga. Hela jordklotet är en enda gigantiskt sammanpressat hop av naturresurser (som den stora nationalekonomen George Reisman har uttryckt det). Det gäller ”bara” för människorna att ta reda på hur alla dessa resurser skall kunna utvinnas och användas till att förbättra människornas liv.

Jordens naturresurser kan räcka hur länge som helst om bara människor fortsätter att utveckla medel till att dra nytta av den materia som hela jordklotet består av. Allteftersom den vetenskapliga och tekniska utvecklingen fortgår ökar och ökar mänsklighetens bas av användbara naturresurser. Detta sker på en mängd olika sätt.

Ett sätt är att utvecklingen av gruvtekniken gör det successivt möjligt att dra nytta av mineralfyndigheter som ligger allt djupare nere i jorden. På 1800-talet var gruvtekniken sådan att det var möjligt att utvinna mineraler som låg högst kanske 200 meter nere under jordytan. Idag har gruvtekniken utvecklats så pass att människor kan utvinna mineraler som ligger 2.000 meter eller mera under jordytan. Bara denna omständighet har medfört att mängden mineraler som mänskligheten kan dra nytta av har ungefär tiofaldigats.

Ett annat sätt är att framstegen inom den kemiska och andra sorters teknologier gör det successivt möjligt att bryta alltmera låghaltiga malmer. På 1800-talet var tekniken sådan att det t.ex. ekonomiskt endast var möjligt att bryta sådan kopparmalm som innehöll minst ca. 3 procent koppar. Tack vare den tekniska utvecklingen är det idag möjligt att bryta malmer som endast innehåller några få tiondels procent koppar. Därför finns det idag oerhört mycket större mängder koppar i jordskorpan som är tillgänglig för mänskligheten än vad som fanns för 100 år sedan.

Ett tredje sätt är att utvecklingen möjliggör användningen av nya, mera rikligt förekommande sorters material - om och när de ”gamla” materialen blir knappare och därmed dyrare. Numera kan t.ex. telefonsamtal och data överföras genom tunna optiska fibrer gjorda av glas (d.v.s. av enkel kiseloxid) - istället för att kräva tjocka kopparkablar. Detta innebär att massvis med koppar i framtiden kommer att kunna användas för andra nyttiga ändamål än telekablar.

Ett fjärde sätt är att utvecklingen innebär att ökad kvalitet på olika material gör att allt mindre mängder av dem går åt för givna funktioner. Eftersom stålet som tillverkas i västländerna idag är bättre och starkare än den som tillverkades förr i tiden, så kan industrier använda tunnare plåt än förut när de producerar bilar, kylskåp, fartyg o.s.v. Detta sparar in enorma mängder stål som annars hade gått åt till våra bilar, kylskåp, fartyg o.s.v. Och eftersom den cement som tillverkas idag är av klart bättre kvalitet än den som tillverkades förr i tiden, så kan en betongbro som byggs idag hålla i kanske 100 år - medan en liknande bro som byggdes för några decennier sedan bara kunde hålla i kanske 50 år. Detta sparar enorma mängder cement som annars hade gått åt till våra broar.

Ett femte sätt är att om en viss råvara trots allt blir knappare, och som följd därav dyrare - då kommer det att bli lönsamt att återvinna den i större utsträckning. Ett exempel är att alltmera bly återvinns från gamla bilbatterier - detta delvis tack vare att den "färska" bly som i nuet utvinns från gruvor har blivit knappare under de senaste decennierna i förhållande till förbrukningen och har därmed blivit dyrare.

Den slutliga lösningen på problemet att skaffa fram naturresurserna till den mänskliga välfärden är redan på väg. Den lösningen består av att vetenskapsmännen och affärsmännen tar fram ekonomiskt konkurrenskraftiga, och i praktiken oändliga, energikällor. Som t.ex. solenergi, vindkraft, geotermisk energi, vågkraft, fusionskraft och dylikt. När mänskligheten i framtiden får tillgång till en eller flera billiga energikällor som inte tar slut under den mänskliga rasens tid på jorden - då kommer mänskligheten att ha löst ”problemet” med naturresursförsörjningen! Det blir den "slutgiltiga lösningen" på problemet s.a.s. Mänskligheten kommer då bara att använda detta överflöd av energi till att återvinna vartenda gram av naturresurser som de inledningsvist och tillfälligt ”använder upp”. När vi använder stål, koppar, cement o.s.v. skickar vi ju så gott som aldrig soporna ut i rymden! Några pyttesmå satelliter undantagna, stannar vartenda gram av avfallet kvar på jorden. Det kommer därför att kunna återvinnas, så snart som vi har lyckats skaffa oss en billig och oändlig källa till energi. Denna energikälla kommer antagligen att uppfinnas så snart som de ändliga energikällorna, t.ex. olja och uran, börjar ta slut och därför blir dyrare.

Egentligen kan man säga att människor hela tiden kan ”skapa” nya naturresurser. Människans fundamentala resurs är sin hjärna, eller för att vara mera exakt, sitt förnuft. Den fundamentala resursen är ingalunda mineralerna. De har ju legat där nere i jorden i miljontals år utan att göra någon som helst nytta förrän människor började utveckla vetenskap och teknologi. Men det finns en fundamental politisk förutsättning för utvecklandet av denna vetenskap och teknologi. Den förutsättningen är frihet. Slavar kan inte vara kreativa. Trälar kan inte vara djupa tänkare. Vetenskapsmännen och affärsmännen måste få vara fria för att de skall kunna fortsätta med att skapa grunderna för den mänskliga välfärden.

Och miljörörelsen vill minska friheten! Inte öka den. Miljörörelsen vill sätta vetenskapsmännen och affärsmännen i en tvångströja av politiska kontroller - allt i det föregivna syftet att ”skydda miljön”! Den förödande skatten på koldioxiden och idiotstoppet för kärnkraften - de är bara två exempel bland många på den saken.

Lösningen på våra ”problem” med naturresursförsörjningen är ett införande av laissez-faire-kapitalismen - inte ett genomförande av ännu mera miljölagstiftning.

Men om miljörörelsen får en chans att genomföra den socialistiska politik som den förordar -  kommer först de tekniska framstegen, och sedan naturresurserna, att ta slut! Miljörörelsen är problemet!

Monday, May 25, 2009

Dålig fördelningspolitik

Anta att en forskare i USA uppfinner ett botemedel för cancer. Ett enda piller botar alla förekommande sorters cancer. Lungcancer, bröstcancer, magcancer, levercancer, leukemi, rubbet. Och varje piller kostar bara 100 kronor att tillverka. Folket jublar.

Men forskaren kräver en royalty på 10.000 kronor per piller som används i de rika industriländerna. Han har ägnat 20 år av sitt liv åt att forska fram detta piller. Han anser därför att han har en moralisk rätt att kräva en så pass stor belöning för pillret.

Den svenska sjukvården klarar ledigt av att betala 10.100 kronor styck för pillret. Det är ändå mycket billigare än de "gamla" cancerterapierna som strålbehandling och kirurgi. Och dessutom sparar staten enorma belopp i och med att de botade canceroffren kan arbeta istället för att gå på sjukpenning eller sjukpension i månader eller åratal.

Men den svenska arbetarrörelsen säger nej. Tvärstopp!

Forskaren skulle ju tjäna "för mycket"! Om den svenska sjukvården botade 200.000 cancersjuka svenskar per år med ett piller vardera skulle ju forskaren tjäna hela två miljarder kronor per år på det! Enbart i Sverige. Det vore ohemult mycket tycker ledarna för SAP och LO. Det vore fördelningspolitiskt oacceptabelt. Riksdagen får därför rösta om det. Majoriteten röstar för att forskaren ska nöja sig med en royalty på bara 1.000 kronor per piller i Sverige.

Men forskaren står på sig. Arbetarrörelsen rasar.

"Detta är ett demokratiskt beslut!" skriker statsministern och LO-ordföranden.

Men den amerikanska forskaren backar inte - och han har ett starkt patent på pillret.

Så den svenska riksdagsmajoriteten beslutar att pillret inte ska få användas i Sverige. Visserligen innebär det beslutet att hundratusentals svenskar får dö i onödan av cancer. Men det skulle ju vara dålig fördelningspolitik att låta en enda forskare tjäna miljardertals kronor på människors behov av sjukvård! Arbetarrörelsen håller minsann på sina principer!

Historien ovan är väl rätt så galen? Men sådana galenskaper förekommer i verkligheten - nämligen i den svenska politiken. Den nuvarande svenska fördelningspolitiken är byggd på precis samma principer som absurditeterna den ovanstående historien. De "progressiva" skatterna och den "solidariska" lönepolitiken gör att svenska forskare och affärsmän inte får behålla mera än en bråkdel av frukterna av sitt arbete. Speciellt om de skapar och kommersialiserar innovationer som förbättrar, eller rentav räddar, livet för miljontals andra människor.

Forskarna och affärsmännen vet detta. Därför försöker många av dem inte ens. De lägger av - och resten av oss går miste om alla de värdefulla saker som de skulle ha kunnat skapat. Ingen av oss vet vilka fantastiska livsförbättringar vi har gått miste om p.g.a. den förda fördelningspolitiken. Dessa fantastiska livsförbättringar syns ju inte eftersom de inte har genomförts. Och vi vet inte hur många intelligenta människor det är som har gett upp och inte försökt att göra något av sig själva p.g.a. den svenska avundsjukan och dess uttryck i fördelningspolitiken.

Ett sätt att få en aning om vad vi har gått miste om är att läsa en viss idéroman nämligen Och världen skälvde av Ayn Rand (Atlas Shrugged på engelska). Romanen innehåller en samhällsskildring och en filosofi som tydliggör sådana saker som följderna av socialismen och följderna av avundsjukan. Man får en ökad lust och ork att kämpa om man läser Och världen skälvde. Det är därför boken har blivit en modern klassiker som har sålts i mer än fem miljoner exemplar hittills i hela världen. Om någon enda bok kan stoppa socialismen och välfärdspolitiken så är det denna bästsäljande idéroman. Läs den!

Lenin var ond

Kommunister som vill rädda vad som räddas kan av sin livslögn intalar sig att Lenin var en god människa - och att det bara var otur att den där "onda Stalin" råkade på något vis komma till makten, Och sedan förstörde elakingen Lenins, enligt kommunisterna, ädla projekt - skapandet av det klasslösa samhället.

Men sanningen är att även Lenin var ond - och det redan från första början. Arkiven i den f.d. Sovjetunionen har öppnats efter kommunismens fall - och de innehåller åtskilliga brev av Lenins hand som avslöjar hans ondska. Boken "Le livre noir du Communisme: Crimes, terreur, répression" (på svenska "Kommunismens svarta bok: brott, terror, förtryck") återger en del av innehållet i Lenins brev.

Här följer ett utdrag ur ett brev som Lenin skrev till Politbyrån den 19 mars, 1922 angående behovet av att konfiskera kyrkornas egendom:

"Jag tror att våra fiender håller på att begå ett monumentalt strategiskt fel. Faktum är att läget gagnar oss mera än dem. Vi är nästan 99 procent säkra på att vi kan tilldela dem ett dödligt slag och konsolidera den centrala position som vi måste besitta under flera kommande decennier. Med hjälp av alla de där svältande människor som nu börjar äta varandra, som dör i miljontals och vars lik skräpar ner vägrenarna i hela landet, är det nu och bara nu som vi kan - och därför måste - konfiskera all kyrkoegendom med all den skoningslösa energi som vi fortfarande kan uppbjuda. Detta är just det ögonblick då massorna kommer att stödja oss med iver ... vi måste ansamla en skatt på hundratals miljoner guldrubler (tänk bara på hur rika en del av de där klostren är!) ... allt belägg tyder på att vi inte skulle kunna göra detta vid en annan tidpunkt, därför att vårt enda hopp är desperationen hos massorna som hungersnöden har orsakat, som kommer att sympatisera med oss, eller åtminstone inte bry sig ..."

Lenin kände således mycket väl till hungersnöden som kommunisterna hade orsakat bland massorna. Han t.o.m. välkomnade svälten, bottenlös cyniker som han var, därför att massvälten gagnade hans maktambitioner! Lenin och hans kumpaner var alltså precis lika onda i själarna som Stalin.

De sovjetryska kommunisternas ondska alstrades av den marxistiska ideologin/filosofin. Den var inte bara en tillfällighet. Ondskan hade en orsak.

Och kom ihåg: Samma orsak - samma verkan.

De svenskar som tror på den marxistiska ideologin/filosofin är också onda. De har bara inte visat fram sina riktiga ansikten ännu - eftersom de ännu inte har fått en chans att gripa makten och visa vad de går för!

Den unga vänstern

Den ”gamla vänstern” hade sina fikonlöv. Den ”gamla vänstern” låtsades stå för förnuftet, moralen, arbetet och industrialismen. Men den ”nya vänstern”, som började växa fram på 1960-talet, slängde fikonlöven i rännstenen. De unga på 1960-talet vurmade för ”New Age”-mysticism istället för förnuftet - för omoraliska beteenden som drogmissbruk och promiskuitet istället för moral - för en arbetsfientlig ”hippie”-livsstil istället för arbete - och för en industrifientlig miljöaktivism istället för industrialism.

Det var vänsterns grundläggande filosofiska idéer som gav upphov till den ”nya vänstern”. Dessa idéer hade varit inneboende i den socialistiska rörelsen ända från första början - och de ”blommade ut” när den ”nya vänstern” slog igenom på 1960-talet. Dessa idéer var framförallt mysticismen, subjektivismen och altruismen.

Mysticismen är idén att det finns en alternativ väg till kunskap, förutom sinnenas vittnesbörd och logiken. Alternativ som t.ex. ”dialektisk materialism”, ”intuition”, känslor, drogrus, astrologi o.s.v.

Subjektivismen är idén att sanning enbart beror på innehållet i subjektets medvetande och att den inte till någon del beror på fakta i en yttre verklighet. Socialisterna trodde från början på en kollektiv subjektivism, de inbillade sig att kollektivets förmenta medvetande - d.v.s.  folkets medvetande - avgjorde vad som var sant och falskt. Om bara folket trodde att socialismen var överlägsen kapitalismen skulle den vara det, om bara folket trodde att folkpensions- och ATP-systemen skulle lyckas garantera tryggheten på ålderdomen så skulle de det, om bara fackföreningsmedlemmarna trodde att lönerna borde ökas med si och så många procent så borde de det o.s.v.

Altruismen, slutligen, är idén att självuppoffring för andra är det moraliska idealet. Altruismen förstör moralen. Vilken skändlighet som helst kan nämligen rättfärdigas när altruismen härskar. Allt en skurk behöver göra är att säga att han inte gjorde det onda han gjorde för ”sin egen skull”. Hitler påstod t.ex. att han slaktade judarna för det ”tyska folkets” skull - så han var osjälvisk och därmed god - enligt altruismen. Stalin påstod t.ex. att han slaktade kulakerna för arbetarklassens skull - så han var osjälvisk och därmed god - enligt altruismen. De kristna förtryckarna på Medeltiden påstod att de torterade ihjäl kättarna för kättarnas egen skull - kättarna skulle ju räddas från det hemska ödet att brinna i helvetet i all evighet - om bara de omvändes genom plågsam tortyr i denna verklighet. Så det mordiska kristna kyrkofolket var osjälviskt och därmed god - inbillade de sig själva. Du ser, nästan vilken hiskelig ondska som helst kan rättfärdigas med benäget hjälp från den altruistiska moralläran.

Vänsterns tro på mysticismen och subjektivismen - eller för att vara mera exakt, deras hat mot förnuftet - ledde till den ”nya vänsterns” revolt mot förnuftet och industrialismen (industrialismen är ju grundad på teknik och vetenskap - och dessa är i sin tur grundade på förnuftet). Vänsterns tro på altruismen ledde till den ”nya vänsterns” revolt mot moralen och arbetet (om de som ”hade” skulle försörja de som "inte hade”, enligt altruismen - då fanns det ju inget behov av att arbeta). Den ”nya vänsterns” revolt mot arbetet hade också att göra med dess hat mot förnuftet. Om förnuftet inte gällde, då gällde ju heller inte lagen om orsak och verkan - så då skulle man kunna njuta av rikedomar utan att behöva göra något för att skapa dem.

Allteftersom åren har gått har vänsterns destruktiva idéer blommat ut alltmera. Därför har vänstern förfallit mera och mera allteftersom åren har gått. Varje ny generation av vänstermänniskor har varit ännu sämre än den föregående. Piratpartiet utgör ett nytt lågvattenmärke för vänstern. Piratpartiet förespråkar nämligen stöld på ett ännu mera naket och vulgärt sätt än tidigare generationer av vänstermänniskor någonsin gjorde. De gamla vänstermänniskorna hade i alla fall ett fikonlöv. De argumenterade att produktionsmedlen skulle ha en ägare - der var "bara" det att de tyckte att ägaren skulle vara ”folket”, eller ”arbetarklassen” istället för enskilda kapitalister och investerare. Och de gamla vänstermänniskorna visade därför ett djupt förakt för simpla tjuvar - d.v.s. för individer som stal på egen hand, som privatpersoner. Stjälandet skulle i alla fall gå till i ordnade former tyckte den ”gamla vänstern”. Staten skulle ha ett monopol på stjälandet.

Men den ”nya vänstern” med dess "Piratparti" tycker att det ska vara fritt fram för stjälandet. Stjälandet skall vara anarkiskt. Varje individ ska bara ta för sig - på egen hand. Var och en ska bara få roffa åt sig vadhelst hon vill råkar vilja ha - åtminstone när det gäller musik och filmer. "Var och en sin egen tjuv!" Artisternas, musikbolagens och filmbolagens äganderätt är av noll och intet värde enligt Piratpartiet. Och den ”nya vänstern”, med dess sketna Piratparti, är stolt och stridbar när den försvarar stjälandet! Den tummar sin näsa åt alla dem som tror på den där gammalmodiga äganderätten. Se bara på hur företrädarna för Piratpartiet log och skrattade in i kamerorna vid rättegången nyligen [Jag skrev denna essä på våren 2009 strax efter det att medlemmar av Piratpartiet hade genomgått en rättegång för stöld av intellektuell privategendom.]. De skäms tydligen inte för att vara tjuvar! Och de organiserar sig - och de går till val för rätten att stjäla!

Piratpartiet är inte ensamt. Det finns andra beståndsdelar i den ”nya vänstern” som liknar den. En är plankningsrörelsen. Den består av unga människor som gör det till en principfråga att tjuvåka på tunnelbanan. Närhelst de använder tunnelbanan hoppar de över spärren utan att betala. Och precis som Piratpartisterna saknar dessa parasiter tydligen skam. De har t.o.m. sin egen webbsajt, www.planka.nu , där de bildar opinion för sin ”rätt” att åka gratis. Plankarna betraktar sig själva som en ny folkrörelse!

Ytterligare en gren av parasiter i den ”nya vänstern” är husockupanterna. De företräder ”principen” att om inte någon råkar bo i ett hus för tillfället, så har huset därmed ingen ägare. Och då är det fritt fram för vemsomhelst som saknar en bostad, och som känner för det, att bara ta för sig och flytta in i det tomma huset. Utan att betala. Och dessa husockupanter är så självrättfärdiga att de är beredda att slåss med polisen för sin ”rätt” att ockupera tomma hus.

Man skall inte överdriva skillnaden mellan den ”nya vänstern” och den ”gamla vänstern”. De gamla socialisterna var parasiter de också. Det är bara det att socialisterna förr i tiden inte var så vulgära och anarkistiska. De hade en viss resning. De var onda - men de var i alla fall inte regelrätta grottmänniskor. Det gick an att ha dem som grannar eller som arbetskamrater. Men dessa nya långhåriga, otvättade typer? Usch!

Nej, det är dags att inse att vänstern och i synnerhet socialisterna, inte har förnuftet och moralen på sin sida. Vänsterns påstådda respekt för förnuftet och moralen var bara ett fikonlöv. Utseendet och beteendet hos Piratpartisterna och hos de övriga medlemmarna av ”nya vänstern” borde göra detta uppenbart för var och en som innehar en hjärna.

Sunday, May 17, 2009

Staten förstör ekonomin

Tragiskt nog använder politikerna den här pågående ekonomiska krisen [Jag skrev denna essä under våren av år 2009 då en ekonomisk kris pågick. Denna essä är relevant just nu (d.v.s. hösten 2015 - då jag redigerar denna essä) då Riksbanken har infört en negativ ränta.] som en förevändning för att införa ännu flera och ännu mera långtgående politiska interventioner i ekonomin. Men det är just politiska interventioner i ekonomin som har skapat våra ekonomiska problem till att börja med!

Det var en för vidlyftig skuldsättning och en för vidlyftig kreditgivning som har satt oss i den besvärliga ekonomiska sits som vi befinner oss i nu. Denna lättsinniga skuldsättning och kreditgivning drevs på för eyy antal år sedan av den statliga Riksbanken. Riksbanken höll med flit räntorna nere i många år, och spädde med flit på penningmängden. Det var nästan oundvikligt att när Riksbanken översvämmade marknaden med pengar, och dessutom uppmuntrade bankerna till att låna ut dessa pengar till artificiellt låga räntor, att då skulle folk, företag och staten själv passa på och skuldsätta sig med dessa pengar. De gjorde bara just så som staten försökte tubba dem till att göra!

Nu gör politikerna ont värre, genom att försöka få folk och företag att låna ännu mera! Det är ju innebörden av att Riksbanken försöker trycka ner räntorna och tubba bankerna till att fortsätta med att låna ut ännu mera pengar!

Dessutom skadar staten ekonomin på många andra sätt också. Staten är faktiskt den stora boven bakom våra ekonomiska problem. Här är en lista med tio av de mest tyngsta sätten som staten idag skadar ekonomin på. Denna lista är bara ett smakprov på statens destruktiva verksamheter:

1) Staten uppmuntrar hushåll och företag att skuldsätta sig.

2) Staten förbjuder företag från att lösa våra energiförsörjningsproblem genom att bygga nya kärnkraftverk.

3) Staten skapar arbetslöshet, genom att backa upp fackföreningarnas försök att förhindra en marknadsanpassning av lönerna. Sådana lagar som kollektivavtalslagen gör ju fackföreningarna starka. Och fackföreningarna använder sedan sin makt till att förbjuda företag från att anställa folk till löner som är lägre än de avtalsmässiga lönerna - vilket dömer de som är svaga på arbetsmarknaden till arbetslöshet (istället för att få jobba till en "låg" lön).

4) Staten försämrar den ekonomiska tillväxten genom att minska hushållens sparande. Staten minskar hushållens sparande genom att bedriva välfärdspolitik. När folk inbillar sig att de kan räkna med att erhålla skattefinansierad sjukvård, pensioner, utbildning o.s.v. upplever de ju att de inte behöver skaffa sig privata besparingar för att själva kunna betala för sådana saker via den egna plånboken. Och med mindre sparande medföljer mindre investeringar och mindre ekonomisk tillväxt.

5) Staten försämrar det vetenskapliga och tekniska framåtskridandet genom att försöka styra forskningen.

6) Staten skapar dåligt utbildade lönearbetare, chefer och företagare - genom att missköta de offentliga skolorna. Och dåligt utbildade lönearbetare, chefer och företagare blir givetvis mindre produktiva än välutbildade dito skulle ha blivit.

7) Staten minskar medborgarnas arbetsvilja med skatterna.

8) Staten minskar medborgarnas vilja att spara med skatterna.

9) Staten förbrukar en stor del av det sparande som medborgarna ändå genomför - genom att låna till offentliga utgifter och till ”stimulanspaket”.

10) Staten försvårar för näringslivet att planera genom att godtyckligt förändra penningvärdet. När staten skapar nya papperspengar ”ur tomma luften” förändras kronornas värde på ett godtyckligt sätt - och hur ska företagen kunna veta vilka investeringar kommer att bli de lönsammaste, när de inte kan veta vad deras reala intäkter och kostnader kommer att bli i framtiden?

Kan du själv ge några flera exempel på sätt som staten skadar ekonomin på? Tycker du, som jag, att staten borde lämna ekonomin i fred - så att medborgarna kunde sköta sina egna ekonomiska angelägenheter själva? Tror du, som jag, att de enskilda medborgarna skulle vara i stånd att veta bättre än politikerna hur just deras egna ekonomiska problem kunde lösas? Vad tycker du då om Ayn Rands roman Och världen skälvde? Har du läst den? Ser du, som jag, många likheter mellan utvecklingen i Sverige just nu och utvecklingen i det samhälle som skildrades i den romanen?

Det är skandal att politikerna kommer undan med att utmåla sig själva som ekonomins räddare - när det i själva verket är just dem som skapar problemen i ekonomin!

Sjukvården ransoneras!

Många svenskar resonerar att de är mera trygga om staten (eller landstinget) betalar deras sjukvård än de skulle vara om de betalade den själva, via den egna plånboken. Om de betalade själva skulle ju "risken" finnas att de inte skulle ha råd med vård (tänker somliga) om de drabbades av en olycka eller av en sjukdom som krävde en dyrbar behandling och som de inte hade försäkrat sig mot. Men staten har ju så enormt mycket mera pengar än de själva har, resonerar de, så det kan väl aldrig bli något problem för staten att betala?

De som resonerar på det här sättet glömmer en sak. Nämligen att samtidigt som de själva resonerar på det här viset - gör alla de andra  medborgare i välfärdsstaten det också! Så statens ofantliga ekonomiska resurser motsvaras av ofantligt stora förväntningar från miljontals medborgare. Därför kommer staten inte alls alltid att ha råd med samtliga medborgarnas alla tänkbara behov av sjukvård. Att staten skattefinansierar sjukvården betyder ju inte att det uppstår mera pengar sammanlagt att betala sjukvården med. Det betyder "bara" att det blir staten som får uppgiften att anpassa förbrukningen av sjukvård till resurserna – istället för att de enskilda medborgarna gör detta själva. Skattefinansiering av sjukvården betyder därför att staten måste ransonera den. Staten får i slutändan då bestämma vem som ska få vilken sjukvård – och vem som ska vara utan.

Någon byråkrat i sjukvårdsapparaten kommer då att kunna resonera så här t.ex. ”Ska vi ge denna man en dyrbar bypass-operation? Han behöver den – men han är 75 år gammal, så han får inte så många år kvar att leva ändå. Kanske ska vi istället ge denna 5-åriga flicka en dyrbar behandling för sin hjärnskada? Hon behöver den – men chansen för att behandlingen ska lyckas är ändå inte så stor. Kanske ska vi istället ge den här 45-åriga kvinnan behandling för sin lungcancer? Hon behöver den – men å andra sidan har hon rökt i 30 år, så hon har egentligen sig själv att skylla på. Kanske ska vi istället . . . " Och så vidare och så vidare. Det finns inga objektiva principer byråkraten kan gå efter när hon bestämmer vem som ska få vård - och vem som ska få vara utan. Så den där sjukvårdsbyråkratens godtycke allena får avgöra.

Politikerna talar naturligtvis inte om för folket att sjukvården ransoneras. Det är minst sagt ett "känsligt" ämne. Att vara öppen och ärlig i denna fråga skulle kosta vilken politiker som helst massor av röster. Därför får sjukvårdsbyråkrater fatta besluten om hur sjukvården ska ransoneras i tysthet – t.o.m. i hemlighet. Att ”smyga” är ju vad staten brukar göra i sådana här "heta" frågor! D.v.s. sådana frågor där det är fråga om saker som är känsliga men "nödvändiga". Som exempelvis registreringen av kommunister under Kalla kriget. Eller ransoneringen av utlovade ”sociala rättigheter” som gratis sjukvård idag.

När vården är ”gratis” (d.v.s. skattefinansierad) finns inga incentiv för medborgarna att var för sig begränsa sin efterfrågan på vård. De åker till akuten så snart barnen blir förkylda, de förväntar sig att samtliga sjukhus i landet ska ha den allra modernaste och dyraste tekniken, de förväntar sig att sjukhuset ska ta prover även om det är ytterst osannolikt att proverna fyller någon funktion, o.s.v. Till en början kan staten möta den exploderande efterfrågan på sjukvård, som skattefinansieringen släpper loss, genom att anslå ännu mera och mera skattepengar till vården.

Men skattebetalarnas pengar är ju till syvende och sidst alltid begränsade till sin omfattning.

Och inte nog med att pengarna så småningom sinar. Dessutom blir den politiserade sjukvården allt mindre effektiv allteftersom tiden går. Det byggs upp ett kostnadstryck successivt. Och när politikerna inte längre kan låtsas om att problemen ej existerar , utan börjar handla - då blir det bara värre! Politiker och byråkrater är inte bättre på att spara effektivt än de är på att leda en expanderande verksamhet effektivt. Politikerna anställer t.ex. flera byråkrater för att sköta besparingsarbetet - och minskar istället antalet läkare och annan vårdpersonal.

Den personal som blir kvar blir alltmera utbränd av den omänskliga arbetsbördan den drabbas av när personalstyrkan ”bantas”. Dessutom hålls deras löner nere i det desperata försöket att spara pengar. Det värsta för den enskilde läkaren är dock inte den omänskliga arbetsbördan eller den otillräckliga lönen. Det värsta för honom är korselden som han hamnar i. Å ena sidan har han de bortskämda patienterna som anser sig ha rätt till världens bästa sjukvård - utan att själva behöva betala något via den egna plånboken. Å andra sidan har han de dryga byråkraterna som kräver att han ska hålla kostnaderna nere - så att sjukvården inte spräcker budgeten. Stressen som denna konflikt ger upphov till förstör mera och mera allteftersom tiden går läkarens förmåga att tänka klart - och därmed göra sitt jobb på ett bra sätt.

Och det är ett misstag att tro att problemen i den socialistiska sjukvården blir åtgärdade om bara de blir kända inom byråkratin. Missförhållanden i socialistiska verksamheter kan växa eller bestå i hur många år som helst. De ansvarige politikerna och byråkraterna vågar inte berätta för väljarna om eländet inom sitt ansvarsområde - därför att de vill inte nödsakas till att göra väljarna arga genom att tala om för dessa att den socialistiska sjukvården måste väck.

Vanvården av diabetikerna är bara ett exempel på detta förhållande bland många. År 1984 slog dåvarande ordföranden i Diabetesförbundet, Bertil Dahlén, larm om de onödiga amputationerna av fötter på äldre människor med sockersjuka. Dahlén menade att ca. 1.400 av de totalt 1.500 amputationer som årligen gjordes av tår eller fötter på diabetessjuka var onödiga. De skulle ha kunnat undvikas med bättre förebyggande fotvård. Men 1997, d.v.s. hela tretton år senare, hade fortfarande ingenting gjorts. Det gjordes fortfarande 1.500 amputationer av diabetesfötter årligen. Docent Jan Apelqvist, vid universitetssjukhuset i Lund, sade i Svenska dagbladet den 2:e februari, 1997 att ”Ett antal svenska och utländska studier visar att man med ganska enkla åtgärder kan göra mycket för att undvika amputationer, och därmed lindra patienters lidanden, och undvika rörelseproblem.” Men den socialistiska svenska sjukvården hade fortfarande inte gjort det!

Majoriteten av svenska folket räknade alltså fel när de inbillade sig att de kunde skaffa sig en ökad trygghet genom att låta skattefinansiera sjukvården. När de inte själva betalade för sin sjukvård via plånboken - då bestämde de heller inte själva över sin sjukvård.

Bara en fullständig privatisering av både produktionen och finansieringen av sjukvården kan rädda den. Om sjukhusen vore privata och drevs för att göra högsta möjliga vinst, och om sjukvården betalades direkt av kunderna och deras privata försäkringsbolag – då skulle sjukvården ständigt bli bättre och billigare, istället för att bara ständigt förfalla. Kunden är ju konung! Så länge det är hon som betalar.

Och sjukvård är inte till sin natur så dyr att ”vanliga” människor inte skulle ha råd att betala för den via den egna plånboken. Om en vanlig svensk har råd att betala tusentals kronor om året i landstingsskatt för att delfinansiera sin socialistiska sjukvård – då skulle hon ännu mera ha råd att betala för sin sjukvård via den egna plånboken, ifall sjukvården privatiserades och landstingsskatten avskaffades. Rutinartade vårdutgifter kunde hon betala med besparingar - och ovanligt stora utgifter (t.ex. vid en svår sjukdom) kunde hon klara genom att skaffa sig privata försäkringar innan hon blev sjuk.

Man skulle förstås inte ha råd med oändligt mycken sjukvård, om man betalade för den via den egna plånboken. Men man skulle få göra de nödvändiga prioriteringarna själv - istället för att vara i händerna på de anonyma byråkraterna som ransonerar sjukvården närhelst den är socialistisk. Och man är väl tryggare om man ser till att hålla makten över sitt liv i ens egna händer - istället för att lägga den i händerna på någon okänd främling?

Laissez-faire kapitalismen: Det är det sociala systemet som ger äkta trygghet!