Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, December 20, 2009

Ett Sverige utan fackföreningar

Hur skulle ett Sverige helt utan fackföreningar se ut?

Somliga svenska fackföreningsledare älskar att mässa om att om fackföreningarna en dag försvann, skulle de återuppfinnas dagen därpå - därför att fackföreningar, enligt dem, är omistliga inslag på en välfungerande arbetsmarknad.

OK, då! Skulle arbetsmarknaden braka samman och bli helt utan ordning och reson, om vi blev av med fackföreningarna?

Nejdå - marknadskrafterna, d.v.s. den ömsesidiga egennyttan samordnad av prissystemet, skulle sörja för att det inte blev kaos om och när fackföreningarna försvann.

Men - skulle inte lönerna falla ner till nivån för existensminimum, om arbetarna inte organiserade sig?

Nej - det skulle konkurrensen om arbetskraften förhindra. De arbetssökande har nämligen något som arbetsköparna behöver – förmågan att arbeta. Arbetsköparna skulle ju inte kunna göra några vinster om de inte hade några anställda arbetare. Så arbetsköparna skulle vara tvungna till att betala de rådande marknadslönerna.

Men - varför skulle de där marknadslönerna inte bli godtyckligt låga?

Därför att de beror på ett objektivt förhållande istället för på arbetsköparnas nyck och godtycke – d.v.s. de beror på storleken på den summa pengar som arbetsköparna har att betala löner med i förhållande till antalet arbetstimmar som bjuds ut på marknaden.

Om arbetsköparna har t.ex. tolv miljarder kronor i sina kassor att betala löner med under en månad, och tiden som de arbetssökande vill arbeta under den månaden är etthundratjugo miljoner timmar, då måste den genomsnittliga timlönen bli etthundra kronor. Etthundratjugo miljoner arbetstimmar à etthundra kronor styck räcker ju nätt och jämnt för att förbruka den mängd pengar som arbetsköparna har att betala löner med. Om den genomsnittliga timlönen inledningsvis blev högre än etthundra kronor i timmen, då skulle arbetsköparnas pengar inte räcka till, och en del arbetssökande skulle bli arbetslösa. Och arbetslösheten skulle bestå tills dess att den genomsnittliga lönen genom lönekonkurrens drevs ner igen till just etthundra kronor i timmen. Så lönearbetarna skulle ”tvingas” till att acceptera marknadslönerna och därmed basta.

Och om den genomsnittliga timlönen istället inledningsvis blev lägre än etthundra kronor i timmen, då skulle samtliga arbetssökande få ett jobb innan arbetsköparnas pengar har tagit slut. Då skulle arbetsköparna efterfråga ännu mera arbetskraft med de pengarna som de hade kvar - och eftersom det inte skulle finnas några flera arbetare att anställa, skulle denna efterfrågan genom "omvänd lönekonkurrens" driva upp lönerna tills den genomsnittliga lönen blev just etthundra kronor i timmen! Så arbetsköparna skulle ”tvingas” till att gå med på att betala marknadslönerna och därmed basta.

Lönebildningen skulle kort och gott styras av den reellt existerande utbud och efterfrågan - inte av några arbetsköpares eller lönearbetares nyckfulla godtycke.

Skulle då arbetsmiljön eller arbetsförhållandena bli undermåliga utan fackföreningar? Skulle arbetarna förolyckas, lemlästas och dö på arbetsplatserna fackföreningarna förutan? Nejdå, om en arbetsköpare struntade i arbetsmiljön, då skulle han inte kunna klara av konkurrensen om arbetskraften. De arbetssökande skulle söka sig till skitstövelns konkurrenter istället. Av samma skäl som en arbetsköpare inte skulle få tag på arbetskraft om han erbjöd godtyckligt dåliga löner, istället för de löner som läget på arbetsmarknaden tvingade fram, skulle en arbetsköpare inte få tag på den arbetskraft han behövde om han erbjöd godtyckligt dåliga arbetsvillkor, istället för de villkor som läget på arbetsmarknaden tvingade fram. De arbetssökande skulle givetvis föredra att ta anställning hos arbetsköpare som erbjöd en hyfsad säker arbetsmiljö framför de som erbjöd sina anställda dödsfällor!

Och det spelar ingen roll att antalet enskilda arbetssökande är mycket större än antalet enskilda arbetsköpare. Lönerna och arbetsvillkoren bestäms inte av relationen mellan antalet arbetssökande och antalet arbetsköpare - utan de bestäms av relationen mellan det sammanlagda utbudet av arbetstimmar och den sammanlagda mängden pengar som arbetsköparna har att betala löner med, samt av lönearbetarnas vilja att "köpa till sig" en bättre arbetsmiljö genom att byta bättre lön mot bättre arbetsmiljö.

Men är inte det ovanstående blott och bart teori? Visar inte historien att arbetarna faktiskt blev hjälplösa utan fackföreningarna under industrialismens barndom på 1800-talet? Nej och åter nej! Historien visar att arbetarna fick det bättre och bättre och bättre på 1800-talet - d.v.s. under den tid då Sverige hade omfattande inslag av kapitalismen och samtidigt hade få fackföreningar. Den totala befolkningsmängden i Sverige mera än fördubblades under 1800-talet, från ca. två miljoner i början av seklet till ca. fem miljoner vid 1800-talets slut. Detta trots att ca. en miljon svenskar emigrerade till USA under 1800-talet - som var ännu mera kapitalistisk än Sverige under det seklet - och som därför utgjorde en magnet för Sveriges fattiga. Att Sveriges befolkning ökade från två miljoner till fem miljoner under 1800-talet framgår av svenska statens officiella folkbokföring - så uppgiften kan inte vara blott och bart ”kapitalistisk propaganda”.

Varför ökade Sveriges totala befolkning så oerhört kraftigt under 1800-talet? Inte därför att flera svenskar än förut föddes. Och inte därför att det skedde någon nettoimmigration. Befolkningen sköt i höjden därför att allt flera svenskar levde allt längre liv! Vilket givetvis berodde på att de fick en väldigt bättre levnadsstandard under 1800-talet. ”Trots” att det knappast fanns några fackföreningar.

Så fackföreningar är inte alls nödvändiga för att arbetarna skall få det bra. Mycket talar för att fackföreningarna faktiskt gör att arbetarna får det sämre än de annars hade haft det. Det säger sig självt att om fackföreningarna förhindrar en marknadsanpassning av lönerna, då uppstår onödig arbetslöshet . Och det säger sig självt att arbetarnas reallöner då blir lägre än de annars hade blivit - eftersom arbetarna då drabbas av bördan av att försörja alla de där stackars arbetslösa.

Idén att fackföreningarna gör livet bättre för arbetarna vilar paradoxalt nog i mycket på förhållandet att Sverige trots allt fortfarande har haft betydande inslag av kapitalismen även under 1900-talet. Eftersom Sverige har haft inslag av kapitalismen under hela tiden då vi har dragits med starka fackföreningar har landet under samma tid haft en omfattande ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten som 1900-hundratalets kvarvarande inslag av kapitalism har fört med sig har förbättrat levnadsstandarden för arbetarna - och fackföreningarna har sedan lyckats med konsten att norpa åt sig äran för den ökade levnadsstandarden. Trots att denna ökad levnadsstandard i själva verket berodde på inslaget av kapitalismen i samhället. Och trots att den ökade levnadsstandarden hade blivit ännu större om fackföreningarna hade saknats!

På vilket sätt skulle då Sverige bli annorlunda om vi slapp fackföreningarna - förutom att vi skulle få marknadsanpassade löner och därmed full sysselsättning?

Tja, jag tror faktiskt att vi skulle få mindre rasism och invandringsfientlighet i landet! När fackföreningarna driver upp lönerna över marknadsnivån och därmed skapar arbetslöshet - då skapar de tyvärr också en möjlighet för rasister och xenofober att ”fiska i grumligt vatten”. När många svenskar går arbetslösa - då uppstår ju lätt populistiska krav hos svenskarna bland de arbetslösa på att jobben skall ”räddas åt oss hederliga svenskar” - genom att invandrarna och flyktingarna ”skickas tillbaka”. Och många arbetare är ju ingalunda några lysande genier! Så när de blir arbetslösa händer det lätt att dessa gör ”svartskallarna” till syndabock. Samhället blir råare och mera rasistiskt. Det eländet skulle vi nog i stort sett slippa - om bara vi slapp fackföreningarna och om vi därmed också slapp den ofrivilliga arbetslösheten. Utan fackföreningarna skulle Sverigedemokraterna nog vara rökta!

En annan skillnad som skulle uppstå om vi slapp fackföreningarna är den att Sverige skulle löpa mindre risk för att bli antingen socialistisk eller fascistisk. Fackföreningarna är ju Socialdemokraternas viktigaste stödtrupp - så utan fackföreningarna skulle sossarna ha mindre möjligheter att finansiera sina valrörelser - och därmed skulle de få mindre möjligheter framöver att fortsätta att driva Sverige i riktning mot antingen statssocialismen (den "röda" sortens socialism) eller mot funktionssocialismen (den "bruna" sortens socialism).

Vi skulle också slippa en kraft som lobbar för fascismen om vi slapp fackföreningarna. Fascismen betyder ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen går ut på att staten kontrollerar ekonomin genom en kommandoekonomi - men att företagen, rent formellt sett, samtidigt är privatägda. I ett fascistiskt samhälle finns privat äganderätt i teori, men inte i praktiken. Ty vad betyder innehavet av ett företags aktiebrev - om det är politikerna och inte de förmenta ägarna som bestämmer vilka investeringar företaget skall göra, vad företaget skall tillverka, vem företaget skall anställa o.s.v.?

Sveriges fackföreningar är som bekant anhängare av funktionssocialismen och inte av statssocialismen. Fackföreningarna i Sverige vill ju inte att staten skall äga de flesta företag i samhället.

Löntagarfondsförslaget visade med all den tydlighet som någon skulle kunna önska att Sveriges fackföreningar föredrar att näringslivet styrs av korporationer. En korporation är en organisation som styrs av staten, fackföreningarna och aktieägarna tillsammans och som får maktförläningar av staten. Det fanns gott om korporationer i sådana fascistiska samhällen som Italien under Mussolini och Spanien under Franco. Och LO vill ha korporationer även i Sverige (de kallades för löntagarfonder på 1970-talet! Om vi slapp fackföreningarna skulle vi slippa den starkaste kraften som driver utvecklingen i fascistisk utveckling här i Sverige. [För en utförligare redogörelse för detta se min essä här på min blog december 30, 2014 - "LÖNTAGARFONDERNA - OKYNNESFASCISM".]

Ytterligare en skillnad hos ett Sverige utan fackföreningar jämfört med dagens Sverige, skulle vara den att vi skulle få en ökad rättvisa mellan generationerna. Idag missgynnas de unga i Sverige - och det är till stor del fackets fel! Fackföreningarna sätter t.ex. de ungas löner så högt att de inte kan komma in på arbetsmarknaden. Så de blir arbetslösa - medan de äldre, mera yrkeserfarna får behålla sina jobb. Många unga halkar in i en tillvaro där de lever på bidrag livet ut, och dessutom kanske super, istället för att jobba - p.g.a. fackföreningarnas lönepolitik. Det är minst sagt osolidariskt! Men fackföreningarnas medlemmar "råkar" ju bestå mest av äldre arbetare, d.v.s. av arbetare som redan är etablerade på arbetsmarknaden - och de har ju sitt på det torra. Och de kanske gillar att de unga hindras från att lönekonkurrera om jobben med dem!

Ett annat sätt som de unga missgynnas på är att de förlorar på dagens pensionssystem. Dagens pensionssystem finansieras genom fördelningsprincipen och inte genom premiereservprincipen. Det innebär att dagens unga drabbas av bördan att betala dagens gamlas pensioner. Och nästan inga av de pengar som de unga betalar in i systemet investeras produktivt - för att utgöra underlag för dessa ungas egna framtida pensioner. Nästan alla de pengar som dagens unga betalar in i systemet medan de är unga slussas vidare till dagens pensionärer. Snacka om parasitism! De allmänna pensionerna är helt enkelt ett kedjebrev mellan generationerna. Generation ett parasiterar på generation två, som i sin tur parasiterar på generation tre, o.s.v. i all evighet - eller rättare sagt ända tills dess att systemet gör slut på den ekonomiska tillväxten och hela fuskbygget till "välfärdsstat" kollapsar.

Ett kedjebrev till pensionssystem är väl inte egentligen någon stabil grund för någons trygghet på ålderdomen?

Låt oss sammanfatta:

Om vi slapp fackföreningarna skulle lönerna för de unga falla till den nivå där det blev lönsamt för arbetsköparna att anställa dem. De unga skulle då få jobb. Då skulle de unga slippa förbannelsen att dömas till ett liv som socialfall. Och fackföreningarna förutan skulle vi i högre grad vara skonad från sådana hot mot friheten som rasism, xenofobi, socialismen och fascismen. Och i ett Sverige utan fackföreningar skulle det bli lättare att få till stånd en reform av pensionssystemet - så att varje generation, eller ännu bättre varje individ för sig, betalade för sin egen ålderdoms trygghet. Då skulle vi få rättvisa istället för parasitism mellan generationerna - eller så skulle vi rentav t.o.m, få rättvisa mellan individerna.

Så du ser. Det finns många sätt på vilket det svenska samhället skulle förbättras om vi slapp fackföreningarna. Vi skulle få mindre arbetslöshet och ökade reallöner. Vi skulle sannolikt få mindre rasism och xenofobi (d.v.s. främlingsfientlighet). Vi skulle få en minskad risk för att Sverige så småningom blir socialistisk eller fascistisk. Och vi skulle få ökad rättvisa mellan generationerna eller t.o.m. mellan individerna.

Men hur skall vi då få till stånd ett fackföreningsfritt Sverige? Jag skall ta upp den frågan i en framtida essä här på min blog, en essä med titeln ”Vad skall vi göra med fackföreningarna?” [Publicerad på bloggen december 20, 2009.]

No comments:

Post a Comment