Välfärdspolitiken förstör välfärden!

Jag blir förbluffad varje gång Socialdemokraterna slår sig för bröstet och skryter med hur deras välfärdspolitik har skapat en "fantastisk" välfärd. Det finns nämligen så oerhört mycket belägg för att välfärdspolitiken i själva verket förstör välfärden.

T.ex. kriminaliteten. I slutet på 1940-talet, d.v.s. vid den tid då den stora utbyggnaden av välfärdspolitiken i Sverige kom igång, rapporterades ungefär 150.000 brott till polisen varje år. I dag rapporteras ungefär 1.000.000 brott till polisen varje år. Utbyggnaden av välfärdspolitiken har således åtföljts av en kraftig ökning av brottsligheten!

T.ex. alkoholmissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det, enligt information från CAN (Centralförbundet för Upplysning om Alkohol och Narkotika), ca 125.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. I början av 1980-talet fanns det, enligt information som jag vid den tiden fick från CAN, ca. 500.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. Antalet alkoholmissbrukare i Sverige hade alltså fram tills början av 1980-talet inte minskat när välfärdspolitiken byggdes ut. Alkoholmissbruket ökade i stället kraftigt under den tiden! Omfattningen av alkoholmissbruket lär inte ha gått tillbaka nämnvärt sedan början av 1980-talet. I synnerhet ungdomarna super fortfarande som f-n.

T.ex. narkotikamissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det ungefär ett hundra tunga narkotikamissbrukare i hela Sverige, enligt CANs uppskattning. År 1979 uppskattade UNO, d.v.s. den statliga Utredningen om Narkotikamissbrukets Utveckling, att det fanns mellan 10.000 och 14.000 tunga narkotikamissbrukare i Sverige. Utbyggnaden av välfärdspolitiken åtföljdes således av ett mångfaldigande av antalet tunga narkotikamissbrukare i landet!

T.ex. faktumet, som landets tidningar under senare år upprepade gånger har rapporterat om, att rekordmånga tonåringar idag är i behov av professionell psykiatriskt vård. De unga mår alltså inte bra i den välutbyggda välfärdsstaten! De utvecklar såpass svåra psykologiska störningar att de måste söka psykvård!

T.ex. faktumet, som landets tidningar har rapporterat, att åtskilliga av de gamla som vistas på ålderdomshem idag är undernärda. De äldre mår heller inte bra i den idag välutbyggda välfärdsstaten!

Och välfärdsstatens behandling av de mest produktiva samhällsmedborgarna är alldeles bedrövlig. Landets rika och landets affärsmän utsätts för gliringar och verbala gatlopp när sossepolitiker håller offentliga tal. Och politikerna (de borgerliga är tyvärr inte bättre än sossarna) skäms inte för att gå från ord till handling och roffa åt staten en obscent stor del av de rikas och affärsmännens med hårt arbete förvärvade pengar. Välfärdsstaten bygger på orättvisor och politiskt förtryck!

Men varför förstör välfärdspolitiken välfärden? Syftet med välfärdspolitiken var väl att öka den där heliga "välfärden? Hur kan det komma sig att konsekvenserna av välfärdspolitiken har blivit de motsatta till de som föregavs av dess företrädare för att motivera den?

Tja, till att börja med måste vi ha klart för oss att det egentliga syftet med välfärdspolitiken aldrig har varit att göra livet bättre för de svaga och fattiga. Syftet med välfärdspolitiken har i själva verket hela tiden varit att göra livet sämre för de starka och rika. Syftet med välfärdspolitiken är helt enkelt att ”kapa topparna” – d.v.s. att förverkliga den där berömda "Jante-lagen".

Och det säger sig självt att när politiken inriktas på att förstöra för de mest produktiva och starka bland medborgarna - då kommer konsekvensen att bli att välfärden skadas. Varje förföljelse av de produktiva - vartenda en - inverkar ju menligt på produktionen. Och sämre produktion medför sämre välfärd. Obönhörligen.

Dessutom uppmuntrar välfärdspolitiken direkt till en uppkomst av sociala missförhållanden. Välfärdsprogrammen, t.ex. socialförsäkringarna och pensionssystemet, går ju ut på att människor inte ska behöva ta ansvar för sig själva. Och när man uppmuntrar människor till att inte ta ansvar för sig själva - ja, då gör många av dem det inte heller! Många svenskar har blivit vana vid att inte tänka på morgondagen. De inbillar sig att de kan lita på att ”samhället”, d.v.s. staten, alltid ska vara där och ta hand om morgondagen åt dem. Så allt flera svenskar lånköper så mycket att de sätter sig i skuldfällor, super utan att tänka på den efterföljande baksmällan, knarkar utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna därav på hälsan o.s.v. Välfärdspolitiken uppmuntrar till tankelöshet, ansvarslöshet och kortsiktighet.

Men hur kan det komma sig att så många svenskar fortfarande har förtroende för den här eländiga välfärdspolitiken – om välfärden nu har minskat så mycket som fakta talar för här i Sverige under de senaste decennierna? Tja, en orsak är att välfärdspolitikens rykte till en del har räddats av de kvarvarande inslagen av kapitalismen i vårt samhälle. Samtidigt som staten har byggt ut de sociala programmen, har vi haft kvar åtskilliga stora privata företag – som t.ex. ABB, LM Ericsson, Scania, Volvo, SKF etc. Trots alla hinder som välfärdspolitiken har lagt i deras väg har dessa stora företag lyckats med att ändå generera fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige. Så reallönerna har stigit – om än inte lika mycket som de hade gjort välfärdspolitiken förutan.

Och eftersom reallönerna har stigit, och de flesta svenskar trots allt fortfarande har jobb, inbillar sig många svenskar att välfärden har ökat också. De ”ser” inte ökningen av den sociala misären som välfärdspolitikens utbyggnad har fört med sig. Missbrukarna, de psykiskt sjuka o.s.v. ”de har ju alltid funnits” resonerar den cyniska Medelsvensson. Och Medelsvensson brukar ju inte leta reda på och läsa den där informativa statistiken från exempelvis CAN och Rikspolisstyrelsen - så han blir inte varse om att den sociala misären faktiskt har ökat. Trots att han innerst inne anar det!

Men den viktigaste orsaken av dem alla till att majoriteten av svenskarna fortfarande tror på den destruktiva välfärdspolitiken, trots den omfattande förstörelsen, är filosofisk. Svenskarna är ”förprogrammerade” till att tro på välfärdspolitiken, och rentav på socialismen, av den morallära som är allmänt vedertagen i hela världen. Den moralläran heter altruismen. Enligt altruismen är det en dygd och en plikt att vara osjälvisk. En självisk människa är definitionsmässigt en skurk enligt altruismen. ”En självisk människa? Hon är väl som Ebenezer Scrooge - eller rentav som Adolf Hitler? Nej, då vill jag inte ta i själviskheten med tång.” resonerar de flesta svenskar som tror på den altruistiska moralläran.

Och det samhällssystem som utgör det radikala alternativet till välfärdsstaten, kapitalismen, är ju ett system som bejakar just själviskheten. Kapitalister eftersträvar ju högsta möjliga vinst. Och även mindre företagare och lönearbetare försöker förkovra sig själva i ett kapitalistiskt samhälle.

Och om själviskhet är liktydigt med ondska - och om kapitalismen är själviskhetens system – då följer det med obönhörlig logik att kapitalismen till sin natur är ond.

Välfärdspolitiken däremot kan därför inte göra fel - enligt altruismens logik. En handling är med nödvändighet moraliskt föredömlig om den begås för att gagna andra människor - enligt altruismen. Så välfärdspolitiken kan begå vilken ondska som helst – och svenskarna kommer att fortsätta att tro på dess förträfflighet – t.o.m. på dess moraliska förträfflighet. Ty allt som någon gör för någon annans skull är moraliskt oantastligt!

När staten stjäler de rikas pengar – ses det inte som den parasitism och det röveri som det i själva verket är fråga om. Nej, det ses i stället som en välgärning i syfte att skaffa fram välfärd åt de fattiga!

Och när staten hindrar de duktigaste barnen i skolan från att lära sig i sin egen takt – med följd av att åtskilliga av dem blir till missbrukare eller utvecklar psykiska sjukdomar eller blir till självmordskandidater i sina tonår – det ses inte som en psykisk tortyr av oskyldiga barn. Nej, det ses i stället som ett vällovligt försök att åstadkomma jämlikhet!

Och när staten förstör framtiden för de unga genom att bygga upp en jättelik statsskuld för att finansiera de sociala välfärdsprogrammen – det ses inte som en utplundring av framtida generationer (som ju inte har några röster). Nej, det ses som en investering i folkets välfärd.

På samma sätt som det tog uppemot 70 åt för socialismen att föra Sovjetunionen till randen av kollaps kommer det också att ta många år för välfärdspolitiken i Sverige att föra vårt land till kollaps. De flesta svenskar är för djupt indoktrinerade med vilseledande filosofi, och de är för trögtänkta och de är för intellektuellt lata för att se kopplingen mellan välfärdspolitiken och försämringarna av välfärden som de faktiskt redan har drabbats av. De rentav inbillar sig på allvar att välfärden ”aldrig har varit större” än den är idag.

Detta är bedrövligt! Svenskarna marscherar taktfast mot stupet som en flock får som går i sömnen. Om de inte vaknar så förtjänar de faktiskt den annalkande katastrofen - säger jag! Rätt åt fanskapet till svenska folk om de vägrar att vakna! Låt dem bara fortsätta att gå i sömnen ut över klippbranten. Det blir rätt åt dem när de trillar ner!