Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Wednesday, September 22, 2010

Bedriv inte eftergiftspolitik mot de religiösa!

Det [Tydligen har en del inledande text "tappats bort". Och jag kan inte hitta det någonstans. Jag minns heller inte säkert vad det var för nyhet som föranledde skrivandet av denna essä under sommaren/hösten av år 2010. Jag gissar att någon kidnappad västlänning vid namn Terry Jones halshöggs på en video av islamistiska terrorister.] förvånar mig inte. De islamistiska fundamentalisterna bedriver en fräck utpressningspolitik mot väst. De hotar att mörda ännu flera västlänningar om någon enda västlänning, som Terry Jones, vägrar att rätta sig efter islamisternas befallningar. ”Visa Islam respekt! Annars slår vi muslimer ihjäl er!” Det är islamisternas budskap till oss västlänningar.

Och – kunde man inte ha väntat sig det? – nu vädrar de religiösa i väst morgonluft. Islamisternas utpressning och terror ger en öppning för västländernas egna religiösa mörkermän – de kristna som tar sin religion riktigt på allvar – att förespråka något som i åtminstone ett par århundraden har varit tabu – d.v.s. lagar mot blasfemi. Tuve Skånberg, som är riksdagskandidat för Kristemokraterna, har magen att utnyttja det uppkomna läget – då västlänningar bävar av skräck för våldsdyrkande islamister – som en förevändning för att förespråka att yttrandefriheten i väst avskaffas. Ty att inskränka rätten att kritisera, och t.o.m. förolämpa, religionen det allra minsta utgör ett avskaffande av principen att vi får säga precis vad vi vill, så länge vi inte begår bedrägeri, eller förtalar människor (det finns sträng taget inget ”förtal” i lagens mening av en världssyn, som kristendomen).

Tuve Skånberg hoppas på att vår rädsla för de våldsdyrkande islamisterna ska tubba oss till att acceptera lagar mot att tala illa om religion i största allmänhet. Men det är en ren inbillning att tro att vi kan lösa problemen som vi har med den islamistiska terrorn genom att tiga. Att sluta upp med att säga saker som islamisterna ogillar skulle bara vara ett sätt att försöka blidka islamisterna. Vi skulle i så fall hoppas på att islamisterna skulle bli ”snälla” mot oss bara för att vi gav efter för deras hotelser, och försökte vara dem till lags.

Men att försöka blidka ondska uppmuntrar bara ondskan, så att den växer till sig och blir ännu dödligare. Detta såg vi på 1930-talet i Europa. Många europeiska politiker, som t.ex. Neville Chamberlain, satsade på att försöka blidka Hitler när denna diktator började skramla med vapnen. Och vi vet hur det gick. Hitlers aptit på erövringar bara växte när han såg att det övriga Europa var för feg för att försöka sätta stopp för hans aggressioner. Resultatet av det hela blev Förintelsen och det blodigaste kriget i hela mänsklighetens historia.

Hur ska vi då döma Tuve Skånberg moraliskt? Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss tillbaka till början av 1940-talet. Det pågick då ett blodigt krig ute i Europa. Vi svenskar var rädda för att bli indragna i kriget. Därför ville många av svenskarna att vi inte skulle stötta oss med Hitler. Och så kom den där bråkmakaren Vilhelm Moberg och lät publicera en roman, Rid i natt, som inget annat var än en förtäckt kritik av nazismen! Fy vad hemskt! Anta att Tuve Skånberg hade levat då. Han hade väl förespråkat att romanen Rid i natt skulle ha censurerats? För att vi skulle blidka Hitler och undvika våldet?

Nå, vad är den moraliska skillnaden mellan de där mordiska islamistiska fundamentalisterna, som spränger bomber på fullsatta restauranger och folkfyllda utomhusmarknader i syfte att mörda så många oskyldiga civila som möjligt - och de där mordiska nazisterna som gasade ihjäl judarna och zigenarna? Och vad är det för skillnad mellan att förespråka att vi ska förbjuda kritik av religioner i det föregivna syftet att blidka islamisterna - och att censurera den modiga Vilhelm Moberg i syfte att blidka nazisterna?

Som du kan förstå tycker jag att Tuve Skånberg är en fähund och en mörkerman. Men – hur ska vi handskas med den islamistiska terrorismen? Vi kan väl inte bara låta det hela fortsätta som hittills?

Nej – det kan vi inte. Vi måste sluta upp med att försöka blidka islamisterna. Vi måste föra krig mot de som ytterst står bakom den islamistiska terrorismen – nämligen regimerna i Iran och Saudiarabien. Terrorism kan inte fortleva utan att ha en trygg bas. Det är regimerna i Iran och Saudiarabien som tillhandahåller baserna åt terrorgängen i Mellanöstern. Iran och Saudiarabien är teokratier. Regimerna där stödjer reaktionära muslimska imamer och muftier. Och de indoktrinerar det uppväxande släktet i sina länder – Iran och Saudiarabien – med rabiata muslimska dogmer. Unga muslimer lär sig t.ex. i Iran och Saudiarabien att judar är ”avkomma till apor och svin”. Och det heter att det är varje rättrogen muslims heliga plikt att slå ihjäl alla dem som vägrar att låta sig omvändas till den ”rätta tron” - d.v.s. till Islam. Regimerna i Iran och Saudiarabien odlar nya generationer av mordiska terrorister för att ersätta alla de där självmordsbombarna som spränger ihjäl sig.

För att sätta stopp för den islamistiska terrorismen måste vi därför sätta stopp för dessa två regimer – regimerna i Iran och Saudiarabien. Vi svenskar borde därför ge f-n i att försöka blidka islamisterna. Vi borde i stället uppmana USA - det enda landet som har de erforderliga resurserna för att göra jobbet – till att äntligen få a-let i vagnen och gå i krig mot Iran och Saudiarabien! Det vore en enkel sak för USA att slå ut regimerna i Iran och Saudiarabien. Det skulle antagligen räcka med att bara bomba dessa två struntdespotier med USAs effektiva hangarfartygsbaserade stridsflyg. Och om inte det räckte så har ju USA kärnvapen också!

Skulle ett krig mot Iran och Saudiarabien göra alla de där hundratals miljoner muslimerna i Mellanöstern till våra svurna fiender - som skulle påbörja ett korståg av terrorism mot västländerna? Skulle den muslimska världen blossa upp - så att det blev ett eldhav av terrordåd mot västlänningarna? Nej – historien visar att så inte skulle vara fallet. Japanerna var fanatiska fiender till USA under Andra världskriget. Japanska soldater var så fanatiska att de utförde rena självmordsaktioner mot de amerikanska trupperna (minns kamikaze piloterna). Men USA krossade Japan med järnhand. Och som en följd av USAs beslutsamhet och inte minst moraliska självsäkerhet blev det inte någon våg av självmordsterrordåd mot de amerikanska ockupationstrupperna i Japan efter krigsslutet. Japanerna blev så grundligt slagna i kriget att de tappade suget på att fortsätta att kämpa när kriget var över. Det lär inte ha varit en enda amerikansk soldat som mördades av japanska terrorister under den amerikanska ockupationen.

Så det gäller att göra samma sak mot Iran och Saudiarabien som USA gjorde mot Japan under Andra världskriget – d.v.s. att bedriva kriget mot dem med en fullständig moralisk självrättfärdighet och utan att visa iranierna och saudiaraberna någon som helst återhållsamhet eller nåd.

Vi ska inte göra som Tuve Skånberg vill. Vi ska inte göra eftergifter för att blidka islamisterna. Vi ska kämpa istället!

Därför att vi har moralen och verkligheten på vår sida.

Monday, September 20, 2010

Varför inte en S&M regering?

(Denna essä skrevs och publicerades strax efter Riksdagsvalet år 2010.)

Nej, jag avser inte att skämta om ett införande av kroppsbestraffning i Riksdagen (fast handen på hjärtat, jag skulle inte ha något emot att se somliga politiker få sina fiskar varma!). Jag menar bara att den bästa utvägen ur det bekymmersamma läget som har uppkommit efter valet vore att Socialdemokraterna och Moderaterna bildade regering tillsammans.

Det bekymmersamma läget består av att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna har kommit in i Riksdagen, samt att de civilisationsfientliga Miljöpartisterna har fått rekordmånga Riksdagsmandat. Dessa två hot mot vårt anständiga samhälle – Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – skulle effektivt neutraliseras om sossarna och knökarna bildade regering tillsammans. Socialdemokraterna och Moderaterna skulle ju tillsammans förfoga över ungefär 60% av samtliga röster i Riksdagen. Så med en sådan samlingsregering skulle Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna hamna ute i den politiska kylan – där de hör hemma.

Varför har jag så stora problem med SD och Miljöpartiet? Därför att Sverigedemokraterna vill strypa invandringen. Och Miljöpartisterna vill strypa industrin. Sverigedemokraterna är bakåtsträvande fiender till invandrarna och flyktingarna. Miljöpartisterna är bakåtsträvande fiender till industrisamhället. Xenofober och trädkramare. Det är i en kort beskrivning av Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna.

Finns det då några förhinder mot att Socialdemokraterna och Moderaterna gick ihop i regeringsställning tillsammans? Inte vad jag kan se. Bortsett förstås från småaktigt prestigetänkande. Sossarnas och knökarnas politik går ju ihop som hand i handske. Moderaternas politik är ju en trogen kopia av Socialdemokraternas dito. "Vård, skola, omsorg, socialförsäkringar" o.s.v. ad nauseam. Kärnan i Moderaternas politik är densamma som den i Socialdemokraternas politik.

Inte har Moderaterna avskaffat en enda av sossarnas kära sociala välfärdsprogram under hela den tid som de har suttit vid makten! Sjukvården är fortfarande huvudsakligen offentlig och skattefinansierad. Skolorna är fortfarande huvudsakligen kommunala och skattefinansierade. Pensionerna är fortfarande skattefinansierade och i praktiken grundade på fördelningsprincipen. Fackföreningarnas makt är orubbad. O.s.v. Så vad har vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna att förlora på att regera tillsammans? De lär inte ha några svårigheter att komma överens om huvuddragen i politiken. Det blir samma gamla trötta välfärdspolitik för hela slanten. Status quo! Så Sveriges färd mot helvetet i tredje klass kommer bara att fortsätta. Men inte lika snabbt som med Sverigedemokraternas eller Miljöpartiets politik.

Så Mona och Fredrik – lägg prestigen åt sidan, skaka hand och ställ de bakåtsträvande Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna ute i den politiska kylan!

Sunday, September 19, 2010

Sahlin och Löfven står inte på oss arbetares sida!

Mona Sahlin, partiledaren för Socialdemokraterna och Stefan Löfven, förbundsordföranden för Metall, har skrivit en artikel här på Newsmill nyligen [Jag skrev denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill på hösten av år 2010, då Mona Sahlin fortfarande var partiledare för sossarna och Löfven fortfarande var ordförande för Metall.] där de skryter oblygt med att ”Det är vi som står på arbetarnas sida” (http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/15/det-r-vi-som-st-r-p-arbetarnas-sida ). Tillåt mig att skratta och inte hålla med. Trots att jag är metallarbetare till yrket, var medlem av Metallindustriarbetarförbundet för några år sedan och avskyr de till namnet "borgerliga" partierna vi har i dagens Sverige.

Sahlin och Löfven argumenterar för sin ståndpunkt genom att påpeka att de svenska arbetarna är pressade. ”Hård konkurrens och slimmade organisationer ökar stress och belastning på de anställda som är kvar.” Ja, det är sant att det ligger till på det viset. Men varför ligger det till så?

Det beror givetvis på att det är så många arbetare som konkurrerar om så få jobb. När det är ont om jobb blir arbetarna utan praktisk möjlighet att ställa krav på arbetsköparna. De hamnar i en svår ”förhandlingssits”.

Och varför är det så förbannat ont om jobb? Det beror givetvis främst på de svenska fackföreningarnas lönepolitik - kombinerad med sossarnas välfärdspolitik!

Fackföreningarna har länge haft som policy att sätta så mycket tryck som möjligt på arbetsköparna. Fackföreningarna skulle, enligt förra Metallordföranden Leif Blombergs målande språkbruk, ”klämma den sista biten kaviar ur tuben” i löneförhandlingarna. Men det säger sig självt att ju mera press facken sätter på arbetsköparna i lönebildningen desto mera blir vinstmarginalerna pressade - och desto mera desperata rationaliseringar och nedskärningar nödsakas arbetsköparna då att genomföra. Det blir flera arbetslösa och färre jobb. Och de arbetare som har turen att bli kvar på arbetsplatserna får klara av mera. Det blir ett hårdare tryck på arbetarna.

Och allt detta är faktiskt arbetarnas egna fackföreningars fel. Självklart finns det ett samband mellan hur hårt fackföreningarna går ut i löneförhandlingarna och hur hårt företagen går fram när det gäller att ”slimma” sina organisationer.

Varför har industriföretagen ”slimmat” sina organisationer så mycket att det hotar deras förmåga att leverera fullgoda varor i tid? Varför är organisationerna så ”slimmade” att de numera är så icke-stryktåliga att de rämnar vid minsta påfrestning? Det ligger egentligen inte i företagens intresse att ha alltför bräckliga, överdrivet slimmade organisationer. Men de är illa tvungna till det! När fackföreningarna trissar upp lönerna över marknadsnivån, då tvingas företagen till dumsnåla ”besparingar”. De tvingas skära bort inte bara fettet utan också en del av musklerna i sina produktionsapparater. Det handlar om att överleva på kort sikt. "Det långa siktet får man ta itu med senare" tänker de arma företagsledarna.

Och det var egentligen vad fackföreningarna eftersträvade hela tiden. Kommer ingen ihåg hur fackföreningsledarna förr i tiden skröt med att de medvetet trissade upp lönerna så mycket de bara kunde - allt i syfte att tvinga fram rationaliseringar som annars, enligt det åh--kloka fackföreningsfolket inte skulle ha kommit till stånd? Fackgubbarna inbillade sig på den gamla tiden att industriföretagen inte skulle rationalisera tillräckligt mycket - alltså de inte skulle ”slimma” sina produktionsapparater tillräckligt mycket - om inte fackföreningarna satte lönekniven på strupen på dem för att tvinga dem till det.

Nå, nu har fackföreningarna fått som de faktiskt själv ville. Industriföretagen har ”slimmat” sina organisationer maximalt. Så nu saknar hundratusentals svenska arbetare jobb. Och de som fortfarande har jobb - de är överbelastade och stressade därför att deras arbetsplatser är underbemannade.

Och den där Stefan Lövgren har magen att skylla detta elände på någon annan (antagligen skyller han det hela som vanligt på borgarna och arbetsköparna - fast han säger inte rent ut just vem han skyller på i sin artikel)! Det är ohederligt så det förslår. Först skapar fackföreningarna själva problem som drabbar arbetarna hårt. Sedan drar fackföreningarna nytta av samma problem för att gå ut och försöka vinna arbetarnas stöd. Ungefär som en brandkår som först anlägger bränder och sedan skaffar sig tacksamma klienter genom att åka omkring och släcka dessa bränder!

Och Mona Sahlin är inte sämre. Hon vill inte låtsas om att SAP har varit med om att skapa detta elände. Sossarna har ju i flera decennier köpt röster genom att erbjuda väljarna sociala förmåner på grannarnas bekostnad. ”Välfärden” skulle ju vara skattefinansierad, hette det. Och sossarna har utformat skattesystemet på ett sådant sätt att det bestraffar produktivitet. Ju mera produktiv en individ är, och ju mera pengar hon därmed tjänar, desto mera skatt tvingas hon betala. Tja - om man straffar människor när de är produktiva - då blir produktionen lidande förstås. Så produktionsapparaten blir bräckligare. Och arbetarna blir mera pressade. Deras arbetsköpare har ju ofta inte haft råd att investera tillräckligt mycket i sådana saker som arbetsmiljö och tillräckligt stora arbetsstyrkor.

Men om fackföreningarna och sossarna inte står på arbetarnas sida – vems sida står de då på? Vad är deras drivkrafter? Vad är deras mål? Svaret är att arbetsrörelseidkarna står på sin egen sida. Deras främsta drivkraft är maktbegär. Deras mål är att göra de svenska arbetarna beroende av dem själva -  d.v.s. av just arbetarrörelseidkarna. Ungefär som om arbetarrörelseidkarna vore en ny sorts brukspatroner!

Den svenska politiken är ett spel. Ledarna för arbetarrörelsen försöker ivrigt inbilla arbetarna att de, arbetarna, är hjälplösa vårdkollin som inte klarar av att sköta sina egna liv.

Nej, heter det: En ”vanlig arbetare” kan självfallet inte skaffa sig sjukvård med egna krafter – sjukvården måste arbetaren få från ”samhället”. Och den "vanliga arbetaren kan inte skaffa sina egna barn utbildning med egna krafter – skolorna måste vara kommunala och skattefinansierade. Och den vanliga arbetaren" kan inte trygga sin egen ålderdom – han måste låta sig själv bli beroende av staten för sin trygghet på ålderdomen - med bruk av ett ”allmänt pensionssystem”.

Och majoriteten av Sveriges arbetare är sådana jubelidioter att de går på det! Som ett flock får låter de politikerna göra dem, arbetarna, beroende av staten. Och när jobbarna har blivit beroende av staten - då har arbetarrörelseidkarna dessa arbetare i sitt våld. När arbetarna villigt låter sig bli beroende av staten för hela sin trygghet – då får politikerna och fackföreningsledarna som rattar staten en oerhörd makt över just arbetarna! Ungefär som i öststaterna – fast i Sverige går det till på ett skenbart mera civiliserat sätt.

Det sägs att pengar är allt som de sämsta medlemmarna av mänskligheten bryr sig om. Pengar sägs vara det värde som förstör de sämsta människornas sinnen och gör dem till djur. Men det finns något mycket mera begärligt för de sämsta sorternas människor än pengar. Nämligen makt. Makt är drogen framförallt! Svin till människor har raserat hela civilisationer för maktens skull. Blodiga världskrig har utlösts för maktens skull. Auschwitz, Gulag och Laogai skapades för maktens skull.

Sahlin och Löfven och deras kompisar – de är sugna på pengar. Javisst. Toblerone på skattebetalarnas bekostnad och fnask på hotellrummen vid fackliga konferenser och allt det där! Men de är ännu mycket mera sugna på makt. Makten – det är arbetarrörelseidkarnas drivkraft nummer ett. Om inte arbetarna vaknar, börjar göra sig mödan att tänka och börjar göra motstånd – då kommer de att gå rakt in i Sahlins och Löfvens lömska fälla. De jobbare som inte röstar på de ännu eländigare Sverigedemokraterna d.v.s.  J-kla dumskallar till svenska jobbare som Sverige har!

Saturday, September 18, 2010

Varför jag kommer att rösta blankt i morgon

I det förra valet röstade jag på sossarna. Men jag kommer inte att göra det i morgon [Jag skrev ursprungligen denna essä strax före Riksdagsvalet i september av år 2010]. Den sorts valkampanj som sossarna nyligen har fört, tydligen på uppdrag av LO, gör att jag skulle få ett dåligt samvete om jag hjälpte sossarna till att återfå den politiska makten.

Varför röstade jag på sossarna i det förra valet? Och varför kommer jag inte att göra samma sak i morgon? Det ska jag försöka förklara.

Jag röstade på sossarna i det förra valet uteslutande av rent taktiska skäl. Jag ville bara hindra borgarna från att komma till makten. Jag avskydde och avskyr faktiskt sossarnas politik. Men jag avskydde och avskyr de borgerliga partierna ännu mera än vad jag avskydde och avskyr sossarna. Därför höll jag i näsan och röstade på (s) i det förra valet.

Fördelen med att få en sosse-regering är, som jag ser det, att sossarna får det mycket svårare att skylla eländet som deras välfärdspolitik skapar på kapitalismen närhelst de själva sitter vid makten.

När en borgerlig regering däremot sitter vid makten - då blir det i stort sett samma välfärdspolitik som det skulle ha blivit ändå med en (s)-regering. Men med skillnaden att nu, med borgarna vid makten, får sossarna en öppning för att göra kapitalismen till syndabock för välfärdspolitikens skadeverkningar. Alla ”vet” ju att en borgerlig regering står för ”kapitalismen”! D.v.s. folk tror sig veta. Så närhelst Sverige har en borgerlig regering som för sossarnas politik, får kapitalismen skulden för den politiken. Djupt orättvist!

Men trots att jag vill förebygga att sossarna ska kunna göra kapitalismen till syndabock för det elände som deras sketna uppfinning, välfärdspolitiken, orsakar - kan jag bara inte förmå mig själv till att rösta på sossarna i morgon. Därför att sossarnas valkampanj har varit så oerhört vedervärdig. Det har varit ”negative campaigning” för hela slanten. Detta begrepp, negative campaigning, är ett amerikanskt uttryck för en valkampanj som nästan uteslutande består av smutskastning av motståndaren. I den gångna valkampanjen har vi sett sossarna och LO sätta upp mängder av affischer där det står sådana saker som ”Megadumt” och ”Megafel” framför uppochnervända foton på borgerliga politiker. Detta tilltag är ett sätt att dra politiken i smutsen. Sosarnas valkampanj är inte värdigt en anständig parlamentarisk demokrati!

Så om jag röstade på sossarna i morgon, och de vann valet, skulle jag bidra till att sossarna och LO sannolikt drog slutsatsen att det lönade sig att devalvera politiken. Sossarna och LO skulle sannolikt dra slutsatsen att det lönade sig, maktmässigt, att bete sig som busar. De sämsta personerna bland arbetarrörelseidkarna skulle få vatten på sin kvarn. Med en valseger bakom sig skulle de våga bete sig som aggressiva busar i ännu större utsträckning än förut. Vår frihet skulle i så fall bli ännu mera hotad än den redan är.

Jag vill inte att sossarna och facket ska morska upp sig, och våga bli mera militanta. Jag vill i stället att sossarna och facket ska bli mindre självsäkra, och mera timida. En rejäl valförlust i år skulle bidra till att leda utvecklingen fram till det målet. Om sossarna led ett rejält valnederlag i morgon skulle sossarna och, ännu viktigare, LO sannolikt dra slutsatsen att det är en förluststrategi att bete sig aggressivt. De skulle dra slutsatsen att ett aggressivt beteende stöter bort väljarna. De skulle antagligen dra slutsatsen att de måste göra flera eftergifter mot frihetens och individualismens sak för att överhuvudtaget ha en chans att erhålla inflytande på utvecklingen.

Fega sossar är goda sossar!

Jag tror att arbetarrörelseidkarna är renodlade maktmänniskor. Jag tror att de är renons på idealism. Så om de kände att de måste välja mellan ideologin och makten – då skulle de nog välja att kasta ideologin överbord. Så en rejäl valförlust för sossarna i morgon skulle kunna få den välgörande effekten att vi blev av med den ideologiska kampviljan hos det största socialistiska partiet i landet. Bara Vänsterpartiet, och möjligen Miljöpartiet, skulle stå kvar på barrikaderna. Friheten skulle inte längre vara så akut hotad. Vi frihetsvänner skulle därmed få mera tid på oss att sprida de rätta liberala filosofiska idéerna – så att kulturen blev mera frihetsvänlig.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Jag tänker därför inte rösta på sossarna i morgon. Men borgarna är också så urusla att jag inte kan förmå mig att rösta på dem heller. Därför kommer jag att rösta blankt i morgon. Jag resonerar så att ett blankröstande skulle kunna räcka för att förhindra en socialdemokratisk valseger. Och om tillräckligt många svenskar gör som jag - d.v.s röstar blankt - skulle det kunna bli en signal till hela politikerklassen om att svenska folket är hjärtligt trött på samtliga de cyniska och taktiserande politiska partierna. Vi kanske skulle få en välbehövlig upprensning i träsket.

Fast jag är mäktigt missnöjd med den svenska politiken tänker jag inte vara lat och söla – genom att bara stanna hemma och ruva i soffan i morgon. Jag kommer att göra mig besväret att gå till vallokalen. Och där kommer jag att i handling visa mitt missnöje med de befintliga politiska partierna genom att rösta blankt!

Blankröstning som proteströstning och målmedveten taktik m.a.o.

Saturday, September 11, 2010

Rättvisa - det viktigaste målet i sjukvårdspolitiken

Det finns två stora mål som är de viktigaste för våra politiker att sträva efter i sjukvårdspolitiken just nu. Det ena målet är moraliskt till sin natur. Det andra målet är praktiskt.

Det moraliska målet som våra politiker måste eftersträva i sjukvårdspolitiken är att åstadkomma rättvisa i vården i stället för jämlikhet.

Det praktiska målet som de måste eftersträva efter är att åstadkomma att alla svenskar ska ha tillgång till den sjukvård som de behöver.

Eftersom det moraliska också är det praktiska, kommer vi automatiskt att uppnå det senare målet så snart vi uppnår det första. När vi har fått till stånd rättvisa inom sjukvården - då kommer också alla svenskar att kunna skaffa sig den sjukvård som de behöver.

Så - jag ska först försöka förklara hur vi kan uppnå rättvisa inom sjukvården. Sedan, i slutet av denna artikel, ska jag försöka förklara varför ett införande av rättvisa inom sjukvården automatiskt kommer att medföra att alla svenskar får en möjlighet att skaffa sig den sjukvård som de behöver.

Vad skulle då utgöra rättvisa inom sjukvården?

Den skulle bestå av att varje individ fick den sjukvård som hon själv betalade för. Varken mera eller mindre. Idag har vi grova orättvisor inom sjukvården i stället för rättvisa. Sjukvården är nämligen skattefinansierad. Detta medför ett allomfattande parasitism. Varje svensk får sjukvård på sin grannes bekostnad. Varje svensk lever på andra - närhelst hon blir sjuk och får offentlig sjukvård.

Fråga dig själv: Varför i hela världen skulle någon svensk ha en rätt att få sin sjukvård finansierad med sin grannes pengar?

För att sjukvård är ett ”grundläggande behov”? Tja, jag har ett grundläggande behov av bl.a. mat, en bostad, transporter och sex. Har jag då någon rätt att gå in hos grannen när jag blir hungrig och bara nalla maten som jag behöver ur grannens kylskåp? Har jag någon rätt att ockupera grannens lägenhet eller villa, bara för att jag behöver en bostad? Har jag någon rätt att ”låna” grannens bil när jag behöver ta mig till jobbet? Har jag någon rätt att våldta en vacker kvinna som jag möter på gatan bara för att jag behöver sex?

Nej - det där att jag behöver något, oavsett vad det än vara må, betyder ingalunda att jag har någon rätt att skaffa mig det på andras bekostnad.

Nu invänder nog socialisterna därute att ”Men skatterna som finansierar sjukvården är inte stöld. Skatterna är ju beslutade i ”god demokratisk ordning”! Men vilken betydelse har det – att den tvångsmässiga finansieringen är ”demokratisk”? Stöld blir inte mera moralisk för att den utförs på ”demokratisk” väg än slaveri blir moraliskt anständig om den genomdrivs på ”god demokratisk väg”. Anta att polisen kom och hämtade dig, förde dig till närmaste sjukhus och förklarade för dig att samhället hade beslutat i god demokratisk ordning att du måste börja jobba med att sköta patienterna där – därför att den offentliga sjukvården behövde din arbetskraft? Skulle du tycka att det slaveriet vore moraliskt anständig - bara för att det hade genomdrivits i ”god demokratisk ordning”? Självfallet inte. Tvång är alltid fel – hur ”demokratiskt” tvånget än vara må. Majoritetsförtryck är precis lika avskyvärt som enväldesdiktatur.

Rättvisa inom sjukvården skulle bestå av att man själv fick betala för den vård man ville ha. Precis som rättvisa inom bilhandeln betyder att man får betala för den bil man vill ha. Om du vill skaffa dig en bil, då måste du betala för den själv, ur din egen ficka. Detta medför förstås att de som har mycket pengar kan köpa sig finare bilar än de som inte har mycket pengar. Så om en människa är duktig - så att hon producerar mera än grannen och därför tjänar mera pengar än grannen – då får hon en rättvis belöning för det. Hon får en möjlighet att köpa sig en finare bil än grannen. Det är helt i sin ordning.

Och det borde vara likadant med sjukvården. Den som producerade mera än grannen, borde kunna köpa sig bättre sjukvård än grannen. Därför att vad skulle det vara för vits med att anstränga sig och producera mera än andra – om man inte fick en belöning för det, genom att kunna konsumera mera än andra också som konsekvens?

Vi måste förkasta den där socialistiska irrläran att rättvisa består av ekonomisk jämlikhet. Det är en grov orättvisa när en mindre produktiv individ tjänar lika mycket pengar, och därför får en lika stor välfärd, som en individ som producerar mera.

Den rättvisa principen är inte – ”Till var och en efter sitt behov.” Den rättvisa principen är i stället – ”Till var och en efter sin produktion.”

Eftersom olika individer är olika produktiva borde olika individer erhålla olika mycket pengar, och olika mycken välfärd. De individer som är mera produktiva förtjänar att få köpa sig mera dyrbar, och därför kanske bättre, sjukvård än resten av oss.

Så den mest angelägna reformen inom sjukvården idag är att privatisera både produktionen och finansieringen av sjukvården. Landstingens sjukhus borde ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och skattefinansieringen av sjukvården borde successivt fasas ut och ersättas med ett system där varje medborgare betalade för sin egen sjukvård med egna besparingar och privata sjukvårdsförsäkringar. Det måste göras slut på det här sjuka systemet som vi har idag – där varje svensk börjar leva på sin granne så snart hon blir sjuk.

Nu till det praktiska:

Denna rättvisereform som jag förespråkar skulle medföra att svenskarna fick en bättre tillgång till högkvalitativ sjukvård. Dagens sjukvård är ju socialistisk. Så den präglas av långa köer, medelmåttig kvalitet, frekventa felbehandlingar, skyhöga kostnader, administrativt godtycke o.s.v. Vi vet ju alla hur socialismen misslyckades i öststaterna. Och varför skulle socialismen lyckas bättre i den svenska sjukvården än den gjorde i det sovjetiska jordbruket eller i den östtyska bilindustrin? Den svenska sjukvården präglas av köer till vård – på samma sätt som Sovjetunionen präglades av köer för att köpa bröd. Och den svenska sjukvården förmår bara producera undermålig vård – på samma sätt som den östtyska bilindustrin bara förmådde producera undermåliga Trabanter. Men om vi ersatte socialismen i den svenska sjukvården med en kapitalistisk ordning istället skulle vi få ett uppsving i vården – precis såsom det blev ett ekonomiskt uppsving i Östeuropa, Kina, Indien o.s.v. när inslagen av socialismen minskades i de samhällena på 1990-talet.

Det säger sig självt att läkarna och den övriga vårdpersonalen skulle klara av att producera mera och bättre vård om de befriades. D.v.s. om de slapp jobba i ett byråkratiserat ,socialistiskt sjukvårdssystem. Läkarna behöver utrymme för sin kreativitet lika mycket som it-specialister. Läkarna behöver alltså like mycket frihet som it-specialisterna. Och det betyder att läkarnas arbetsgivare, sjukhusen, måste vara lika privata som it-bolagen. Om sjukvården privatiserades fullständigt (d.v.s. om finansieringen, och inte bara produktionen av vården privatiserades) – då skulle sjukvården komma att präglas av samma snabba tekniska utveckling, med sjunkande kostnader och stigande kvalitet, som it-industrin. Frihet ger utveckling.

Men ”vårdpengen” som de borgerliga politikerna ibland drister sig till att mumla om - utgör inte en lösning på problemen i sjukvården.

Detta kan vi se om vi utför ett tankeexperiment.

Anta att borgarna gick ut och sade det följande:

”Alla medborgare behöver mat för att överleva. Och det betyder att de har en rätt till mat. Så alla medborgare ska få sitt ätande betald av staten – därmed får alla medborgare en garanti att de alltid ska ha tillräckligt att äta. Staten ska dock inte begränsa medborgarnas valfrihet när de äter. Medborgarna ska få äta precis vad de vill. Men de ska få en `matpeng´ – så att de slipper betala för sitt ätande ur egen ficka.”

Vad tror du resultatet skulle bli av denna hypotetiska reform? Ja, när medborgarna slapp betala för sitt ätande ur den egna plånboken skulle det bli en jädrans fart på ätandet i landet! Medborgarna skulle gå på de finaste krogarna stup i ett. De skulle vräka i sig oxfilé, ostron, kaviar, hummer o.s.v. De skulle festa loss vartenda j-a helg.

Varför skulle de inte göra det – om någon annan betalade?

Snart skulle statsfinanserna råka i gungning. Statens skatteintäkter, trots att de var enorma, skulle inte räcka till de skenande matutgifterna. Politikerna skulle vara tvungna att införa ”besparingar”. Så de skulle gå ut och säga till medborgarna ”Det är kris i matsektorn. Vi måste prioritera basmaten. Vi måste sluta upp med att skattefinansiera finmaten. Fr.o.m. nu kommer vårdpengen endast att täcka den verkligen nödvändiga maten.” Så medborgarna skulle få sin frihet beskärd – tvärtemot vad borgarna lovade när de ursprungligen införde ”matpengen”. Medborgarna skulle bara få äta den billigaste maten. De skulle bara få nöja sig med den billigaste blodpuddingen och falukorven. Så skulle ”matpengen” sluta. Matpengen skulle förstöra den idag rätt så höga standarden på svenskarnas ätande.

Det skulle givetvis bli likadant med ”vårdpengen”. Kvaliteten på den svenska sjukvården skulle fortsätta att förstöras. Lika säkert som den kommer att fortsätta att förstöras med sossarnas ännu mera renodlade socialistiska sjukvårdspolitik.

Vi måste således införa kapitalismen i sjukvården. Endast då kommer vi att erhålla rättvisa, låga kostnader, hög kvalitet samt hög tillgänglighet i sjukvården. Om vi i stället fortsätter på den nuvarande socialistiska vägen kommer sjukvården så småningom att bli lika usel som den där jämlika vården var i de renodlade socialistiska öststaterna.

Saturday, September 4, 2010

Glider (s) mot fascismen?

På 1980-talet läste jag en gång i en tidning ett uttalande av den dåvarande socialdemokratiska statsministern, Olof Palme. Uttalandet löd (ungefär, jag citerar från minnet) ”Det viktigaste för oss [d.v.s. socialdemokraterna] är inte vem som äger företagen, utan vem som bestämmer över dem.” När jag läste de där orden, som självaste Olof Palme hade uttalat, tänkte jag till mig själv ”Precis så där hade Benito Mussolini kunnat ha uttryckt sig!”

Det är nämligen så att jag känner till den exakta definitionen av begreppet fascismen.

De flesta svenskar gör inte det. Därför ser de inte att (s) idag faktiskt har drag av fascismen.

De flesta svenskar har bara en ”slarvig” definition av fascismen. De tänker ”fascismen är ett dyrkande av våldet och brutaliteten”. Men den exakta definitionen av begreppet fascismen är i själva verket ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen är funktionssocialismen när denna har gått så långt att den har blivit totalitär. Essensen i det system som rådde i Italien under Mussolini, och som också rådde i Tyskland under Hitler, var att de privata kapitalisterna fick äga företagen i teorin - men att det var staten som skulle bestämma över företagen i praktiken.

Det var Mussolini, Hitler och deras byråkrater som bestämde vad de italienska och tyska företagen skulle producera, vem de skulle anställa, vem de skulle sälja till, vilka priser de skulle ta, vilka löner de skulle betala, vilka investeringar de skulle göra o.s.v. Och hur stor betydelse hade det egentligen att Thyssen och de övriga kapitalisterna hade några aktiebrev på väggen och att de fick ta emot utdelningar från företagen? Vilket är egentligen viktigast – pengarna eller makten? Hur mycket betyder ägandet av några aktiebrev i ett företag - om det "ägandet" inte ger innehavaren någon bestämmanderätt över företaget?

De svenska socialdemokraterna tycker, precis som de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, att det viktiga inte är vem som formellt sett äger företagen. Det viktiga för dem är i stället vem som bestämmer över företagen!

Detta betyder inte att jag påstår att dagens Sverige är fascistiskt – eller att SAP idag är ett fascistiskt parti. Jag säger "bara" att vi är på väg! Sossarna har pekat ut vilken väg de vill att Sverige ska gå – den funktionssocialistiska vägen. Så sossarna är inte ”röda” socialister – de lutar mera åt den ”bruna” varianten av socialismen.

Finns det några konkreta tecken på att vi är på väg mot fascismen? För att svara på den frågan måste vi känna till vilka konkreta egenskaper fascistiska samhällen brukar ha. Ett par viktiga egenskaper är korporativismen och rasismen. Många, dock inte alla, fascistiska samhällen har historiskt kännetecknats av korporativism och/eller rasism.

- finns det några tendenser till korporativism eller rasism hos dagens socialdemokrati?

Ja - det finns det visst!

Ta korporativismen först. Korporativismen är namnet på en politisk företeelse som ”uppfanns” av Benito Mussolini. Korporativismen är namnet på det politiska system där staten låter privata företag och intresseorganisationer utöva en del av den politiska makten i landet. Vad som då sker är att olika intressegrupper i samhället – t.ex. arbetarna, företagarna, bönderna, pensionärerna o.s.v. - bildar organisationer för att företräda sina respektive intressen. Sedan får dessa intresseorganisationer bilda ”korporationer” tillsammans med staten. Dessa kommittéer, ”korporationerna”, får sedan politisk makt tilldelad sig av staten. Så lönerna i hela landet, t.ex., sätts av ”korporationer” där det sitter representanter för fackföreningarna, arbetsgivarorganisationerna och staten. Livsmedelspriserna bestäms av korporationer där de sitter representanter för bönderna, fackföreningarna och staten. O.s.v. Korporationerna blir till hälften privata organ och till hälften politiska organ. På så sätt flätas staten samman med det privata näringslivet och med intresseorganisationerna. Känner du igen det här? Det hela påminner visst mycket om dagens "folkrörelse"-Sverige - eller hur?

Det mest uppenbara inslaget av korporativism i dagens Sverige är remissförfarandet. När en ny lag ska antas, brukar politikerna först skicka ut det på remiss till de "berörda intresseorganisationerna". Detta innebär i praktiken att politikerna frågar de mäktigaste intresseorganisationerna i landet om de ”godkänner” lagförslaget. Fackföreningarna får i praktiken vetorätt över de lagar som berör arbetsmarknaden – åtminstone närhelst sossarna sitter vid makten. Hyresgästföreningen får likaså vetorätt över de lagar som berör bostadsmarknaden närhelst (s) sitter vid makten. PRO får en vetorätt över de lagar som berör pensionerna så närhelst (s) sitter vid makten. O.s.v. Gubben Mussolini skulle säkert ha gillat remissförfarandet om han hade levt i Sverige idag!

Ett annat klart tecken på korporativism i dagens Sverige är förhållandet att vissa domstolar består till en del av representanter för intresseorganisationer. Arbetsdomstolen t.ex. består till en del av representanter för fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna. Samma sak gäller - om jag inte minns fel - Försäkringsdomstolen. Så representanter för intresseorganisationerna får vara med om att fälla domar i rättstvister som berör deras egna intressen! Snacka om maktkorruption!

Och hur är det då med rasismen? Tja, alla socialister är väl övertygade motståndare till allt som heter rasism? I teorin ja. Men jag har arbetat i mera än 30 år inom industrin. Jag har snackat med massor av socialdemokratiska jobbare, mest metallarbetare. Och jag har råkat på väldigt många sossar som inget hellre vill än att staten ska minska invandringen. Att vilja minska invandringen är förstås inte liktydigt med att vara rasistisk. Men det ligger väldigt nära! Det är fråga om xenofobi – d.v.s. en rädsla för, eller en fientlighet mot, främmande [Jag berättade om en invandringsfientlig socialdemokratisk klubbordförande som jag kände i essän ”Varför jag hatar facket- (publicerad på denna blogg den 21:e februari 2009).].

Det är inte konstigt att sossar vill minska invandringen. De är ju kollektivister! Så de är vana att tänka i banan av att ”det är vi mot dem”. De tar det för givet att arbetare och kapitalister till sin natur är varandras fiender. Eftersom ju "alla vet" att kapitalisterna vill driva ner arbetarnas löner till svältgränsen för att göra "ännu större vinster"? Och det är lika naturligt för kollektivister att känna att svenskar och utlänningar till sin natur är varandras fiender. Eftersom ju "alla vet" att utlänningarna vill komma till Sverige och driva ner lönerna här i Sverige för att skaffa sig själva jobb? Så det ligger i sakens natur att xenofobi breder ut sig bland socialisterna.

Och det är inte bara socialdemokratiska jobbare som ogillar invandringen. Minns den tidigare socialdemokratiska statsministern, Göran Perssons, berömda uttalande om ”social turism”?

Och även fackföreningarnas ledare ogillar invandringen. Kom ihåg Byggnads hätska kampanj emot lettiska byggnadsarbetare som ville jobba i Sverige till löner som Byggnads inte gillade!

Så visst förekommer åtskillig främlingsfientlighet, och rentav rasism, hos socialdemokratin!

Men många sossar skulle nog försöka värja sig mot mina påståenden att de har tendenser till fascismen. De skulle påpeka att sossarna minsann är ”demokratiska”. ”Och alla vet” - skulle de säga med darr på rösten - ”att fascister är anti-demokratiska!”

Tja, jag har en del personlig erfarenhet av graden av den där demokratin hos den svenska arbetarrörelsen. De stödjer demokratin mycket konsekvent – så länge de demokratiska besluten är just de beslut som de själva vill ha! Men sossarna blir hur intoleranta och ”odemokratiska” som helst när någon snubbe dristar sig till att motsätta sig ”arbetarrörelsens värderingar”. Jag blev själv mobbad och utfryst när jag valde att i mera än 25 år stå utanför facket (Metallindustriarbetarförbundet). Sedan, år 2008, efter drygt 25 år som skubbare fattade jag beslutet (som visade sig vara ett misstag) att gå med i facket igen. Jag resonerade att det viktigaste för mig var att bilda opinion för mina åsikter. Och jag tänkte att om jag gick med i facket skulle jag kunna få in debattinlägg i fackets tidning, Dagens Arbete. Jag ville gärna exponera några hundratusentals arbetare för mina radikala åsikter. Men jag räknade fel när jag trodde att jag skulle få delta i debatten i Dagens Arbetes spalter.

Jag gick alltså med i Metallindustriarbetarförbundet en gång till. Och jag började skriva insändare efter insändare till Dagens Arbete. Men inte ett enda ord som jag skrev blev publicerad. Nada. Det var tydligen så att de som bestämde inom Metallindustriarbetarförbundet ville att endast de åsikter som de själva godkände skulle få spridning medlemmarnas tidning! De ville att fackets tidningar skulle vara fyllda med debattinlägg som förespråkade välfärdspolitik och utjämning - och som fördömde kapitalismen och borgarna. Deras debattsidor skulle tydligen inte innehålla just någon debatt!

Detta innebar att ledarna för fackföreningarna visade ett suveränt förakt för sina egna medlemmar. Ledarna för facket tyckte tydligen att de egna medlemmarna inte var tillräckligt myndiga för att ta ställning i politiska frågor alldeles själva. Ledarna för facket tyckte att de egna medlemmarna behövde förmyndare som ”filtrerade” de politiska åsikterna - så att medlemmarna inte kom i kontakt med några ”olämpliga” åsikter. Som t.ex. mina åsikter. Det finns inte en snöbolls chans i helvetet att denna artikel som jag skriver nu skulle ha blivit publicerad i en av fackets, eller arbetarrörelsens, tidningar. Den saken är jag säker på.

Slutsats: Sossarnas stöd för den där principen om demokrati är mycket överdriven. Sossarnas ledare är i själva verket väl så auktoritära.

Så jag tror inte att Sverige någonsin kommer att bli kommunistisk. Om socialdemokraterna så småningom lyckas med sin ambition att genomföra socialismen fullt ut, blir det i så fall antagligen den ”bruna” varianten som de inför - och inte den ”röda” varianten.

Det är så jag ser på socialdemokratins framtid. Maktbegär - och därför (på riktigt långt sikt) stöveltramp!