Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Wednesday, July 7, 2010

Vad är det grundläggande politiska valet?

Människor har sedan civilisationens gryning ställt sig frågan ”Vad är det goda politiska styrelseskicket?” Svaren har i hög grad varierat. Många människor har svarat ”Det goda styrelseskicket är det där `rätt´ man eller män styr.” Men vad är det för svar? Vad är måttet på ”rätt” man eller män? ”Rätt” man eller män måste rimligen betyda ”den man eller män som fattar `rätt´ beslut”.

Men vad är det som utgör ”rätt” beslut? Är styrelseskicket gott när staten fattar beslut som gör att medborgarna dyrkar Gud på ”rätt” sätt? Eller när staten fattar beslut som maximerar den ekonomiska tillväxten? Eller när staten fattar beslut som maximerar ”nationens storhet”? Eller när staten fattar beslut som skapar ett rasrent folkstam? Eller när staten fattar beslut som utvidgar nationens gränser så mycket som möjligt – d.v.s. skapar det största möjliga imperiet? Eller när staten fattar beslut som utrotar fattigdomen hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som utrotar ”synden” hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som säkrar medborgarnas fri- och rättigheter? Det finns nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ”rätt” beslut. Därför finns det nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ett ”gott” samhälle när man ställer frågan på fel sätt, som ovan.

Men jag vågar påstå att i grund och botten finns det bara ett alternativ – det goda och det onda styrelseskicket. Det finns många sorters samhällen som är ”dåliga”. Men det finns i grund och botten egentligen endast en sorts samhälle som är riktigt ”bra”. Det är det samhälle där staten utför sin rättmätiga funktion.

På alla frågor om ”gott och ont” - inom politiken, inom etiken, inom konsten, inom näringsläran o.s.v. - finns som svarsalternativ endast dessa två:

”Det som gagnar det mänskliga livet.” och ”Det som skadar det mänskliga livet.”.

Det finns liv och det finns död. Det finns näring och det finns gift. Det finns rättvisa och det finns orättvisa. Det finns frihet och det finns ofrihet.

Vad är då det grundläggande, fundamentala alternativet inom politiken? Är det alternativet ”demokrati” eller ”diktatur”? Många svenskar skulle nog svara ”ja” på den frågan. Men tänk efter. Är inte detta svar bara en variant av ett svar på den där skenfrågan jag ställde i början av denna artikel – d.v.s. ”Vad är `rätt´ man eller män att styra?” En diktatur innebär att en ensam individ fattar besluten. En demokrati innebär att en majoritet fattar besluten. Men ”diktatur” eller ”demokrati” utgör inget svar på frågan ”Vilka beslut är de `rätta´ besluten?” D.v.s. att säga att samhället ska vara en demokrati eller att samhället ska vara en diktatur – det svaret säger nada om vilken funktion staten ska fylla. D.v.s. det säger inte ett skvatt om politikens innehåll.

Både diktatur och demokrati delar faktiskt på samma grundpremiss - nämligen ”att staten får göra vadhelst som är härskarens vilja”. I en diktatur – som t.ex. Nazityskland eller Sovjetunionen – gör staten vadhelst som härskaren (t.ex. Hitler eller Stalin) känner för att den ska göra. Och i en demokrati gör staten vadhelst som den härskare som är den sittande majoriteten känner för att den ska göra. Demokrati betyder ju ”folkstyre”. I en äkta demokrati gör staten majoritetens vilja – vad det än är som är majoritetens vilja. Varje inskränkning av majoritetens rätt att besluta som den vill är en inskränkning av demokratin. Så i en äkta demokrati är majoriteten fri att göra vadhelst den känner för. Så du ser - både demokrati och diktatur bygger på nävrätten. I en diktatur är det den som har de flesta vapen bakom sig som är starkast. I en demokrati är det den som har de flesta röster bakom sig som är starkast. Men i båda fallen är det ytterst den starkes rätt - nävrätten - som avgör.

En anhängare av demokratin skulle nu kanske invända ”Men en majoritet kommer aldrig att vara `elak´ - som Hitler eller Stalin. Så en demokrati är väsentligt annorlunda än en diktatur.” Men det är bara nys. Det finns ingen naturlag som säger att en majoritet alltid kommer att vara ”snäll” - och ännu mindre att den alltid kommer att vara klok och rationell. Tänk på att majoriteten i det antika Aten beslutade i god demokratisk ordning att Sokrates skulle avrättas – inte för att han hade begått något brott - utan bara därför att han hade gjort sig impopulär. Och kom ihåg att tyskarna röstade fram rasisten Hitler till makten i fria val. Och kom ihåg att palestinierna på Gaza-remsan valde fram de mordiska terroristerna Hamas till makten, när Israel gjorde misstaget att vara generös mot dem och ordnade demokratiska val åt dem.

Valet mellan diktatur och demokrati bygger på ett val mellan två filosofiska premisser – intrinsikalismen respektive subjektivismen. Diktatur innebär att en ensam diktator godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att han bara ”vet” vad som är rätt. Diktatorn Khomeini bara ”visste” vad Gud påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Hitler bara ”visste” vad det Tyska Folket påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Stalin bara ”visste” vad Arbetarklassen påbjöd som ”rätt”. Diktatur är alltså ett uttryck för intrinsikalismen – att en diktator på något vis har en särskild insikt i vad som är ”rätt” i sig. Och att folket bara har att finna sig i detta med våld påtvingade ”rätta”. De regerade har i en diktatur inget val alls.

Demokrati innebär att en majoritet godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att majoriteten av folket alltid ska få göra vadhelst den vill. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt och att denna skatt ska vara 50% - då ska den vara 50%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på 90% - då ska den vara 90%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på något annat antal procent – det kvittar vilket – då ska det vara en inkomstskatt på just det antalet procent. Om majoriteten vill att vi ska ha vindkraft, men inte kärnkraft – då ska vi ha vindkraft och inte kärnkraft. Om majoriteten vill att vi ska ha bönestunder i skolan, då ska vi ha bönestunder i skolan. Om majoriteten vill att Centerns dagstidningar men inte Folkpartiets dagstidningar ska ha subventioner – då ska just Centerns dagstidningar, men inte Folkpartiets, ha subventioner. Om majoriteten vill att det ska vara tio barn per vuxen på daghemmen, då ska det vara tio barn. Om majoriteten vill ha mindre barngrupper – eller större – då ska just den viljan råda. Och alla dessa godtyckliga demokratiska beslut genomförs ytterst med våld. Den demokratiska statens beslut backas ju upp med lagen, d.v.s. polisen och domstolarna och fängelserna.

Som du bör kunna se innebär både den intrinsikalistiska diktaturen och den subjektivistiska demokratin att det råder godtycke. Staten gör vadhelst härskaren (diktatorn eller den rådande majoriteten) råkar vilja att den ska göra. Det som fattas i både diktaturer och demokratier är objektivitet. Objektivitet innebär att verklighetens fakta avgör vilka beslut som ska fattas. Enligt teorin bakom en objektivt styrelseskick har staten en viss funktion att fylla. En funktion som beror på det mänskliga livets villkor.

Människan är en entitet med en viss natur. Människans grundläggande natur är att hon är en levande varelse vars grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft. För att människor ska kunna överleva måste de vara i stånd att använda sina respektive förnuft. Det innebär att när människor lever i ett samhälle, då måste varje enskild människa lämna sina medmänniskor i fred – så länge de lämnar henne i fred. De måste var och en tänka, och sedan producera det de behöver för att överleva och byta resultatet av sin produktion med varandra genom frivillig handel. Förnuftet är en egenskap som tillhör enskilda människor. Och bara genom att använda fysiskt våld kan en människa hindra en annan från att använda sitt förnuft. Därför är frihet från våld det grundläggande sociala villkoret för att människor ska kunna tänka – och därmed för att de ska kunna överleva – när de lever i ett samhälle.

Så människorna måste ha en inrättning som skyddar dem mot sina medmänniskors eventuella angreppsvåld. Den inrättningen är staten. Staten är till för att skydda sina medborgare mot brottslingar och utländska angripare – som eventuellt skulle vilja våldföra sig på dem. Den goda staten är därför den som skyddar medborgarna mot våld – genom att upprätthålla ett försvar och ett rättsväsende.

Och vad är en "stat" förresten?

Staten är:

Den organisation i ett samhälle som har ett monopol på det legala användandet av våld.

I ett civiliserat samhälle är det endast staten som kan gripa människor, sätta dem i fängelse och i värsta fall avrätta dem. Ingen privatperson i ett någorlunda civiliserat samhälle får använda våld på egen hand. T.o.m. i en diktatur som Nazityskland eller Sovjetunionen är en snubbe som går omkring och stjäler eller slår ihjäl folk efter eget huvud en brottsling - och han jagas av staten.

Om staten är våldsapparaten i varje samhälle – vilken sorts stat är då en moralisk stat? Jo - det är en stat som endast använder sitt våld på ett moraliskt godtagbart sätt. Och det enda moraliskt godtagbara sättet att använda våld är att tillgripa våldet endast i försvarssyfte. D.v.s. den moraliska staten får aldrig initiera bruket av våld mot någon. Och den moraliska staten får aldrig starta ett krig mot ett fredligt grannland. Den moraliska staten får aldrig sätta en medborgare i fängelse om inte hon begår ett brott först – oavsett hur mycket politikerna eller deras väljare ogillar den medborgarens åsikter, ekonomiska rikedom, hudfärg o.s.v. Den moraliska staten får aldrig förbjuda fredligt uttryckande av åsikter, fredligt utövande av en religion, fredlig invandring eller utvandring o.s.v. Den moraliska staten måste kort sagt ägna sig åt att skydda individens oförytterliga rättigheter - och åt inget alls annat. Att skydda individens rättigheter är statens grundläggande funktion. Inget annat. Punkt slut.

Den goda staten är således den minimala staten. D.v.s. den nattväktarstat som skyddar samtliga medborgares rätt att gå fria från våld – och som inte gör ett dyft annat.

Det senare är viktigt. Staten får inte försöka ”öka välfärden” t.ex. Därför att staten är våldsmakten. Staten kan inte öka någon medborgares ekonomiska standard utan att med våld sänka någon annan medborgares ekonomiska standard. Staten kan ju inte betala ut något enda litet bidrag till en medborgare om den inte först med våld tar en eller flera andra människors pengar ifrån dem. (detta brukar kallas ”beskattning” - men är egentligen bara legaliserat stöld) Staten kan inte ge något barn utbildning utan att först med våld ta någon/några medborgares pengar ifrån dem för att finansiera skolorna. Staten kan inte bygga några vägar utan att först med våld ta någons pengar ifrån henne för att betala vägbyggandet. O.s.v.

Så den goda staten åtnjuter ingen ”valfrihet”. D.v.s. det är inte fråga om ”vad som helst går an, bara det har beslutats enligt reglerna”. I en god stat fastslår en rationell författning vilka funktioner staten ska utföra. Att staten ska upprätthålla ett försvar, ett polisväsende och ett domstolsväsende. Och visst bör det även finnas ett parliament och fria val. Men valen ska endast handla om vilka individer som ska förvalta staten. Syftet med valen ska vara att säkra begränsningen av statens makt – genom att förebygga att korrupta politiker får komma till makten och förvalta staten. Men majoriteten bör alltid förhindras av författningen att kränka någon minoritets rättigheter. En majoritet har inte större rätt än en minoritet att kränka någons rättigheter. Individens rättigheter är oförytterliga, som det heter.

Så det grundläggande alternativet inom politiken är inte ”demokrati eller diktatur”. Alternativet är i stället ”begränsad statsmakt eller étatismen”. Étatismen är ett annat namn för ”obegränsad statsmakt”. Étatismen är ett begrepp som täcker både demokrati och diktatur - d.v.s. både obegränsad majoritetsstyre och obegränsad enväldesstyre.

Så det grundläggande alternativet inom politiken kan formuleras som:

Kapitalismen (det system där staten endast sysslar med att skydda individens oförytterliga rättigheter) - eller - tyranni (godtycke utövad antingen av en diktator eller av en majoritet av folket).

Eller, med andra ord:

Frihet eller ofrihet.

Så enkelt är det.

Tuesday, July 6, 2010

Bra utbildning är inte nyckeln till full sysselsättning

Sven-Erik Österberg skriver här på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/05/arbetslinjen-kr-ver-en-utbildningslinje [Jag skrev ursprungligen denna essä åt debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010] att nyckeln till full sysselsättning är en bra utbildning.

Jag håller inte med.

Nyckeln till full sysselsättning är en marknadsanpassning av lönerna. Om vi fick en god utbildning, men lönerna samtidigt inte marknadsanpassades, då skulle vi få en obalans på arbetsmarknaden. Så en god utbildning skulle inte vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. En marknadsanpassning av lönerna däremot skulle vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. Vi kan se detta genom att göra ett par tankeexperiment.

Anta att det rådde en måttlig arbetslöshet i utgångsläget. Anta att AMS då genomförde ett utbildningsprogram som höjde de arbetssökandes produktivitet med 20%. Men anta att fackföreningarna samtidigt trissade upp lönekraven med 30%. Skulle vi då få full sysselsättning?

Givetvis inte. Om de arbetssökandes produktivitet ökade med 20%, men deras löneanspråk samtidigt ökade med hela 30%, då skulle arbetslösheten öka - inte minska. Så en bra utbildning i sig skulle räcka inte för att åstadkomma full sysselsättning.

Räcker då en marknadsanpassning av lönerna allena för att åstadkomma full sysselsättning? Anta att vi hade två arbetsmarknader. På en arbetsmarknad var utbildningen dålig och på den andra var utbildningen bra. Anta att produktiviteten på den första arbetsmarknaden var 20% sämre än den var på den andra arbetsmarknaden – men anta också att löneanspråken på den första arbetsmarknaden samtidigt var hela 30% lägre. Skulle arbetslösheten bli lägre på den andra arbetsmarknaden - bara för att utbildningen där var bättre? Nej, arbetslösheten skulle bli högre på den arbetsmarknaden - eftersom ökade löneanspråk mer än väl åt upp fördelen av den bättre utbildningen.

Så du ser. Det går alltid att åstadkomma full sysselsättning - oavsett hur dålig utbildningen i ett samhälle än är. Allt som krävs är att löneanspråken är tillräckligt måttliga för att det skall löna sig att anställa de dåligt utbildade arbetarna. Och oavsett hur bra en utbildning AMS än erbjuder kan det alltid bli en omfattande arbetslöshet ändå - om bara fackföreningarna, med statens hjälp, trissar upp lönerna tillräckligt mycket.

Nu är det förstås så at Sven-Erik Österberg har en baktanke när han förespråkar utbildningssatsningar som skall skötas av ”samhället”, d.v.s. av staten. Han hoppas att om bara staten höjde arbetarnas produktivitet genom ett rejält utbildningsprogram i AMS´ regi, då skulle fackföreningarna kunna fortsätta att kräva godtyckligt höga löner. Sven-Erik Östergren är ju socialdemokrat. Så han vill ge ett handtag till fackföreningarna.

Men sossarnas väljare gör ett rejält misstag om de går på Östergrens bluff. Visst skulle det vara möjligt att kräva högre löner om utbildningssatsningar i AMS´ regi höjde de arbetssökandes produktivitet. Men dessa AMS-satsningar skulle komma att kosta pengar också. Rejält med pengar - eftersom det är meningen att staten ska sköta utbildningen. Och vem skulle betala skattekostnaderna för denna utbildning? Huvudsakligen de ”vanliga” medborgarna - inklusive de arbetssökande!

Så Östergren föreslår svenskarna en ”affär”. I utbyte mot ett visst antal miljarder kronor (antagligen är det miljardbelopp det handlar om eftersom det är fråga om utbildning i AMS´ regi) skulle svenskarna få utbildning som höjde deras värde på arbetsmarknaden med ett visst antal miljarder (?) kronor. Hur sannolikt är det att denna affär skulle ”löna sig” för svenskarna?

Det är väldigt osannolikt.

Eftersom det skulle vara staten, via AMS, som betalade och skötte detta program så skulle programmet med all sannolikhet bli väldigt ineffektivt. Det sannolika är att de många miljarderna som spenderades på AMS-utbildningen bara skulle höja lönerna med ett mycket mindre antal miljarder kronor än vad det hela kostade skattebetalarna. Svenska folket, inklusive lönearbetarna, skulle med all sannolikhet förlora rejält på detta program. Närhelst det är staten som sköter utbildningsväsendet är det ju fråga om socialism i utbildningsväsendet. Och socialismen brukar alltid fungera illa. Se bara på Sovjetunionen och de övriga socialiststaterna.

Vad skulle då det radikala alternativet till Östergrens socialistiska utbildningsprogram vara? En kapitalistisk arbetsmarknad och ett kapitalistiskt utbildningsväsende! Avreglera både arbetsmarknaden och utbildningsväsendet.

Låt varje enskild vuxen medborgare själv ta ansvaret för sin egen försörjning.

Och låt alla privata företag som vill erbjuda dessa medborgare utbildning. Vi skulle få en väldans fart på utbildandet i landet. Fri företagsamhet och självansvar skulle ju ge en dynamisk utveckling. Och utbildningen skulle bli effektiv. De enskilda arbetssökande skulle ju inte välja att genomgå kurser som de inte hade goda skäl att tro skulle löna sig för dem. Det egna betalningsansvaret skulle borga för att de blev försiktiga med hur de spenderade sina pengar på utbildning. Det skulle inte bli någon miljardrullning - som det brukar bli när staten betalar.

Och det skulle bli rättvist också! Om en arbetssökande ville erhålla en utbildning för att erhålla en högre lön, skulle hon själv få betala för det. Hon skulle inte få belasta andra (läs skattebetalarna).

Men hur skulle de ekonomiskt ”svaga” bland de arbetssökande kunna betala för sin egen utbildning - om de redan vore arbetslösa?

Tja, om bara de gick med på tillräckligt måttliga löner skulle deras presumtiva arbetsköpare antagligen betala. De företag som behövde välutbildad arbetskraft skulle ju ha ett intresse av att folk fick den nödvändiga utbildningen. De skulle med all sannolikhet erbjuda de arbetssökande s.k. ”trainee-program”, d.v.s. ”lärlingsprogram” på svenska. Om IBM behövde programmerare skulle de, av egennyttiga skäl, betala för att utbilda programmerarna de behövde - om det inte fanns några redan utbildade programmerare att tillgå. Om Volvo behövde bilmontörer skulle de betala för att utbilda montörerna de behövde - om det inte fanns några redan utbildade montörer att tillgå. Om MacDonalds behövde hamburgervändare, skulle de betala för att utbilda hamburgervändarna de behövde - om det inte fanns några redan utbildade hamburgervändare att tillgå. Så du ser – vi behöver ingalunda socialism i utbildningsväsendet för att erhålla utbildning.

Det skulle vara mycket enklare att lösa dagens sysselsättningsproblem genom att minska på socialismen i samhället i stället för att tillkrångla arbetsmarknaden ytterligare med ännu mera statliga program och ännu mera facklig lönepolitik.