Råvarorna är oändliga

”Vi måste minska vår förbrukning av naturresurser, därför att de är ändliga” - det skriker miljöaktivisterna.

Men om naturresurserna verkligen vore ändliga - vad vore då vitsen med att minska vår användning av dem? Det skulle ju i så fall endast innebära att vi sköt upp med några år den dag då resurserna tog slut och civilisationen gick under. Om t.ex. mänskligheten halverade en årlig förbrukning av naturresurser som faktiskt vore ändliga - det skulle då endast innebära att resurserna tog slut om, säg, 100 år istället för om 50 år.

Men lyckligtvis har miljöaktivisterna helt fel när de hävdar att naturresurserna är ändliga. Hela jordklotet är en enda gigantiskt sammanpressat hop av naturresurser (som den stora nationalekonomen George Reisman har uttryckt det). Det gäller ”bara” för människorna att ta reda på hur alla dessa resurser skall kunna utvinnas och användas till att förbättra människornas liv.

Jordens naturresurser kan räcka hur länge som helst om bara människor fortsätter att utveckla medel till att dra nytta av den materia som hela jordklotet består av. Allteftersom den vetenskapliga och tekniska utvecklingen fortgår ökar och ökar mänsklighetens bas av användbara naturresurser. Detta sker på en mängd olika sätt.

Ett sätt är att utvecklingen av gruvtekniken gör det successivt möjligt att dra nytta av mineralfyndigheter som ligger allt djupare nere i jorden. På 1800-talet var gruvtekniken sådan att det var möjligt att utvinna mineraler som låg högst kanske 200 meter nere under jordytan. Idag har gruvtekniken utvecklats så pass att människor kan utvinna mineraler som ligger 2.000 meter eller mera under jordytan. Bara denna omständighet har medfört att mängden mineraler som mänskligheten kan dra nytta av har ungefär tiofaldigats.

Ett annat sätt är att framstegen inom den kemiska och andra sorters teknologier gör det successivt möjligt att bryta alltmera låghaltiga malmer. På 1800-talet var tekniken sådan att det t.ex. ekonomiskt endast var möjligt att bryta sådan kopparmalm som innehöll minst ca. 3 procent koppar. Tack vare den tekniska utvecklingen är det idag möjligt att bryta malmer som endast innehåller några få tiondels procent koppar. Därför finns det idag oerhört mycket större mängder koppar i jordskorpan som är tillgänglig för mänskligheten än vad som fanns för 100 år sedan.

Ett tredje sätt är att utvecklingen möjliggör användningen av nya, mera rikligt förekommande sorters material - om och när de ”gamla” materialen blir knappare och därmed dyrare. Numera kan t.ex. telefonsamtal och data överföras genom tunna optiska fibrer gjorda av glas (d.v.s. av enkel kiseloxid) - istället för att fordra tjocka kopparkablar. Detta innebär att massvis med koppar i framtiden kommer att kunna användas till andra nyttiga ändamål istället för till telekablar.

Ett fjärde sätt är att utvecklingen innebär att ökad kvalitet på olika material gör att allt mindre mängder av dem går åt för givna funktioner. Eftersom stålet som tillverkas i västländerna idag är bättre och starkare än den som tillverkades förr i tiden, så kan industrier använda tunnare plåt än förut när de producerar bilar, kylskåp, fartyg o.s.v. Detta sparar in enorma mängder stål som annars hade gått åt till våra bilar, kylskåp, fartyg o.s.v. Och eftersom den cement som tillverkas idag är av klart bättre kvalitet än den som tillverkades förr i tiden, så kan en betongbro som byggs idag hålla i kanske 100 år - medan en liknande bro som byggdes för några decennier sedan bara kunde hålla i kanske 50 år. Detta sparar enorma mängder cement som annars hade gått åt till våra broar.

Ett femte sätt är att om en viss råvara trots allt blir knappare, och som följd därav dyrare - då kommer det att bli lönsamt att återvinna den i större utsträckning. Ett exempel är att alltmera bly återvinns från gamla bilbatterier - detta delvis tack vare att den "färska" bly som i nuet utvinns från gruvor har blivit knappare under de senaste decennierna i förhållande till förbrukningen - och har därmed blivit dyrare.

Den slutliga lösningen på problemet att skaffa fram naturresurserna till den mänskliga välfärden är redan på väg. Den lösningen består av att vetenskapsmännen och affärsmännen tar fram ekonomiskt konkurrenskraftiga, och i praktiken oändliga, energikällor. Som t.ex. solenergi, vindkraft, geotermisk energi, vågkraft, fusionskraft, torium-baserat kärnkraft och dylikt. När mänskligheten i framtiden får tillgång till en eller flera billiga energikällor som inte tar slut under den mänskliga rasens tid på jorden - då kommer mänskligheten att ha för all tid löst ”problemet” med naturresursförsörjningen! Det blir den "slutgiltiga lösningen" på problemet s.a.s. Mänskligheten kommer då bara att använda detta överflöd av energi till att återvinna vartenda gram av naturresurser som de inledningsvist och tillfälligt ”använder upp”. När vi använder stål, koppar, cement o.s.v. skickar vi ju så gott som aldrig soporna ut i rymden! Några pyttesmå satelliter undantagna, stannar vartenda gram av avfallet kvar på jorden. Det kommer därför att kunna återvinnas, så snart som vi har lyckats skaffa oss en billig och oändlig källa till energi. Denna energikälla kommer antagligen att uppfinnas så snart som de ändliga energikällorna, t.ex. olja och uran, börjar ta slut och därför blir dyrare.

Egentligen kan man säga att människor hela tiden kan ”skapa” nya naturresurser! Människans fundamentala resurs är sin hjärna, eller för att vara mera exakt, sitt förnuft. Den fundamentala resursen är ingalunda mineralerna. De har ju legat där nere i jorden i miljontals år utan att göra någon som helst nytta förrän människor började använda sitt förnuft till att utveckla vetenskap och teknologi. Men det finns en fundamental politisk förutsättning för utvecklandet av denna vetenskap och teknologi. Den förutsättningen är frihet. Slavar kan inte vara kreativa. Trälar kan inte vara djupa tänkare. Vetenskapsmännen och affärsmännen måste få vara fria för att de skall kunna fortsätta med att skapa grunderna för den mänskliga välfärden.

Och miljörörelsen vill minska friheten! Inte öka den. Miljörörelsen vill sätta vetenskapsmännen och affärsmännen i en tvångströja av politiska kontroller - allt i det föregivna syftet att ”skydda miljön”! Den förödande skatten på koldioxiden och idiotstoppet för kärnkraften - de är bara två exempel bland många på den saken.

Lösningen på våra ”problem” med naturresursförsörjningen är ett införande av laissez-faire-kapitalismen - inte ett genomförande av ännu mera miljölagstiftning.

Men om miljörörelsen får en chans att genomföra den socialistiska politik som den förordar - då kommer först de tekniska framstegen, och sedan naturresurserna, att ta slut! Miljörörelsen är problemet!