Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - .

Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - .

Kolla min ezine - .

Sunday, April 1, 2018



Some leading Objectivists (e.g. Harry Binswanger, Craig Biddle) have argued that the members of the Objectivist movement should invest some of their time, effort and credibility in the daunting task of “reclaiming” the concepts “the political right” and “the political left”. These leading Objectivists have suggested that grassroots Objectivists should fight an intellectual battle to convince the public that the concepts “political right” and “political left” really refer to capitalism and statism respectively. So that the advocates of capitalism would constitute the political right, and everybody else (Communists, socialists, welfare statists, conservatives, libertarians, fascists) would constitute the political left in daily political discourse.

Now, is the above proposal a good or a bad idea? And is it justified by the facts of reality?

Let us begin by considering some facts of reality.


The twin concepts “political right” and “political left” were originally created shortly after the French Revolution. In France towards the end of the 18th century there was a “National Assembly” (i.e. a French version of a parliament). It just so happened that in the chamber of the National Assembly, all of the representatives of the revolution were seated on the left side of the chamber and all of the representatives of the “Ancien Régime” (i.e. the old system of feudalism/aristocracy) were seated on the right side of the chamber. For these reasons political commentators in Europe at the time adopted the convention of referring to the revolutionaries as “the political left” and the representatives of the Ancien Régime as “the political right”.

Now - how in the world can this state of affairs be taken as meaning that “the political right” refers to capitalism whereas “the political left” refers to statism? The representatives of the Ancien Régime were advocates of a form of extreme statism! They were in no way whatsoever radicals for liberty! They were advocates of something along the lines of reactionary feudalism.

As for the concept "political left", the French revolutionaries certainly were statists (the French Revolution quickly developed into the bloody tyranny of the "Terror" of Robespierre) - just like the representatives of the Ancien Régime - only they constituted a different variety of statism.

So, the facts of reality do not support the assertion of some Objectivists that the concepts "political right" refers to capitalism, in contradistinction to the concept "political left". Both of the concepts political right and the political left, historically, originated as referring to variants of statism.


An anti-concept is a useless and invalid concept which is intended to obliterate a legitimate concept. The anti-concept is formed by means elevating a non-essential characteristic of the referents to the status of fundamental and essential characteristic.

Well, the purpose of the twin concepts “political right” and “political left” is to obliterate the distinction between capitalism and statism. According to the political right/political left dichotomy all political systems/ideologies are statist. And so, we are left with the unpleasant task of choosing which form of statism is the best, or at least the least bad.

This is how it works:

When the concepts “political left” and “political right” were originally formed at the end of the 18th century, they referred to two somewhat different forms of statism. The political left were champions of an allegedly  “new” and  “progressive” statism – whereas the political right were the champions of the old-fashioned, reactionary statism. So, the distinction between the political right and the political left was made according to a non-essential characteristic: the issue of, not liberty versus statism, but of egalitarianism versus “anti-egalitarianism”. The political left consisted of the egalitarian statists, who were perceived as wishing to promote the interests of the “weak” (i.e. the lower classes, the poor) at the expense of the “strong” (i.e. the upper classes, the rich). The political right on the other hand consisted of the “anti-egalitarian” statists, who were perceived as wishing to promote the interests of the “strong” (i.e. the upper classes, the rich) at the expense of the “weak” (i.e. the lower classes, the poor).

Of course, the fundamental issue in politics is the issue of liberty versus tyranny. So, the two fundamental alternatives in politics are capitalism and statism. The issue of egalitarianism versus “anti-egalitarianism” is merely a distraction, a source of confusion.

But everyone today (almost) takes statism for granted and believes that the basic question in politics really is: Should the government sacrifice the weak for the sake of the strong (fascism, conservatism - i.e. the political right) - or should the government instead sacrifice the strong for the sake of the weak (communism, socialism, welfare statism - i.e. the political left). The non-essential, non-fundamental issue of egalitarianism versus "anti-egalitarianism" has come to “crowd out” the truly crucial issue of liberty versus statism. The political right/political left dichotomy presupposes that the government must sacrifice somebody for the sake of somebody else, and that the only question is “Who gets sacrificed to whom?” Thus, the concept of “a society without sacrifice" (i.e. a society of individual rights) had been obliterated by the twin anti-concepts political left and political right.

Notice that the political systems which are said to be most extremely on the right and most extremely on the left respectively are the very ones which are perceived to be most extremely “anti-egalitarian” and most egalitarian respectively. Fascism is said to be the most extreme form of right-wing politics, conservatism is said to be less extremely right-wing and classical liberalism is said to be somewhat right-wing. And on the left, Communism is said to be the most extreme form of left-wing type of politics, socialism is said to be less extremely left-wing and the Social Democrat welfare statists are said to be somewhat left-wing. Evidently, more extreme egalitarianism equates with more extreme “leftism” and more extreme “anti-egalitarianism” equates with allegedly being more extremely right-wing (the classical liberals were relatively consistent advocates of liberty - but they are mistakenly perceived as being advocates of privilege for the rich).

Now, most members of the public will tell you that capitalism is a political system which is located on the “political right”. But they tell you that for the wrong reasons. Most members of the public today take it for granted that the reason capitalism belongs on the political right is that capitalism entails the strong preying on the weak. According to the conventional view, “the rich and powerful” receive all sorts of unfair privileges from the government at the expense of the “man on the street” in a capitalist society. The government is allegedly allied with the rich in a capitalist society. 

Now, surely the world´s genuine advocates of capitalism should not chime in and say, “Oh yes, we agree – capitalism is located on the `political right´!”

This bad state of affairs is what the influence of the anti-concepts “political right” and “political left” have accomplished (together with the influence of modern philosophy in general, of course).

Now, should the world´s Objectivists embark on a crusade to “reclaim” and “rehabilitate” the anti-concept “the political right”? Should they fight to make “political right” synonymous with “capitalism”? 

Why, oh why?


Here we need Rand´s Razor. “Concepts are not to be multiplied beyond necessity” (Introduction to Objectivist Epistemology). Well, are the concepts “political right” and “political left” necessary?

No! For we already have the concepts capitalism and statism. Why refer to capitalism in a “roundabout” way by saying “political right” whenever we really mean “capitalism”? Why not just say what we mean – namely “capitalism”? That is much simpler and makes everything more crystal clear! And why refer to statism in a “roundabout” way by saying “political left” whenever we really mean “statism”? Why not just say “statism”? Why beat around the bush and talk about “right” versus “left” when we really mean liberty versus tyranny?

The obvious application of Rand´s Razor here is that using two concepts (capitalism and statism) to refer to two things in reality - that is more economical and rational than instead using four concepts (capitalism and political right - and statism and political left) to refer to the same two things!


So, my advice to all advocates of capitalism is: don´t use the terms “political right” and “political left”. Identify yourself as “a radical for capitalism”. And identify the so-called leftists as “statists – who are therefore enemies of liberty”. True advocates of capitalism should patiently explain to whichever members of the public are willing to listen that “the political right” and “the political left” are in fact anti-concepts which are worse than useless - since they bring on confusion by conflating capitalism with various flavours of statism (e.g. conservatism and even fascism) and since they smuggle the idea into the culture that the government must sacrifice somebody to somebody else.

Genuine advocates of capitalism should fight to have the anti-concepts “political right” and “political left” purged from all political discourse.

For - who needs anti-concepts?!

Friday, January 1, 2016


[Jag skrev denna essä i december 2015 som ett svar på en ledare i tidskriften Allt om Vetenskap.]

Mycken förment ”vetenskap” har framförts till stöd för de Grönas spekulation att människan kanske håller på att orsaka en global klimatkatastrof med sin fossilbränsleeldning. De flesta medlemmar av allmänheten tar intryck av förhållandet att det är många snubbar som stödjer denna idé, och av att somliga av dessa snubbar på köpet har akademiska titlar. Så vem som står bakom denna ”vetenskap” – och hur många de är – det är det som imponerar på de flesta medlemmar av allmänheten.

Tyvärr är det inte så många medlemmar av allmänheten som vågar drista sig till att själva kritiskt granska och bedöma den "vetenskap” som anförs till stöd för spekulationen om människo-orsakad global uppvärmning med sina egna respektive förnuft. Undertecknad är bara en lekman – men han har gjort sig mödan att försöka sätta sig in i frågan och har haft magen att bedöma frågan med sitt eget kritiska tänkande. Det som följer nedan är vad han har kommit fram till.

Till att börja med har undertecknad gjort sig mödan att leta reda på tidskrifter som inte är välkända. Undertecknad anser att det är en dålig idé att endast förlita sig på välkända, etablerade media-aktörer typ Dagens Nyheter, New York Times och Sveriges Radio. Undertecknad har letat reda på intellektuella medier som The Intellectual Activist, The Objective Standard och . Sanningen återfinns inte alltid hos de medier som råkar vara mest populära och välkända. Somliga av dessa mindre välkända medier förmedlar verkliga eller påstådda fakta i klimatfrågan som strider mot de verkliga eller påstådda fakta som förmedlas av etablissemanget.

Vad ska man då göra när ord står mot ord? De flesta medlemmar av verkligheten försöker bedöma vilken av parterna framstår som den större auktoriteten. M.a.o. de flesta människor försöker bedöma personerna som framför de verkliga eller påstådda fakta. Undertecknad har valt en annan, svårare väg. Jag har försökt mig på att reda ut vetenskapen medelst mina lekmannakunskaper om vetenskap, medelst min förmåga att resonera logiskt och medelst min förmåga att integrera olika kunskaper och informationsbitar.

Till att börja med har jag noterat att det ingalunda är ett obestritt faktum att jordens klimat håller på att bli varmare och varmare. Det finns många röster som påstår att mätningarna av temperaturen jorden runt endast ger tvetydiga resultat. Det är ju av uppenbara skäl svårt att göra tillräckligt många, tillräckligt tillförlitliga och representativa mätningar av hela jordklotets temperatur. Var ska mätningarna göras, vid vilka tidpunkter o.s.v.? Och varför ska vi sätta tilltro till mätningar som i de flesta fall har gjorts på land? Ca. 70% av jordens yta består ju av hav – och mycket färre mätningar av temperaturen har gjorts därute på havet än på land!

Och ett skriande problem: Vi har helt enkelt inte många tillförlitliga mätningar av jordens temperatur alls som går längre tillbaka i tiden än sådär 70 eller 80 år!

Nu kommer förstås en vän av den globala uppvärmningsidén att invända att vi minsann kan ta reda på jordens temperatur många tusentals och miljontals år tillbaka genom geologiska fenomen som t.ex. sedimentavlagringar och fossiler. Tja, det stämmer – men dessa vetenskapliga belägg argumenterar på ett obestridligt vis för att jordens klimat har förändrats precis hela tiden ända sedan jordens tillkomst! Klimatförändring är den naturliga ordningen på jorden! Det hör till de sällsynta undantagen att jordens klimat blir stabil mera än kanske något hundratals år. Den naturliga ordningen är att jordens genomsnittliga temperatur hela tiden under jordens historia antingen har hållit på att bli varmare eller kallare.

Jorden har alltså blivit både kallare och varmare många, många gånger genom jordens historia innan det fanns några människor vars aktiviteter kunde tänkas påverka klimatet.

Att klimatförändring är det naturliga tillståndet för jorden är elefanten i rummet hos debatten om människo-orsakad global uppvärmning. Så - även om det kunde bevisas att jorden håller på att bli varmare – än s-n då? Det är bara normalt! Och det behöver ingalunda ha något alls att göra med människans fossilbränsleeldning. Jordens klimat har bevisligen blivit varmare många, många gånger förut utan människans inverkan.

Och nu är det dags att granska de Grönas ”vetenskap”. Till att börja med stödjer inte de tillgängliga vetenskapliga beläggen uppfattningen att en förhöjd halt av koldioxid i atmosfären ger en högre temperatur jorden runt. Vetenskapsmän som har granskat geologiska avlagringar har upptäckt att orsakssambandet av allt att döma är det omvända. De geologiska avlagringarna indikerar att mönstret är detta: först stiger jordens temperatur – och sedan stiger atmosfärens koldioxidhalt flera hundra år senare.

Hur kan vi förklara detta? Mina lekmannakunskaper tillåter mig att hypotisera att först orsakas en temperaturförhöjning av jorden av någon okänd faktor (några möjliga kandidater är: en ökning av solens utstrålning, en minskning av solens aktivitet som leder till en minskning av antalet kosmiska partiklar som når jorden (vilket får en mindre omfattande molnbildning som resultat), en slumpmässig variation i jordens omloppsbana runt solen, en ökning eller minskning av antalet vulkaniska utbrott på jorden). Denna uppvärmning av atmosfären leder till att havets temperatur långsamt börjar stiga. När havet då långsamt blir varmare minskar havets förmåga att lösa gaser som koldioxid. Så världshaven avger koldioxid till atmosfären med några hundra års eftersläpning när atmosfären till en början råkar bli varmare.

Den vetenskapliga analys jag ger ovan är inte raketvetenskap. En lekman klarar av att förstå det. Men det är likväl giltig vetenskap! Jag vet vad jag vet. Jag skall absolut inte låta mig tubbas till att göra våld på mitt förnufts vittnesbörd utav någon miljöknuttes fina akademiska titlar. Att en snubbe har ett diplom betyder inte nödvändigtvis att han också har rätt!

Men om idén om människo-orsakad global uppvärmning är vetenskaplig humbug – hur kan det då komma sig att så många vetenskapsmän förefaller sluta upp bakom den idén? Tja – det är en ”konsensus” som har "tillverkats" på politisk väg. Enligt min granskning av frågan ligger det till så här att majoriteten av klimatologerna anser att deras vetenskap idag befinner sig i ett alltför primitivt tillstånd för att de ska kunna uttala sig säkert om vilka faktorer styr klimatet. Och de flesta klimatologer bestrider att de klarar av att förutse klimatutvecklingen. Men – det finns politiska önskemål om att idén rörande människo-orsakad global uppvärmning ska visa sig vara sann. Och den politiska makten ser därför till att allmänheten ges ett intryck av att vetenskapsmännen i största allmännhet stödjer klimatalarmisterna. 

Ett sätt att åstadkomma denna verklighetsförfalskning är för de politiska makterna att använda vetenskapsmännens beroende av forskningsanslag från staten för att tysta motståndare till klimatalarmismen. I stort sett all vetenskaplig grundforskning är idag finansierad av världens regeringar, med skattemedel. En forskare som dristar sig till att uttala offentlig kritik mot idén om människo-orsakad global uppvärmning riskerar att förlora sina anslag och därmed sitt levebröd. Och de forskare vars forskning inte finansieras av staten – de misstänkliggörs för att deras forskning ju istället finansieras av privata företag! 

Ett annat sätt som en vetenskaplig konsensus till förmån för klimatalarmismen tillverkas är att världens politiska organ (t.ex. FN) lockar naiva vetenskapsmän till att delta i stora officiella studieprojekt. Vetenskapsmännen, som i de flesta fall är ärliga, rapporterar sanningsenligt att vetenskapen inte räcker till för att dra några säkra slutsatser. Men de rapporter som vetenskapsmännen framställer åt de politiska organen omfattar tusentals sidor text. Journalisterna orkar inte läsa igenom mastodonttexterna. Journalisterna läser därför endast de korta sammandrag av rapporterna som bifogas. Och dessa sammandrag skrivs inte av vetenskapsmännen själva. De korta, läsvänliga sammandragen skrivs istället av lackejer åt de politiska organen (t.ex. FN) - på ett sådant sätt att de ger ett intryck av att vetenskapsmännen bakom rapporten håller med klimatalarmisterna - trots att de i själva verket inte gör det!

massmedierna manipuleras av de politiska makthavarna till att stryka klimatalarmisterna medhårs. Detta underlättas givetvis av att väldigt många journalister redan har sympatier till förmån för de Gröna och emot kapitalismen.

Nu sade jag ovan att det finns ett önskemål hos de politiska makthavarna om att idén om människo-orsakad global uppvärmning ska visa sig vara sann. Varför skulle det kunna finnas ett sådant önskemål hos politikerna? Och varför vill också de Gröna så gärna att klimatalarmismen ska vinna burskap?

Tja, klimatalarmismläran hävdar att det är människans eldning av fossilbränslen som är problemet. Lösningen sägs vara att stifta lagar för att sätta stopp för fossilbränsleeldningen. De åt det socialistiska hållet lagda politiska makthavarna vill gärna ha en ursäkt för att stifta sådana lagar – därför att sådana lagar ger dem makt över näringslivet! Så politikerna ser i den globala uppvärmningsfrågan en verktyg för att tubba allmänheten till att tillåta flera och mera långtgående lagar som ger politikerna kontroller över näringslivet.

Och de Gröna - de vill ha ett lagstiftat snabbstopp av fossilbränsleeldningen därför att de vill göra sig av med industrisamhället. ”Tillbaka till naturen – stoppa därför fossilbränsleeldningen - och stoppa därmed industrisamhället som den möjliggör!”

Om industrin berövas möjligheten att skaffa sig energi från kol, olja och naturgas för tidigt, innan andra energikällor har hunnit färdigutvecklas – då kommer industrisamhällets hjul obönhörligen att stanna. Och utan industrierna kommer mänsklighetens försörjning med livets nödvändigheter att bli alldeles omöjlig. Miljardertals människor kommer att svälta och frysa ihjäl.

De av oss som sätter värde på våra liv måste därför bekämpa klimatalarmisterna allt vad vi överhuvudtaget kan!

Tuesday, December 30, 2014


Svenskarna säger ibland att “Det kan inte hända här!” Med “det” syftar de på fascismen. Många svenskar inbillar sig att Sverige är mer eller mindre immun mot det fascistiska hotet därför att svenskarna är för civiliserade för att kunna gå på fascismens råbarkade budskap.

Men sanningen är att fascismen kan komma till Sverige ändå – på grund av svenskarnas okunnighet. Ett allvarligt försök att införa ett fascistiskt ekonomiskt system i Sverige gjordes faktiskt på 1970-talet. Det fascistiska ekonomiska systemet kallades för “löntagarfonder”.

Meningen med LOs löntagarfondsförslag var att fackföreningarna skulle erhålla 40% av aktierna i Sveriges storföretag. Sedan skulle storföretagen styras av kommittéer som skulle utgöras av representanter för tre parter: de privata aktieägarna, fackföreningarna och staten.

Vi har sett det förr. På 1920-talet styrdes storföretagen i Italien av kommittéer som kallades för “korporationer”. Dessa kommittéer bestod av representanter för tre parter: de privata aktieägarna, fackföreningarna och staten.

Så löntagarfondssystemet skulle, om LO hade fått sin vilja igenom, ha blivit i stort sett samma sorts ekonomiska system som det som Mussolini redan hade infört i Italien på 1920-talet!

Missförstå mig inte. Jag säger absolut inte att de gubbar som rattade LO på 1970-talet medvetet eftersträvade fascismen. Nej, om LO-ledarna hade insett att löntagarfondssystemet faktiskt var just ett fascistiskt ekonomiskt system – då skulle de inte ha velat ta i förslaget med tång! Problemet var "bara" att LO-ledarna var så monumentalt ignoranta att de inte kände igen fascismen i sitt eget löntagarfondsförslag. LO-ledarna hade tydligen inte fått lära sig tillräckligt mycket om fascismens historia i Europa när de gick i skolan!

LOs försök att införa löntagarfonder I Sverige på 1970-talet var således en fråga om “okynnesfascism”. På 1970-talet var Sverige på väg att bli fascistiskt utav misstag! De LO-ledare som på 1970-talet försökte genomföra fascismen i Sverige var lyckligt omedvetna att det de höll på med faktiskt var fascismen.

Hur slumpade det sig att LOs förslag kom att likna Mussolinis fascistiska system intill förväxling? Det gick till så här:

LO-ekonomerna som utformade det konkreta löntagarfondsförslaget fick i uppdrag att konstruera ett system som gav fackföreningarna (läs: LO-topparna) allena maximala möjliga makt över storföretagen. Men LO-topparna vågade inte föreslå ett system som lät fackföreningarna ensamma ratta storföretagen. Det skulle ha sett för illa ut. Ett naket gripande efter makten hade varit för våghalsigt. Så LO-ekonomerna fick, av taktiska skäl, föreslå ett system där fackföreningarna delade makten med representanter för staten och aktieägarna. LO-topparna räknade säkert med att LOs folk skulle erhålla det avgörande inflytandet ändå, tack vare LOs makt som Sveriges mäktigaste intresseorganisation. Representationen för staten och aktieägarna i löntagarfondsstyrelserna fanns bara med i förslaget för att kamouflera LO-topparnas maktambitioner. 

Mussolini hade säkert likadana bevekelsegrunder på 1920-talet för sitt korporativa systems utformning. Mussolini ville egentligen att den italienska staten allena (läs: Mussolini själv) skulle ratta storföretagen. Men om Mussolini hade bestämt att kommittéerna som styrde storföretagen skulle utgöras av representanter för staten allena - då skulle hans "fascistiska" system ha liknat kommunismen intill förväxling. Och Mussolini ville ju, av taktiska skäl, framställa sig själv som en fiende till kommunismen. Så Mussolini såg sig nödsakad av taktiska skäl till att låta representanter för fackföreningarna och aktieägarna också sitta med i korporationerna - för att systemet skulle se ut att skilja sig från kommunismen.

Så det fanns logiska skäl till att löntagarfondsförslagets teori råkade se ut precis som Mussolinis fascistiska systems teori, utan att det egentligen var avsikten. LO-topparna ville ha ett system som maximerade de svenska fackföreningarnas, läs deras, makt - och av taktiska skäl var de nödsakade att låtsas dela makten med staten och aktieägarna. Mussolini ville ha ett system som maximerade den italienska statens, läs hans, makt - och av taktiska skäl var han nödsakad att låtsas dela makten med fackföreningarna och aktieägarna. Så den politiska taktikens logik ledde fram till samma slags system i teorin i båda fallen.

Nu är det förstås så att teorin skiljer sig ibland från praktiken. Enligt fascismens teori skulle makten över företagen delas mellan tre parter (staten, fackföreningarna och aktieägarna). Men den italienska staten (d.v.s. Mussolini) hade polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Vare sig de italienska fackföreningarna eller de italienska aktieägarna hade privata polisstyrkor, domstolar, fängelser eller arméer till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Så i praktiken var det den italienska staten allena som bestämde över storföretagen och allt annat i fascismens Italien.

Och enligt LO-topparnas avsikter skulle fackföreningarna allena bestämma över storföretagen. Minns LO-Tidningens famösa rubrik: "Nu tar vi över!"? Men i praktiken skulle resultatet av ett seger för LO ha blivit att staten allena bestämde över storföretagen. Ty den svenska staten skulle ha haft polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. LO skulle fullständigt sakna egna polisstyrkor, domstolar, fängelser och arméer för att backa upp sin vilja. Så om LO hade segrat i löntagarfondsstriden - då skulle LO-topparna ha blivit blåsta på konfekten som de ville nafsa åt sig. När löntagarfondssystemet hade avskaffat de sista resterna av den privata egendomsrättens begränsning av statens makt - då skulle den svenska staten ha tagit över allt. Fackföreningarna hade blivit maktlösa. Precis som i fascismens Italien. Samma orsak skulle ha haft samma verkan!

Så illa kan det gå när den svenska välfärdsstatens skola är så fullständigt kass på att lära framtidens fackföreningsledare grundläggande fakta om modern europeisk historia! Sverige var för inte så länge sedan på väg att få "drummel-fascism" på halsen!

Suck. Bara i Sverige!

Saturday, December 27, 2014



Här följer några uppgifter angående konkreta fall inom den svenska invandringspolitiken som jag har saxat ur den svenska dagspressen under de senaste åren:


En 17-årig pojke från Nordkorea riskerade tortyr därför att Migrationsverket insisterade på att skicka honom tillbaka. Närmare bestämt tänkte Migrationsverket avvisa pojken till Kina. Men Kina skulle antagligen i sin tur ha skickat pojken tillbaka till hans hemland Nordkorea – där denne riskerade tortyr för “brottet” att fly ifrån det socialistiska “arbetarparadiset”. Migrationsverket trodde inte på pojken när denne uppgav att denne själv var på flykt ifrån Nordkorea därför att han, enligt Migrationsverket, hade angivit orter i Nordkorea som inte fanns på kartan. Migrationsverket tog det som ett bevis på att pojken inte kände till geografin i Nordkorea – vilket skulle ha bevisat att pojken inte alls var Nordkorean.

Men när Ekot, tillsammans med experter från Kina och Nordkorea, granskade pojkens utredning visade det sig att Migrationsverkets protokollförare hade stavat ortnamnen fel. Det vär därför som orterna inte gick att hitta på kartan. Men Migrationsverket stod på sig. Verket resonerade att Kina inte skulle skicka pojken tillbaka i alla fall ifall pojken trots allt var nordkorean. Ty Kina skulle väl inte släppa in pojken på sitt territorium till att börja med ifall denne inte var kinesisk medborgare? Så det var väl riskfritt (för Migrationsverkets handläggare åtminstone) att sätta pojken på ett flygplan till Kina? Migrationsverket ville tydligen till varje pris hitta ett sätt att resonera som möjliggjorde en avvisning.

“Nu kommer han att skickas till Kina – som sannolikt skickar honom till Nordkorea. Där väntar fängelse och tortyr” (Metro 2014-11-06)


En kvinna berättade att hon flydde från Uganda för att undgå att bli utsatt för könsstympning av släktingar till hennes avlidna far. Hon sökte asyl i Sverige som skyddsbehövande. Men Migrationsverket nekade henna asyl.

“Motiveringen var bland annat att det är i lag förbjudet med könsstympning i Uganda, och att kvinnan kunde söka skydd av hemlandets myndigheter.” (Metro 2014-05-22)

Genialt! Man skulle väl kunna lita på myndigheterna I Uganda! Uganda har väl ett grundmurat rykte för att vara en rättsstat?


Även barn skickas tillbaka.

“Allt fler ensamkommande barn tvångsutvisas från Sverige. Samtidigt ska EU-pengar bidra till effektivare avvisningar av barn till länder som Irak och Afghanistan.” (Metro 2013-04-02)


Dåvarande invandringsministern och f.d. ordföranden för Metallindustriarbetareförbundet, Leif Blomberg, uttalade sig I asylfrågan I Dagens Nyheter den 28:e januari, 1996. DN rapporterade att det inte längre räckte med att en flykting bevisligen hade torterats förrut för att denne skulle få stanna I Sverige. Fr.o.m. nu (d.v.s. 1996) skulle Migrationsverket göra en bedömning [hur nu det skulle gå till] av huruvida flyktingen riskerade att torteras igen! DN gav ett konkret exempel: En flykting hade straffats med tortyr i sitt hemland därför att denne inte ville delta i krigshandlingar. Han hade 21 ärr och skador över hela kroppen. Det hade rättsläkaren Erik Edston konstaterat. DN publicerade otäcka foton på mannens ärr. Men mannen avvisades. Migrationsverket ansåg inte att mannen hade tillräckliga humanitära skäl att få uppehållstillstånd.

Och så här resonerade Leif Blomberg enligt DN: “Du kan ha varit utsatt för olika saker, men frågan är om du åker hem, kommer det här att upprepas, är det en risk för dig eller inte?” (DN 2014-01-28)

Vilken härlig cynism! Oskyldiga människors fysiska säkerhet skulle alltså hänga på Migrationsverkets kvalificerade gissningar huruvida tortyren skulle komma att upprepas! Enligt f.d. Metallordföranden Leif Blomberg. Fackföreningsmän förstod minsann innebörden av begreppet solidaritet med de svaga och utsatta!


Dåvarande sociademokratiska statsminister Göran Persson ville begränsa invandringen från Öst- och Centraleuropa, rapporterade Svenska Dagbladet den 31:e januari, 2004.

“ `Jag ser väldiga problem om vi inte skyddar oss´ sade Persson till journalister efter en debatt i riksdagen på fredagen . . . I och med Perssons alltmer skarpa uttalanden i frågan, bland annat om risk för social turism, fjärmar sig regeringen mer och mer från de utfästelser som Sverige gav till länderna i Öst- och Centraleuropa för några år sedan.” (SvD 2004-01-31)


“Säpo luras av sina egna källor. Asylsökande har fått felaktiga avvisningar och terrormisstänkta har fått asyl. Säpos egna informatörer lämnar falska uppgifter och utnyttjar sin position.” (SvD 2004-09-29)

Alltså - Migrationsverket grundade uppenbarligen sina beslut icke så sällan på information från Säpo! Tydligen uppfattades invandringen som ett utifrån kommande hot som låg på säkerhetstjänstens bord. Invandringen som ett hot mot rikets säkerhet!

Var och en som laser tidningarna har åtskilliga gånger råkat på exempel på hjärtslitande mänskliga tragedier. Det händer gång på gång att flyktingar och invandrare försöker begå självmord då de hämtas av polisen för att utvisas. Varför? Självfallet därför att de riskerar öden som de själva ser som värre än att dö ifall de skickas tillbaka. Det finnes ju alltid en orsak till att en stackare försöker ta livet av sig.

Andra mänskliga tragedier som hänger ihop med restriktiv invandringspolitik är de många dödsfallen som inträffar bland flyktingar som försöker komma in i västländer “illegalt”. När västländerna “reglerar” invandringen blir offren för fattigdom och förtryck i andra länder desperata. Eftersom de inte kan räkna med att få ta sig in i ett västland på lagligt sätt nödsakas de att försöka ta sig in illegalt. Och då omkommer de inte så sällan då de bräckliga båtar de färdas i kapsejsar ut i havet, eller då de dör av törst och värme ut i öknen mellan Mexiko och sydvästra USA, eller då de dör av syrebrist i dolda utrymmen i lastbilar, tågvagnar eller båtar.

Många svenskar är så pass cyniska att de inte bryr sig att dessa mänskliga tragedier inträffar. Det viktigaste för dem är endast att invandringen hålls tillbaka. Men åtskilliga andra svenskar är anständiga människor – de upprörs av människans grymhet mot medmänniskan. Problemet är bara att de inte fattar varför Sverige har en så omänsklig invandringspolitik. Sverigedemokraterna är ju trots allt endast en tämligen obetydlig kraft i den svenska politiken!

Här är orsaken till Sveriges omänskliga invandringspolitik:

Den svenska invandringspolitiken har i grund och botten samma orsak som en av de två huvudorsakerna till apartheidpolitiken i forntidens Sydafrika.


Vad var de två orsakerna till apartheidpolitikens införande i Sydafrika? En av dessa orsaker är mycket välkänd i Sverige. Rasismen. Ättlingarna till de vita invandrarna från Europa såg ner på de svarta, de “färgade” och asiaterna. De vita rasisterna ville ha en politik som “försvarade” de vitas samhällsställning och makt. 

Men den andra orsaken till apartheid är nästintill okänd i Sverige – eftersom det intellektuella och politiska etablissemanget i det moderna Sverige skulle bli mäktigt generat ifall denna orsak blev känd här hemma. Denna i Sverige okända orsak till apartheidpolitiken var helt enkelt att de vita arbetarna i Sydafrika ville erhålla skydd mot konkurrens ifråga om de välbetalda jobben från svarta arbetssökande.

Bakgrunden till detta är att för ca. ett hundra år sedan hade i stort sett samtliga de vita sydafrikanerna en bättre utbildning och bättre yrkeskunskaper än vad de infödda svarta hade. Därför innehades i stort sett samtliga välbetalda jobb av vita lönearbetare. Men runtomkring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet började åtskilliga svarta arbetare skaffa sig förmågan att utföra de välbetalda jobben inom exempelvis den då starkt expanderande gruvindustrin. De vita arbetarna började oroa sig för “risken” att deras löneutveckling skulle dämpas av lönekonkurrens från de svarta. De svarta var ju så många flera än de vita. Tänk den dystra tanken (dyster från de vita arbetarnas synvinkel, d.v.s.) att ett tjugotal svarta söker till varje ledigt välbetalt gruvjobb eller industrijobb? Lönerna skulle rentav kunna sjunka!

Ett politiskt spel utvecklades i Sydafrika på 1890-talet. De vita gruvarbetarna uppmuntrade rasistiska krafter i staten till att stifta lagar som hindrade de svarta från att tilldelas några av de välbetalda jobben inom gruvindustrin. Gruvindustrins arbetsgivarorganisation motsatte sig denna diskriminerande politik. Arbetsgivarna ville ju helst anställa de som gjorde de bästa jobben till de lägsta lönerna. Arbetsgivarna hade ekonomiska incitament till att vara “färgblinda”. Arbetsgivarnas eget intresse av fri konkurrens på arbetsmarknaden var faktiskt så starkt att de finansierade stämningar och politiska kampanjer emot den segregerande lagstiftningen som beställdes av de vita gruvarbetarna och deras fackföreningar. De vita bönderna, som ägde huvuddelen av storgodsen på landsbygden, allierade sig med de vita gruvarbetarna. De vita bönderna hade ju ett intresse av att de svarta saknade alternativ till de lågbetalda jobben inom jordbruket – så att konkurrens om den svarta arbetskraften inte tvingade upp lantarbetarnas löner!

De ökända “passlagarna” infördes för att kraftigt begränsa tillgången till svarta arbetare vid de områden där de välbetalda jobben fanns (d.v.s. huvudsakligen storstäderna och gruvorterna). För att “skydda” sina upplevda ekonomiska intressen bildade de vitas fackföreningar år 1908 det politiska partiet “The South African Labour Party” (SALP). SALP och de vitas fackföreningar bekände sig till socialismen. Deras rollmodell var det brittiska Labourpartiet. De uppfattade de vita arbetsgivarna som en av sina två huvudfiender. För att spara pengar ville ju de vita arbetsgivarna ge så många av jobben som möjligt till den andra huvudfienden – de svarta arbetarna.

För att “skydda” sina medlemmars relativt höga löner såg SALP och de vitas fackföreningar till att lagstiftning infördes år 1911 som hindrade svarta från att erhålla de välbetalda jobben.  Denna lagstiftning kallades vardagligt för den första “Colour Bar Act”. Denna lagstiftning använde omsorg för “arbetarskyddet” som svepskäl. Skenresonemanget var att det ju var klart som korvspad att ifall “dumma negrer” fick lov att sköta tunga maskiner kunde det bli olyckor på arbetsplatsen!

Efter slutet av första världskriget inträffade en konjunkturnedgång I den sydafrikanska gruvindustrin. Gruvbolagen offentliggjorde en plan att avskeda 2.000 högbetalda vita arbetare och ersätta dem med svarta. De vitas fackförening, “The Mine Workers´ Union”, satte igång en massiv strejk - med våld och ockupationer av gruvorna. Deras slagord var – “Workers of the world unite, and fight for a white South Africa!”.

Efter slutet av Andra världskriget ingick de vita arbetarna och deras fackföreningar en allians med de vita rasisterna i nationalistpartiet (“The National Party”) som bildade regering, lanserade begreppet “apartheid” och införde en mera omfattande rasåtskillnads-lagstiftning efter sin valseger 1948.

[För mera information om apartheid politikens historia kolla denna länk:


Svenska medlemmar av arbetarrörelsen är vana vid att fördöma Sydafrikas apartheid politik. Men vår kära svenska arbetarrörelse borde rensa sin egen häck! Ty vad är den svenska invandringspolitiken annat än vår egen personliga motsvarighet till apartheidpolitiken?

Apartheidpolitiken “skyddade” de välbetalda vita arbetarnas löneförsprång framför de svarta arbetarna - genom att låsa de svarta ute ifrån de vitas arbetsmarknad. Den svenska invandringsregleringen “skyddar” de välbetalda svenska arbetarnas löneförsprång framför arbetarna i andra länder, där lönerna är lägre - genom att låsa dessa arbetare ute ifrån de svenska arbetarnas arbetsmarknad. De vita arbetarna i Sydafrika ville inte medge de svarta en lika chans att erhålla de välbetalda jobben – därför att då skulle det bli ett tryck nedåt på dessa jobbs löner. Och de svenska jobbarna vill inte medge utlänningar en lika chans att erhålla de välbetalda jobben i Sverige – därför att då skulle det bli ett tryck nedåt på dessa jobbs löner!  Den sydafrikanska staten använde apartheid lagstiftning för att “skydda” de vitas löneförsprång framför de svarta. Den svenska staten använder idag restriktiv invandringslagstiftning för att “skydda” de svenska jobbarnas löneförsprång framför utlänningarna.

Så vad är egentligen den principiella skillnaden mellan Sveriges invandringspolitik idag och Sydafrikas apartheidpolitik under huvuddelen av 1900-talet? Sverige idag liknar apartheid-erans Sydafrika mera än vad den svenska arbetarrörelsen har lust att erkänna!


Det finnes två sorters invandringsfientliga krafter i dagens Sverige. Nationalisterna och socialisterna. Dessa två krafter har skilda motivationer. Nationalisterna, vars mest högröstade representanter i den svenska politiken utgörs av Sverigedemokraterna, motsvarar närmast Sydafrikas “The National Party”. Nationalisterna vill “skydda” den svenska kulturen mot främlingar. Socialisterna I Sverige, vars mäktigaste representant i den svenska politiken utgörs av LO, motsvarar närmast Sydafrikas vita fackföreningar. Socialisterna vill “skydda” de svenska lönerna mot främlingars lönekonkurrens.

En enkel fråga: Om arbetarrörelsen är emot “rasismen” – och om arbetarrörelsen alltid "värnar de svaga” – varför, varför slår då arbetarrörelsen så benhårt vakt om begränsningarna av invandringen? Denna begränsningspolitik ger ju bevisligen upphov till ett jättestort antal mänskliga tragedier! Det går väl inte ihop med arbetarrörelsens solidaritets-ideologi?

Jodå – arbetarrörelsens ideologi är av en sådan natur att den nödvändigtvis ger upphov till invandringsfientlighet. Tage Erlander älskade ju att säga “Det är fördelningen som är det viktiga!” Denna idé, som “vår längsta statsminister” älskade, förutsatte att välfärden var en kaka av en given storlek. Och att varje enskild svennes respektive välfärd hängde på hur denna kaka delades upp (av staten). Men det är ju en logiskt ofrånkomlig slutledning att ifall storleken på varje svennes välfärd beror hur en kaka av en given storlek delas upp – då blir varje enskild svennes välfärd mindre ju flera det är som ska ha var sin del av den kakan! Och ju större invandring – desto flera människor i Sverige som ska dela på kakan. Så enligt arbetarrörelsens ideologi – att det är fördelningen av en kaka som avgör storleken på den enskilde svenskens välfärd – är det så att all invandring per nödvändighet minskar de enskilda svenskarnas välfärd. Och ju större invandring, desto större välfärdsminskning! Inte att undra på att väldigt många svenskar, som ju har indoktrinerats med arbetarrörelsens ideologi, är rädda för invandringen.

En annan faktor bakom den svenska invandringsfientligheten är fackföreningsrörelsens antagande att lägre löner räknat i kronor och ören är lika med lägre reallöner. Orsaken till att svenska fackföreningar i varje läge vill pressa fram de allra högsta lönerna deras makt möjliggör, räknat i kronor och ören, är den här villfarelsen att mängden pengar är lika med köpkraften. Detta är en gammal ekonomisk villfarelse som kallas för att blanda ihop begreppet pengar med begreppet rikedom.

Redan merkantilisterna på 1600-talet bekände sig till denna villfarelse. På samma sätt som merkantilisterna skadade sina samhällens ekonomier på 1600-talet genom att i alla lägen försöka skaffa så mycken pengar (som på den tiden utgjordes av guld) till sina egna nationers nationella kassor – skadar idag de svenska fackföreningarna det svenska samhället genom att i alla lägen försöka skaffa så mycken pengar (i form av löner räknat i kronor och ören) till sina medlemmars lönekuvert som de kan utpressa fram. Fackföreningarna vägrar nämligen halsstarrigt att tillåta lönerna, räknat i kronor och ören, att sjunka till den nivå där det råder full sysselsättning (Nej, vi har inte haft full sysselsättning i Sverige på flera decennier. Det har fackföreningarnas lönepolitik borgat för. T.o.m. statens egen friserade statistik anger att arbetslösheten ligger över 5%.)

Och de svenska fackföreningarna skadar i synnerhet de presumtiva invandrarna och flyktingarna genom sin sjukliga upptagenhet med maximala möjliga löner räknat i kronor och ören. De svenska fackföreningarna drar sig inte för att skada de som är svaga på arbetsmarknaden – d.v.s. medlemmarna av sådana grupper som invandrarna, flyktingarna och dessutom vår egen svenska ungdom (såväl invandrare, flyktingar som ungdomar har särdeles svårt att skaffa sig jobb när de inte får lov att jobba för en lön som är tillräckligt låg, räknat i kronor och ören, för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem).  "Slå vakt om de heliga avtalslönerna - till vilket pris som helst!" är fackföreningarnas ledstjärna.

Men det är ett misstag att tro att invandringen utgör ett hot mot den svenska välfärden. Samtliga människor som vill arbeta för att försörja sig utgör en tillgång, inte en börda eller hot. Om endast vi svenskar tillät invandrarna och flyktingarna alltihopa att lönekonkurrera på “vår” arbetsmarknad - så att de fick jobba istället för att stämpla - skulle svenskarnas välfärd inte att sänkas av invandringen. Oavsett hur stor invandringen än blev! (Se mitt inlägg på den här bloggen från juni 19, 2010 “Free immigration is not a threat” för detaljer: 


Det är faktiskt inte konstigt att de båda halvsocialistiska krafterna i Sverige, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, vill ha en begränsning av invandringen. Invandringsfientlighet är nämligen en yttring av kollektivismen. Essensen av kollektivismen är att enskilda människor uppfattas som fragment av grupper. Så mänskligheten delas upp i “vi” och “dem” i kollektivisternas sinnen. “Klass mot klass” – “ras mot ras” – “nation mot nation” – “mitt gäng mot de där andra gängen”. Det är vad som rör sig i kollektivistens sinne. Kollektivismen ger faktiskt inte upphov till enighet och förbrödring. Kollektivismen ger upphov till oenighet, till splittring, till konflikter – och ytterst till ett allas krig mot alla. Denna princip gäller för samtliga av de tre “stora” varianterna av kollektivismen: socialismen, nationalismen och rasismen.

Notera att Sverigedemokraternas främsta argument mot invandringen är att “invandringen hotar välfärden”. Ställ dig själv frågan: Vad är Socialdemokraternas argument mot den fullständigt fria invandring som en del radikala högerliberaler förespråkar? Jo – “En alltför stor invandring skulle hota välfärden.”  Sverigedemokraterna förespråkar egentligen endast samma slags invandringspolitik som sossarna - med samma slags argument dessutom - fast endast i mera “extrem”, d.v.s. mera konsekvent, form. Sverigedemokraternas logik fungerar så här: “Om litet begränsning av invandringen är bra, då måste mycket begränsning av invandringen vara riktigt bra. Inga halvmesyrer, tack!”

Det är sant att Socialdemokraterna gör stort nummer av att brännmärka och av att försöka frysa ut Sverigedemokraterna – men det är här helt enkelt en fråga om knepet som heter “Tjuven springer i första ledet och ropar `Ta fast tjuven´.” Sanningen är att Sverigedemokraterna visserligen är den mest hätska motståndaren till fri invandring i dagens Sverige. Men det är Socialdemokraterna själva som är den mäktigaste och därmed mest betydelsefulla motståndaren till fri invandring. Etablissemanget inom Socialdemokraterna skäller på Sverigedemokraterna för att avleda uppmärksamheten från sig själva – så att de radikala krafterna inom arbetarrörelsen ska kunna fortsätta att tro på den där klyschan att sossarna i alla lägen ställer upp för de svaga.

Statiska Centralbyråns (SCB) undersökningar visar att ungefär dubbelt så många nya Sverigedemokratiska väljare kom från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som som från de borgerliga partierna under valet 2010. Och enligt SCB sympatiserar en sjättedel av LO-medlemmarna med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är det näst största partiet hos LO-medlemmarna! Det är sossarnas opinionsbildning till förmån för den svenska modellen som röjer vägen för Sverigedemokraternas hätska invandringsfientlighet. Sverigedemokraternas invandringsfientlighet bottnar inte i en avvikelse från den svenska modellen – det är fråga om ett moraliskt depraverat försök till försvar av just den svenska modellen!

Som jag ovan har visat har arbetarrörelsen röjt vägen åt Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna utnyttjar endast de förutsättningar för invandringsfientlig agitation som Socialdemokraterna själva har skapat.


Om socialismen är en variant av kollektivismen – och om kollektivismen är orsaken till invandringsfientligheten – då finns det endast en logiskt möjlig slutsats att dra. Att ifall vi svenskar vill bli av med den egna motsvarigheten till apartheid, d.v.s. vår skamliga begränsning av invandringen, då måste vi, det svenska folket, göra upp med socialismen – socialismen i dess´ svenska tappning: välfärdsstaten.

Kamrater! Upp till kamp mot invandringsfientligheten och välfärdspolitiken! 

Målet är kapitalismen och den tillhörande fullständigt fria invandringen.

Thursday, May 1, 2014

Fascism in Sweden

There used to be a popular saying in the English-language-speaking countries "It can´t happen here!" The "it" in this popular saying usually referred to fascism. The idea was that the people of one´s own society were too civilized and rational for fascism to stand a chance of getting popular traction.

Well, here is an interesting question "Could it happen in Sweden?" (The "it" here is supposed to refer to fascism.) In other words "Could Sweden go fascist?"

Well, an interesting point which I would like to make now is that a serious attempt to institute fascism was in fact made in Sweden during the 1970s. The attempt went by the name of "löntagarfonder" ("wage-earner funds"). The political force behind this attempt to institute fascism in Sweden was none other than the largest trade labor organization in Sweden at the time - LO. LO was and is Sweden´s equivalent of the AFL-CIO. LO was and is the umbrella organization for those labor unions which organize the blue-collar workers of Sweden.

LO proposed that the control over Sweden´s private businesses was to be collectivized, in a fascist fashion, at a now-famous national congress which was held in 1976. The means of collectivising the control of Sweden´s businesses was to be a system of funds and committees which was to be called "löntagarfonder" ("wage-earner funds").

This is how the wage-earner fund system was supposed to work:

A portion of the yearly profits of the private business firms was to be handed over to the labor unions and employed by them to purchase shares in the joint stock corporations of Sweden. After a while the labor unions would own 40% of the total shares of the corporations. So LO was to employ the private business´ own money to buy into them! If my memory does not fail me the labor unions were not supposed to ever own more than 40% of the shares. Once LO owned 40% of the private business sector no further collectivization was supposed to occur. However, the really interesting thing is the exact way in which the government of the corporations, once the labor unions owned 40% of the shares, was supposed to be carried out.

In LO´s system the private business firms were to be governed by committees. These committees were supposed to consist of representatives of three parties: the private share-holders, the government and the labor unions. Did you get that?

Committees consisting of representatives of the private share-holders, the government and the labor unions! If you know something about the history of Europe during the 20th century that should ring a great big, BIG bell!

During the 1920s Benito Mussolini instituted an economic system in Italy which he called fascism. In fascist Italy the private business firms were controlled by committees which went by the name of "corporations". The corporations were committees which were composed of representatives of three parties: the private share-holders, the government and the labor unions!

Get it? LO´s "wage-earner funds" were the very same type of entity as Mussolini´s corporations!

So Sweden´s giant labor union organization, LO, proposed to institute the very same economic system in Sweden which Benito Mussolini had instituted in Italy during the 1920s! There should have been a thunderous uproar in Sweden when LO had the effrontery to try to "make it happen here" in Sweden!

Well, there was an uproar in Sweden at the time - sort of. LO and their allies, the Social Democrats, paid a high price for the löntagarfond proposal. The Social Democrats lost their political power over the Sweden in the elections of the fall of 1976. The period 1976-1982 was the first period of time in several decades that the Social Democrats did not control the Swedish government. The Social Democrats were voted out of power by the Swedish people for the first time in several decades - largely as a result of the Swedish people´s aversion to the löntagarfond proposal. "Served the `worker movement´ right!" I say!

But - unfortunately, the Swedish people were so devoid of knowledge of modern European history, that no one (to my knowledge) raised his voice and pointed out that "The emperor is fascist!". Many Swedes at the time accused LO of being hungry for power. But no one, to my knowledge, pointed out the fact that the wage-earner funds were exactly the same kind of entity as Mussolini´s fascist corporations. So LO escaped the fate of being tarred and feathered as "unwitting advocates of fascists". A shame, I say.

Now, don´t get me wrong. I do not believe for a minute that the Swedish LO ever has adhered to a conscious fascist ideology. When the bureaucrats working at LOs headquarters dreamed up the löntagarfond system they were, I am sure, blithely ignorant of the ominous parallels between their system and that of Mussolini. The bureaucrats responsible for the löntagarfond proposal must have been so utterly ignorant of modern history that they had not the faintest idea that they were proposing to institute a fascist type of economic system in Sweden. LO was motivated by a mere, banal lust for power. And it was a sheer coincidence that the means which they got into their heads to employ to acquire more power turned out to be a fascist system.

I do not accuse the people who run LO of being fascists. I merely accuse them of being stoopid, ignorant power-lusters - who once upon a time happened to almost institute fascism here in Sweden by accident!

Saturday, October 12, 2013

"What About Sweden? - my comments


My countryman Carl Svanberg gave a lecture at the latest OCON titled ”What About Sweden?” I have not heard that lecture yet – but I can easily imagine the general nature of Mr. Svanberg´s observations concerning the country which I (unfortunately) live in and was born in. Notwithstanding the fact that I have no first-hand knowledge of the content of Mr. Svanberg´s lecture, I wish to contribute my two bits to the oh-so-worthy task of trashing the name of the moral cesspool which is the modern Swedish welfare state.


A concept which Sweden´s Social Democrats are fond of, being the braggarts that they are, is “Rekordåren” (in English: “The Record Years”). This concept refers to the first 25 years or so after the end of the Second World War. This period was, allegedly, like a veritable “Golden Age of the Swedish Welfare State”. The idea is that for all of those 25 years Sweden had low inflation, close to full employment and a rapid rise in the general living standards of the “common man”. According to the official statistics Sweden´s real GNP increased by 4% per year on the average during the years 1950-1975. Sweden´s Social Democrats proudly proclaim that the “Record Years” constitute objective proof that their welfare state is in fact eminently compatible with prosperity and a strong national economy.

Well, how are we enemies of the welfare state to explain Sweden´s relatively healthy economy during the first 25 years after the end of the war? Most of Sweden´s enemies of the welfare state don´t have a clue as to how to answer the argument which goes that the fact of the Record Years proves that the welfare state is “practical”.

Well, I am an enemy of the welfare state who does know exactly how to disprove the assertion that the fact of the Record Years goes to show that the welfare state is “practical”.

Here goes.


I returned to Sweden in 1970. I was sixteen and had been living in the U.S.A. since the age of five. I remember that during the early years of the 1970s I would every now and then spot a table of the GNP per capita of the world´s various countries when I read a Swedish business magazine. The list would invariably show exactly four countries at the very top: namely the U.S.A., Canada, Switzerland and Sweden. These four members of the “prosperity elite” of the world all had GNPs of roughly 4.000 U.S. dollars per capita. West Germany was in second place, with a GNP of roughly 3.000 U.S. dollars per capita. The other major European industrial powers, i.e. France, Great Britain, the Netherlands and Belgium were still further behind with GNPs per capita of roughly 2.000 or 2.500 U.S. dollars per capita.

Now – what exactly did the four members of the “prosperity elite” of the world have in common at the end of the Second World War which might explain their subsequent superior economic performance?

The only thing which comes to my mind is the fact that these four countries were precisely those four major industrial nations on whose territory none of the fighting during the Second World War took place. No fighting took place on the territory of the U.S.A. and Canada for the simple reason that these two countries lay on the other side of the Atlantic Ocean from Nazi Germany and Fascist Italy, and on the other side of the Pacific Ocean from Fascist Japan. And no fighting took place on the territory of Switzerland or Sweden because these two countries were neutral for the entire duration of the war.

The reason that the U.S.A., Canada, Switzerland and Sweden had the best economic development of all the world´s industrial powers during the first couple of decades after the Second World War was, evidently, the fact that their industries had a competitive edge over all of their competitors. The factories and infrastructure of Germany, France, Great Britain, Belgium, the Netherlands, Italy and Japan had all been heavily damaged in the fighting during the war. But the productive assets of the four members of the postwar period´s “prosperity elite”, on the other hand, were entirely intact when the war ended. So the factories of the four members of the “prosperity elite” were ready and eager to deliver the goods when their order books were filled to the brim by dint of the reconstruction of war-ravaged Europe.

Now, why did Nazi Germany leave the two dinky little European countries Switzerland and Sweden alone during the war? Well, Switzerland was populated by a fiercely independent and freedom-loving people. And Switzerland was armed to the teeth in 1939. And the terrain of Switzerland would have been extremely difficult to deal with for an invasion force, Switzerland being alpine in extremis. So it stands to reason that the reason Hitler left the Swiss alone was that he deemed an invasion of Switzerland to be too expensive to be worth the price.

But: Sweden? 

Sweden´s military defense in 1939 was a pathetic joke. The Social Democrat administrations of the 1930s had systematically razed Sweden´s defense forces in order to make room in the state budget for the more popular welfare state expenditures. Entire regiments had been scrapped. Large warships had been sold to such foreign countries as Chile. Vital equipment such as modern tanks and artillery had been denied to the Swedish army. Sweden´s Air Force was put on a starvation diet during the entire decade of the 1930s.

Observe that Nazi Germany invaded two of their neighbors to the north, Denmark and Norway – but not Sweden or Finland. Well, it is obvious why Nazi Germany left Finland alone – the Finns fought side by side with Nazi Germany against the Soviet Union! But, why did Nazi Germany leave Sweden alone?

I happen to know a thing or two about modern Swedish history – so I can give the proper answer. Nazi Germany had no need to expend any of its limited resources on an invasion of Sweden – for Sweden chose to be very cooperative of its own free will!


During the 1990s I visited the National Library in Humlegaarden in central Stockholm several times in order to carry out some research into the subject of Sweden´s foreign policy during the Second World War. I learned some interesting facts which are not well known to either the Swedish or the foreign public.

Sweden supplied almost exactly 52% of all the iron ore which the German steel industry consumed during the war. It goes without saying that the Wehrmacht needed copious amounts of weapons such as tanks, artillery, military aircraft, warships etc. in order to wage the war. These weapons were made mostly of steel. And it is physically impossible to produce steel without iron ore (leaving aside the minor amount which can be produced from scrap iron). So the iron ore which Sweden supplied to Nazi Germany played an essential role for Germany´s war effort! And Sweden delivered all of this valuable iron ore voluntarily. There was no need for Nazi Germany to invade Sweden. For Sweden very kindly collaborated with the Nazis.

The simple fact of the matter is that Sweden, under the leadership of the Social Democrats, was more concerned with saving its own neck than with contributing anything beyond words to the struggle against Nazism. Millions of British, American and Russian soldiers were obliged to die on the battlefields in order to stop the Nazis – while Sweden made a tidy profit on its prodigious sales of iron ore to the aggressor!

Now, if a Swedish Social Democrat is reading this essay, he will probably point out indignantly that Sweden was ruled by a coalition government during the war. So the non-Social Democrats were co-responsible for Sweden´s shameful blackleg policy, he will object. Well, that is true. The Social Democrats do not bear the guilt alone. But – the Social Democrats held a majority of their own of the seats in both chambers of the Swedish Parliament during the years 1940-1944. So the Social Democrats could easily have prevented the adoption of Sweden´s blackleg policy if only they had wished to. They had more than enough votes in both chambers of the parliament to get their way no matter what resistance the non-Social Democrats chose to put up.


Maybe the Social Democrat reader will now resort the rhetorical question: “But what could Sweden have done anyway? If Sweden had refused to deliver the required iron ore then Germany would simply have invaded Sweden, seized the iron ore mines and gotten its iron ore anyway!”

Well, here is what Sweden could and should, have done. 

There is a venerable tactic in warfare which goes by the name of the “scorched earth policy”. Sweden´s government could have made a major contribution to the defeat of Nazi Germany by means of preparing in advance for a German invasion. Sweden´s government could have installed massive amounts of dynamite at the right places in the iron ore mines, evacuated the mines and could then have told Nazi Germany that they would get no more iron ore. If the Wehrmacht subsequently launched an invasion of Sweden, the Swedish government could have simply given the order to detonate the dynamite. The iron ore mines would have been destroyed days or weeks before the German troops reached them. Subsequently, it would have taken several years for the German occupiers to rebuild the mines and restart the production of iron ore. Several years without half of its supply of iron ore would have crippled the Nazi German war effort.

But the Social Democrats did not wish for the Swedish people to suffer in any way from a Nazi occupation. They preferred that other nations should suffer in order to defeat the Nazis. Saving Sweden´s own national neck was their top priority. The Social Democrats high-falutin´ talk about “solidarity” is mere empty verbiage.


Make no mistake. The Social Democrats did it on purpose. I know this - for I learned a couple of telling facts during my above-mentioned research at the National Library in the 1990s.


During the entirety of the Second World War Sweden had a military draft. Military service was compulsory for all young Swedish males. With one exception: those male Swedish citizens who happened to be mining workers were exempted from the compulsory military service! The mining worker profession was to my knowledge the only profession whose members were systematically exempted from the compulsory military service. Why was this? Well, the answer is not rocket science. The Social Democrats in power sure as heck did not wish for the deliveries of iron ore to Nazi Germany to be imperiled. So the iron ore mines were absolutely not to be deprived of the necessary mining workers! For the iron ore deliveries constituted the bribe which purchased for Sweden its precious separate peace.

The second fact which I uncovered during my research in the 1990s was the interesting fact that according the national labor statistics the stevedores in the small northern city of Luleaa had to put in record amounts of overtime during the war years. Why is this fact interesting? For the simple reason that Luleaa is and was the city from which vast quantities of iron ore produced in Swedish Lappland are and were loaded onto ships for transportation over the Baltic Sea to the continent. To be sure, much of the iron ore from Swedish Lappland was conveyed to Germany during the war years via the Norwegian port of Narvik and down along the Norwegian coast. But especially during the summertime much of Lappland´s iron ore passed through Luleaa. The stevedores in Luleaa had their hands full during the war loading those copious amounts of iron ore onto the ships whose destination was Nazi Germany!


An interesting question in my mind is this: Why in the world did the Allied victors not punish Sweden after they won the Second World War? Why, oh why, was Sweden permitted to get away with its policy of collaboration with one of the worst mass-murderer-regimes in all history? Why was Sweden not required to pay reparations to the victims of Nazism – since Sweden had functioned as an accessory to Nazi Germany?

The most likely answer to this conundrum is that almost immediately after the end of the war, a new enemy of the western world´s freedom reared its ugly head. I am talking, but of course, about the Soviet Union. The U.S.A. and Great Britain became alarmed by the Soviet Union´s brazen takeover of Eastern Europe shortly after Germany´s defeat. Sweden´s geographical location made it a potential barrier to the Red Army. My take is that President Truman and Prime Minister Attlee chose to forgive Sweden it´s transgressions in order so as to not alienate a valuable potential ally.

To be sure, Sweden never joined NATO. And the Social Democrats made loud noises during the postwar period about how the U.S.A. was guilty of this sin and that sin. Sweden´s Social Democrat politicians carried on as though America and the Soviet Union were equally wicked. But those very same Social Democrats knew which side Sweden´s bread was buttered on. It is an open secret that Sweden and NATO cooperated with each other closely for the entire duration of the Cold War. The leadership of NATO and of the Swedish military probably worked out detailed (nominally secret) plans concerning how they would work together in the event of a war. Furthermore, it is a well-known fact in Sweden that Sweden´s intelligence establishment systematically shared much of the information it gathered concerning the Soviet military with NATO and the Pentagon.


The U.S.A. and, to a lesser extent, Great Britain saved Sweden from both Nazi Germany (during the Second World War) and from the Soviet Union (during the Cold War). The response of Sweden was a swinish ingratitude and dishonesty. But there is nevertheless a popular saying in Sweden which the Social Democrats are fond of: “Sweden is the world´s moral superpower.”

Sweden let America and Great Britain pay the price required to stop Nazi Germany – all the time that Sweden enjoyed its separate peace and profited from its lucrative iron ore sales to the Nazi war machine. And - after the war, Sweden´s Social Democrats had the effrontery to make America out to be a global villain (think Olof Palme!). The Social Democrats of Sweden put on airs of moral superiority. Notwithstanding the fact that they were the instigators of Sweden´s economic cooperation with Nazi Germany at the very time that Germany was raping Europe and carrying out multi-million-victim genocide!

I have said it before and now I will say it again:

Modern Sweden is a cesspool - and our Social Democrats are morally obscene! The “Swedish model” does not deserve to be admired or emulated in the least!