Objektivismens metafysik

Objektivismen är en heltäckande, systematisk filosofi. Den har omfattande teorier om samtliga de fem huvudgrenarna av ämnet filosofi – metafysiken, kunskapsteorin, etiken, politiken och estetiken. Eftersom denna debattråd hadlar om metafysiken [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg i en debatt om ämnet metafysiken på debattsajten på nätet som hette Newsmill. Detta skedde i slutet av år 2009.] skall jag i denna artikel begränsa mig till att presentera objektivismens metafysik.

Metafysiken är den gren av filosofin som studerar varandets väsen, d.v.s. "varande som varande". Vad innebär det att ”vara”? Den frågan kanske låter ”flummig” - men svaren man ger på den frågan avgör i hög grad huruvida man skapar en civilisation värd namnet eller ett irrationellt grottmänniskosamhälle. Att ursprungsfolken i Amerika, Afrika, Oceanien och stora delar av Asien levde som vilda jägare i djungeln förr i tiden berodde i stor utsträckning på att de hade felaktiga uppfattningar om metafysikens frågor. Och att den västerländska civilisationen uppstod i Europa berodde till stor del på att de gamla grekernas filosofer, för mera än 2.000 år sedan, i stor utsträckning gav korrekta svar på metafysikens frågor.

Hur ser då objektivismens metafysik ut?

Ja, till att börja med är metafysiken är det ställe där filosofin börjar. När man börjar filosofera bör man börja med att kika ut mot världen. Vad ser man då? Jo, vad man än ser så kan man konstatera - oavsett om man lever i Sverige eller Kina eller Argentina - och oavsett om man lever idag, i framtiden eller för många tusen år sedan - ”Det finns något som jag är medveten om.” Oavsett vad du upplever när du öppnar ögonen, lystrar med öronen o.s.v. vet du att ”Det finns något som jag är medveten om.” Denna kunskap är inneboende i samtliga övriga kunskaper som du förvärvar senare i ditt liv. När du lär dig sådana saker som färgskalan, att ett hjul kan rulla, världshistorien, gravitationslagen, atomernas struktur, galaxernas uppbyggnad o.s.v. då lär du dig något om ”Något som existerar - som jag är medveten om.”

Det ligger flera metafysiska principer inbäddade i den satsen. ”Det finns något som jag är medveten om.” Det är principen om att existensen existerar. ”Det finns något som jag är medveten om.” Det är principen om identitet. ”Det finns något som jag är medveten om.” Det är principen att medvetandet existerar. Låt mig förklara innebörden i dessa tre principer i tur och ordning.

Att existensen existerar är startpunkten för all kunskap. Det måste först existera något för att vi människor skall överhuvudtaget kunna vara medvetna om något. Vi skulle ju inte kunna vara medvetna om något om det inte fanns något att vara medvetna om.

Om man verkligen förstår denna princip, då vet man att all religion är en irrlära. Religion går ut på att ett ”jättestort” medvetande, Gud, styr och har skapat universum. Men om Gud är ett medvetande, vad var Han då medveten om innan Han hade skapat universum? Sig själv? Hur kunde Han ha börjat existera, så att han kunde identifiera sig själv som ett medvetande, om inget att vara medvetet om hade funnits innan Han hade skapat det? Ett medvetande utan något att vara medvetet om är en självmotsägelse. Och ett medvetande som endast är medvetet om sig själv är som ett cirkelresonemang. Vad är innehållet i medvetandet som det självt är medvetet om - om inget annat existerar? Gud skulle vara ett tomrum medveten om ett tomrum. D,v.s. Gud skulle vara ingenting. D.v.s. Gud skulle inte existera!

Det var de gamla grekernas insikt om att existensen är primär som möjliggjorde för dem att skapa ett sekulärt samhälle för första gången i mänsklighetens historia.

Att existensen innebär identitet är den andra metafysiska principen. Denne princip säger att en sak inte kan existera, utan att vara något - något specifikt. Det var den gamla grekiska filosofen Aristoteles, den största filosofen av dem alla, som upptäckte denna princip. Principen att en sak måste vara något specifikt, det som det är, utgör grunden för all vetenskap - och utgör grunden för den moderna civilisationen i största allmännhet. Denna princip säger att en sak är vad den är - och att det är allt den är.

En sak kan inte vara både ett äpple och ett päron samtidigt, t.ex. Man kan visserligen lägga ett halvt äpple ihop med ett halvt päron, men då har man bara ett halvt äpple plus ett halvt päron. Äpplet är alltid ett äpple och inget annat - och päronet är alltid ett päron och inget annat. Äpplen och päron kan förvisso förändras, t.ex. genom att ruttna eller genom att göras till saft. Men äpplet kan endast bli till ett ruttet äpple eller till en mängd äppeljuice - och päronet kan endast bli till ett ruttet päron eller till en mängd päronjuice. Vartenda kotte till livsmedelsfabrikant vet ju mycket väl att man inte kan tillverka päronjuice ur äpplen - eller äppeljuice ur päron!

Vad händer om man inte inser att en sak bara kan vara vad den är? Då blir man som en vilde i djungeln, som lever i skräck för att hans hustru plötsligen skall förvandlas till en jättespindel och skall bita ihjäl honom. Vidskepelse har sin grund i idén att en sak på något vis kan bli till någonting helt annat.

Att medvetandet existerar är den tredje grundläggande metafysiska principen. Denna princip säger att medvetandet är medvetandet om det som existerar. Medvetandet kan inte existera utan existensen. Det är medvetandet som är beroende av existensen och inte tvärtom. Vi vet att en sten som vi tidigare har skådat ute i en öken fortsätter att existera, även när ingen människa längre råkar finnas där och ser den. Stenens existens är oberoende av medvetandet. Men ett medvetande kan inte trolla fram en sten ur intet. Principen om att medvetandet är beroende av existensen är ett annat sätt att se på principen att existensen existerar. De religiösa människorna har inte förstått denna princip. De inbillar sig att ett speciellt medvetande, d.v.s. "Gud", kan existera utan att ha något att vara medveten om.

Men många moderna filosofer och vetenskapsmän missar denna princip också, fast på ett annat sätt. De inbillar sig att vi inte kan vara säkra på att medvetandet existerar! Denna irrlära brukar kallas för ”materialismen”. Behavioristerna inom psykologin förnekar t.ex. att människor och djur är medvetna överhuvudtaget. Och marxisterna inbillar sig att medvetandet är något futtigt och betydelselöst - ungefär som ångan som pyser ur ett ånglokomotiv. Och massor av moderna vetenskapsmän lägger sina pannor i veck när de grubblar över skenfrågan om hur de skall kunna bevisa att vi människor är medvetna.

Dessa materlialister gör på sätt och vis det omvända misstaget som de religiösa. De religiösa inbillar sig att ett medvetande kan existera utan att existensen finns till. Materialisterna inbillar sig att vi kan veta att något existerar - utan att samtidigt veta att vi är medvetna. Men det kan ju inte finnas någon kunskap utan ett medvetande som besitter kunskapen! Existensen av kunskap förutsätter existensen av ett medvetande. Det skulle inte kunna finnas någon vetenskap - om inte vetenskapsmännen själva vore i besittning av var sitt medvetande om de saker som de studerade.

De tre ovannämnda metafysiska principerna är inneboende i samtliga våra varseblivningar. Ingen senare kunskap vore möjlig om inte samtliga dessa tre principer vore sanna. Därför utgör dessa tre principer filosofins metafysiska axiom.

Ett axiom är ett stycke kunskap som är uppenbar i all varseblivning, och som är en förutsättning för all senare kunskap. Vi vet att de tre ovannämnda principerna är axiom därför att de inte kan förnekas utan att den som förnekar dem använder sig av dem.

Hur kan någon förneka att något existerar, t.ex.? Hon kanske argumenterar ”Det vi varseblir kanske bara är våra drömmar”? Då kan du svara ”Jag håller med dig. Allt som finns är drömmar. Inget existerar. Så du och din uppfattning är bara en dröm - och jag behöver således inte ta din invändning mot existensen på allvar”. Så hon förlorar argumentet! Eftersom hon försöker förneka ett axiom.

Och hur kan någon förneka att det som existerar endast är vad det är? Hon kanske argumenterar ”Människor tycker olika om denna fråga. Det finns människor som tror att saker och ting kan vara något de är och något annat än de är, samtidigt och i samma avseende. Så hur vet du att just du har rätt?” Men då förutsätter hon att det finns ”människor” som ”tycker att saker och ting kan vara något de är och något annat än de är, samtidigt”. Så du kan säga till henne ”Jag håller med dig. Sådana människor finns - men de håller med mig. De tycker att saker och ting bara är vad de är”. Men då måste hon svara ”Men jag sade just att de är sådana människor att de inte tycker att saker och ting bara är vad de är! De bara är sådana människor - och inte något annat. Saker och ting är vad de är!Och därmed basta.” Så hon förlorar argumentet! Eftersom hon försöker förneka ett axiom.

Och hur kan någon förneka att medvetandet existerar? Hon kanske argumenterar ”Vetenskapsmän har utfört experiment som bevisar att människor inte är medvetna om något”. Då kan du svara ”Ja, du kan inte veta att det finns några vetenskapsmän som har utfört några sådana experiment. Du är ju medvetslös, eller hur? Så du vet ingenting!” Hur skall hon kunna gensäga det? Så du har vunnit argumentet! Eftersom du försvarade ett giltigt axiom.

Flera axiom till är inneboende i varje mänsklig varseblivning. T.ex. lagen om orsak och verkan - och principen om den fria viljan.

När du inser att en sak bara är vad den är och inget annat, är det bara ett kort steg till insikten att en sak bara kan agera i enlighet med vad den är. Om ett äpple bara är ett äpple - hur skulle det då kunna uppföra sig som något annat, som t.ex. en tändsticka eller en hund? Ett äpple kan uppenbarligen inte plötsligen börja brinna, som en tändsticka. Och den kan inte börja skälla eller vifta på svansen, som en hund. Sådana saker tillåter inte äpplets natur. Vad en sak är bestämmer vad den kan göra. Så hela universum lyder under lagen om orsak och verkan. Denna metafysiska princip är givetvis ytterligare en förutsättning för den moderna vetenskapen och för civilisationen.

När en människa öppnar ögonen och börjar fundera över det hon ser - då använder hon sin fria vilja. Det är hon som bestämmer att hon skall öppna ögonen, och det är hon som bestämmer sig för att börja fundera. Den fria viljan är inneboende i allt mänskligt medvetande. Våra medvetanden är begreppsliga. Till skillnad från de övriga djuren bildar vi begrepp, d.v.s. abstraktioner. Och abstrakta begrepp är så pass komplicerade att ett medvetande inte kan bilda dem per automatik. Det krävs fri vilja för att styra bildandet av begreppen. Det är därför som hundar, schimpanser och delfiner saknar vetenskap. De saknar såväl fri vilja som förmågan att bilda begrepp.

Hur vet vi att vi har fri vilja?

Vi vet det på samma sätt som vi vet att gräset utanför fönstret är grönt. Vi varseblir det direkt.

Hur vet vi att vår fria vilja inte bara är en illusion? Den som hävdar att hon vet att hennes fria vilja bara är en illusion kan inte säga sig veta något. Därför att om något annat än hennes egen vilja har tvingat henne till att inse att hon saknar fri vilja - då kan hon ju inte veta att denna faktor har tubbat henne till att tro på något som är sant istället för att tubba henne till att tro på något falskt. Hennes uppfattning, d.v.s. den att hon själv saknar fri vilja, skulle likaväl kunna vara falsk som sann om hon inte själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande.

Utan fri vilja skulle kunskap vara omöjlig för varje varelse som var felbar [se min essä ”Psykologerna har fel om den fria viljan” här på debattsidan.nu under tråden Filosofi, humanism och livssyn].

Vad spelar det för roll vilken uppfattning man har om metafysiken?

Varför skall man bry sig om detta ämne överhuvudtaget?

Därför att man måste veta att saker och ting är vad de är, och att man är medveten om en objektiv verklighet, och att lagen om orsak och verkan gäller, och att man har fri vilja o.s.v. - om man vill överleva. Om man inte tänker igenom de metafysiska frågorna på ett medvetet sätt - då kommer man bara att tro på det som människorna omkring en tror på. Och då blir det slumpen som avgör om man tror på livsgivande metafysiska principer eller livsfientliga dito. Man kanske råkar snappa upp några religiösa villfarelser - som den att ett jättestort medvetande, Gud, styr universum - och att vi människor därmed är hjälplösa. Eller man kanske hamnar i några moderna, materialistiska villfarelser - som den att allt som existerar är materia - och att vi människor därför blott och bart är robotar. Eller några deterministiska villfarelser - som den att människor inte är mera än djur - som betingas av yttre faktorer de inte själva rår för.

Om man tänker igenom frågorna och sedan accepterar rationella metafysiska principer - då har man en fast grund att stå på när man går vidare och skaffar sig mera specifika och ”praktiska” kunskaper om verkligheten.

Not: Om du vill läsa mera om den objektivistiska metafysiken kan jag rekommendera denna bok: Objectivism: the Philosophy of Ayn Rand (av dr. Leonard Peikoff).