Vad skulle en RIKTIG krigspresident göra?

President Obama har fått mycken uppmärksamhet nyligen [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av år 2009.] för att han har uttalat den självklara sanningen att friheten som västländerna åtnjuter måste försvaras - om nödvändigt med militärt våld. Märkligt nog har Obama fått kritik för att han har uttalat denna sanning - en självklar sanning som borde blott och bart utgöra en banalitet.

Men Obama är ingen riktig ”krigspresident”. Han är bara ännu en i en lång rad västerländska politiska ledare som försöker blidka ondskan.

En riktig ”krigspresident”, d.v.s. en riktig frihetsvän, hade gjort många saker som Obama ännu inte har gjort. Här är några av de många saker som en riktig krigspresident skulle göra.

En riktig ”krigspresident” skulle ta itu med det just nu allvarligaste hotet mot USAs frihet. Det hotet är inte den för tjugo sedan kollapsade kommunismen - utan den växande totalitära islamismen. En riktig ”krigspresident” skulle inse att den kraft som leder den totalitära islamismen idag är Tehran-regimen. Det är mullorna, d.v.s de som härskar i Iran, som leder den islamistiska vågen av antivästlig terrorism. Så om USA vill skydda sig mot terrorismen - då måste USA störta regimen i Iran - genom att gå i krig mot Iran. Det skulle inte vara speciellt svårt för USA att vinna ett krig mot Iran, förutsatt att USAs ”krigspresident” får a-let i vagnen och anfaller Iran innan mullorna har hunnit skaffa sig kärnvapen. Det finns inte så värst mycken tid. Det är faktiskt bråttom för USA att gå i krig mot Iran!

En riktig krigspresident skulle givetvis ta itu med al Qaida och bin Ladin också. USA skulle sluta upp med att tolerera Pakistans falskspel. Regimen i Pakistan låtsas vara USAs vän -  men den regimen tolererar att al Qaida fortsätter att gömma sig uppe i bergsområdena på gränsen till Afghanistan, och regimen låter al Qaida terrorisera befolkningen där. USA borde sätta tryck på regimen i Pakistan - och om nödvändigt undergräva den - så att den faller. Sedan borde USA använda sina överlägsna militära resurser till att utplåna själva al Qaida. Om och när Tehran-regimen redan hade störtats skulle den saken vara fullt möjligt att åstadkomma. Utan stödet från Iran vore al Qaida nämligen en papperstiger.

Ett annat problem i Mellanöstern är de palestinska terroristgängen - som exempelvis Hamas och al Fatah. Vad skall USA göra för att åtgärda dem? Borde USA försöka förhandla med dem?

Nej!

Att försöka blidka onda människor bara uppmuntrar dem. Israel har försökt med att gå den vägen. Israel har ordnat fria val åt palestinierna för att försöka köpa sig fred. Vad gjorde palestinierna då? De valde att använda sin frihet att rösta till att utse de blodbesudlade Hamasmännen som sina härskare! Hamas vann valen i de ”ockuperade” områdena för några år sedan. Resultatet blev vad man skulle ha kunnat förvänta sig. Det blev ett blodbad i de palestinska territorierna. Hamas förtryckte, och t.o.m. mördade, medlemmarna av sitt eget folk! Det blev ett rent helvete för palestinierna. Tack och lov finns det en del rättvisa i världen!Väljer man mördare till att bli sina härskare är det bara rätt åt en att man sedan blir mördad!

USAs krigspresident måste lära sig av USAs och Israels erfarenheter. Han måste stödja Israel - och han måste uppmuntra Israel till att utplåna de palestinska terroristgängen med resolut militärt våld. Det säger sig självt att det blir omöjligt att göra slut på terroristerna utan att en del oskyldiga palestinier dör i korselden. Men skulden för att oskyldiga palestinier dog skulle i så fall ligga på angriparna, d.v.s. på de palestinska terroristgängen. Och ett skoningslöst krig skulle inte heller uppmuntra palestinierna till att göra ännu mera motstånd. På samma sätt som japanernas vilja att fortsätta att göra motstånd under Andra världskriget knäcktes när de atombombades av USA skulle också palestiniernas vilja att fortsätta att göra motstånd knäckas - om de fick erfara att ond bråd död var det enda resultatet av fortsatt motstånd.

USAs krigspresident skulle ha ett problem närmare USAs egna gränser att ta itu med också. Kuba. Nu när Sovjetunionen inte längre finns är Kuba tämligen betydelselöst. Men det är inte bra att en kommunistisk diktator, Castro, övervintrar alldeles intill USAs egna gränser. Castro kan hitta på djävulskap trots att han är svag. USAs krigspresident bör fortsätta att isolera Castro-regimen - och vara beredd att ingripa militärt, om och när en revolution mot Castro bryter ut på Kuba. Och under inga omständigheter bör USA hålla Castro under armarna med ekonomiskt bistånd.

Ett annat problem på ”USAs bakgård” är Venezuela, och dess´ envåldshärskare Chavez. Chavez är faktiskt mera farlig än Castro - eftersom Chavez har stora mängder oljepengar till sitt förfogande. Chavez är en riktig skurk. För några år sedan ertappades han med att ge ekonomiskt och vapenmässigt stöd till de kommunistiska FARC-terroristerna i grannlandet Colombia. Det var en krigshandling mot det fredliga grannlandet - och USA borde ha gått i krig mot Chavez-regimen. Men det är ännu inte för sent. Chavez skulle inte ha en chans mot en supermakt som USA. En riktig krigspresident skulle därför befria Venezuela från Chavez med militärt våld!

En riktig krigspresident skulle dessutom ta itu med den värsta kvarvarande kommunistdiktaturen i världen: Nordkorea.

Diktaturen i Nordkorea drar sig inte för att hota sina brödrar i Sydkorea med kärnvapen. Och diktaturen försöker t.o.m. skaffa sig robotar som kan nå USA - så att amerikanska storstäder ska kunna utplånas. USA borde därför använda kärnvapen mot regimen i Nordkorea. Innan Nordkoreas diktator, Kim Jong-Il, hinner mörda miljontals amerikaner och/eller sydkoreaner. Det borde vara möjligt att förstöra samtliga Nordkoreas kända bunkrar för sina toppmänn med små atombomber (s.k. "nuclear bunkerbusters". Om Kim Jong-Il hade turen att överleva skulle han knappast längre kunna kontrollera landet - och USA skulle kunna invadera det, eventuellt med hjälp från Sydkorea. Sedan kunde det befriade Nordkorea kunna återförenas med det relativt fria Sydkorea - och befolkningen skulle kunna få välstånd istället för svält - medan USA skulle få trygghet istället för fara.

En riktig krigspresident skulle skaffa sig sådana vänner som är värda att ha. Han skulle odla relationerna med världens största parlamentariska demokrati: Indien. Indien skulle bli en utmärkt motvikt till såväl diktaturen Kina, det auktoritära och nationalistiska Ryssland samt de efterblivna tyrannierna i Mellanöstern. Och Brasilien skulle kunna vara en liknande bra vän att ha i Latinamerika nu när Brasilien har blivit relativt fritt och liberalt.

USAs krigspresident borde också förstå att aldrig göda sina fiender. Han borde därför helt och hållet avskaffa den amerikanska u-hjälpen. U-hjälpen har bara gjort skada i mera än 50 år. Den har hållit otals korrupta regimer under armarna. Och det säger sig självt att när ett rikt land, som USA eller Sverige, skänker pengar till ett fattigt lands regering uppmuntrar dessa gratispengar det fattiga landets regering till att föra en socialistiskt välfärds- och frihets-förstörande politik. Utan tillgång till mutan som u-hjälpen utgör skulle regeringarna i Tredje världen vara illa tvungna till att föra en frihetlig, kapitalistisk politik för att inte hamna i ekonomiska kriser och därmed förlora makten.

Men det skulle inte räcka med att motverka socialismen i resten av världen. En amerikansk krigspresident skulle behöva bekämpa socialismen i det egna landets politik också. USA är inte idag socialistiskt. Men USA är en blandekonomi och en välfärdsstat. Det innebär att det finns rejäla inslag av socialismen i det amerikanska samhället. Sjukvården, utbildningen, pensionssystemet, infrastrukturen o.s.v. - de är alltihopa i stor utsträckning statliga/kommunala. Inslagen av socialismen i Amerika undergräver USAs ekonomiska styrka. Och därmed är inslagen av socialism i USA också en nackdel för USAs säkerhet. Ett ekonomiskt svagt land kan ju inte i längden förbli militärt starkt. Det utgjorde bl.a. Sovjetunionen ett talande exempel på. En amerikansk krigspresident borde därför liberalisera USAs egen inrikespolitik och göra den mera kapitalistisk.

Det finns således mycket som en riktig krigspresident i USA skulle behöva göra.

Det torde vara uppenbart att Obama ingalunda är en sådan president.