Glider (s) mot fascismen?

På 1980-talet läste jag en gång i en tidning ett uttalande av den dåvarande socialdemokratiska statsministern, Olof Palme. Uttalandet löd (ungefär, jag citerar från minnet) ”Det viktigaste för oss [d.v.s. socialdemokraterna] är inte vem som äger företagen, utan vem som bestämmer över dem.” När jag läste de där orden, som självaste Olof Palme hade uttalat, tänkte jag till mig själv ”Precis så där hade Benito Mussolini kunnat ha uttryckt sig!”

Det är nämligen så att jag känner till den exakta definitionen av begreppet fascismen.

De flesta svenskar gör inte det. Därför ser de inte att (s) idag faktiskt har en del drag av fascismen.

De flesta svenskar idag har bara en ”slarvig” definition av fascismen. De tänker ”fascismen är ett dyrkande av våldet och brutaliteten”. Eller "fascism är sådan politik som jag inte gillar!"

Men den exakta definitionen av begreppet fascismen är i själva verket ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen är funktionssocialismen när denna har gått så långt att den har blivit totalitär. Essensen i det system som rådde i Italien under Mussolini, och som också rådde i Tyskland under Hitler, var att de privata kapitalisterna fick äga företagen i teorin - men att det var staten som skulle bestämma över företagen i praktiken.

Det var Mussolini, Hitler och deras byråkrater som bestämde vad de italienska och tyska företagen skulle producera, vem de skulle anställa, vem de skulle sälja till, vilka priser de skulle ta, vilka löner de skulle betala, vilka investeringar de skulle göra o.s.v. Och hur stor betydelse hade det egentligen att Thyssen och de övriga kapitalisterna hade några aktiebrev på väggen och att de fick ta emot utdelningar från företagen? Vilket är egentligen viktigast – pengarna eller makten? Hur mycket betyder ägandet av några aktiebrev i ett företag - om det "ägandet" inte ger innehavaren någon bestämmanderätt över företaget?

De svenska socialdemokraterna tycker, precis som de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, att det viktiga inte är vem som formellt sett äger företagen. Det viktiga för dem är i stället vem som bestämmer över företagen!

Detta betyder inte att jag påstår att dagens Sverige är fascistiskt – eller att SAP idag är ett fascistiskt parti. Jag säger "bara" att vi är på väg! Sossarna har pekat ut vilken väg de vill att Sverige ska gå – den funktionssocialistiska vägen. Så sossarna är inte ”röda” socialister – de lutar mera åt den ”bruna” varianten av socialismen.

Finns det några konkreta tecken på att vi är på väg mot fascismen? För att svara på den frågan måste vi känna till vilka konkreta egenskaper fascistiska samhällen brukar ha. Ett par viktiga egenskaper är korporativismen och rasismen. Många, dock inte alla, fascistiska samhällen har historiskt kännetecknats av korporativism och/eller rasism.

Så - finns det några tendenser till korporativism eller rasism hos dagens socialdemokrati?

Ja - det finns det visst!

Ta korporativismen först. Korporativismen är namnet på en politisk företeelse som ”uppfanns” av Benito Mussolini. Korporativismen är namnet på det politiska system där staten låter privata företag och intresseorganisationer utöva en del av den politiska makten i landet. Vad som då sker är att olika intressegrupper i samhället – t.ex. arbetarna, företagarna, bönderna, pensionärerna o.s.v. - bildar organisationer för att företräda sina respektive intressen. Sedan får dessa intresseorganisationer bilda ”korporationer” tillsammans med staten. Dessa kommittéer, ”korporationerna”, får sedan politisk makt tilldelad sig av staten. Så lönerna i hela landet, t.ex., sätts av ”korporationer” där det sitter representanter för fackföreningarna, arbetsgivarorganisationerna och staten. Livsmedelspriserna bestäms av korporationer där de sitter representanter för bönderna, fackföreningarna och staten. O.s.v. Korporationerna blir till hälften privata organ och till hälften politiska organ. På så sätt flätas staten samman med det privata näringslivet och med intresseorganisationerna. Känner du igen det här? Det hela påminner visst mycket om dagens "folkrörelse"-Sverige - eller hur?

Det mest uppenbara inslaget av korporativism i dagens Sverige är remissförfarandet. När en ny lag ska antas, brukar politikerna först skicka ut det på remiss till de "berörda intresseorganisationerna". Detta innebär i praktiken att politikerna frågar de mäktigaste intresseorganisationerna i landet om de ”godkänner” lagförslaget. Fackföreningarna får i praktiken vetorätt över de lagar som berör arbetsmarknaden – åtminstone närhelst sossarna sitter vid makten. Hyresgästföreningen får likaså vetorätt över de lagar som berör bostadsmarknaden närhelst (s) sitter vid makten. PRO får en vetorätt över de lagar som berör pensionerna närhelst (s) sitter vid makten. O.s.v. Gubben Mussolini skulle säkert ha gillat remissförfarandet om han hade levt i Sverige idag!

Ett annat klart tecken på korporativism i dagens Sverige är förhållandet att vissa domstolar består till en del av representanter för intresseorganisationer. Arbetsdomstolen t.ex. består till en del av representanter för fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna. Samma sak gäller - om jag inte minns fel - Försäkringsdomstolen. Så representanter för intresseorganisationerna får vara med om att fälla domar i rättstvister som berör deras egna intressen! Snacka om maktkorruption!

Och hur är det då med rasismen? Tja, alla socialister är väl övertygade motståndare till allt som heter rasism? I teorin ja. Men jag har arbetat i mera än 30 år inom industrin. Jag har snackat med massor av socialdemokratiska jobbare, mest metallarbetare. Och jag har råkat på väldigt många sossar som inget hellre vill än att staten ska minska invandringen. Att vilja minska invandringen är förstås inte liktydigt med att vara rasistisk. Men det ligger väldigt nära! Det är fråga om xenofobi – d.v.s. en rädsla för, eller en fientlighet mot, främmande.

Det är inte konstigt att sossar vill minska invandringen. De är ju kollektivister! Så de är vana att tänka i banan av att ”Det är vi mot dem!” De tar det för givet att arbetare och kapitalister till sin natur är varandras fiender. Eftersom ju "alla vet" att kapitalisterna vill driva ner arbetarnas löner ner till svältgränsen för att göra "ännu större vinster"? Och det är lika naturligt för kollektivister att känna att svenskar och utlänningar till sin natur är varandras fiender. Eftersom ju "alla vet" att utlänningarna vill komma till Sverige och driva ner lönerna här i Sverige för att skaffa sig själva jobb? Så det ligger i sakens natur att xenofobi breder ut sig bland socialisterna.

Och det är inte bara socialdemokratiska jobbare som ogillar invandringen. Minns den tidigare socialdemokratiska statsministern, Göran Perssons, berömda uttalande om ”social turism”?

Och även fackföreningarnas ledare ogillar invandringen. Kom ihåg Byggnads hätska kampanj emot lettiska byggnadsarbetare som ville jobba i Sverige till löner som Byggnads inte behagade godkänna!

Så visst förekommer åtskillig främlingsfientlighet, och emellanåt rentav rasism, hos socialdemokratin!

Men många sossar skulle nog försöka värja sig mot mina påståenden att de har tendenser till fascismen. De skulle påpeka att sossarna minsann är ”demokratiska”. ”Och alla vet” - skulle de säga med darr på rösten - ”att fascister är anti-demokratiska!”

Tja, jag har en del personlig erfarenhet av graden av den där demokratin hos den svenska arbetarrörelsen. De stödjer demokratin mycket konsekvent – så länge de demokratiska besluten är just de beslut som de själva gillar!

Men kom ihåg vad som hände i början av 1980-talet. I flera år hade den socialdemokratiska oppositionen klandrat de borgerliga regeringarna för att de inte höjde skatterna för att åtgärda det dåvarande budgetunderskottet. Höjda skatter skulle vara åtminstone en viktig del av lösningen på den ekonomiska krisen. De borgerliga regeringarna stretade emot. Men till slut så gav de upp och gick med på sossarnas krav på skattehöjningar. I början av 1980-talet (jag kommer inte ihåg årtalet) föreslog den dåvarande borgerliga regeringen faktiskt en skattehöjning. Och då reagerade LO med att hota dra till med en generalstrejk om den borgerliga regeringen dristade sig till att verkligen genomföra skattehöjningen! Skattehöjningen skulle nämligen "drabba LOs egna medlemmar"!

Tja - hur annars skulle det kunna gå till? De breda folklagren måste till syvende och sidst betala huvuddelen av alla skatter. Det går inte för staten att ta in några pengar att tala om i ökade skatter utan att det "drabbar" de breda folklagren. Men LO "förklarade" att den borgerliga regeringen endast fick lov att höja skatterna för "de rika och höginkomsttagarna".

Tja - det är alltid enkelt att saga "Låt de rika betala"! Men varje seriös politiker vet att eftersom det finns så väldigt få rika i landet kan de rika inte någonsin betala mera än en liten bråkdel av välfärdsstatens ofantliga utgifter.

[De som har ett långt minne kanske minns att det var en momshöjning som den borgerliga regeringen hade föreslagit. Så skattehöjningen skulle ha varit proportionell mot skattebetalarens totala konsumtion. En "rättvis fördelningsprincip" tycker jag!]

Så LO drog sig inte för att hota med att sabotera hela den svenska ekonomin för att förhindra ett demokratiskt beslut om en skattehöjning! LO bedrev utpressning mot den borgerliga regeringen för att sätta demokratin ur spel!

Och sossarna blir hur intoleranta och ”odemokratiska” som helst när någon snubbe dristar sig till att motsätta sig ”arbetarrörelsens värderingar”. Jag blev själv mobbad och utfryst när jag valde att i mera än 25 år stå utanför facket (Metallindustriarbetarförbundet). Sedan, år 2008, efter drygt 25 år som skubbare fattade jag beslutet (som visade sig vara ett misstag) att gå med i facket igen. Jag resonerade att det viktigaste för mig var att bilda opinion för mina åsikter. Och jag tänkte att om jag gick med i facket skulle jag kunna få in debattinlägg i fackets tidning, Dagens Arbete. Jag ville gärna exponera några hundratusentals arbetare för mina radikala åsikter. Men jag räknade fel när jag trodde att jag skulle få delta i debatten i Dagens Arbetes spalter.

Jag gick alltså med i Metallindustriarbetarförbundet en gång till. Och jag började skriva insändare efter insändare till Dagens Arbete. Men inte ett enda ord som jag skrev blev publicerad. Nada. Det var tydligen så att de som bestämde inom Metallindustriarbetarförbundet ville att endast de åsikter som de själva godkände skulle få spridning medlemmarnas tidning! De ville att fackets tidningar skulle vara fyllda med debattinlägg som förespråkade välfärdspolitik och utjämning - och som fördömde kapitalismen och borgarna. Deras debattsidor skulle tydligen inte innehålla just någon debatt!

Detta innebar att ledarna för fackföreningarna visade ett suveränt förakt för sina egna medlemmar. Ledarna för facket tyckte tydligen att de egna medlemmarna inte var tillräckligt myndiga för att ta ställning i politiska frågor alldeles själva. Ledarna för facket tyckte att de egna medlemmarna behövde förmyndare som ”filtrerade” de politiska åsikterna - så att medlemmarna inte kom i kontakt med några ”olämpliga” åsikter.

Som t.ex. mina åsikter. Det finns därför inte en snöbolls chans i helvetet att denna artikel som jag skriver nu skulle ha blivit publicerad i en av fackets, eller arbetarrörelsens, tidningar. Den saken är jag säker på.

Slutsats: Sossarnas stöd för den där principen om demokrati är mycket överdriven. Sossarnas ledare är i själva verket väl så auktoritära.

Så jag tror inte att Sverige någonsin kommer att bli kommunistisk. Om socialdemokraterna så småningom lyckas med sin ambition att genomföra socialismen fullt ut, blir det i så fall antagligen den ”bruna” varianten som de inför - och inte den ”röda” varianten.

Det är så jag ser på socialdemokratins framtid. Maktbegär - och därför (på riktigt långt sikt) stöveltramp!