Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Tuesday, August 31, 2010

Omfördelning är ondska

Petra Hjortensjö har i dagarna skrivit en artikel här på Newsmill (Newsmill var en numera nedlagd debattsajt där jag var mycket aktiv under ett par år) med titeln ”Gå inte på Alliansens valfläsk – politiken går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika”.

Petra menar att Moderaterna bara låtsas vara socialdemokrater för att vinna röster. Hon menar att (m) kallar sig själv för ett ”arbetarparti” endast i syfte att lura folket (ett folk som Petra rimligen måste förakta, eftersom hon anser tydligen att det är så oerhört lättlurat).

Jag håller med Petra Hjortensjö till en liten del. Det är sant att Moderaterna kopierar sossarnas politik i syfte att vinna socialdemokratiska röster. Men vad är det för ”tagande från de fattiga, och givande till de rika” som hon talar om? Hon menar antagligen att den moderatledda alliansregeringen har sänkt skatterna för de rika, och samtidigt har sänkt bidragen till de fattiga. Men om det vore sant skulle det bara betyda att alliansregeringen hade minskat orättvisorna i Sverige! Det är i alla fall så det skulle ha legat till enligt min uppfattning - om det nu hade varit sant att den borgerliga regeringen hade sänkt både skatterna och bidragen.

I socialdemokraternas Sverige, och Petra verkar sympatisera med socialdemokraterna, stjäler staten från de rika genom att beskatta dem och ger sedan en del av stöldgodset till de fattiga genom att dela ut sociala förmåner till dessa. Om alliansregeringen överhuvudtaget hade sänkt skatterna för de rika och minskat bidragen till de fattiga (och jag betvivlar att den har gjort det i mera än ytterst marginell omfattning) – då har regeringen bara stulit litet mindre av de rikas rättmätiga egendom och gett de fattiga litet mindre av andra människors pengar. Alliansregeringen har m.a.o. i så fall bara minskat parasitismen i landet litet grand. Och vad vore det för fel med en sådan politik? Parasitism är väl inte något önskvärt? Det är väl bara en välgärning att minska parasitismen i samhället?

Men socialister anser faktiskt att parasitism är önskvärd. De rentav dyrkar parasitismen. De kallar den nämligen för ”omfördelning”. Socialister älskar att ta från de produktiva rika och ge till de tjuvaktiga fattiga. Varför älskar de denna sjuka sysselsättning?

Därför att de tror på den morallära som de kristna har prånglat ut i årtusenden, och som de moderna socialisterna har lånat av de kristna. Denna morallära heter altruismen.

Enligt altruismen ska den som har ett värde ge det till någon som inte har sagda värde. Enligt altruismen är du god endast när du är osjälvisk. Det är en synd att tänka på dig själv och din egen personliga lycka. Och det är en synd att göra en vinst. Varför? Därför att närhelst du gör en vinst, då gagnar du dig själv. Alltså självet, d.v.s. jaget, d.v.s. du är måttstocket på ont, enligt altruismen. Att sätta dina egna intressen främst är det värsta du kan göra enligt altruismen. Att sätta värde på ditt eget personliga liv är en synd enligt altruismen. Det är därför filosofen Ayn Rand kallade altruismen för dödens moral.

Att socialismen i politiken bygger på altruismen i etiken förklarar en hel del om socialismen. Gång på gång har genomförandet av socialismen endast medfört svält och fattigdom för de fattiga - samma fattiga som socialismen hade sagts vara till för att hjälpa – i Ryssland, i Tyskland, i Kina, i Kambodja o.s.v. Överallt. Men likväl fortsätter sådana drömmande ”idealister” som Petra Hjortensjö att lovorda socialismen, och att kämpa för dess genomförande i ytterligare länder. Hur kan det komma sig? Vad kan göra socialisterna så blinda för socialismens blodiga och logiskt nödvändiga konsekvenser? Endast moralen har makten att till den grad förblinda folk.

Alternativet till socialismen, kapitalismen, bygger på egennyttans etik. Människor försöker ju göra vinster och försöker förkovra sig i det kapitalistiska samhället. Så kapitalismen bara måste vara ondskans system – tänker varje människa som har tubbats till att tro på altruismen. Och altruismen säger ju att en handling är moraliskt oklanderlig om bara den utförs för någon annan människas skull. Så socialismen kan bara inte göra något fel, enligt altruismen. Alla socialistiska handlingar utförs ju per definition för att gagna ”folket”, ”proletariatet”, ”nationen” o.s.v. Så enligt altruismen är socialismen definitionsmässigt det goda systemet. Och att några miljoner människor slaktas varje gång socialismen genomförs i praktiken – det är ju bara en yttring av det där att man måste knäcka några ägg för att göra den ideala omeletten!

Låt oss granska Petra Nordensjös politik litet närmare. Varför skulle det vara moraliskt önskvärt att ta från de rika och ge till de fattiga? Enligt en socialist därför att all egendom rätteligen tillhör kollektivet. Så varje gång en individ får något materiellt värde, som t.ex. pengar i sin plånbok, är det en ynnest hon tilldelas av kollektivet – vars ställföreträdare ju är staten. Så enligt Petras sätt att se på saken har ingen människa en rätt till sina egna pengar. Hon har bara en rätt att ansöka om att få ett bidrag från staten närhelst hon råkar behöver en slant. Enligt Petras verklighetsuppfattning ska de enskilda medborgarna vara som statare som lever på sin herres, d.v.s. statens, välvilja. I det socialistiska samhället erhåller inte en människa en rätt till pengar för att hon producerar något. Hon erhåller en rätt till pengar endast genom att råka behöva pengarna. Därför att så påbjuder den altruistiska moralen,- som socialismen bygger på.

Men – hur kan alla pengar rätteligen tillhöra kollektivet? Producerar kollektivet något? Har kollektivet någon egen existens överhuvudtaget? Kan du slå upp kollektivets nummer i telefonkatalogen och ringa upp henne? Nej, ”kollektivet” är bara en abstraktion. Allt som verkligen existerar är enskilda människor. Ett kollektiv är bara ett antal individer. Det är endast individer som producerar – enskilda svarvare, enskilda bagare, enskilda gruvarbetare, enskilda lastbilschaufförer, enskilda kapitalister o.s.v. Därför tillhör alla pengar rätteligen individer – de individer som var för sig producerade de materiella värdena som motsvarar pengarna i fråga. Staten/kollektivet har ingen rätt till någon enda kottes pengar alls (Hur då ska statens verksamhet finansieras? Se min artikel här på Newsmill ”Måste vi verkligen ha skatter?”.

Beskattning innebär att staten tar enskilda människors pengar med våld. Det är ju hotet att bli satt i fängelse om du vägrar att betala dina skatter som gör att du måste det som staten behagar kräva av dig - oavsett om du vill eller inte. Att ta människors pengar med våld brukar vardagligt kallas för ”rån” eller ”stöld” – eller hur? Så staten kränker de rika individerna när den tar deras pengar för det påstått ädla syftet att ge pengarna till de fattiga. Staten stjäler från de rika.

Och säg inte att ”omfördelningen” bara innebär att staten stjäler tillbaka det ”som de rika har stulit från oss”! De flesta rika har inte tjänat sina pengar genom brottsliga gärningar. Det är ytterst få miljonärer som har tjänat ihop sina förmögenheter genom att råna banker, förskingra företagskassor, smuggla narkotika o.s.v. Och få rika är arvtagare. De allra flesta rika – t.ex. Bill Gates, Warren Buffett, Steve Jobs för att ge ett fåtal välkända exempel - de har jobbat ihop sina förmögenheter genom att driva framgångsrika företag. Och de flesta rika som har ärvt sina förmögenheter – t.ex. Marcus Wallenberg, Christina Stenbeck o.s.v. har inte bara lutat sig tillbaka och latat sig. De har jobbat hårt för att ytterligare öka på sin ärvda förmögenhet genom att göra produktiva investeringar.

Så när staten tar från de rika tar de från en del av samhällets mest produktiva medborgare. Och det fåtal rika som är brottslingar – de bör vara polisens problem, inte Skatteverkets. Brottslingar ska ju inte blott och bart utsättas för omfördelning. De ska ställas inför rätta och dömas till fängelsestraff för sina brott!

Filosofen Ayn Rand förklarade vad omfördelning egentligen är för något. Omfördelning från de rika till de fattiga är en inversion av rättvisan – d.v.s. omfördelning innebär att rättvisan ställs på huvudet. Äkta rättvisa innebär ju att man belönar människor för deras goda handlingar och bestraffar dem för deras dåliga handlingar. Men omfördelning innebär att man bestraffar människor för att de producerar – genom att stjäla en del av produktionsresultatet från dem. Och att man belönar människor för att de inte producerar – genom att man ger dem pengar som de inte har arbetat för.

Så Petra Nordensjös artikel är en bekräftelse på den gamla sanningen att socialismen är parasiternas förlovade politiska system. Det är parasiterna som ”tjänar” på socialismen. På kort sikt. När socialismen gör slut på sina offer – de produktiva rika – då går de fattiga under också. Se bara på öststaternas sorgliga historia! Svenska folket begår ett massjälvmord om det lyssnar på den nonsens som sådana socialister som Petra Nordensjö häver ur sig. Petra Nordensjö är på så vis en svensk motsvarighet till den där pastorn som predikade galenskap till de lättlurade i den sydamerikanska djungeln på 1970-talet: Jim Jones.

Sunday, August 29, 2010

Är det politiskt möjligt att avskaffa välfärdsstaten?

Det ser inte ut som om den svenska välfärdsstaten kommer att bli avskaffad under de närmaste åren. Ingen svensk politiker verkar ha tillräckligt med civilkurage för att ens säga offentligt att välfärdsstaten bör avskaffas - och ännu mindre finns det någon politiker med ryggrad nog för att hålla i skaftet och verkligen genomföra ett försök att avskaffa välfärdsstaten.

Men vi kanske borde ställa den här frågan – även om det fanns politiker med ryggrad som vågade göra ett försök att avskaffa välfärdspolitiken – skulle det då finnas en chans för dem att lyckas? Är det i dagens Sverige överhuvudtaget ”politiskt möjligt” att avskaffa välfärdsstaten?

Jag betvivlar det. Till att börja med kommer nog de äldre svenskarna aldrig att gå med på att avskaffa välfärdspolitiken. De har nämligen gjort sig själva beroende av välfärdsprogrammen för sin överlevnad.

Ta pensionerna som exempel. De äldre har satsat hårt på ett pensionssystem som bygger på fördelningsprincipen. De är beroende för sin överlevnad på gamla dagar av att staten fortsätter att stjäla enskilda människors pengar genom beskattningen. Dessa skatter kallas med en förskönande omskrivning för ”arbetsgivaravgifter - men eftersom de tas ut av staten med tvång är de skatter, till allt utom namnet. Och de flesta i den äldre generationen har inte skaffat sig själva tillnärmelsevis med privata besparingar för att klara sin egen ålderdom. ”Varför ska vi skaffa oss besparingar?” resonerade de cyniskt när de var unga ”Staten kommer ju ändå att garantera vår trygghet när vi blir gamla! Det kommer alltid att finnas pengar att hämta från nästa generation.”

Så om de allmänna pensionerna chockavskaffades nu, som ett led i ett avskaffande av välfärdspolitiken, skulle de flesta gamla bokstavligen svälta ihjäl. Och ungefär samma sak gäller som allmän princip med de övriga av välfärdsstatens sociala program. De äldre generationerna har målat in sig i ett hörn. Avskaffades välfärdsstaten vore de oerhört illa ute. Det är den sorgliga situationen som de själva har satt sig själva - och resten av oss - i.

Så vi kan nog inte räkna med att det finns en snöbolls chans i helvetet att vinna de äldre generationernas stöd för ett avskaffande av välfärdspolitiken. Men hur är det med de unga då?

Man skulle kunna tro att deras föräldrars beteende skulle ha bäddat för att det skulle vara en enkel sak att vinna de ungas stöd för ett avskaffande av välfärdspolitiken. Det är ju de unga som är de stora förlorarna i välfärdsstaten. De äldre generationerna har ju i sina unga dagar beviljat sig själva kostsamma sociala förmåner, som de till stor del har finansierat med upplånade pengar. Statsskulden i dagens Sverige uppgår idag till mångmiljardbelopp. Det är inte de äldre generationerna som kommer att få betala denna skuld. De kommer att dö undan innan det hela brister. Det är i alla fall nog vad de cyniskt har räknat med!

Men när de som har skapat denna skuld dör – då kommer denna enorma skuld inte att skrivas av och försvinna. Den kommer att bestå – och barnen och barnbarnen till de som åtnjöt förmånerna som de lånade pengarna finansierade kommer att dras med bördan av att betala på skulden! År efter år efter år! Trots att ingen frågade dem om de ville ha det på det här viset. De får snällt betala - trots att de flesta av dessa unga ju inte ens var födda när huvuddelen av statsskulden byggdes upp för att finansiera välfärdspolitiken. De äldre festade – och deras barn och barnbarn får betala!

Snacka om exploatering! Ingen kan säga att de äldre generationerna inte har varit både giriga och cyniska när de passade på att utnyttja sina barn och barnbarn under de år då dessa fortfarande inte hade några röster.

Men – kommer dagens unga att inse hur deras föräldrar och farföräldrar har kränkt dem? Det ser inte ut att bli på det viset. Det synes som om ännu flera av de unga än av de äldre röstar på sådana ”radikala” vänsterpartier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och litet flera av de unga än av de äldre verkar vurma för Socialdemokraterna. De unga verkar vara ännu mera vänsterinriktade, och vara ännu mera övertygade kramare av välfärdsstaten, än sina föräldrar.

De unga har helt enkelt gått rakt in i fällan som deras föräldrageneration har gillrat för dem! De äldre generationerna utformade avsiktligt en skola som fördummade barnen. De unga har inte fostrats till att tänka kritiskt i välfärdsstatens skola. Det låg ju inte i välfärdsstatens intresse att fostra medborgare som skulle kunna tänkas drista sit till att ifrågasätta välfärdsstaten! En statlig eller kommunal skola styrs ju av den politska klassen - så den slår vakt om den politiska klassens upplevda intressen - den saken kan väl inte vara så svårt att förstå?

Och eftersom de unga inte har fått lära sig tillräckligt mycket om hur verkligheten är beskaffad i skolan går väldigt många av dem ut i vuxenlivet med ett dåligt självförtroende. De räknar inte med att de ska förmå att klara sig själva med sina egna krafter. De känner att de måste luta sig mot en paternalistisk välfärdsstat - en "storebror" - för att klara sig.

Så de flesta av dagens unga försöker inte rädda sig genom att avskaffa välfärdspolitiken innan det blir för sent. I stället klamrar de sig desperat fast vid välfärdspolitiken - som en drunknande man som klamrar sig fast vid en läckande och långsamt sjunkande gummiflotta i ett fåfängt försök att uppskjuta det bittra slutet.

De unga borde vara arga som f-n på sina föräldrar! Istället för att bara vara rädda för den där friheten och det tillhörande självansvaret. De borde inse att deras föräldrageneration har svikit dem å det grövsta. De äldre har helt enkelt konsumerat upp välfärden och lämnat ett konkursbo efter sig till sina barn och barnbarn!

Om dagens unga hade någon självaktning – med det har de ju inte – skulle de bestämma sig för att straffa sin föräldrageneration. De skulle t.ex. skära ner pensionerna till existensminimum omgående. Och de skulle säga till sina föräldrar – ”Ni svin till människor borde vara tacksamma för att vi unga i alla fall inte är så elaka att vi lämnar er att svälta ihjäl ute på gatan. Därför att egentligen är det vad ni förtjänar – eftersom ni har haft magen att förstöra framtiden för era egna barn!”

Det vore kanske rentav påkallat att utsätta gamlingarna för aga på ålderdomshemmen för att skipa rättvisa - hahaha! En liten risbastu åt morsan och farsan för att ge igen för gammal ost! Generations-rättvisa!

Men nej - ärligt talat - det vore nog att gå för långt.

Så det ser ut som om välfärdsstaten i Sverige kommer att bestå ända tills det kollapsar - den svenska välfärdsstaten kommer nog att sluta på ett liknande sätt som kommunismen slutade på i Sovjetunionen. Det är nog ännu inte "politiskt möjligt" att göra något åt välfärdspolitiken.

Vi som förstår vartåt det hela lutar får intensifiera våra ansträngningar att upplysa allmänheten - med bruk av intellektuell aktivism. För mera information – kolla den här sajten: www.aynrand.org .

Friday, August 27, 2010

Så räddar borgarna sossarnas välfärdsstat

Med tanke på allt det elände som har drabbat välfärdsstaten Sverige under de senaste decennierna – som t.ex. inflation, arbetslöshet, svällande statsskuld o.s.v. – kan det kanske förefalla fantastiskt att de allra flesta svenskar fortfarande inte ifrågasätter denne styggelse till politiskt system.

Men det finns minst två orsaker till välfärdspolitikens fortbestånd. Den viktigare orsaken är att kulturen sanktionerar de idéer som ger upphov till välfärdspolitiken – t.ex. altruismen, kollektivismen och egalitarianismen - samt att nästintill ingen står upp och utmanar de idéerna. Den mindre viktiga orsaken är: de borgerliga partierna. Den sorgliga sanningen är nämligen att borgerliga regeringar åtskilliga gånger har kratsat kastanjerna ur elden för sossarna. Jag ska i denna artikel redogöra för den senare och mindre viktigare orsaken till välfärdspolitikens fortbestånd.

Låt oss ta en titt på Sveriges moderna historia. Under Andra världskriget förde Sverige en samarbetspolitik med Nazityskland. Sverige levererade drygt hälften av all den järnmalm som Nazityskland behövde för att hålla sin krigsmaskin igång under kriget. Som en följd av dessa skamliga svartfotspolitik slapp Sverige att bli indragen i kriget. Därför slapp Sveriges fabriker, gruvor, järnvägar o.s.v. att bli sönderbombade. De enda övriga viktiga konkurrentländer som hade samma förmån var USA, Kanada och Schweiz. Resten av Västeuropas industrier låg i ruiner vid krigsslutet. Därför hade den svenska ekonomin en enorm konkurrensfördel när kriget tog slut. Så Socialdemokraterna kunde bygga ut välfärdspolitiken och ekonomin växte kraftigt ändå. Så svenska folket fick en kraftig ökning av sin välfärd samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Det var inte så konstigt att majoriteten av det svenska folket, okunnig om sambanden som den var, drog slutsatsen att det var välfärdspolitiken som hade ökat välfärden.

Detta presenterade de borgerliga politikerna med ett problem. Hur skulle de kunna vinna valen? Om de vore sanningsenliga och kritiserade välfärdspolitiken skulle de få nästan hela svenska folket emot sig. Inledningsvis. Det skulle bli ett sysifosarbete att övertyga folket om sanningen – att välfärdspolitiken i själva verket förstörde välfärden. De borgerliga politikerna ryggade inför denna uppgift. Den syntes vara för på tok för svår.

Så de borgerliga politikerna valde en annan taktik. De försökte göra det lätt för sig. De tänkte ”Syftet med politiken är väl att vinna valen? Och man vinner valen i en demokrati genom att förespråka den politik som majoriteten vill ha. Och majoriteten i dagens Sverige vill ha mera socialdemokratisk välfärdspolitik. Så vi måste vinna röster genom att förespråka den politik som väljarna vill ha – d.v.s. vi måste förespråka välfärdspolitiken. Vi måste konkurrera med Socialdemokraterna genom att förespråka precis samma populära politik som de förespråkar. Vi måste besegra Socialdemokraterna genom att härma dem. Vi måste försöka bli ännu bättre Socialdemokrater än Socialdemokraterna själva!”

Och det är precis vad borgarna har gjort ända sedan 1970-talet åtminstone. 1976 ”lönade sig” denna fega borgerliga politik. Det blev flera borgerliga regeringar i följd för första gången sedan Andra världskriget. Och vad gjorde dessa regeringar? De förde faktiskt en Socialdemokratisk politik! Politiska kommentatorer påpekade att de borgerliga regeringarna spenderade (andras) pengar ”som berusade sjömän”. Och det var välfärdspolitik, inklusive försök att rädda sysselsättningen, som de spenderade dessa pengar på.

De borgerliga regeringarna, ledda av Fälldin och Bohman, räddade därmed Socialdemokraternas välfärdspolitiks rykte. Därför att eländet som välfärdspolitiken medförde - som t.ex. stigande arbetslöshet, ökande inflation och svällande budgetunderskott - kunde nu av sossarna skyllas på ”de inkompetenta borgerliga regeringarna” - och därmed implikationsvis också på kapitalismen.

Gör ett tankeexperiment. Ponera att de borgerliga politikerna hade sågat välfärdspolitiken vid fotknölarna i valet 1976 - istället för att krama den.

Då hade Socialdemokraterna vunnit valet. Och då hade välfärdspolitiken varit rökt.

När den ekonomiska krisen som tidigare sosse-regeringars välfärdspolitik hade gjort oundviklig uppenbarade sig hade sossarna saknat möjligheten att skylla ifrån sig på borgarna och kapitalismen. Ty de satte själva vid makten och förvaltade själva välfärdspolitiken. Skulden för krisen hade därför hamnat där den hörde hemma – på välfärdspolitiken. Borgarna hade således förlorat valet på kort sikt - men hade vunnit politiken på lång sikt.

Men denna välgörande utveckling hindrades av de borgerliga politikernas framgång med att fuska till sig en valseger 1976 och sedan igen 1979.

Och sedan fortsatte bara eländet. Sossarna återfick makten 1982. Och eftersom alla ”visste” att sossarna aldrig skulle ”svika arbetarklassen” kunde den nya sosseregeringen, ledd av Olof Palme, vrida politiken åt höger - och därmed rädda ekonomin ett tag. Den allra första åtgärden som den nya Palme-regeringen vidtog 1982 var ju att devalvera kronan med  hela 16% och sedan använda sitt inflytande över fackföreningarna till att förhindra att dessa tog ut ”lönekompensation” för devalveringen. Så efter den socialdemokratiska valsegern sköt företagsvinsterna i höjden. Det blev ett hejdundrande hausse på börsen. Börsindex steg med nästan exakt 100% under de första tolv månaderna efter sossarnas valseger. Och som en följd av de kraftigt ökade företagsvinsterna i kombination med påspädningen av penningmängden började reallönerna och sysselsättningen att stiga igen. Men eftersom så gott som alla svenskar ”visste” att sosse-regeringar alltid står för vänsterpolitik, fick välfärdspolitiken ta åt sig berömmet för det goda som sossarnas högerpolitik hade åstadkommit!

Och det värsta var att de borgerliga politikerna ingenting alls lärde av detta fiasko. När borgarna återigen kom till makten, i valet 1991, upprepade de proceduren. Sverige befann sig i en djup konjunkturnedgång och finanskris - som Palme-regeringarnas ekonomiska politik (Palme-regeringen hade kombinerat den välgörande högervridningen av fördelningspolitiken med en skadegörande ökning av penningmängden) under 1980-talet hade bäddat för. Men den borgerliga regeringen, under Carl Bildts ledning, tacklade krisen med ett förstatligande av bankerna och dessutom med en våldsam statlig upplåning. M.a.o. Bildt-regeringen förde en socialistisk politik för att ”lösa” problemen som socialistisk välfärdspolitik hade skapat. Och eftersom Bildt ansågs av alla vara ”höger” kunde sossarna göra kapitalismen till syndabock för det svenska folkets lidande som den tidigare välfärdspolitiken i kombination med den då pågående krispolitiken orsakade. Så återigen hade en borgerlig regering räddat sossarnas och välfärdspolitikens rykte. Bedrövligt.

Och på 2000-talet har det varit tredje gången gillt! Fredrick Reinfeldt försöker på ett ännu mera skamlöst sätt än sina två föregångare, Bohman och Bildt, framstå som en välfärsstatens räddare. Reinfeldt förklarar så gott som rent ut att Moderaterna måste vara ännu bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva om de vill regera. Reinfeldt försöker inte ens dölja att orsaken till att han kramar välfärdspolitiken är att han vill vinna sossarnas röster.

Så där har ni det. Välfärdsstatens bästa vänner är faktiskt inte Socialdemokraterna. De vänner som välfärdsstaten verkligen inte skulle kunna överleva utan är de s.k. borgerliga partierna – i synnerhet det parti som allmänt uppfattas vara mest ”höger” - d.v.s. Moderaterna. Mona Sahlins största tillgång i det kommande valet [jag skrev denna artikel på hösten av år 2010] är faktiskt Fredrik Reinfeldt.

Sunday, August 22, 2010

Välfärdspolitiken förstör välfärden!

Jag blir förbluffad varje gång Socialdemokraterna slår sig för bröstet och skryter med hur deras välfärdspolitik har skapat en "fantastisk" välfärd. Det finns nämligen så oerhört mycket belägg för att välfärdspolitiken i själva verket förstör välfärden.

T.ex. kriminaliteten. I slutet på 1940-talet, d.v.s. vid den tid då den stora utbyggnaden av välfärdspolitiken i Sverige kom igång, rapporterades ungefär 150.000 brott till polisen varje år. I dag rapporteras ungefär 1.000.000 brott till polisen varje år. Utbyggnaden av välfärdspolitiken har således åtföljts av en kraftig ökning av brottsligheten!

T.ex. alkoholmissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det, enligt information från CAN (Centralförbundet för Upplysning om Alkohol och Narkotika), ca 125.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. I början av 1980-talet fanns det, enligt information som jag vid den tiden fick från CAN, ca. 500.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. Antalet alkoholmissbrukare i Sverige hade alltså fram tills början av 1980-talet inte minskat när välfärdspolitiken byggdes ut. Alkoholmissbruket ökade i stället kraftigt under den tiden! Omfattningen av alkoholmissbruket lär inte ha gått tillbaka nämnvärt sedan början av 1980-talet. I synnerhet ungdomarna super fortfarande som f-n.

T.ex. narkotikamissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det ungefär ett hundra tunga narkotikamissbrukare i hela Sverige, enligt CANs uppskattning. År 1979 uppskattade UNO, d.v.s. den statliga Utredningen om Narkotikamissbrukets Utveckling, att det fanns mellan 10.000 och 14.000 tunga narkotikamissbrukare i Sverige. Utbyggnaden av välfärdspolitiken åtföljdes således av ett mångfaldigande av antalet tunga narkotikamissbrukare i landet!

T.ex. faktumet, som landets tidningar under senare år upprepade gånger har rapporterat om, att rekordmånga tonåringar idag är i behov av professionell psykiatriskt vård. Du unga mår alltså inte bra i den välutbyggda välfärdsstaten! Du utvecklar så svåra psykologiska störningar att de måste söka vård!

T.ex. faktumet, som landets tidningar har rapporterat, att åtskilliga av de gamla som vistas på ålderdomshem idag är undernärda. De äldre mår heller inte bra i den idag välutbyggda välfärdsstaten!

Och välfärdsstatens behandling av de mest produktiva samhällsmedborgarna är alldeles bedrövlig. Landets rika och landets affärsmän utsätts för gliringar och verbala gatlopp när sossepolitiker håller offentliga tal. Och politikerna (de borgerliga är tyvärr inte bättre än sossarna) skäms inte för att gå från ord till handling och roffa åt staten en obscen del av de rikas och av affärsmännens med hårt arbete förvärvade pengar. Välfärdsstaten bygger på orättvisor och politiskt förtryck!

Men varför förstör välfärdspolitiken välfärden? Syftet med välfärdspolitiken var väl att öka den där heliga "välfärden? Hur kan det komma sig att konsekvenserna av välfärdspolitiken har blivit de motsatta till de som föregavs av dess företrädare för att motivera den?

Tja, till att börja med måste vi ha klart för oss att det egentliga syftet med välfärdspolitiken aldrig har varit att göra livet bättre för de svaga och fattiga. Syftet med välfärdspolitiken är i själva verket att göra livet sämre för de starka och rika. Syftet med välfärdspolitiken är att ”kapa topparna” – d.v.s. att förverkliga den där berömda "Jante-lagen".

Och det säger sig självt att när politiken inriktas på att förstöra för de mest produktiva och starka bland medborgarna - då kommer konsekvensen att bli att välfärden skadas. Varje förföljelse av de produktiva - vartenda en - inverkar ju menligt på produktionen. Och sämre produktion medför sämre välfärd. Obönhörligen.

Dessutom uppmuntrar välfärdspolitiken direkt till en uppkomst av sociala missförhållanden. Välfärdsprogrammen, t.ex. socialförsäkringarna och pensionssystemet, går ju ut på att människor inte ska behöva ta ansvar för sig själva. Och när man uppmuntrar människor till att inte ta ansvar för sig själva - då gör många av dem det inte heller! Många svenskar har blivit vana vid att inte tänka på morgondagen. De inbillar sig att de kan lita på att ”samhället”, d.v.s. staten, alltid ska vara där och ta hand om morgondagen åt dem. Så allt flera svenskar lånköper så mycket att de sätter sig i skuldfällor, super utan att tänka på den efterföljande baksmällan, knarkar utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna därav på hälsan o.s.v. Välfärdspolitiken uppmuntrar till tankelöshet, ansvarslöshet och kortsiktighet.

Men hur kan det komma sig att så många svenskar fortfarande har förtroende för den här eländiga välfärdspolitiken – om välfärden nu har minskat så mycket som fakta talar för här i Sverige under de senaste decennierna? Tja, en orsak är att välfärdspolitikens rykte till en del har räddats av de kvarvarande inslagen av kapitalismen i vårt samhälle. Samtidigt som staten har byggt ut de sociala programmen, har vi haft kvar åtskilliga stora privata företag – som t.ex. ABB, LM Ericsson, Scania, Volvo, SKF etc. Trots alla hinder som välfärdspolitiken har lagt i deras väg har dessa stora företag lyckats med att ändå generera fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige. Så reallönerna har stigit – om än inte lika mycket som de hade gjort välfärdspolitiken förutan.

Och eftersom reallönerna har stigit, och de flesta svenskar trots allt fortfarande har jobb, inbillar sig många svenskar att välfärden har ökat också. De ”ser” inte ökningen av den sociala misären som välfärdspolitikens utbyggnad har fört med sig. Missbrukarna, de psykiskt sjuka o.s.v. ”de har ju alltid funnits” resonerar den cyniska Medelsvensson. Och Medelsvensson brukar ju inte leta reda på och läsa den där informativa statistiken från exempelvis CAN och Rikspolisstyrelsen - så han blir inte varse om att den sociala misären faktiskt har ökat. Trots att hon innerst inne anar det!

Men den viktigaste orsaken av dem alla till att majoriteten av svenskarna fortfarande tror på den destruktiva välfärdspolitiken, trots den omfattande förstörelsen, är filosofisk. Svenskarna är ”förprogrammerade” till att tro på välfärdspolitiken, och rentav på socialismen, av den morallära som är allmänt vedertagen i hela världen. Den moralläran heter altruismen. Enligt altruismen är det en dygd och en plikt att vara osjälvisk. En självisk människa är definitionsmässigt en skurk enligt altruismen. ”En självisk människa? Hon är väl som Ebenezer Scrooge - eller rentav som Adolf Hitler?” resonerar de flesta svenskar som tror på den altruistiska moralläran.

Och det samhällssystem som utgör alternativet till välfärdsstaten, kapitalismen, är ju ett system som bejakar just själviskheten. Kapitalister eftersträvar ju högsta möjliga vinst. Och även mindre företagare och lönearbetare försöker förkovra sig själva i ett kapitalistiskt samhälle.

Och om själviskhet är liktydigt med ondska - och om kapitalismen är själviskhetens system – då följer det med obönhörlig logik att kapitalismen till sin natur är ond.

Välfärdspolitiken däremot kan därför inte göra fel - enligt altruismens logik. En handling är med nödvändighet moraliskt föredömlig om den begås för att gagna andra människor - enligt altruismen. Så välfärdspolitiken kan begå vilken ondska som helst – och svenskarna kommer att fortsätta att tro på dess förträfflighet – t.o.m. på dess moraliska förträfflighet.

När staten stjäler de rikas pengar – ses det inte som den parasitism och det röveri som det i själva verket är fråga om. Nej, det ses i stället som en välgärning i syfte att skaffa fram välfärd åt de fattiga!

Och när staten hindrar de duktigaste barnen i skolan från att lära sig i sin egen takt – med följd av att åtskilliga av dem blir till missbrukare eller utvecklar psykiska sjukdomar eller blir till självmordskandidater i sina tonår – det ses inte som en psykisk tortyr av oskyldiga barn. Nej, det ses i stället som ett vällovligt försök att åstadkomma jämlikhet!

Och när staten förstör framtiden för de unga genom att bygga upp en jättelik statsskuld för att finansiera de sociala välfärdsprogrammen – det ses inte som en utplundring av framtida generationer (som ju inte har några röster). Nej, det ses som en investering i folkets välfärd.

På samma sätt som det tog uppemot 70 åt för socialismen att föra Sovjetunionen till randen av kollaps kommer det också att ta många år för välfärdspolitiken i Sverige att föra vårt land till kollaps. De flesta svenskar är för djupt indoktrinerade med vilseledande filosofi, för trögtänkta och för intellektuellt lata för att se kopplingen mellan välfärdspolitiken och försämringarna av välfärden som de redan drabbas av. De rentav inbillar sig på allvar att välfärden ”aldrig har varit större” än den är idag.

Detta är bedrövligt! Svenskarna marscherar taktfast mot stupet som en flock får som går i sömnen. Om de inte vaknar så förtjänar de faktiskt den annalkande katastrofen - säger jag! Rätt åt fanskapet till svenska folk om de vägrar att vakna! Det är vad jag säger.