Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, September 19, 2010

Sahlin och Löfven står inte på oss arbetares sida!

Mona Sahlin, partiledaren för Socialdemokraterna och Stefan Löfven, förbundsordföranden för Metall, har skrivit en artikel här på Newsmill nyligen [Jag skrev denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill på hösten av år 2010, då Mona Sahlin fortfarande var partiledare för sossarna och Löfven fortfarande var ordförande för Metall.] där de skryter oblygt med att ”Det är vi som står på arbetarnas sida” (http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/15/det-r-vi-som-st-r-p-arbetarnas-sida ). Tillåt mig att skratta och inte hålla med. Trots att jag är metallarbetare till yrket, var medlem av Metallindustriarbetarförbundet för några år sedan och avskyr de till namnet "borgerliga" partierna vi har i dagens Sverige.

Sahlin och Löfven argumenterar för sin ståndpunkt genom att påpeka att de svenska arbetarna är pressade. ”Hård konkurrens och slimmade organisationer ökar stress och belastning på de anställda som är kvar.” Ja, det är sant att det ligger till på det viset. Men varför ligger det till så?

Det beror givetvis på att det är så många arbetare som konkurrerar om så få jobb. När det är ont om jobb blir arbetarna utan praktisk möjlighet att ställa krav på arbetsköparna. De hamnar i en svår ”förhandlingssits”.

Och varför är det så förbannat ont om jobb? Det beror givetvis främst på de svenska fackföreningarnas lönepolitik - kombinerad med sossarnas välfärdspolitik!

Fackföreningarna har länge haft som policy att sätta så mycket tryck som möjligt på arbetsköparna. Fackföreningarna skulle, enligt förra Metallordföranden Leif Blombergs målande språkbruk, ”klämma den sista biten kaviar ur tuben” i löneförhandlingarna. Men det säger sig självt att ju mera press facken sätter på arbetsköparna i lönebildningen desto mera blir vinstmarginalerna pressade - och desto mera desperata rationaliseringar och nedskärningar nödsakas arbetsköparna då att genomföra. Det blir flera arbetslösa och färre jobb. Och de arbetare som har turen att bli kvar på arbetsplatserna får klara av mera. Det blir ett hårdare tryck på arbetarna.

Och allt detta är faktiskt arbetarnas egna fackföreningars fel. Självklart finns det ett samband mellan hur hårt fackföreningarna går ut i löneförhandlingarna och hur hårt företagen går fram när det gäller att ”slimma” sina organisationer.

Varför har industriföretagen ”slimmat” sina organisationer så mycket att det hotar deras förmåga att leverera fullgoda varor i tid? Varför är organisationerna så ”slimmade” att de numera är så icke-stryktåliga att de rämnar vid minsta påfrestning? Det ligger egentligen inte i företagens intresse att ha alltför bräckliga, överdrivet slimmade organisationer. Men de är illa tvungna till det! När fackföreningarna trissar upp lönerna över marknadsnivån, då tvingas företagen till dumsnåla ”besparingar”. De tvingas skära bort inte bara fettet utan också en del av musklerna i sina produktionsapparater. Det handlar om att överleva på kort sikt. "Det långa siktet får man ta itu med senare" tänker de arma företagsledarna.

Och det var egentligen vad fackföreningarna eftersträvade hela tiden. Kommer ingen ihåg hur fackföreningsledarna förr i tiden skröt med att de medvetet trissade upp lönerna så mycket de bara kunde - allt i syfte att tvinga fram rationaliseringar som annars, enligt det åh--kloka fackföreningsfolket inte skulle ha kommit till stånd? Fackgubbarna inbillade sig på den gamla tiden att industriföretagen inte skulle rationalisera tillräckligt mycket - alltså de inte skulle ”slimma” sina produktionsapparater tillräckligt mycket - om inte fackföreningarna satte lönekniven på strupen på dem för att tvinga dem till det.

Nå, nu har fackföreningarna fått som de faktiskt själv ville. Industriföretagen har ”slimmat” sina organisationer maximalt. Så nu saknar hundratusentals svenska arbetare jobb. Och de som fortfarande har jobb - de är överbelastade och stressade därför att deras arbetsplatser är underbemannade.

Och den där Stefan Lövgren har magen att skylla detta elände på någon annan (antagligen skyller han det hela som vanligt på borgarna och arbetsköparna - fast han säger inte rent ut just vem han skyller på i sin artikel)! Det är ohederligt så det förslår. Först skapar fackföreningarna själva problem som drabbar arbetarna hårt. Sedan drar fackföreningarna nytta av samma problem för att gå ut och försöka vinna arbetarnas stöd. Ungefär som en brandkår som först anlägger bränder och sedan skaffar sig tacksamma klienter genom att åka omkring och släcka dessa bränder!

Och Mona Sahlin är inte sämre. Hon vill inte låtsas om att SAP har varit med om att skapa detta elände. Sossarna har ju i flera decennier köpt röster genom att erbjuda väljarna sociala förmåner på grannarnas bekostnad. ”Välfärden” skulle ju vara skattefinansierad, hette det. Och sossarna har utformat skattesystemet på ett sådant sätt att det bestraffar produktivitet. Ju mera produktiv en individ är, och ju mera pengar hon därmed tjänar, desto mera skatt tvingas hon betala. Tja - om man straffar människor när de är produktiva - då blir produktionen lidande förstås. Så produktionsapparaten blir bräckligare. Och arbetarna blir mera pressade. Deras arbetsköpare har ju ofta inte haft råd att investera tillräckligt mycket i sådana saker som arbetsmiljö och tillräckligt stora arbetsstyrkor.

Men om fackföreningarna och sossarna inte står på arbetarnas sida – vems sida står de då på? Vad är deras drivkrafter? Vad är deras mål? Svaret är att arbetsrörelseidkarna står på sin egen sida. Deras främsta drivkraft är maktbegär. Deras mål är att göra de svenska arbetarna beroende av dem själva -  d.v.s. av just arbetarrörelseidkarna. Ungefär som om arbetarrörelseidkarna vore en ny sorts brukspatroner!

Den svenska politiken är ett spel. Ledarna för arbetarrörelsen försöker ivrigt inbilla arbetarna att de, arbetarna, är hjälplösa vårdkollin som inte klarar av att sköta sina egna liv.

Nej, heter det: En ”vanlig arbetare” kan självfallet inte skaffa sig sjukvård med egna krafter – sjukvården måste arbetaren få från ”samhället”. Och den "vanliga arbetaren kan inte skaffa sina egna barn utbildning med egna krafter – skolorna måste vara kommunala och skattefinansierade. Och den vanliga arbetaren" kan inte trygga sin egen ålderdom – han måste låta sig själv bli beroende av staten för sin trygghet på ålderdomen - med bruk av ett ”allmänt pensionssystem”.

Och majoriteten av Sveriges arbetare är sådana jubelidioter att de går på det! Som ett flock får låter de politikerna göra dem, arbetarna, beroende av staten. Och när jobbarna har blivit beroende av staten - då har arbetarrörelseidkarna dessa arbetare i sitt våld. När arbetarna villigt låter sig bli beroende av staten för hela sin trygghet – då får politikerna och fackföreningsledarna som rattar staten en oerhörd makt över just arbetarna! Ungefär som i öststaterna – fast i Sverige går det till på ett skenbart mera civiliserat sätt.

Det sägs att pengar är allt som de sämsta medlemmarna av mänskligheten bryr sig om. Pengar sägs vara det värde som förstör de sämsta människornas sinnen och gör dem till djur. Men det finns något mycket mera begärligt för de sämsta sorternas människor än pengar. Nämligen makt. Makt är drogen framförallt! Svin till människor har raserat hela civilisationer för maktens skull. Blodiga världskrig har utlösts för maktens skull. Auschwitz, Gulag och Laogai skapades för maktens skull.

Sahlin och Löfven och deras kompisar – de är sugna på pengar. Javisst. Toblerone på skattebetalarnas bekostnad och fnask på hotellrummen vid fackliga konferenser och allt det där! Men de är ännu mycket mera sugna på makt. Makten – det är arbetarrörelseidkarnas drivkraft nummer ett. Om inte arbetarna vaknar, börjar göra sig mödan att tänka och börjar göra motstånd – då kommer de att gå rakt in i Sahlins och Löfvens lömska fälla. De jobbare som inte röstar på de ännu eländigare Sverigedemokraterna d.v.s.  J-kla dumskallar till svenska jobbare som Sverige har!

No comments:

Post a Comment