Svenskarna säger ibland att “Det kan inte hända här!” Med “det” syftar de
på fascismen. Många svenskar inbillar sig att Sverige är mer eller
mindre immun mot det fascistiska hotet därför att svenskarna är
för civiliserade för att kunna gå på fascismens råbarkade budskap.
Men
sanningen är att fascismen kan komma till Sverige ändå – på grund av
svenskarnas okunnighet. Ett allvarligt försök att införa ett
fascistiskt ekonomiskt system i Sverige gjordes faktiskt på
1970-talet. Det fascistiska ekonomiska systemet kallades för
“löntagarfonder”.
Meningen
med LOs löntagarfondsförslag var att fackföreningarna skulle
erhålla 40% av aktierna i Sveriges storföretag. Sedan skulle
storföretagen styras av kommittéer som skulle utgöras av representanter
för tre parter: de privata aktieägarna, fackföreningarna och
staten.
Vi har sett det förr. På
1920-talet styrdes storföretagen i Italien av kommittéer som
kallades för “korporationer”. Dessa kommittéer bestod av
representanter för tre parter: de privata aktieägarna,
fackföreningarna och staten.
Så
löntagarfondssystemet skulle, om LO hade fått sin vilja igenom, ha blivit i stort sett samma sorts ekonomiska system
som det som Mussolini redan hade infört i Italien på 1920-talet!
Missförstå
mig inte. Jag säger absolut inte att de gubbar som rattade LO på 1970-talet medvetet
eftersträvade fascismen. Nej, om LO-ledarna hade insett att
löntagarfondssystemet faktiskt var just ett fascistiskt ekonomiskt system
– då skulle de inte ha velat ta i förslaget med tång! Problemet
var "bara" att LO-ledarna var så monumentalt ignoranta att de inte kände
igen fascismen i sitt eget löntagarfondsförslag. LO-ledarna hade
tydligen inte fått lära sig tillräckligt mycket om fascismens
historia i Europa när de gick i skolan!
LOs
försök att införa löntagarfonder I Sverige på 1970-talet var
således en fråga om “okynnesfascism”. På 1970-talet var
Sverige på väg att bli fascistiskt utav misstag! De LO-ledare som på 1970-talet försökte
genomföra fascismen i Sverige var lyckligt omedvetna att det de höll
på med faktiskt var fascismen.
Hur slumpade det sig att LOs förslag kom att likna Mussolinis fascistiska system intill förväxling? Det gick till så här:
LO-ekonomerna som utformade det konkreta löntagarfondsförslaget fick i uppdrag att konstruera ett system som gav fackföreningarna (läs: LO-topparna) allena maximala möjliga makt över storföretagen. Men LO-topparna vågade inte föreslå ett system som lät fackföreningarna ensamma ratta storföretagen. Det skulle ha sett för illa ut. Ett naket gripande efter makten hade varit för våghalsigt. Så LO-ekonomerna fick, av taktiska skäl, föreslå ett system där fackföreningarna delade makten med representanter för staten och aktieägarna. LO-topparna räknade säkert med att LOs folk skulle erhålla det avgörande inflytandet ändå, tack vare LOs makt som Sveriges mäktigaste intresseorganisation. Representationen för staten och aktieägarna i löntagarfondsstyrelserna fanns bara med i förslaget för att kamouflera LO-topparnas maktambitioner.
Mussolini hade säkert likadana bevekelsegrunder på 1920-talet för sitt korporativa systems utformning. Mussolini ville egentligen att den italienska staten allena (läs: Mussolini själv) skulle ratta storföretagen. Men om Mussolini hade bestämt att kommittéerna som styrde storföretagen skulle utgöras av representanter för staten allena - då skulle hans "fascistiska" system ha liknat kommunismen intill förväxling. Och Mussolini ville ju, av taktiska skäl, framställa sig själv som en fiende till kommunismen. Så Mussolini såg sig nödsakad av taktiska skäl till att låta representanter för fackföreningarna och aktieägarna också sitta med i korporationerna - för att systemet skulle se ut att skilja sig från kommunismen.
Så det fanns logiska skäl till att löntagarfondsförslagets teori råkade se ut precis som Mussolinis fascistiska systems teori, utan att det egentligen var avsikten. LO-topparna ville ha ett system som maximerade de svenska fackföreningarnas, läs deras, makt - och av taktiska skäl var de nödsakade att låtsas dela makten med staten och aktieägarna. Mussolini ville ha ett system som maximerade den italienska statens, läs hans, makt - och av taktiska skäl var han nödsakad att låtsas dela makten med fackföreningarna och aktieägarna. Så den politiska taktikens logik ledde fram till samma slags system i teorin i båda fallen.
Nu är det förstås så att teorin skiljer sig ibland från praktiken. Enligt fascismens teori skulle makten över företagen delas mellan tre parter (staten, fackföreningarna och aktieägarna). Men den italienska staten (d.v.s. Mussolini) hade polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Vare sig de italienska fackföreningarna eller de italienska aktieägarna hade privata polisstyrkor, domstolar, fängelser eller arméer till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Så i praktiken var det den italienska staten allena som bestämde över storföretagen och allt annat i fascismens Italien.
Och enligt LO-topparnas avsikter skulle fackföreningarna allena bestämma över storföretagen. Minns LO-Tidningens famösa rubrik: "Nu tar vi över!"? Men i praktiken skulle resultatet av ett seger för LO ha blivit att staten allena bestämde över storföretagen. Ty den svenska staten skulle ha haft polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. LO skulle fullständigt sakna egna polisstyrkor, domstolar, fängelser och arméer för att backa upp sin vilja. Så om LO hade segrat i löntagarfondsstriden - då skulle LO-topparna ha blivit blåsta på konfekten som de ville nafsa åt sig. När löntagarfondssystemet hade avskaffat de sista resterna av den privata egendomsrättens begränsning av statens makt - då skulle den svenska staten ha tagit över allt. Fackföreningarna hade blivit maktlösa. Precis som i fascismens Italien. Samma orsak skulle ha haft samma verkan!
Hur slumpade det sig att LOs förslag kom att likna Mussolinis fascistiska system intill förväxling? Det gick till så här:
LO-ekonomerna som utformade det konkreta löntagarfondsförslaget fick i uppdrag att konstruera ett system som gav fackföreningarna (läs: LO-topparna) allena maximala möjliga makt över storföretagen. Men LO-topparna vågade inte föreslå ett system som lät fackföreningarna ensamma ratta storföretagen. Det skulle ha sett för illa ut. Ett naket gripande efter makten hade varit för våghalsigt. Så LO-ekonomerna fick, av taktiska skäl, föreslå ett system där fackföreningarna delade makten med representanter för staten och aktieägarna. LO-topparna räknade säkert med att LOs folk skulle erhålla det avgörande inflytandet ändå, tack vare LOs makt som Sveriges mäktigaste intresseorganisation. Representationen för staten och aktieägarna i löntagarfondsstyrelserna fanns bara med i förslaget för att kamouflera LO-topparnas maktambitioner.
Mussolini hade säkert likadana bevekelsegrunder på 1920-talet för sitt korporativa systems utformning. Mussolini ville egentligen att den italienska staten allena (läs: Mussolini själv) skulle ratta storföretagen. Men om Mussolini hade bestämt att kommittéerna som styrde storföretagen skulle utgöras av representanter för staten allena - då skulle hans "fascistiska" system ha liknat kommunismen intill förväxling. Och Mussolini ville ju, av taktiska skäl, framställa sig själv som en fiende till kommunismen. Så Mussolini såg sig nödsakad av taktiska skäl till att låta representanter för fackföreningarna och aktieägarna också sitta med i korporationerna - för att systemet skulle se ut att skilja sig från kommunismen.
Så det fanns logiska skäl till att löntagarfondsförslagets teori råkade se ut precis som Mussolinis fascistiska systems teori, utan att det egentligen var avsikten. LO-topparna ville ha ett system som maximerade de svenska fackföreningarnas, läs deras, makt - och av taktiska skäl var de nödsakade att låtsas dela makten med staten och aktieägarna. Mussolini ville ha ett system som maximerade den italienska statens, läs hans, makt - och av taktiska skäl var han nödsakad att låtsas dela makten med fackföreningarna och aktieägarna. Så den politiska taktikens logik ledde fram till samma slags system i teorin i båda fallen.
Nu är det förstås så att teorin skiljer sig ibland från praktiken. Enligt fascismens teori skulle makten över företagen delas mellan tre parter (staten, fackföreningarna och aktieägarna). Men den italienska staten (d.v.s. Mussolini) hade polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Vare sig de italienska fackföreningarna eller de italienska aktieägarna hade privata polisstyrkor, domstolar, fängelser eller arméer till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Så i praktiken var det den italienska staten allena som bestämde över storföretagen och allt annat i fascismens Italien.
Och enligt LO-topparnas avsikter skulle fackföreningarna allena bestämma över storföretagen. Minns LO-Tidningens famösa rubrik: "Nu tar vi över!"? Men i praktiken skulle resultatet av ett seger för LO ha blivit att staten allena bestämde över storföretagen. Ty den svenska staten skulle ha haft polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. LO skulle fullständigt sakna egna polisstyrkor, domstolar, fängelser och arméer för att backa upp sin vilja. Så om LO hade segrat i löntagarfondsstriden - då skulle LO-topparna ha blivit blåsta på konfekten som de ville nafsa åt sig. När löntagarfondssystemet hade avskaffat de sista resterna av den privata egendomsrättens begränsning av statens makt - då skulle den svenska staten ha tagit över allt. Fackföreningarna hade blivit maktlösa. Precis som i fascismens Italien. Samma orsak skulle ha haft samma verkan!
Suck. Bara i Sverige!
No comments:
Post a Comment