Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, December 20, 2009

Vad skall vi göra med fackföreningarna?

Jag har i en tidigare essä här på min blog (”Ett Sverige utan fackföreningar!”) skrivit att Sverige skulle bli ett bättre samhälle om vi blev av med fackföreningarna. Men betyder det att jag anser att staten bör lagstifta mot fackföreningarna? Och hur, enligt min uppfattning, bör vi handskas med fackföreningarna rent allmänt?

M.a.o.:

Vad skall vi göra med fackföreningarna?

Till att börja med vill jag inte ha några lagar som förbjuder fackföreningar. Sådana lagar skulle nämligen utgöra ett brott mot individens rättigheter - och jag är en principfast anhängare av principen att individens rättigheter alltid skall respekteras.

Individens rättigheter innefattar givetvis associationsfriheten. All myndiga medborgare har en rätt att själva bestämma vem de vill ha att göra med. Om de vill bilda en organisation med andra människor som också vill det har staten ingen rätt att hindra dem. Det enda som staten överhuvudtaget har en rätt till att göra med rättsväsendet och i övrigt är att bekämpa bruk av angreppsvåld.

Så staten bör lämna fackföreningarna, ifall några medborgare väljer att bilda sådana, i fred. Så länge som fackföreningarna själva är fredliga d.v.s. Staten bör föra en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna - men även gentemot arbetsköparna. Fackföreningar och arbetsköpare skall få göra vadhelst bådadera vill - så länge det inte innebär direkt eller indirekt användning av våld. Med "indirekt användning av våld" syftar jag på bedrägeri inklusive avtalsbrott.

Vad betyder icke-vålds principen, rent praktiskt? Tillämpad på fackföreningar och arbetsköpare innebär den att fackföreningar skall få strejka när de vill, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal - men att staten skall ingripa om strejkande fackföreningsmedlemmar misshandlar strejkbrytare. Fackföreningsmedlemmar som använder våld mot strejkbrytare skall dömas för misshandel och sättas i fängelse. Och arbetsköpare skall få lov att bekämpa fackföreningarna med alla tänkbara medel som inte innebär en användning av direkt våld eller bedrägeri. De skall t.ex. få lov att avskeda och svartlista fackföreningsledare, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal. Men om en arbetsköpare lejar gangstrar för att misshandla fackföreningsledarna, då skall staten åtala den arbetsköparen, döma honom för anstiftan till misshandel och sätta honom i fängelse.

En implikation av icke-vålds principen är att staten inte skall stödja vare sig fackföreningarna eller arbetsköparna. Staten skall vara neutral. Därför att om staten stödjer fackföreningarna, då kränker den med nödvändighet arbetsköparnas rättigheter (och ofta också de oorganiserade arbetarnas rättigheter på köpet). Och om staten stödjer arbetsköparna, då kränker den med nödvändighet fackföreningsmedlemmarnas rättigheter.

Ta kollektivavtalslagen i dagens Sverige som ett exempel på det förra. Om inte jag misstar mig säger den lagen bl.a. att en arbetsköpare inte får lov att avskeda arbetare som försöker bilda fackföreningar, och att arbetsköparna bara måste förhandla "i god tro" med de fackföreningar som sedan sannolikt bildas - detta oavsett hur långtgående, d.v.s. orimliga, fackets krav än må vara. Att arbetsköparna i lag förbjuds att avskeda arbetare närhelst de vill, även om och när detta inte skulle bryta mot ingångna avtalsvillkor, är en kränkning av arbetsköparnas associationsrätt.

För att fatta detta, föreställ dig att staten stiftade en lag som förbjöd arbetare att säga upp sig, så länge som deras arbetsköpare behövde deras arbete. Det skulle givetvis göra arbetarna till livegna. Nå, en liknande lag, som säger att arbetsköparna inte får säga upp arbetare när de vill, gör arbetsköparna livegna till sina anställda. Frihetsprincipen kräver både att arbetarna får säga upp sig från sitt jobb närhelst de vill - och att arbetsköpare får säga upp sina anställda närhelst de vill. Kollektivavtalslagen är således en orättfärdig ”klasslag”  - en lag som ger otillbörliga privilegier och maktförläningar till fackföreningarna.

Ta sedan förbudet för arbetsköpare att förhandlingsvägra. Vilken rättsprincip ger fackföreningarna en rätt till att få arbetsköparna till förhandlingsbordet? Arbetsköparna har väl en rätt att ingå vilka avtal de vill - och de har väl en rätt att även vägra ingå avtal, inklusive kollektivavtal, närhelst de vill?

Att förhandla betyder dessutom att ge och ta. Så när staten lagstiftar att arbetsköparna måste förhandla, då lagstiftar den om att arbetsköparna måste gå med på åtminstone en del av fackföreningarnas krav, även om dessa krav är hur orimliga som helst. Tvånget att förhandla gör i praktiken arbetsköparna till slavar som måste i någon utsträckning gå med på fackets krav - även när kraven är orimliga och orättvisa.

Så lagar som stödjer bildandet av fackföreningar innebär kränkningar av individens rättigheter. Men lagar som motverkar bildandet av fackföreningar då?

Om fackföreningar faktiskt är skadliga - vore det då inte bara bra om staten i lag förbjöd fackföreningar - eller åtminstone lade ordentliga hinder i vägen för dess´ bildande? Nej! Alla har rätt att bilda vilka organisationer de vill. Att förbjuda eller försvåra bildandet av fackföreningar skulle vara lika fel, och av samma orsaker, som att förbjuda eller försvåra bildandet av kommunistiska organisationer, eller nazistiska organisationer, eller det Sverigedemokratiska partiet. Att en organisation objektivt sett är omoralisk och skadlig - det betyder inte att staten har någon rätt att med lagstiftning (d.v.s. med våld) hindra den från att bildas.

Och dessutom vore det kontraproduktivt att kränka individens rättigheter i syfte att stoppa bildandet av icke-önskvärda organisationer. Om staten inte låter anhängarna av en irrationell ideologi, som t.ex. kommunismen eller trade-unionismen, verka fritt och ”above-ground” - då tvingas anhängarna den under jorden - och samhället destabiliseras. Det är aldrig ”praktiskt” att kränka individens rättigheter. Eftersom det aldrig är moraliskt acceptabelt att kränka individens rättigheter. Om vi överhuvudtaget vill åtnjuta våra rättigheter, då måste vi tillåta även de irrationella och omoraliska samhällsmedlemmarna att utöva dem.

Men om staten tillämpade en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna och arbetsköparna - skulle inte det innebära att fackföreningarna skulle komma att härja fritt? Nej, arbetsköparna skulle ha tillräckliga möjligheter att försvara sig mot de kartellbildningsförsök som eventuell fackföreningsbildande skulle föra med sig. Om de anställda försökte bilda en fackförening skulle en arbetsköpare  antingen kunna blåsa till strid med detsamma eller välja att bekämpa facket med mjukare medel. Den förra vägen att handskas med facket skulle gå till så att arbetsköparen sade till de enskilda anställda att de fick välja mellan att ansluta sig till facket och att behålla jobbet.

Ett sådant förfarande skulle inte innebära en kränkning av arbetarnas rättigheter. Ingen arbetare har ju en rätt till att anställas av en viss arbetsköpare, om denne inte vill anställa honom. Och de arbetare som avskedades för att de valde att ansluta sig till en fackförening - de skulle ju fortfarande vara fria att söka jobb någon annanstans.

Och om arbetsköparen inte ville blåsa till strid med detsamma, då skulle han kunna låta de anställda organisera sig, och vänta och se vilka krav facket sedan ställde. Om facket sedan ställde orimliga krav på honom, då skulle arbetsköparen helt enkelt kunna säga blankt nej till kraven. Och om de fackföreningsanslutna arbetarna då strejkade skulle han enkelt kunna avskeda dem, och ersätta dem med strejkbrytare. Så fackföreningarna skulle sakna möjlighet att tvinga igenom eventuella orimliga krav just på grund av att angreppsvåld var bannlyst från samhället. Arbetsmarknaden skulle bli självreglerande när både arbetarna och arbetsköparna åtnjöt frihet.

Men skulle inte en sådan ordning, d.v.s. frihet, innebära att arbetarna blev hjälplösa och utelämnade åt arbetsköparnas godtycke?

Nej, om en arbetsköpare försökte utnyttja avsaknaden av fackföreningar till att driva igenom sämre löner eller arbetsvillkor än vad den ekonomiska utvecklingen hade gjort marknadsmässigt, då skulle arbetarna söka sig till någon annan arbetsköpare och den godtyckliga arbetsköparen skulle bli utan lönearbetare. Ju mera en ekonomi utvecklas, d.v.s. desto mera ekonomin ”växer”, desto högre genomsnittliga löner och bättre genomsnittliga arbetsvillkor tvingas fram utav konkurrensen om arbetskraften. Om t.ex. en arbetsköpare i ett rikt land som Sverige, försökte komma undan med att betala sådana löner som just nu är gängse i Etiopien eller Bangladesh, skulle han genast bli utan arbetskraft. Arbetarna skulle söka sig till hans konkurrenter. Och det även om det inte fanns några fackföreningar.

Men om Sverige nu skulle bli ett bättre samhälle utan sådana lagar (som kollektivavtalslagen) som ger fördelar till vissa sorters organisationer (d.v.s. till fackföreningarna), hur skulle det då kunna gå till att avskaffa dessa lagar och låta fackföreningarna förtvina? Vad skulle vi kunna göra om fackföreningarna slog tillbaka hårt med en våg av strejker, eller rentav sabotage- och våldsaktioner?

Ja, till att börja med måste vi komma ihåg att det är vi som har moralen på vår sida. Det vore ju vi som kämpade för individens rättigheter. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för privilegier och maktförläningar. Vi skulle vara de kämpa för kapitalismen, d.v.s. för det moraliska idealet inom politiken. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för korporativismen, d.v.s. för något som liknade fascismen, d.v.s. för ondskan i politiken.

Och eftersom det skulle vara vi som hade moralen på vår sida, borde vi vara resoluta. Vi borde under inga omständigheter backa! Därför att om vi backade inför exempelvis en våg av strejker, skulle det innebära att vi gav efter för utpressning - och om vi gjorde det då skulle fackföreningarna följa upp sin inledande seger genom äta oss levande! Närhelst vi ger ondskan ett finger, då tar den sedan hela armen. Socialismens historia visar detta tydligt. Arbetarrörelsens hegemoni i Sverige beror på att borgarna alltid har gett efter när den har satts under tryck. Sveriges borgare har aldrig uppbjudit något resolut moraliskt motstånd mot sossarna. De har alltid gett efter och komprommissat när konflikterna har varit på väg att drivas till sin spets.

Men vad skall vi då göra om fackföreningarna tar till en våg av strejker när Riksdagen använder sig av sin rätt, som lagstiftare, att avskaffa kollektivavtalslagen och liknande orättfärdiga ”klasslagar”?

Vi bör lära av Lenin, för en gångs skull. Kommunisten Lenin yttrade några kloka ord vid ett enstaka tillfälle. Han sade ”Den som ej arbetar, skall ej heller äta.” Det där var en vacker princip som Lenin förespråkade! Därför att den är så uppenbarligen rättvis!

Så om fackföreningsmedlemmarna strejkar, för att utöva utpressning mot Riksdagen, då bör samhället svara genom att bara låta de strejkande fackföreningsmedlemmarna svälta. Varför skall några arbetare få bidrag (som t.ex. skattefinansierad arbetslöshetsunderstöd) när de av egen vilja vägrar att arbeta? Strejkande arbetare bör vare sig få arbetslöshetsersättning eller socialbidrag!

Fackföreningarna själva borde naturligtvis få lov att själva betala ut sina egna pengar till sina strejkande medlemmar. Men fackföreningarnas pengar skulle snabbt ta slut om det blev en storstrejk.

Vad skulle hända då? Uppenbarligen skulle de strejkande snart börja bli hungriga - och de skulle känna sig illa tvungna att återigen börja arbeta, trots att de inte hade lyckats få Riksdagen på knä.

Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske inte finna sig i en sådan rättvis behandling av de strejkande arbetarna? De kanske skulle börja ställa till med upplopp? I så fall måste polisen och/eller militären kallas in! Om en medborgare begår våldsbrott, oavsett orsaken, bör han gripas - med våld om nödvändigt - och straffas.

Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske vara så oerhört många? Det ändrar inte på saken. Vi kan inte ge efter för våld, även om våra fiender är flera än oss. Det är bättre att kämpa, än att ge efter för utpressning och övervåld. Det vore bättre att dö i strid än att låta sig ätas levande! Varför begå självmord utav rädsla för döden?

Och det är inte alls säkert att fackföreningsmedlemmarna skulle vinna ett inbördeskrig, om de startar ett sådant, bara för att de är så många. Tänk dig att det blir en strid mellan å ena sidan ett stort antal fackföreningsbusar, beväpnade med gatstenar och påkar - och å andra sidan ett litet antal professionella militärer, beväpnade med kulsprutor och stridsvagnar. Vem tror du skulle vinna en sådan strid? Och säg inte att det vore vi då som gjorde oss ansvariga för ett blodbad! Om fackföreningsmedlemmarna väljer att starta ett inbördeskrig - då blir det helt och hållet deras fel om det blir ett blodbad. Som man bäddar får man ligga.

För att sammanfatta:

Vi bör konsekvent avstå från våld så länge fackföreningarna också avstår från våld. Och det är ju vår laissez-faire politik som är tillämpningen av icke-vålds principen. Så det är vi som företräder den liberala, kapitalistiska politiken - det är vi som har moralen på vår sida. Och moralen är det starkaste vapnet som finns i samtliga samhälleliga och ideologiska konflikter. Vi kan vinna om bara vi inser att det är vi som företräder friheten som har moralen på vår sida.

Men vi måste först förstå hur det kommer sig att det är vi som har moralen på vår sida. Det innebär att vi måste skaffa oss kunskaper om ämnet filosofi - enkannerligen om förnuftsfilosofin objektivismen - så att vi förstår vad det är för fakta i verkligheten som gör friheten till ett värde. Men vi måste också utöva dygderna integritet och mod. Vi får inte kompromissa bort våra principer – som principen om individens rättigheter. Vi får inte backa. När vi vet att vi har rätt, måste vi också handla som om vi har rätt.

Som Winston Churchill uttryckte det: ”We have nothing to fear, but fear itself.”

Ett Sverige utan fackföreningar

Hur skulle ett Sverige helt utan fackföreningar se ut?

Somliga svenska fackföreningsledare älskar att mässa om att om fackföreningarna en dag försvann, skulle de återuppfinnas dagen därpå - därför att fackföreningar, enligt dem, är omistliga inslag på en välfungerande arbetsmarknad.

OK, då! Skulle arbetsmarknaden braka samman och bli helt utan ordning och reson, om vi blev av med fackföreningarna?

Nejdå - marknadskrafterna, d.v.s. den ömsesidiga egennyttan samordnad av prissystemet, skulle sörja för att det inte blev kaos om och när fackföreningarna försvann.

Men - skulle inte lönerna falla ner till nivån för existensminimum, om arbetarna inte organiserade sig?

Nej - det skulle konkurrensen om arbetskraften förhindra. De arbetssökande har nämligen något som arbetsköparna behöver – förmågan att arbeta. Arbetsköparna skulle ju inte kunna göra några vinster om de inte hade några anställda arbetare. Så arbetsköparna skulle vara tvungna till att betala de rådande marknadslönerna.

Men - varför skulle de där marknadslönerna inte bli godtyckligt låga?

Därför att de beror på ett objektivt förhållande istället för på arbetsköparnas nyck och godtycke – d.v.s. de beror på storleken på den summa pengar som arbetsköparna har att betala löner med i förhållande till antalet arbetstimmar som bjuds ut på marknaden.

Om arbetsköparna har t.ex. tolv miljarder kronor i sina kassor att betala löner med under en månad, och tiden som de arbetssökande vill arbeta under den månaden är etthundratjugo miljoner timmar, då måste den genomsnittliga timlönen bli etthundra kronor. Etthundratjugo miljoner arbetstimmar à etthundra kronor styck räcker ju nätt och jämnt för att förbruka den mängd pengar som arbetsköparna har att betala löner med. Om den genomsnittliga timlönen inledningsvis blev högre än etthundra kronor i timmen, då skulle arbetsköparnas pengar inte räcka till, och en del arbetssökande skulle bli arbetslösa. Och arbetslösheten skulle bestå tills dess att den genomsnittliga lönen genom lönekonkurrens drevs ner igen till just etthundra kronor i timmen. Så lönearbetarna skulle ”tvingas” till att acceptera marknadslönerna och därmed basta.

Och om den genomsnittliga timlönen istället inledningsvis blev lägre än etthundra kronor i timmen, då skulle samtliga arbetssökande få ett jobb innan arbetsköparnas pengar har tagit slut. Då skulle arbetsköparna efterfråga ännu mera arbetskraft med de pengarna som de hade kvar - och eftersom det inte skulle finnas några flera arbetare att anställa, skulle denna efterfrågan genom "omvänd lönekonkurrens" driva upp lönerna tills den genomsnittliga lönen blev just etthundra kronor i timmen! Så arbetsköparna skulle ”tvingas” till att gå med på att betala marknadslönerna och därmed basta.

Lönebildningen skulle kort och gott styras av den reellt existerande utbud och efterfrågan - inte av några arbetsköpares eller lönearbetares nyckfulla godtycke.

Skulle då arbetsmiljön eller arbetsförhållandena bli undermåliga utan fackföreningar? Skulle arbetarna förolyckas, lemlästas och dö på arbetsplatserna fackföreningarna förutan? Nejdå, om en arbetsköpare struntade i arbetsmiljön, då skulle han inte kunna klara av konkurrensen om arbetskraften. De arbetssökande skulle söka sig till skitstövelns konkurrenter istället. Av samma skäl som en arbetsköpare inte skulle få tag på arbetskraft om han erbjöd godtyckligt dåliga löner, istället för de löner som läget på arbetsmarknaden tvingade fram, skulle en arbetsköpare inte få tag på den arbetskraft han behövde om han erbjöd godtyckligt dåliga arbetsvillkor, istället för de villkor som läget på arbetsmarknaden tvingade fram. De arbetssökande skulle givetvis föredra att ta anställning hos arbetsköpare som erbjöd en hyfsad säker arbetsmiljö framför de som erbjöd sina anställda dödsfällor!

Och det spelar ingen roll att antalet enskilda arbetssökande är mycket större än antalet enskilda arbetsköpare. Lönerna och arbetsvillkoren bestäms inte av relationen mellan antalet arbetssökande och antalet arbetsköpare - utan de bestäms av relationen mellan det sammanlagda utbudet av arbetstimmar och den sammanlagda mängden pengar som arbetsköparna har att betala löner med, samt av lönearbetarnas vilja att "köpa till sig" en bättre arbetsmiljö genom att byta bättre lön mot bättre arbetsmiljö.

Men är inte det ovanstående blott och bart teori? Visar inte historien att arbetarna faktiskt blev hjälplösa utan fackföreningarna under industrialismens barndom på 1800-talet? Nej och åter nej! Historien visar att arbetarna fick det bättre och bättre och bättre på 1800-talet - d.v.s. under den tid då Sverige hade omfattande inslag av kapitalismen och samtidigt hade få fackföreningar. Den totala befolkningsmängden i Sverige mera än fördubblades under 1800-talet, från ca. två miljoner i början av seklet till ca. fem miljoner vid 1800-talets slut. Detta trots att ca. en miljon svenskar emigrerade till USA under 1800-talet - som var ännu mera kapitalistisk än Sverige under det seklet - och som därför utgjorde en magnet för Sveriges fattiga. Att Sveriges befolkning ökade från två miljoner till fem miljoner under 1800-talet framgår av svenska statens officiella folkbokföring - så uppgiften kan inte vara blott och bart ”kapitalistisk propaganda”.

Varför ökade Sveriges totala befolkning så oerhört kraftigt under 1800-talet? Inte därför att flera svenskar än förut föddes. Och inte därför att det skedde någon nettoimmigration. Befolkningen sköt i höjden därför att allt flera svenskar levde allt längre liv! Vilket givetvis berodde på att de fick en väldigt bättre levnadsstandard under 1800-talet. ”Trots” att det knappast fanns några fackföreningar.

Så fackföreningar är inte alls nödvändiga för att arbetarna skall få det bra. Mycket talar för att fackföreningarna faktiskt gör att arbetarna får det sämre än de annars hade haft det. Det säger sig självt att om fackföreningarna förhindrar en marknadsanpassning av lönerna, då uppstår onödig arbetslöshet . Och det säger sig självt att arbetarnas reallöner då blir lägre än de annars hade blivit - eftersom arbetarna då drabbas av bördan av att försörja alla de där stackars arbetslösa.

Idén att fackföreningarna gör livet bättre för arbetarna vilar paradoxalt nog i mycket på förhållandet att Sverige trots allt fortfarande har haft betydande inslag av kapitalismen även under 1900-talet. Eftersom Sverige har haft inslag av kapitalismen under hela tiden då vi har dragits med starka fackföreningar har landet under samma tid haft en omfattande ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten som 1900-hundratalets kvarvarande inslag av kapitalism har fört med sig har förbättrat levnadsstandarden för arbetarna - och fackföreningarna har sedan lyckats med konsten att norpa åt sig äran för den ökade levnadsstandarden. Trots att denna ökad levnadsstandard i själva verket berodde på inslaget av kapitalismen i samhället. Och trots att den ökade levnadsstandarden hade blivit ännu större om fackföreningarna hade saknats!

På vilket sätt skulle då Sverige bli annorlunda om vi slapp fackföreningarna - förutom att vi skulle få marknadsanpassade löner och därmed full sysselsättning?

Tja, jag tror faktiskt att vi skulle få mindre rasism och invandringsfientlighet i landet! När fackföreningarna driver upp lönerna över marknadsnivån och därmed skapar arbetslöshet - då skapar de tyvärr också en möjlighet för rasister och xenofober att ”fiska i grumligt vatten”. När många svenskar går arbetslösa - då uppstår ju lätt populistiska krav hos svenskarna bland de arbetslösa på att jobben skall ”räddas åt oss hederliga svenskar” - genom att invandrarna och flyktingarna ”skickas tillbaka”. Och många arbetare är ju ingalunda några lysande genier! Så när de blir arbetslösa händer det lätt att dessa gör ”svartskallarna” till syndabock. Samhället blir råare och mera rasistiskt. Det eländet skulle vi nog i stort sett slippa - om bara vi slapp fackföreningarna och om vi därmed också slapp den ofrivilliga arbetslösheten. Utan fackföreningarna skulle Sverigedemokraterna nog vara rökta!

En annan skillnad som skulle uppstå om vi slapp fackföreningarna är den att Sverige skulle löpa mindre risk för att bli antingen socialistisk eller fascistisk. Fackföreningarna är ju Socialdemokraternas viktigaste stödtrupp - så utan fackföreningarna skulle sossarna ha mindre möjligheter att finansiera sina valrörelser - och därmed skulle de få mindre möjligheter framöver att fortsätta att driva Sverige i riktning mot antingen statssocialismen (den "röda" sortens socialism) eller mot funktionssocialismen (den "bruna" sortens socialism).

Vi skulle också slippa en kraft som lobbar för fascismen om vi slapp fackföreningarna. Fascismen betyder ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen går ut på att staten kontrollerar ekonomin genom en kommandoekonomi - men att företagen, rent formellt sett, samtidigt är privatägda. I ett fascistiskt samhälle finns privat äganderätt i teori, men inte i praktiken. Ty vad betyder innehavet av ett företags aktiebrev - om det är politikerna och inte de förmenta ägarna som bestämmer vilka investeringar företaget skall göra, vad företaget skall tillverka, vem företaget skall anställa o.s.v.?

Sveriges fackföreningar är som bekant anhängare av funktionssocialismen och inte av statssocialismen. Fackföreningarna i Sverige vill ju inte att staten skall äga de flesta företag i samhället.

Löntagarfondsförslaget visade med all den tydlighet som någon skulle kunna önska att Sveriges fackföreningar föredrar att näringslivet styrs av korporationer. En korporation är en organisation som styrs av staten, fackföreningarna och aktieägarna tillsammans och som får maktförläningar av staten. Det fanns gott om korporationer i sådana fascistiska samhällen som Italien under Mussolini och Spanien under Franco. Och LO vill ha korporationer även i Sverige (de kallades för löntagarfonder på 1970-talet! Om vi slapp fackföreningarna skulle vi slippa den starkaste kraften som driver utvecklingen i fascistisk utveckling här i Sverige. [För en utförligare redogörelse för detta se min essä här på min blog december 30, 2014 - "LÖNTAGARFONDERNA - OKYNNESFASCISM".]

Ytterligare en skillnad hos ett Sverige utan fackföreningar jämfört med dagens Sverige, skulle vara den att vi skulle få en ökad rättvisa mellan generationerna. Idag missgynnas de unga i Sverige - och det är till stor del fackets fel! Fackföreningarna sätter t.ex. de ungas löner så högt att de inte kan komma in på arbetsmarknaden. Så de blir arbetslösa - medan de äldre, mera yrkeserfarna får behålla sina jobb. Många unga halkar in i en tillvaro där de lever på bidrag livet ut, och dessutom kanske super, istället för att jobba - p.g.a. fackföreningarnas lönepolitik. Det är minst sagt osolidariskt! Men fackföreningarnas medlemmar "råkar" ju bestå mest av äldre arbetare, d.v.s. av arbetare som redan är etablerade på arbetsmarknaden - och de har ju sitt på det torra. Och de kanske gillar att de unga hindras från att lönekonkurrera om jobben med dem!

Ett annat sätt som de unga missgynnas på är att de förlorar på dagens pensionssystem. Dagens pensionssystem finansieras genom fördelningsprincipen och inte genom premiereservprincipen. Det innebär att dagens unga drabbas av bördan att betala dagens gamlas pensioner. Och nästan inga av de pengar som de unga betalar in i systemet investeras produktivt - för att utgöra underlag för dessa ungas egna framtida pensioner. Nästan alla de pengar som dagens unga betalar in i systemet medan de är unga slussas vidare till dagens pensionärer. Snacka om parasitism! De allmänna pensionerna är helt enkelt ett kedjebrev mellan generationerna. Generation ett parasiterar på generation två, som i sin tur parasiterar på generation tre, o.s.v. i all evighet - eller rättare sagt ända tills dess att systemet gör slut på den ekonomiska tillväxten och hela fuskbygget till "välfärdsstat" kollapsar.

Ett kedjebrev till pensionssystem är väl inte egentligen någon stabil grund för någons trygghet på ålderdomen?

Låt oss sammanfatta:

Om vi slapp fackföreningarna skulle lönerna för de unga falla till den nivå där det blev lönsamt för arbetsköparna att anställa dem. De unga skulle då få jobb. Då skulle de unga slippa förbannelsen att dömas till ett liv som socialfall. Och fackföreningarna förutan skulle vi i högre grad vara skonad från sådana hot mot friheten som rasism, xenofobi, socialismen och fascismen. Och i ett Sverige utan fackföreningar skulle det bli lättare att få till stånd en reform av pensionssystemet - så att varje generation, eller ännu bättre varje individ för sig, betalade för sin egen ålderdoms trygghet. Då skulle vi få rättvisa istället för parasitism mellan generationerna - eller så skulle vi rentav t.o.m, få rättvisa mellan individerna.

Så du ser. Det finns många sätt på vilket det svenska samhället skulle förbättras om vi slapp fackföreningarna. Vi skulle få mindre arbetslöshet och ökade reallöner. Vi skulle sannolikt få mindre rasism och xenofobi (d.v.s. främlingsfientlighet). Vi skulle få en minskad risk för att Sverige så småningom blir socialistisk eller fascistisk. Och vi skulle få ökad rättvisa mellan generationerna eller t.o.m. mellan individerna.

Men hur skall vi då få till stånd ett fackföreningsfritt Sverige? Jag skall ta upp den frågan i en framtida essä här på min blog, en essä med titeln ”Vad skall vi göra med fackföreningarna?” [Publicerad på bloggen december 20, 2009.]

Progressiv skatt är ondska

Alla progressiva skatter – progressiva inkomstskatter, progressiva förmögenhetsskatter, progressiva fastighetsskatter, riktade skatter på lyxvaror som företrädesvis konsumeras av de rika o.s.v. - de är alltihopa omoraliska. Men inte nog med det. Progressiva skatter utgör rentav en yttring av ondska!

Progressiva skatter utgör nämligen en yttring av egalitarianismen - d.v.s. de utgör en yttring av det som filosofen Ayn Rand kallade ”hatet mot det goda för att det är det goda”.

Syftet med progressiva skatter är att straffa människor för att de är ovanligt produktiva och därför tjänar ovanligt mycket pengar. Progressiva skatter är inte alls till för att öka någons välfärd. Därför att det är ju så uppenbart att de minskar välfärden för alla - även för de fattiga. När människor straffas för att de producerar ovanligt mycket, och därför tjänar ovanligt mycket pengar, blir ett resultat av detta givetvis att de anstränger sig mindre. Och att de då producerar mindre. När företagarna, affärsmännen, företagsledarna o.s.v. börjar anstränga sig mindre och därför producerar mindre - då blir det mindre varor och tjänster producerade för alla än vad som annars hade varit fallet. Och även de fattiga får ju mindre än vad de annars kunde ha haft - närhelst den totala produktionen blir mindre än den annars hade varit som en följd av de progressiva skatterna. Detta är en enkel följd av lagen om orsak och verkan.

Och de progressiva skatterna är inte heller till för att ”straffa” de människor som har tjänat ovanligt mycket pengar genom att bara har haft tur. De progressiva skatterna drabbar ju inte dem som vinner flera miljoner på ett lotteri!

Och inte heller drabbas brottslingar som tjänar mycket pengar av de progressiva skatterna. Av uppenbara skäl betalar brottslingarna inga skatter alls på sitt rov. Så det är i stort sett endast den stackare som tjänar ovanligt mycket pengar på ett hederligt, produktivt sätt som drabbas av de progressiva skatterna. Det är alltså förmågan att producera som är måltavlan för de progressiva skatterna.

Är det ondska att straffa människor för att de är mera produktiva än genomsnittet?

Naturligtvis!

Det är så uppenbart att endast en socialist, eller någon annan sorts egalitär, inte skulle fatta detta. Att producera är ju en dygd - enligt alla rationella moralläror. En människa som producerar mera än de flesta andra människor är därför en hjälte - inte en skurk! Så de progressiva skatterna är till för att tynga ner mänsklighetens produktiva hjältar. De progressiva skatterna är till för att straffa människor för att de är bra på något sätt!

Detta är en forn av ren ondska! Det är nämligen rena rama motsatsen till rättvisa. Rättvisa går ju ut på att man belönar människor för deras dygder och bestraffar dem för deras laster. Men egalitarianismen, av vilken progressiva skatter är en konkret yttring, går ut på att man gör precis tvärtom, - den går ut på att man belönar människor för deras laster och bestraffar dem för deras dygder. Egalitarianismen innebär att man uppmuntrar det onda - och motverkar det goda.

Men om progressiva skatter utgör en form av ondska - och om alla förlorar på dem – varför är de då så omåttligt populära i det moderna Sverige?

Det beror på att den moraliska principen egalitarianismen är oerhört populär i det moderna Sverige. Nästan alla svenskar inbillar sig att utjämning är något moraliskt gott. Att ”ta från de rika och ge till de fattiga” anses vara detsamma som ”ekonomisk rättvisa”. De fattiga betraktas som goda bara för att de saknar värden. Och de rika anses vara skurkar bara för att de har skaffat sig ett överflöd av värden.

Men varför i hela världen anses det vara ett ont att skaffa sig ett överflöd av värden - och varför anses det vara ett tecken på dygd att misslyckas med att skaffa sig värden?

Detta missförhållande (egalitarianismens utbreddning i Sverige) beror på att de flesta svenskar tror innerligt på moralläran altruismen. Denna morallära säger att det är en dygd att vara osjälvisk - d.v.s. att det är en dygd att inte gagna sig själv.

Men om det är ett ont att gagna sig själv - måste ju bara de rika vara onda! Därför att när de skaffade sig själva ett överflöd av värden, genom att producera ovanligt mycket - då gagnade de ju sig själva å det grövsta! Och om det är gott att vara osjälvisk, då måste de fattiga vara helgon - eftersom de uppenbarligen har misslyckats med att gagna sig själva. Det är ju osjälviskt så det ryker om det att strunta i att skaffa sig de värden som man behöver för att leva ett bra liv. Så logiskt nog är de bästa människorna skurkar, enligt altruismen - medan de sämre människorna av altruismen utmålas till att vara helgon. Altruismen inverterar rättvisan och ger därmed upphov till egalitarianismen - av vilken de progressiva skatterna är en konkret yttring.

Nu kan vi förstå varför de borgerliga i Sverige inte har avskaffat de progressiva skatterna - trots att de har haft regeringsmakten i åtskilliga år nu. [Jag skrev ursprungligen denna essä i december, 2009 - då vi hade en borgerlig koalitionsregering.] De borgerliga politikerna ifrågasätter inte den altruistiska moralläran. De kristna, de konservativa, de socialliberala - de sanktionerar ju alltihopa den där idén att själviskhet är ett ont. De springer benen av sig för att förklara för allmänheten att de, borgarna, inte vill ha ett ”hårt och hjärtlöst” samhälle - ett samhälle där var och en ”satsar på sig själv”. Att de borgerliga politikerna tror på altruismen beror på att de har ärvt den moralläran från Kristendomen, och dessutom från den oerhört inflytelserika filosofen Immanuel Kant. Vår svenska kultur är i stor utsträckning formad av Kristendomen och Kant.

Eftersom de borgerliga politikerna inte orkar ifrågasätta altruismen, framstår progressiva skatter som det moraliskt riktiga i deras ögon. De inbillar sig att de skulle företräda omoralen om de satsade på den äkta rättvisan och avskaffade, eller ens lättade på, de progressiva skatterna. De borgerliga politikerna försöker t.o.m. knipa opinionspoäng inom moralen genom att emellanåt införa nya, eller skärpa de gamla, progressiva skatterna. Och efter flera år vid makten har de borgerliga partierna ju fortfarande inte uppfyllt sitt gamla löfte att avskaffa värnskatten!

Det går alltså inte att få till stånd ett avskaffande av de progressiva skatterna genom att bara påpeka att de skadar "den allmänna välfärden". Det är i och för sig sant att de progressiva skatterna försämrar allas vår välfärd - borgarna talar sanning närhelst de säger att de progressiva skatterna skadar "den allmänna välfärden". Men det kommer att förbli politiskt omöjligt att avskaffa de progressiva skatterna så länge som dessa anses vara det moraliskt riktiga. Ingen människa vill ju vara en skurk i sina egna ögon. Och om man stödjer en viss sorts politik, som t.ex. ett avskaffande av de progressiva skatterna, och man anser själv att den sortens politik är omoralisk - då blir man till en skurk i sina egna ögon. Det är ju fråga om den där lagen om orsak och verkan!

För att få till stånd ett avskaffande av de progressiva skatterna måste vi därför angripa dessas moraliska grunder: d.v.s. altruismen och dess´ sketna korrollär - egalitarianismen. Kampen mot de progressiva skatterna kan endast vinnas av intellektuella aktivister som vågar använda moralen som sitt vapen i opinionsbildningen.

Vi måste försvara den vackra princip som socialisterna har kapat från dess´ rättmätiga ägare, anhängarna av kapitalismen:

Till var och en efter sin produktion!

Och vi måste sedan tillägga det uppenbara faktumet:

Att olika människor faktiskt är olika produktiva - och olika människor förtjänar därför olika mycken pengar. Vi måste uttala den tämligen uppenbara sanningen - att det bara är rättvist att olika människor blir olika rika!

Slutsatsen att ekonomisk utjämning är orättvist följer från dessa två obestridligen sanningar med obönhörlig logik.

En bra bok som visar just hur ond egalitarianismen faktiskt är, och som dessutom redogör för egalitarianismens filosofiska ursprung är: Return of the Primitive (redigerad av Peter Schwartz). Finns hos Amazon. Läs och njut!

Friday, December 18, 2009

Vad skulle en RIKTIG krigspresident göra?

VAD SKULLE EN RIKTIG KRIGSPRESIDENT GÖRA?

President Obama har fått mycken uppmärksamhet nyligen [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av år 2009.] för att han har uttalat den självklara sanningen att friheten som västländerna åtnjuter måste försvaras - om nödvändigt med militärt våld. Märkligt nog har Obama fått kritik för att han har uttalat denna sanning - en självklar sanning som borde blott och bart utgöra en banalitet.

Men Obama är ingen riktig ”krigspresident”. Han är bara ännu en i en lång rad västerländska politiska ledare som försöker blidka ondskan.

En riktig ”krigspresident”, d.v.s. en riktig frihetsvän, hade gjort många saker som Obama ännu inte har gjort. Här är några av de många saker som en riktig krigspresident skulle göra.

En riktig ”krigspresident” skulle ta itu med det just nu allvarligaste hotet mot USAs frihet. Det hotet är inte den för tjugo sedan kollapsade kommunismen - utan den växande totalitära islamismen. En riktig ”krigspresident” skulle inse att den kraft som leder den totalitära islamismen idag är Tehran-regimen. Det är mullorna, d.v.s de som härskar i Iran, som leder den islamistiska vågen av antivästlig terrorism. Så om USA vill skydda sig mot terrorismen - då måste USA störta regimen i Iran - genom att gå i krig mot Iran. Det skulle inte vara speciellt svårt för USA att vinna ett krig mot Iran, förutsatt att USAs ”krigspresident” får a-let i vagnen och anfaller Iran innan mullorna har hunnit skaffa sig kärnvapen. Det finns inte så värst mycken tid. Det är faktiskt bråttom för USA att gå i krig mot Iran!

En riktig krigspresident skulle givetvis ta itu med al Qaida och bin Ladin också. USA skulle sluta upp med att tolerera Pakistans falskspel. Regimen i Pakistan låtsas vara USAs vän -  men den regimen tolererar att al Qaida fortsätter att gömma sig uppe i bergsområdena på gränsen till Afghanistan, och regimen låter al Qaida terrorisera befolkningen där. USA borde sätta tryck på regimen i Pakistan - och om nödvändigt undergräva den - så att den faller. Sedan borde USA använda sina överlägsna militära resurser till att utplåna själva al Qaida. Om och när Tehran-regimen redan hade störtats skulle den saken vara fullt möjligt att åstadkomma. Utan stödet från Iran vore al Qaida nämligen en papperstiger.

Ett annat problem i Mellanöstern är de palestinska terroristgängen - som exempelvis Hamas och al Fatah. Vad skall USA göra för att åtgärda dem? Borde USA försöka förhandla med dem?

Nej!

Att försöka blidka onda människor bara uppmuntrar dem. Israel har försökt med att gå den vägen. Israel har ordnat fria val åt palestinierna för att försöka köpa sig fred. Vad gjorde palestinierna då? De valde att använda sin frihet att rösta till att utse de blodbesudlade Hamasmännen som sina härskare! Hamas vann valen i de ”ockuperade” områdena för några år sedan. Resultatet blev vad man skulle ha kunnat förvänta sig. Det blev ett blodbad i de palestinska territorierna. Hamas förtryckte, och t.o.m. mördade, medlemmarna av sitt eget folk! Det blev ett rent helvete för palestinierna. Tack och lov finns det en del rättvisa i världen!Väljer man mördare till att bli sina härskare är det bara rätt åt en att man sedan blir mördad!

USAs krigspresident måste lära sig av USAs och Israels erfarenheter. Han måste stödja Israel - och han måste uppmuntra Israel till att utplåna de palestinska terroristgängen med resolut militärt våld. Det säger sig självt att det blir omöjligt att göra slut på terroristerna utan att en del oskyldiga palestinier dör i korselden. Men skulden för att oskyldiga palestinier dog skulle i så fall ligga på angriparna, d.v.s. på de palestinska terroristgängen. Och ett skoningslöst krig skulle inte heller uppmuntra palestinierna till att göra ännu mera motstånd. På samma sätt som japanernas vilja att fortsätta att göra motstånd under Andra världskriget knäcktes när de atombombades av USA skulle också palestiniernas vilja att fortsätta att göra motstånd knäckas - om de fick erfara att ond bråd död var det enda resultatet av fortsatt motstånd.

USAs krigspresident skulle ha ett problem närmare USAs egna gränser att ta itu med också. Kuba. Nu när Sovjetunionen inte längre finns är Kuba tämligen betydelselöst. Men det är inte bra att en kommunistisk diktator, Castro, övervintrar alldeles intill USAs egna gränser. Castro kan hitta på djävulskap trots att han är svag. USAs krigspresident bör fortsätta att isolera Castro-regimen - och vara beredd att ingripa militärt, om och när en revolution mot Castro bryter ut på Kuba. Och under inga omständigheter bör USA hålla Castro under armarna med ekonomiskt bistånd.

Ett annat problem på ”USAs bakgård” är Venezuela, och dess´ envåldshärskare Chavez. Chavez är faktiskt mera farlig än Castro - eftersom Chavez har stora mängder oljepengar till sitt förfogande. Chavez är en riktig skurk. För några år sedan ertappades han med att ge ekonomiskt och vapenmässigt stöd till de kommunistiska FARC-terroristerna i grannlandet Colombia. Det var en krigshandling mot det fredliga grannlandet - och USA borde ha gått i krig mot Chavez-regimen. Men det är ännu inte för sent. Chavez skulle inte ha en chans mot en supermakt som USA. En riktig krigspresident skulle därför befria Venezuela från Chavez med militärt våld!

En riktig krigspresident skulle dessutom ta itu med den värsta kvarvarande kommunistdiktaturen i världen: Nordkorea.

Diktaturen i Nordkorea drar sig inte för att hota sina brödrar i Sydkorea med kärnvapen. Och diktaturen försöker t.o.m. skaffa sig robotar som kan nå USA - så att amerikanska storstäder ska kunna utplånas. USA borde därför använda kärnvapen mot regimen i Nordkorea. Innan Nordkoreas diktator, Kim Jong-Il, hinner mörda miljontals amerikaner och/eller sydkoreaner. Det borde vara möjligt att förstöra samtliga Nordkoreas kända bunkrar för sina toppmänn med små atombomber (s.k. "nuclear bunkerbusters". Om Kim Jong-Il hade turen att överleva skulle han knappast längre kunna kontrollera landet - och USA skulle kunna invadera det, eventuellt med hjälp från Sydkorea. Sedan kunde det befriade Nordkorea kunna återförenas med det relativt fria Sydkorea - och befolkningen skulle kunna få välstånd istället för svält - medan USA skulle få trygghet istället för fara.

En riktig krigspresident skulle skaffa sig sådana vänner som är värda att ha. Han skulle odla relationerna med världens största parlamentariska demokrati: Indien. Indien skulle bli en utmärkt motvikt till såväl diktaturen Kina, det auktoritära och nationalistiska Ryssland samt de efterblivna tyrannierna i Mellanöstern. Och Brasilien skulle kunna vara en liknande bra vän att ha i Latinamerika nu när Brasilien har blivit relativt fritt och liberalt.

USAs krigspresident borde också förstå att aldrig göda sina fiender. Han borde därför helt och hållet avskaffa den amerikanska u-hjälpen. U-hjälpen har bara gjort skada i mera än 50 år. Den har hållit otals korrupta regimer under armarna. Och det säger sig självt att när ett rikt land, som USA eller Sverige, skänker pengar till ett fattigt lands regering uppmuntrar dessa gratispengar det fattiga landets regering till att föra en socialistiskt välfärds- och frihets-förstörande politik. Utan tillgång till mutan som u-hjälpen utgör skulle regeringarna i Tredje världen vara illa tvungna till att föra en frihetlig, kapitalistisk politik för att inte hamna i ekonomiska kriser och därmed förlora makten.

Men det skulle inte räcka med att motverka socialismen i resten av världen. En amerikansk krigspresident skulle behöva bekämpa socialismen i det egna landets politik också. USA är inte idag socialistiskt. Men USA är en blandekonomi och en välfärdsstat. Det innebär att det finns rejäla inslag av socialismen i det amerikanska samhället. Sjukvården, utbildningen, pensionssystemet, infrastrukturen o.s.v. - de är alltihopa i stor utsträckning statliga/kommunala. Inslagen av socialismen i Amerika undergräver USAs ekonomiska styrka. Och därmed är inslagen av socialism i USA också en nackdel för USAs säkerhet. Ett ekonomiskt svagt land kan ju inte i längden förbli militärt starkt. Det utgjorde bl.a. Sovjetunionen ett talande exempel på. En amerikansk krigspresident borde därför liberalisera USAs egen inrikespolitik och göra den mera kapitalistisk.

Det finns således mycket som en riktig krigspresident i USA skulle behöva göra.

Det torde vara uppenbart att Obama ingalunda är en sådan president.

Lyssna, Reinfeldt - It´s the morality, stupid!

Varför faller den borgerliga regeringen i opinionsundersökningarna [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av året 2009, då vi hade en borgerlig koalitionsregering.] ? Den socialdemokratiska politikern Morgan Johansson har som förklaring, i en artikel på debattsajten Newsmill [Sajten Newsmiill är numera nedlagd.] att det beror på den borgerliga regeringens påstådda skattesänkningar och ”söndertrasan det av de sociala trygghetssystemen”.

Självfallet är detta en sossepolitikers ”förklaring” till en borgerlig regerings opinionsbakslag. Varje sosse med ett uns av intelligens, eller kanske rättare sagt slughet, vill skrämma med ”högerspöket”. Och det är inte i första hand väljarna som skall skrämmas med ”högerspöket”. Sossepolitikerna vet hur en slipsten skall dras. De vet att de måste skrämma självaste de borgerliga politikerna med ”högerspöket”. De vet att de borgerliga politikerna är så inihelsike fega att de kommer att springa benen av sig att förverkliga sossarnas egen politik - om bara sossarna hotar med att uttala elaka ord om dem (borgarna).

Den borgerliga regeringen är så feg att den för en tämligen trogen kopia av socialdemokraternas politik. Hur många viktiga sociala trygghetssystem har den borgerliga regeringen avskaffat hittills? Mig veterligen inte en enda (korrigera mig gärna om jag har fel). Hur många byråkrater har den borgerliga regeringen avskedat? Antagligen inte en enda (det lär finnas minst lika många anställda i den offentliga sektorn idag, som det fanns när den borgerliga regeringen tillträdde). Hur mycket har den borgerliga regeringen sänkt skattetrycket? Bara någon ynka enstaka procent av BNP - om ens det. Så den borgerliga regeringen har på sin höjd bara genomfört små förändringar i marginalen - om ens det.

Varför vågar den borgerliga regeringen inte föra en borgerlig politik?

It´s the morality, stupid!

De borgerliga politikerna skulle drabbas av skuldkänslor om de avvek från välfärdspolitiken. Därför att de är övertygade, innerst inne, att välfärdspolitiken är moraliskt överlägsen kapitalismen. De tror att det vore ”egoistiskt” att försvara de rikas och medelklassens rätt att behålla sin egendom, närhelst de fattiga påstås behöva hjälp. Och de borgerliga politikerna förmår inte frigöra sig från vanföreställningen att egoismen är liktydig med ondska. Så de borgerliga politikerna tror att de skulle göra sig skyldiga till ondska om de vägrade att omfördela pengar från de rika till de fattiga.

Men är det inte blott och bart rädsla för att förlora röster som förklarar de borgerliga politikernas ovilja att avvika från välfärdspolitiken? Nej, de borgerliga politikerna är rädda för självaste moralen. Detta syns på deras u-hjälps politik.

Vad i hela världen kan förklara att regeringen fortsätter att pytsa ut mångmiljardbelopp till diktaturer i Tredje världen? Inte att det är populärt med väljarna! Alla svenskar med huvudet på skaft vet att u-hjälpen gör mera skada än nytta. Reinfeldt och kompani skulle sannolikt kunna vinna röster på det, om de skar ner på u-hjälpen.

Men de fortsätter med u-hjälpen ändå.

Varför? Av samma orsak som de fortsätter med välfärdspolitiken. De är fasta i övertygelsen att osjälviskhet är det goda, och att själviskhet är liktydigt med ondska. U-hjälpen är grundad på uppfattningen att de rika länderna måste vara osjälviska och dela med sig av sina rikedomar med de fattiga i Tredje världen. Så alla politiker som inbillar sig att osjälviskhet är en dygd - deras moraliska övertygelse driver dem till att stöda u-hjälpen.

Det är samma sak med välfärdspolitiken. Samtliga av de politiker som inte ifrågasätter idén att osjälviskhet är gott - de stödjer välfärdspolitiken. Det vore ju ”hjärtlöst” och ”själviskt” att säga sådana saker som att de handikappade och sjuka borde få lita till frivillig privat välgörenhet, istället för till statlig välfärdspolitik, när de inte kunde klara sig själva. Så moralen driver borgarna till att krama sossarnas politik.

Men varför förlorar den borgerliga regeringen sin popularitet? Det beror just på moralen. Den borgerliga regeringen ger sossarna vatten på sin kvarn när den, regeringen, kopierar sossarnas politik. När borgarna för en socialdemokratisk politik bekräftar den för väljarna att den socialdemokratiska politiken är ”rätt”, d.v.s. att den är moralisk. Men samtidigt säger ju de borgerliga politikerna att de själva är borgerliga - och att de inte är socialdemokratiska. Och det betyder att de säger att de är olika sossarna.

Men om sossarna, enligt borgarna själva, är de som har moralen på sin sida - och borgarna inte är sossar - då måste borgarna logiskt sett vara skurkar. Borgarna skulle ju inte kunna vara moraliska, om det är sossarna som vore moraliska, och borgarna vore något annat än dessa moralikt goda sossar! Så borgarna bara måste vara skurkar. Så det är borgarna själva som sörjer för att allmänheten betraktar dem som skurkar!

Varför är då borgarna impopulära?

Det säger sig självt. Ingen väljare med en gnutta självrespekt vill sitta vid lunchbordet på jobbet och berätta för arbetskamraterna ”Jag röstade på skurkarna häromdagen.” Hon skulle ju skämma ut sig! Så ju mera borgarna kramar sossarnas politik, desto mera föraktade av väljarna blir de. Det är en lönlös politik att försöka vinna socialdemokratiska röster genom att föra en socialdemokratisk politik, närhelst man inte själv är en socialdemokrat. Det hela bara spelar sossarna in i händerna. Det är lönlöst att försöka bli populära hos väljarna genom att slå vakt om sossarnas ”välfärdbygge” när man inte är sosse. Det förstår socialdemokratiska politiker som Morgan Johansson. De må vara dumma - men de är inte hur dumma som helst. Och de är ju sluga .

Det är bara sådana stollar som Fredrik Reinfeldt som är så dumma att de tror sig kunna skaffa sig socialdemokratiska röster genom att föra en socialdemokratisk politik, samtidigt som de själva bedyrar att de inte är just socialdemokrater.

Varför säger Reinfeldt förresten att han inte är Socialdemokrat? Om han tänker konkurrera med Sahlin om att föra hennes partis politik, då skulle han ju likaväl kunna ansluta sig till det partiet? Varför inte löpa hela linan ut? De enda som skulle förlora på det vore väl sossarna.

Så om Reinfeldt orkade vara ärlig på just det sättet - och han följaktligen gick med i Socialdemokraterna - skulle han äntligen kunna åsamka Socialdemokraterna en skada!

Fredrik Reinfeldt skulle kunna göra en insats för Sverige genom att praktisera dygden ärlighet och ansluta sig till SAP! "Guilt by association!"

Sunday, December 13, 2009

Sverigedemokratarna förråder Sverige

Sverigedemokraterna säger sig försvara ”svenskheten” när de bekämpar utomeuropeisk invandring. Men sanningen är att Sverigedemokraterna förråder allt det som Sverige står för när de förespråkar en xenofobisk (d.v.s. främlingsfientlig) politik.

Sverige är nämligen en del av en stolt tradition – den moderna västerländska civilisationen! Dagens Sverige är en frukt av 1700-talets Upplysning. Om det finns någonting hos Sverige som är värt att slå vakt om - så är det Upplysningens ideal! Dessa ideal är kärnan i den moderna västerländska civilisationen - och därmed i ”svenskheten”. Dessa ideal är framförallt förnuftet, individualismen och friheten. Sverige är ett land som, trots inflytandet av den förkastliga socialismen, är byggd på uppfattningen att: Varje människa själv kan fatta verkligheten med sitt eget förnuft - varje individ därför är en självständig varelse - varje individ därför har både en förmåga och en rätt att bestämma över sitt eget liv.

Denna ”moderna” uppfattning om människan står i strid med den människouppfattning som har rått i samtliga icke-västerländska kulturer genom historien. Förutom den moderna västerländska civilisationen, och i viss mån det antika Grekland, har samtliga mänsklighetens kulturer i alla tider varit kollektivistiska och mysticistiska. Under alla årtusenden har mänskligheten, fram tills Upplysningen på 1700-talet, befunnit sig i träldom till vidskepelse. Och mänskligheten har dessutom i alla tider, fram tills Upplysningen, präglats av xenofobi (d.v.s. främlingsfientlighet).

Det är dessa icke-västerländska traditioner som Sverigedemokraterna företräder. Sverigedemokraterna vill tydligen grunda Sverige på den kristna religionen, istället för på Upplysningens befriande sekularism (fast eftersom Sverigedemokraterna är ointellektuella och ofilosofiska betonar de inte religionen lika mycket som de betonar den primitiva xenofobin). Och Sverigedemokraterna försöker exploatera svenskarnas eventuella fallenhet för primitiv främlingsfientlighet. De formligen hetsar svenskarna mot ”svartskallarna” och muslimerna. Religion är en yttring av mysticismen, och främlingsfientligheten är en form av kollektivism. Så Sverigedemokraterna är emot Upplysningens två huvudideal - förnuftet och individualismen. SD är således emot ”svenskheten”!

Sverigedemokraterna utgör en Femte kolonn i den svenska kulturen. De försöker vända klockan tillbaka. Mysticism och xenofobi hör nämligen hemma i djungeln, inte i ett modernt samhälle.

Stammarna i Afrika, Amerika och Asien – deras kulturer kramade vidskepelsen och den etniska kollektivismen. De primitiva folkslagen som jagade vilda djur i djungeln – de trodde att andar bodde i träden och de ägnade sig åt ständiga (kollektivistiska) krig mot de angränsande stammarna. Och när de tillfångatog medlemmar av främmande stammar gjorde de dessa stackare till slavar. Vildarna i djungeln var vidskepliga och xenofobiska. Det är ju just vidskepelse och etnisk kollektivism som egentligen definierar primitivitet, eller hur? Sverigedemokraterna tycker tydligen att vildarna i djungeln hade en bättre kultur än den kultur som vi har i det moderna Sverige. Sverigedemokraterna vill ju tydligen ersätta den västerländska civilisationen med den sortens icke-civilisation som rådde i djungeln förr i tiden.

Vi bör slå vakt om svenskheten. Vi bör slå vakt om idén att förnuftet, och inte den blinda tron som Kristendomen förespråkar, är vägen till kunskap. Och vi bör slå vakt om idén att alla människor är individer - och att de alla har rätt att tala vilket språk de vill, äta vilken mat de vill, klä sig som de vill o.s.v. Och vi bör slå vakt om idén att alla människor har samma värde och samma rättigheter, inklusive rätten att bosätta sig i Sverige - oavsett vilken hudfärg de har och vilket land de kommer ifrån och vilken religion eller variant av ateism de tror på o.s.v.

Dessa idéer tillhör nämligen den äkta svenskheten. Svenskheten består inte av sådana ytliga företeelser som att äta sill och dricka nubbe, att dansa kring en majstång o.s.v. Svenskheten består väsentligen av tilltron till förnuftet, individen och friheten. Sverigedemokraterna är så erbarmligt ointellektuella och ytliga när de bara förknippar svenskheten med ytligheter som sill, nubbar och majstänger!

Här har vi förklaringen till att Sverigedemokraterna är som de är. De är ofilosofiska. Därför är de också icke-intellektuella. De har inget hum om vad svenskheten handlar om. Därför att de är neandertaler som aldrig har befattat sig med abstrakta idéer. Sverigedemokraterna borde egentligen flytta till djungeln långt därborta i Afrika, Amerika eller Asien! Därför att det är där som de själva hör hemma. SD hör inte hemma i den civiliserade svenska Riksdagen.

Sverigedemokraterna vill stoppa min kärlek

Jag har ett väldigt starkt personligt skäl till att *inte* rösta på Sverigedemokraterna [Jag skrev ursprungligen denna essä i samband med riksdagsvalet år 2009.]. Om SD redan hade fått sin vilja igenom - då hade jag med all sannolikhet inte haft en hustru idag. SD hade stoppat min kärlek till Thi Cuc Tran, som numera är min hustru.

Bakgrunden är den att Sverigedemokraterna vill stoppa invandringen från alla utomeuropeiska länder. Och min älskade hustru, Thi, är en invandrare till Sverige från Vietnam!

Jag träffade Thi i våras, via en kontaktförmedlingssajt på Internet. Vi dejtade varandra intensivt under sommaren, och den 22e augusti stod vi tillsammans framför altaret. Thi var så vacker i sin vita klänning och med en blomma i sitt vackra svarta hår! Jag kommer aldrig att glömma den där vackra lördagen. Men jag hade inte fått uppleva den undrbara dagen om SD hade fått hindra Thi från att komma till Sverige!

Saken är den att jag är 55 år gammal. Och jag hade levt ensam hela mitt vuxna liv, tills den dag jag gifte mig med Thi. Jag drabbades av den psykiska sjukdomen schizofreni när jag var tonåring, och som en följd av det hade jag inte ett normalt socialt liv under flera decennier. Jag bara jobbade och jobbade det mesta av tiden. Om det inte hade varit för Thi hade jag kanske ännu idag fortfarande levt utan kärlek. Kärleken hade SD mycket väl ha kunnat beröva mig - om det xenofobiska partiet hade fått bestämma.

Vad kan SD säga till försvar för sitt motstånd mot invandring från utomeuropeiska länder? På vilket sätt har Thi skadat svenskarna? Hon har skänkt i alla fall en svensk, nämligen mig, en väldig glädje. Och hon har knappast gjort någon annan svensk någon skada heller.

Thi har en del ”utomeuropeiska” vanor och seder, javisst. Thi lagar vietnamesisk mat varje dag. Men på vilket sätt skadar Thi Jimmie Åkesson och de övriga Sverigedemokraterna när hon lagar mig den maten? Känner Jimmie Åkesson lukten av This mat på avstånd? Själv tycker jag bara att This vietnamesiska mat är underbart gott. Och den är sannolikt mycket nyttigare än det mesta av den svenska maten. This vietnamesiska mat består mest bara av ris eller nudlar, plus en hel del grönsaker, magert kött och fisk. Det är nästan inget fett eller socker i den vietnamesiska maten. This mat är nog jättebra för min diabetes!

Thi ber till Buddha varje dag i mitt vardagsrum. Men vilken skada gör det? Hålls Jimmie Åkesson vaken om nätterna av This böner? Jag störs själv aldrig av This böner, även när jag befinner mig i sovrummet intill. Thi bara mumlar när hon ber. Jag tycker att det är rätt så harmlöst. Och vi skall väl ha religionsfrihet i Sverige förresten?

Ytterligare en vietnamesisk sed som Thi utövar är den att tända ljus till minnet av sina avlidna föräldrar i vardagsrummet varje kväll, innan vi lägger oss. Men det är väl bara lovvärt att Thi uppskattar sina föräldrar och minns dem? Inte kan väl någon klaga på det, även om det inte är så vanligt att svenskar tänder ljus varje kväll till minnet av sina avlidna föräldrar? Vill Sverigedemokraterna undertrycka denna vietnamesiska sed - bara för att den är ”utomeuropeisk”? Varför i så fall? Är den inte en fin sed?

Thi är en underbart snäll och ärlig människa. Det finns inget som helst skäl att neka henne rätten att bosätta sig i Sverige. Nu är det förstås så att inte alla utlänningar är lika snälla och ärliga som Thi. Det finns förvisso en del ruttna äpplen även bland invandrarna. Men vi har i västländerna en fin princip som lyder att ”Envar skall betraktas som oskyldig, så länge det inte har bevisats att hon är skyldig”. Eftersom vi inte vet just vilka enskilda utlänningar kommer att begå brott har vi ingen rätt att stoppa några av dem. Att neka en utlänning hennes rätt att bosätta sig i Sverige om hon vill (Samtliga människor, oavsett vilket land de råkar födas i, har ju en oförytterlig rätt att bosätta sig och söka jobb varhelst de vill - utan att behöva be någon regering om tillstånd!) är ju att straffa henne. Och vi har ju inte rätt att straffa någon innan vi vet att hon har begått ett brott!

Thi och jag ser fram emot ett lyckligt liv tillsammans. Det hade vi inte fått göra - om Sverigedemokraterna hade fått bestämma. Så jag vädjar till er alla därute – rösta inte på de invandringsfientliga Sverigedemokraterna!

Fildelningsrörelsen är en produkt av den moderna filosofin

Det är iögonfallande vad litet respekt för egendomsrätten det finns kvar nuförtiden.

Fildelningsrörelsen är ett uttryck för detta. Fildelarna gör det till en principsak att ladda ner musik på nätet utan att betala. De sätter heder i att bara ta för sig. Vad kan detta förfärliga moraliska förfall bero på?

En ledtråd är att fildelarna saknar respekt för en viss moralisk princip. De skäms inte för att de struntar i egendomsrätten. De basunerar ut med buller och bång att de har en ”rätt” att ladda ner musik utan att betala något till skivbolagen och artisterna som har skapat musiken. De är tjuvar som verkar vara stolta. Vad i hela världen kan ge fildelarna detta moraliska självförtroende som de verkar ha?

Det kan endast filosofin göra. Det är den moderna filosofin som har gett upphov till den moderna amoralismen. Närmare bestämt är det den subjektivism som den moderna filosofin förkunnar som har gett upphov till moralens förfall. Fildelarna är renons på moral därför att de är radikala subjektivister. Varifrån kommer då subjektivismen?

Vi får börja vårt detektivarbete på det där gamla, förment goda 1960-talet. Under den tiden föddes den ”nya vänstern”. De unga socialisterna trodde sig göra uppror mot allt gammalt. Men det hade de fått om bakfoten. De radikala unga på 1960-talet gjorde i själva verket inte uppror. De svalde istället sina vuxna lärares giftiga idéer, som de matades med i klassrummen, med hull och hår! Och sedan gick de ut och försökte tillämpa dessa idéer på ett ännu mera konsekvent sätt ute i samhället än vad deras föräldrar hade gjort. De unga socialisterna på 1960-talet var sina lärares okritiska marionetter! De tänkte inte en enda kritiska tanke.

De intellektuella i Sverige, och resten av västländerna, hade i många decennier arbetat för att rasera den intellektuella grunden för kapitalismen och den moderna civilisationen. De hade arbetat tålmodigt med att förgifta sina unga elevers intellekt med de idéer som i förlängningen ger upphov till barbariet. Subjektivismen, altruismen, kollektivismen, egalitarianismen o.s.v.

Subjektivismen var en av de filosofiska idéerna som du unga på 1960-talet tog över från sina lärare. Denna idé gick ut på att sanning var beroende av subjektets medvetande. Det var den kollektiva varianten av subjektivismen som de unga lärde sig på 1960-talet. Varje kollektiv levde i sin egen verklighet, enligt den kollektiva subjektivismen. Arbetarna levde i sin verklighet. De rika arbetsköparna hade annorlunda erfarenheter och levde därför i en annan. Européerna levde i sin verklighet. Afrikanerna hade annorlunda erfarenheter och levde därför i en annan. Vad som är sant och falskt berodde på vilket kollektiv du tillhörde. Det som var sant för en arbetare, behövde inte vara sant för dennes arbetsköpare t.ex. Och det som var sant för en europé behövde inte vara sant för en afrikan. Det som var sant för en kristen behövde inte vara sant för en muslim. O.s.v. Vad som var sant och falskt var en funktion av subjektets medvetande.

En logiskt följd av denna subjektivism var amoralismen. Om vad som är sant och falskt berodde på subjektet - då berodde förstås vad som var rätt och fel på subjektet också. Så varje kollektiv hade sin egen uppfattning om vad som var rätt och fel. Och ingen kunde någonsin säga att en morallära var objektivt bättre och mera sann än en annan. Ingen objektiv moral fanns, enligt subjektivismen. Vad var den logiska implikationen av detta? Amoralismen. ”Anything goes!”. ”Vadsomhelst går an!” var vad subjektivismen slutade i. Därav kommunisternas fullständiga brist på anständighet och moral.

1960-talets unga radikaler tog över de vuxnas idéer och försökte sedan göra ”uppror” mot dessa vuxna genom att tillämpa dessa idéer på ett ännu mera konsekvent sätt än dessa hade gjort! Föräldrarna hade varit sossar. Deras barn blev på 1960-talet radikala kommunister - och ibland t.o.m. terrorister. De unga var inte tillräckligt självständiga tänkare för att göra uppror mot sina föräldrars och sina lärares socialism och för att bli anhängare av kapitalismen. Istället ersatte de bara de vuxnas ljumma halvsocialistiska välfärdsstat med den mera radikala kommunistiska ”arbetarstaten”.

Lägg märke till att det inte var de lågutbildade arbetarbarnen som i första hand blev kommunister. Det var de högutbildade akademikerbarnen som gick i spetsen för FNL-grupperna, de kommunistiska sekterna o.s.v. Källan till ungdomsrevolten var klassrummen vid universiteten - där de högutbildade bland de unga hade fått sin filosofi instoppat i sig. Den ”nya vänstern” var således en produkt av den moderna filosofin.

Utvecklingen har bara gått vidare sedan 1960-talet. 68-orna växte upp, gjorde den långa marschen genom institutionerna och skaffade sig barn. 68-ornas barn har gjort exakt samma sak som deras föräldrar gjorde på 1960-talet. De har struntat i att tänka kritiskt. De har bara övertagit den vuxna generationens giftiga idéer, som har varit oförändrade sedan 1960-talet, och sedan tillämpat dem ännu mera konsekvent och därmed destruktivt än vad föräldragenerationen hade gjort. Dagens unga har svalt subjektivismen med hull och hår. Men de har blivit ännu mera radikala subjektivister än vad deras föräldrar någonsin hade blivit.

Dagens unga nöjer sig nämligen inte med att bli kommunister. De blir ännu mera extrema subjektivister. De blir anarkister! Dagens unga inbillar sig att de är individualister. De vill vara ”fria”, och de inbillar sig att frihet består av att inte utsättas för några som helst hämningar. Så de vill ha en ”free-for-all”. De vill att var och en skall få ta för sig på egen hand. Deras föräldrar, kommunisterna, ville trots allt ha ett visst mått av moral och ordning. De ville att endast staten skulle få stjäla de rikas egendom. De ville att de enskilda människorna skulle åläggas att respektera principen om ”mitt och ditt”. Kommunisterna var i alla fall motståndare till en ”privatisering” av stjälandet. Men deras barn är mera konsekventa. De vill att alla skall få stjäla. På egen hand. Det skall m.a.o. vara en nästan fullständig amoralisk anarki.

Men jag gissar att fildelarnas barn kommer att gå ännu längre. Fildelarna är inte fullständigt konsekventa tjuvar. De stjäler nämligen bara sådana saker som de inte kan ta på. De inbillar sig att de inte stjäler ”på riktigt” när de bara kopierar en låt på nätet. Att ”kopiera” är inte att ”stjäla” i deras föreställningsvärld. Skivbolagen och artisterna går ju inte synbarligen miste om något när någon anonym fildelare laddar ner en låt någonstans på andra sidan världen. Och den där ”intellektuella egendomsrätten”, den är något så abstrakt och ogripbart tycker fildelarna. Och fildelarna har inte lärt sig att greppa abstraktioner i välfärdsstatens offentliga skola. De har ju knappast ens lärt sig att läsa och skriva ordentligt!

Men om man skall få stjäla efter eget tycke, varför skall man då begränsa sig till att bara stjäla musik på nätet? Varför skall man inte också stjäla plånböcker, oxfilé, bilar o.s.v? Varför inte vara mera konsekvent, och stjäla allt? Jag är rädd för att det är nästa steg i utvecklingen. Det vore ju helt logiskt. Kanske när fildelarna skaffar sig barn, och dessa växer upp, kommer vi att få ett fullständigt renodlat tjuvsamhälle? D.v.s. en fullständig anarki - där det råder ett allas krig mot alla?

Tycker du att det är en trevlig utsikt? Nej?

Då bör du göra något för att vända utvecklingen. Men vad kan en enskild människa göra för att ändra på saker och ting? Eftersom det är filosofin som driver utvecklingen gäller det att bedriva en filosofisk kamp. De giftiga filosofiska idéerna, som subjektivismen, som har gett upphov till förfallet - de måste bekämpas med bättre filosofiska idéer. Som t.ex. förnuft, objektivitet och kapitalismen.

En bra början är att skaffa dig intellektuell ammunition. Läs seriösa böcker. Som t.ex. ”Och världen skälvde” ("Atlas Shrugged" på engelska). Filosofen och författarinnan Ayn Rand förutsåg dagens utveckling när hon för mera än 50 år sedan skrev denna tegelstensroman. Det är kusligt att se hur mycket går igen i världen idag när man läser Ayn Rands Och världen skälvde. Den ekonomiska kollapsen, korruptionen inom politiken, expansionen av staten, förföljelsen av affärsmännen o.s.v. ”Och världen skälvde” kan köpas hos Adlibris på nätet - eller i någon välsorterad bokaffär . Om du läser denna bok, och sedan vill kämpa, bör du kontakta The Ayn Rand Institute. Denna organisation fungerar som centrum för det intellektuella arbetet med att rädda det moderna fria samhället. ARI kan ge dig vägledning för vad du kan göra för att kämpa och för att därmed tillvarata dina intressen.

Vi ses på barrikaderna!

Objektivismens metafysik

Objektivismen är en heltäckande, systematisk filosofi. Den har omfattande teorier om samtliga de fem huvudgrenarna av ämnet filosofi – metafysiken, kunskapsteorin, etiken, politiken och estetiken. Eftersom denna debattråd hadlar om metafysiken [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg i en debatt om ämnet metafysiken på debattsajten på nätet som hette Newsmill. Detta skedde i slutet av år 2009.] skall jag i denna artikel begränsa mig till att presentera objektivismens metafysik.

Metafysiken är den gren av filosofin som studerar varandets väsen, d.v.s. "varande som varande". Vad innebär det att ”vara”? Den frågan kanske låter ”flummig” - men svaren man ger på den frågan avgör i hög grad huruvida man skapar en civilisation värd namnet eller ett irrationellt grottmänniskosamhälle. Att ursprungsfolken i Amerika, Afrika, Oceanien och stora delar av Asien levde som vilda jägare i djungeln förr i tiden berodde i stor utsträckning på att de hade felaktiga uppfattningar om metafysikens frågor. Och att den västerländska civilisationen uppstod i Europa berodde till stor del på att de gamla grekernas filosofer, för mera än 2.000 år sedan, i stor utsträckning gav korrekta svar på metafysikens frågor.

Hur ser då objektivismens metafysik ut?

Ja, till att börja med är metafysiken är det ställe där filosofin börjar. När man börjar filosofera bör man börja med att kika ut mot världen. Vad ser man då? Jo, vad man än ser så kan man konstatera - oavsett om man lever i Sverige eller Kina eller Argentina - och oavsett om man lever idag, i framtiden eller för många tusen år sedan - ”Det finns något som jag är medveten om.” Oavsett vad du upplever när du öppnar ögonen, lystrar med öronen o.s.v. vet du att ”Det finns något som jag är medveten om.” Denna kunskap är inneboende i samtliga övriga kunskaper som du förvärvar senare i ditt liv. När du lär dig sådana saker som färgskalan, att ett hjul kan rulla, världshistorien, gravitationslagen, atomernas struktur, galaxernas uppbyggnad o.s.v. då lär du dig något om ”Något som existerar - som jag är medveten om.”

Det ligger flera metafysiska principer inbäddade i den satsen. ”Det finns något som jag är medveten om.” Det är principen om att existensen existerar. ”Det finns något som jag är medveten om.” Det är principen om identitet. ”Det finns något som jag är medveten om.” Det är principen att medvetandet existerar. Låt mig förklara innebörden i dessa tre principer i tur och ordning.

Att existensen existerar är startpunkten för all kunskap. Det måste först existera något för att vi människor skall överhuvudtaget kunna vara medvetna om något. Vi skulle ju inte kunna vara medvetna om något om det inte fanns något att vara medvetna om.

Om man verkligen förstår denna princip, då vet man att all religion är en irrlära. Religion går ut på att ett ”jättestort” medvetande, Gud, styr och har skapat universum. Men om Gud är ett medvetande, vad var Han då medveten om innan Han hade skapat universum? Sig själv? Hur kunde Han ha börjat existera, så att han kunde identifiera sig själv som ett medvetande, om inget att vara medvetet om hade funnits innan Han hade skapat det? Ett medvetande utan något att vara medvetet om är en självmotsägelse. Och ett medvetande som endast är medvetet om sig själv är som ett cirkelresonemang. Vad är innehållet i medvetandet som det självt är medvetet om - om inget annat existerar? Gud skulle vara ett tomrum medveten om ett tomrum. D,v.s. Gud skulle vara ingenting. D.v.s. Gud skulle inte existera!

Det var de gamla grekernas insikt om att existensen är primär som möjliggjorde för dem att skapa ett sekulärt samhälle för första gången i mänsklighetens historia.

Att existensen innebär identitet är den andra metafysiska principen. Denne princip säger att en sak inte kan existera, utan att vara något - något specifikt. Det var den gamla grekiska filosofen Aristoteles, den största filosofen av dem alla, som upptäckte denna princip. Principen att en sak måste vara något specifikt, det som det är, utgör grunden för all vetenskap - och utgör grunden för den moderna civilisationen i största allmännhet. Denna princip säger att en sak är vad den är - och att det är allt den är.

En sak kan inte vara både ett äpple och ett päron samtidigt, t.ex. Man kan visserligen lägga ett halvt äpple ihop med ett halvt päron, men då har man bara ett halvt äpple plus ett halvt päron. Äpplet är alltid ett äpple och inget annat - och päronet är alltid ett päron och inget annat. Äpplen och päron kan förvisso förändras, t.ex. genom att ruttna eller genom att göras till saft. Men äpplet kan endast bli till ett ruttet äpple eller till en mängd äppeljuice - och päronet kan endast bli till ett ruttet päron eller till en mängd päronjuice. Vartenda kotte till livsmedelsfabrikant vet ju mycket väl att man inte kan tillverka päronjuice ur äpplen - eller äppeljuice ur päron!

Vad händer om man inte inser att en sak bara kan vara vad den är? Då blir man som en vilde i djungeln, som lever i skräck för att hans hustru plötsligen skall förvandlas till en jättespindel och skall bita ihjäl honom. Vidskepelse har sin grund i idén att en sak på något vis kan bli till någonting helt annat.

Att medvetandet existerar är den tredje grundläggande metafysiska principen. Denna princip säger att medvetandet är medvetandet om det som existerar. Medvetandet kan inte existera utan existensen. Det är medvetandet som är beroende av existensen och inte tvärtom. Vi vet att en sten som vi tidigare har skådat ute i en öken fortsätter att existera, även när ingen människa längre råkar finnas där och ser den. Stenens existens är oberoende av medvetandet. Men ett medvetande kan inte trolla fram en sten ur intet. Principen om att medvetandet är beroende av existensen är ett annat sätt att se på principen att existensen existerar. De religiösa människorna har inte förstått denna princip. De inbillar sig att ett speciellt medvetande, d.v.s. "Gud", kan existera utan att ha något att vara medveten om.

Men många moderna filosofer och vetenskapsmän missar denna princip också, fast på ett annat sätt. De inbillar sig att vi inte kan vara säkra på att medvetandet existerar! Denna irrlära brukar kallas för ”materialismen”. Behavioristerna inom psykologin förnekar t.ex. att människor och djur är medvetna överhuvudtaget. Och marxisterna inbillar sig att medvetandet är något futtigt och betydelselöst - ungefär som ångan som pyser ur ett ånglokomotiv. Och massor av moderna vetenskapsmän lägger sina pannor i veck när de grubblar över skenfrågan om hur de skall kunna bevisa att vi människor är medvetna.

Dessa materlialister gör på sätt och vis det omvända misstaget som de religiösa. De religiösa inbillar sig att ett medvetande kan existera utan att existensen finns till. Materialisterna inbillar sig att vi kan veta att något existerar - utan att samtidigt veta att vi är medvetna. Men det kan ju inte finnas någon kunskap utan ett medvetande som besitter kunskapen! Existensen av kunskap förutsätter existensen av ett medvetande. Det skulle inte kunna finnas någon vetenskap - om inte vetenskapsmännen själva vore i besittning av var sitt medvetande om de saker som de studerade.

De tre ovannämnda metafysiska principerna är inneboende i samtliga våra varseblivningar. Ingen senare kunskap vore möjlig om inte samtliga dessa tre principer vore sanna. Därför utgör dessa tre principer filosofins metafysiska axiom.

Ett axiom är ett stycke kunskap som är uppenbar i all varseblivning, och som är en förutsättning för all senare kunskap. Vi vet att de tre ovannämnda principerna är axiom därför att de inte kan förnekas utan att den som förnekar dem använder sig av dem.

Hur kan någon förneka att något existerar, t.ex.? Hon kanske argumenterar ”Det vi varseblir kanske bara är våra drömmar”? Då kan du svara ”Jag håller med dig. Allt som finns är drömmar. Inget existerar. Så du och din uppfattning är bara en dröm - och jag behöver således inte ta din invändning mot existensen på allvar”. Så hon förlorar argumentet! Eftersom hon försöker förneka ett axiom.

Och hur kan någon förneka att det som existerar endast är vad det är? Hon kanske argumenterar ”Människor tycker olika om denna fråga. Det finns människor som tror att saker och ting kan vara något de är och något annat än de är, samtidigt och i samma avseende. Så hur vet du att just du har rätt?” Men då förutsätter hon att det finns ”människor” som ”tycker att saker och ting kan vara något de är och något annat än de är, samtidigt”. Så du kan säga till henne ”Jag håller med dig. Sådana människor finns - men de håller med mig. De tycker att saker och ting bara är vad de är”. Då måste hon gensäga ”Men jag sade just att de är sådana människor att de inte tycker att saker och ting bara är vad de är! De bara är sådana människor - och inte något annat. Saker och ting är vad de är!Och därmed basta.” Så hon förlorar argumentet! Eftersom hon försöker förneka ett axiom.

Och hur kan någon förneka att medvetandet existerar? Hon kanske argumenterar ”Vetenskapsmän har utfört experiment som bevisar att människor inte är medvetna om något”. Då kan du svara ”Ja, du kan inte veta att det finns några vetenskapsmän som har utfört några sådana experiment. Du är ju medvetslös, eller hur? Så du vet ingenting!” Hur skall hon kunna gensäga det? Så du har vunnit argumentet! Eftersom du försvarade ett giltigt axiom.

Flera axiom till är inneboende i varje mänsklig varseblivning. T.ex. lagen om orsak och verkan - och principen om den fria viljan.

När du inser att en sak bara är vad den är och inget annat, är det bara ett kort steg till insikten att en sak bara kan agera i enlighet med vad den är. Om ett äpple bara är ett äpple - hur skulle det då kunna uppföra sig som något annat, som t.ex. en tändsticka eller en hund? Ett äpple kan uppenbarligen inte plötsligen börja brinna, som en tändsticka. Och den kan inte börja skälla eller vifta på svansen, som en hund. Sådana saker tillåter inte äpplets natur. Vad en sak är bestämmer vad den kan göra. Så hela universum lyder under lagen om orsak och verkan. Denna metafysiska princip är givetvis ytterligare en förutsättning för den moderna vetenskapen och för civilisationen.

När en människa öppnar ögonen och börjar fundera över det hon ser - då använder hon sin fria vilja. Det är hon som bestämmer att hon skall öppna ögonen, och det är hon som bestämmer sig för att börja fundera. Den fria viljan är inneboende i allt mänskligt medvetande. Våra medvetanden är begreppsliga. Till skillnad från de övriga djuren bildar vi begrepp, d.v.s. abstraktioner. Och abstrakta begrepp är så pass komplicerade att ett medvetande inte kan bilda dem per automatik. Det krävs fri vilja för att styra bildandet av begreppen. Det är därför som hundar, schimpanser och delfiner saknar vetenskap. De saknar fri vilja och förmågan att bilda begrepp.

Hur vet vi att vi har fri vilja?

Vi vet det på samma sätt som vi vet att gräset utanför fönstret är grönt. Vi varseblir det direkt.

Hur vet vi att vår fria vilja inte bara är en illusion? Den som hävdar att hon vet att hennes fria vilja bara är en illusion kan inte säga sig veta något. Därför att om något annat än hennes egen vilja har tvingat henne till att inse att hon saknar fri vilja - då kan hon ju inte veta att denna faktor har tubbat henne till att tro på något som är sant istället för att tubba henne till att tro på något falskt. Hennes uppfattning, d.v.s. den att hon själv saknar fri vilja, skulle likaväl kunna vara falsk som sann om hon inte själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande.

Utan fri vilja skulle kunskap vara omöjlig för varje varelse som var felbar [se min artikel ”Psykologerna har fel om den fria viljan”. som publicerades på denna blog augusti 31, 2009, för en utförlig utläggning om detta].

Vad spelar det för roll vilken uppfattning man har om metafysiken?

Varför skall man bry sig om detta ämne överhuvudtaget?

Därför att man måste veta att saker och ting är vad de är, och att man är medveten om en objektiv verklighet, och att lagen om orsak och verkan gäller, och att man har fri vilja o.s.v. - om man vill överleva. Om man inte tänker igenom de metafysiska frågorna på ett medvetet sätt - då kommer man bara att tro på det som människorna omkring en tror på. Och då blir det slumpen som avgör om man tror på livsgivande metafysiska principer eller livsfientliga dito. Man kanske råkar snappa upp några religiösa villfarelser - som den att ett jättestort medvetande, Gud, styr universum - och att vi människor därmed är hjälplösa. Eller man kanske hamnar i några moderna, materialistiska villfarelser - som den att allt som existerar är materia - och att vi människor därför är robotar. Eller några deterministiska villfarelser - som den att människor inte är mera än djur - som betingas av yttre faktorer de inte själva rår för.

Om man tänker igenom frågorna och sedan accepterar rationella metafysiska principer - då har man en fast grund att stå på när man går vidare och skaffar sig mera specifika och ”praktiska” kunskaper om verkligheten.

Om du vill läsa mera om den objektivistiska metafysiken kan jag rekommendera denna bok: Objectivism: the Philosophy of Ayn Rand (av dr. Leonard Peikoff).