Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Thursday, April 29, 2010

Har djuren några rättigheter?

En moralisk fråga som många människor i dagens Sverige har stora problem med är den om huruvida andra djur än människor har några rättigheter. Att Djurens rätts-rörelsen är så stor som den är tyder på detta.

Vi kanske bör ta saken från början. Varför har människor rättigheter? Därför att det objektivt sett är ett existensvillkor för människor, närhelst de lever tillsammans i ett samhälle. Ingen människa skulle kunna räkna med att överleva i ett samhälle där det var fritt fram för var och en att mörda, stjäla, misshandla, våldta o.s.v. efter eget tycke. Människors grundläggande överlevnadsverktyg är förnuftet. Och våldet sätter förnuftet ur spel. När en annan människa utsätter dig för våld, hindrar hon dig från att handla i enlighet med ditt eget omdöme. Om hon mördar dig eller misshandlar dig, då motverkar hon din möjlighet att leva överhuvudtaget - bokstavligen. Om hon låser in dig i en fängelsecell, då hindrar hon dig från att handla i enlighet med ditt eget förnufts omdöme. Och, om hon stjäler ditt egendom, hindrar hon dig från att använda de saker som du förvärvar med dina egna handlingar, på det sätt som du själv bedömer tjänar ditt eget liv.

Människans rättigheter är endast möjliga för att människan är en förnuftsvarelse. Om människan överlevde på samma sätt som de övriga djuren, då skulle hon sakna behov av rättigheter. Om människor överlevde genom att bara lägga beslag på mat som redan fanns, t.ex., i stället för att producera eller köpa eget, då skulle de inte vara sådana varelser som behövde en egendomsrätt för att överleva. Lejon och antiloper, de överlever genom att bara hitta och käka den mat som råkar redan finnas. Eftersom de inte är förnuftsvarelser producerar de ingen mat - så de behöver ingen egendomsrätt för att överleva.

Dessutom skulle ingen varelse förutom en förnuftsvarelse klara av att ens fatta vad en rättighet är. Och de skulle därför aldrig klara av att respektera andras rättigheter. Hur många gångar har du sett en katt som jagade en mus, stanna upp och säga till sig själv ”Den här musen har en rätt till sitt liv – så jag har inte rätt att döda och äta upp den – trots att jag är hungrig. OK, jag lämnar musen ifred.”?

Så du ser, endast förnuftsvarelser har rättigheter. Andra djur än människan saknar därför rättigheter. Så enkelt är det.

Inget lejon, inget rådjur, ingen myra, ingen fisk, inget träd o.s.v. har någonsin respekterat en enda människas rättigheter. Närhelst en människa kommer i vägen för ett hungrigt lejon, eller en arg elefant, har lejonet eller elefanten aldrig någonsin tvekat att döda människan bara för att människor har en rätt till sitt liv. Inga andra djur än människor är ens medvetna att en sådan sak som ”rättigheter” överhuvudtaget existerar.

Somliga ”djurvänner” säger att vi människor skall respektera djurens påstådda rättigheter i alla fall.

Varför?

Som en altruistisk handling. Vi kommer aldrig att möta någon tacksamhet från djuren, om vi avstår från att döda dem. De är ju inte ens medvetna om sin egen dödlighet, så hur skulle de kunna bli glada och tacksamma för att de slapp dö? Att grisar verkar känna en ”dödsångest” i slakteriet beror knappast på att de förstår att de är på väg att dö, det är nog bara så att de känner sig rädda för att de befinner sig i en för dem obekant och stressande miljö.

Om vi avstår från att döda ett djur, och/eller vi avstår från att orsaka det smärta, när det ligger i vårt eget intresse att döda djuret eller att orsaka det smärta - det blir då fråga pm en uppoffring. Om vi, t.ex., avstår från att testa ett nytt läkemedel på laboratoriemäss - ett läkemedel som skulle kunna rädda livet på människor - om vi gör det bara för att skona mössen: då kommer människor att dö i onödan - och mössen kommer inte ens att tacka oss, eller återgälda vår generositet på något annat sätt heller. ”Djurvännerna” är altruister. Som alla medvetna altruister hatar de människan, och därför vill de försöka förmå människor att begå uppoffringar - så att människornas liv förstörs.

På samma sätt som vi bör vara sunda egoister i förhållande till andra människor, bör vi vara det i förhållande till djuren. Vi avstår från att döda eller på annat sätt använda (angrepps)våld mot andra människor därför att vi vet att de har rättigheter. Det är egoistiskt att respektera andra människors rättigheter eftersom de faktiskt har rättigheter, och vi tjänar våra egna intressen när vi beaktar detta verklighetens faktum. Men eftersom de övriga djuren faktiskt inte har rättigheter, vore det endast en altruistisk, självuppoffrande generositet om vi avstod från att använda våld mot dessa djur när det låg i vårt intresse att göra så. Och vi bör inte vara ”generösa” till priset att vara självuppoffrande - vare sig mot andra människor eller mot de övriga djuren.

Men att de övriga djuren saknar rättigheter - av det förhållandet följer inte att vi skall plåga dem utan orsak. Vi bör testa läkemedel på djur när det ligger i vårt eget intresse att göra så, även om det innebär att djuret utsätts för fysiskt smärta. Vi vore nämligen omoraliska om vi offrade en människas liv för en laboratoriemus´ eller laboratorieapas´ skull. Men vi vore också omoraliska om vi torterade en mus eller en apa, bara för det sadistiska nöjets skull (om vi nu vore sådana sadister). Varför vore vi omoraliska om vi gjorde det – om mössen och aporna nu saknar rättigheter? Tja, det är alltid omoraliskt att vara irrationell - och det är irrationellt, rentav sjukt, att gotta sig i en sådan irrationell emotion som lusten att plåga levande varelser. Det tjänar ju inget vettigt syfte att tortera en varelse - medan det tjänar ett oerhört vettigt syfte att testa ett nytt läkemedel.

Så, av alla de skäl som jag har redovisat ovan, måste vi dra slutsatsen att de övriga djuren än människan saknar rättigheter. Och vi måste inse att djurens rätts-rörelsen är ond. ”Djurvännerna” älskar inte djuren. De hatar människan.

Tuesday, April 27, 2010

Objektiv moral

Det betraktas som en självklarhet i västvärlden idag att det finns objektiva fakta - men att det samtidigt inte finns någon objektiv moral. M.a.o. att vi kan ha säkra kunskaper om vad som objektivt sett är - men att vi bara kan ha åsikter om vad som bör vara.

Jag håller inte med detta. Den enda moralen som är värd namnet är en objektiv moral - en moral som inte bara är en fråga om subjektiva åsikter. Men hur kan man komma fram till att en sådan moral finns - och hur kan man ta reda på vad den består av?

Till att börja med, handlar alla moralfrågor dels om vilka mål man bör sträva efter, och dels om vilka medel man skall använda för att nå dessa mål. Jag menar att både valet av mål och valet av medel kan vara objektiva.

Låt oss börja med den fråga som de flesta människor antagligen har mest problem med – hur kan någon säga objektivt vad människors mål bör vara? För att besvara denna fråga måste vi först ha klart för oss varifrån begreppet bör kommer ifrån.

”Bör” hänger ju ihop med "värde" - värdet är ju det som en bör-sats säger är eftersträvansvärt.

Så - vilka fakta i verkligheten ger upphov till självaste existensen av värden? Svaret är att det endast är livet som möjliggör existensen av värden. Varje levande varelse måste till sin natur sträva efter värden för att uppehålla sitt liv. Ett lejon måste jaga och äta djur som antiloper – annars dör det. En antilop måste hitta och äta växter, och måste springa ifrån hungriga lejon – annars dör det. En haj måste jaga och äta djur som sälar och fiskar – annars dör den. Även en växt måste skicka ner sina rötter i jorden för att hämta näring, och den måste vända sina blad mot solen för att hämta energi – annars dör den.

Och det är bara levande varelser som står inför ett fundamentalt alternativ – att leva eller dö - d.v.s. att fortsätta att existera eller att upphöra att existera. Och deras egna handlingar gör skillnaden .

Icke-levande entiteter, som stenar och floder, ställs inte inför ett liknande alternativ. En sten kan inte sätta sig själv i rullning. En flod kan inte själv ändra sitt lopp. Och även om en sten vittrar sönder under årmiljonerna, så försvinner inte mineralerna som den är gjord av. Och även om en flod torkar ut, så försvinner inte vattnet som forsade genom den. Endast ett liv kan upphöra att existera - och endast för en levande varelse är det dess´ egna, självförvållade handlingar som gör skillnaden. Av alla dessa skäl måste man konstatera att livet är källan till existensen av samtliga bör-satser som någonsin existerar i verkligheten.

Vad innebär det då om en människa säger ”Jag har bestämt mig för att döden är ett bättre mål än livet. Så jag anser att jag bör hellre eftersträva döden än det fortsatta livet.” Det innebär att hon kapar grenen som hon själv sitter på. Hon säger nämligen ”Jag har bestämt mig för att jag bör upphäva samtliga bör-satser.” Om hon eftersträvar döden - då negerar hon ju det som ger upphov till sin utsaga att döden kan vara ett bör. Hon gör sig skyldig till en grov självmotsägelse. Hon säger ju – ”Eftersom livet är ett värde, och av det skälet är det möjligt att uttala bör-satser – bestämmer jag nu att livet inte är ett värde.”

Att göra något annat än livet till målet för en bör-sats är att begå en självmotsägelse. Och det är inte rationellt, d.v.s. objektivt, att försöka komma undan med en självmotsägelse. Att säga att döden är ett lika bra mål som livet är som att säga att noll är lika med ett.

OK - om livet är det enda möjliga yttersta värdet enligt en objektiv morallära – hur kan man då veta vad som är de objektivt riktiga medlen för att uppnå det målet? Det är tämligen enkelt. Livet kan endast uppehållas med vissa medel och inte med andra. Om läsaren nu har blivit varse om att hon bör leva - då blir det en tämligen enkel sak att upptäcka att hon måste göra vissa saker och inte andra. Hon måste andas frisk luft och inte exempelvis kolmonoxid, hon måste dricka sötvatten och inte saltvatten eller svavelsyra, hon måste äta vissa sorters mat och inte andra o.s.v.

Moral handlar i princip om fakta som dessa - fast moraliska principer är mera allmänna än sådana här begränsade, konkreta regler. En rationell moral slår fast att om läsaren vill leva (och om hon är en människa) - då måste hon vara rationell, hon måste vara produktiv, hon måste vara ärlig, hon måste vara rättvis o.s.v.

Jag har inte här utrymme att bevisa att just rationalitet, produktivitet, ärlighet och rättvisa faktiskt är dygder enligt en objektiv moral - men läsaren borde kunna inse att det skulle vara åtminstone väldigt svårt att överleva om hon krigade mot verkligheten, om hon vägrade att arbeta och om hon krigade mot dina medmänniskor genom att ljuga och vara orättvis - o.s.v.

Nu är det förstås så att alla människor inte är eniga om vad som är den objektiva moralen. Men det betyder inte att denna moral inte finns - eller att den inte är objektiv. En gång i tiden var inte alla människor eniga om att gravitationslagen fanns. Före Isaac Newton var gravitationslagen faktiskt okänd. Men den fanns där hela tiden - även om människorna inte kände till den. Och vem som helst som ramlade ner från en stor höjd dog ju - hela tiden innan Isaac Newton upptäckte gravitationslagen – eller hur? Så gravitationslagen var en realitet även då den inte var känd.

Det är samma sak med den objektiva moralen. Den som inte känner till, och som inte praktiserar, denna moral misslyckas med att leva ett bra liv precis lika säkert som den som är omedveten om gravitationslagen ändå dör om hon ramlar från en tillräckligt hög höjd.

Läsaren kan visst intala sig själv att moralen är något subjektivt, och att hon därför kan göra vadhelst hon råkar känna för att göra. Men hon kommer faktiskt då att betala ett pris för den dumheten.

Monday, April 26, 2010

Kan en egoist någonsin hjälpa andra?

Altruister vill gärna svartmåla sin motståndare, d.v.s. egoismen som morallära. Därför målar de upp en nidbild av egoismen. De säger: ”Det är tur att så få människor är riktiga egoister. En riktig egoist skulle bara kliva över en olycksoffer som låg på trottoaren med ett brutet ben, utan att ens ringa efter en ambulans, trots att han (egoisten) bar på en mobiltelefon. En riktig egoist skulle ju aldrig lyfta ett finger för att hjälpa en annan människa!”

Detta är en nidbild av egoismen. Fråga dig själv: ”Hur många människor känner jag som bara skulle kliva över en olycksoffer liggande på trottoaren, utan att ens ringa efter en ambulans, när de bar på en mobiltelefon?” Knappaste en enda, eller hur? Sådana typer är väl ungefär lika vanligt förekommande som seriemördare?

Men - är det verkligen plausibelt att förklaringen till detta faktum är att riktiga, äkta egoister är lika sällsynta som seriemördare? Det tror inte jag.

Och altruisterna själva brukar ju säga: ”Alla människor tänker bara på sig själva i detta dj-la samhälle vi lever i.” Så altruisterna själva kan väl inte rimligen göra gällande att det inte finns en hel del riktiga egoister i dagens Sverige – som uppenbarligen inte kliver över olycksoffer liggande på trottoaren, utan att ens ringa efter en ambulans (Och var befinner sig alla dessa märkliga egoister som kliver över olycksoffer på trottoaren, som altruisterna påstår finns, om de verkligen finns? Varför ser vi aldrig fotrgängare som kliver över olycksoffer?).

Men om riktiga egoister i verkliga livet ringer efter en ambulans, när de påträffar en olycksoffer liggande på trottoaren – hur kan vi då förklara det beteendet? Är det inte så att en riktig egoist per definition aldrig lyfter ett finger för att hjälpa en annan människa som befinner sig i nöd? Nej, enligt en rationell definition av begreppet ”egoism” kan en riktig egoist mycket väl tänka sig att hjälpa en annan människa. Närmare bestämt: Närhelst det inte är en uppoffring att göra så.

En rationell, neutral, ordboksmässig definition av begreppet ”egoism” är nämligen att en ”egoist” är en människa som alltid gör det som ligger i hennes eget intresse. Det innebär blott och bart att en riktig egoist aldrig gör uppoffringar. Att göra en uppoffring är att ge upp ett större värde mot ett mindre värde eller mot inget värde. Om jag ger upp en tia idag, men i gengäld får en hundring i morgon - då har jag inte gjort en uppoffring. Då har jag ju i stället gjort en vinst. Men om jag ger upp en tia idag, och i gengäld endast får en enkrona i morgon -  har jag gjort en uppoffring. Att göra uppoffringar i stället för att vara egoistisk, är som att göra förluster i stället för att göra vinster. Och på samma sätt som ett företag som ständigt gör förluster så småningom kommer att gå i konkurs, kommer en människa som konsekvent praktiserar den altruistiska moralläran - d.v.s. som ständigt gör uppoffringar - så småningom att dö.

Men hur kan då en riktig egoist någonsin hjälpa en annan människa som befinner sig i nöd? Enkelt. Det är ju långt ifrån alltid en uppoffring att hjälpa en annan människa! Och varför skulle inte en riktig egoist kunna hjälpa en annan människa, när det faktiskt inte är en uppoffring för henne att göra så? Fråga dig själv: ”Om jag träffar på ett olycksoffer som ligger på trottoaren med ett brutet ben, vad förlorar jag på att bara ringa efter en ambulans, med min mobiltelefon?” Du ser, det skulle väl inte kosta dig något att tala om att bara ringa ett enkelt telefonsamtal för att därmed kanske rädda en medmänniskas liv? Så varför inte göra det?

En riktig fanatisk altruist kommer nu att argumentera att en riktig egoist skulle strunta i att ringa efter ambulansen ”därför att alla vet att riktiga egoister är elaka!” Men på vilket sätt tyder den rationella definitionen på begreppet egoismen på att en riktig egoist måste vara ”elak” för att vara en riktig egoist? En riktig egoist är ju en människa som alltid gör det som ligger i hennes eget intresse. På vilket sätt ligger det i en människas intresse att regelmässigt vara ”elak”? Varför kan inte en hygglig prick vara en egoist? Varför måste du vara sadistisk för att alltid göra det som ligger i ditt eget intresse? Är endast sadister riktiga egoister?

Det är förvisso sant att en riktig egoist inte skulle hjälpa en annan människa till priset av att göra en uppoffring. Om det där olycksoffret liggande på trottoaren med ett brutet ben behövde en operation som kostade 100.000 kronor, för att kunna gå igen utan att halta – då skulle nog ingen riktig egoist personligen hosta upp 100.000 kronor av sina egna pengar för att betala den operationen.

Men att ringa ett telefonsamtal är ju inte som att hosta upp 100.000 kronor. Det finns ingen som helst rationell anledning att utgå ifrån att en människa skulle ha ett eget intresse av att låta andra människor lida, som ett slags självändamål. Och det är vad det skulle vara fråga om, om en riktig egoist lät en annan människa lida hellre än att bara ringa ett telefonsamtal som inte skulle kosta henne något att tala om. Ja, det är sant att det alltid kostar några öre att ringa ett mobilsamtal, men en normal människa märker ju inte ens skillnaden i sin privatekonomi, när hon ringer ett enda extra telefonsamtal vid något tillfälle. Så på vilket sätt är det en uppoffring att ringa det där telefonsamtalet?

OK, nu ser vi att en riktig egoist kan hjälpa andra människor. Hon kan göra det närhelst det inte är en uppoffring. En riktig egoist är inte som den där karaktären Ebenezer Scrooge, som Charles Dickens fantiserade om. Den bilden av den riktiga egoisten är bara en nidbild. En riktig egoist är, enligt en rationell uppfattning, en mycket mera tilltalande och trevlig människa än en riktig altruist. Jag skulle själv personligen föredra ha en riktig egoist som en vän, än en riktig altruist!

Sunday, April 25, 2010

Den knepiga pragmatismen - och alternativet

Det finns tre huvudsakliga förhållningssätt till principer inom moralen – pliktetiken, pragmatismen och vad man kan kalla ”principmoralen”.

Den förhärskande moralen I Västerlandet har i årtusenden varit pliktetiken. Denna etik har förkunnats av alla de stora religionerna. Enligt pliktetiken skall du göra det som påstås vara moraliskt bara för att en auktoritet, Gud eller Hans kyrka, säger att det som är moraliskt är moraliskt. Om din kristna Gud säger att du inte skall dräpa, då skall du inte dräpa. Och om din kristna Gud säger att du skall dräpa, t.ex. en hedning, då skall du dräpa hedningen. Och om Gud säger att du inte skall arbeta på Sabbaten, då skall du inte arbeta på Sabbaten. Även om du är fattig och verkligen behöver arbeta, för att inte svälta. Så du ser, pliktetiken säger att moralen inte har någon koppling till verklighetens villkor för att överleva. Pliktetiken är godtycklig.

I den moderna världen finns uppfattningen att det enda alternativet till pliktetiken är pragmatismen. Denna etik säger väsentligen ”Gör det som du tjänar på. M.a.o. gör det som ligger i ditt intresse.” Vi skall strax se vad som är felet med den idén.

Principmoralen, såsom filosofin objektivismen definierar den säger också ”Gör det som ligger i ditt intresse. M.a.o. gör det som du tjänar på.” Vad år då skillnaden mellan pragmatismen och principmoralen? Skillnaden är att pragmatismen säger ”Gör det som ligger i ditt intresse. Punkt.” Den försöker inte besvara frågan om just vad det är som ligger i ditt intresse. Men det gör principmoralen. På ett objektivt sätt.

Principmoralen säger ”Gör det som ligger i ditt intresse – genom att följa följande principer . . ." De principer som åtminstone den objektivistiska varianten (och mig veterligen är objektivismens etik den enda varianten av principmoralen som ännu har uppfunnits) av principmoralen säger att du skall följa, är de dygder som måste praktiseras för att du skall kunna överleva – som t.ex. rationalitet, produktivitet, rättvisa, ärlighet o.s.v. Principmoralen säger att du skall handla i enlighet med dessa principer, av det enkla skälet att endast om du gör det tjänar du faktiskt dina egna intressen. Och objektivismen kan bevisa, med hänvisning till verklighetens fakta, att det verkligen är så att du måste vara rationell, produktiv, rättvis, ärlig o.s.v. om du vill överleva (läs sådana böcker om Och världen skälvde och The Virtue of Selfishness om du vill se detta bevis – böckerna finns hos www.adlibris.se  - sök på ”Ayn Rand”).

Enligt pragmatismen däremot, skall du bara göra det som du tror det är som du tjänar på. Men eftersom pragmatismen inte säger vad detta som du ska tjäna på är, blir du i praktiken utelämnad åt att göra det som du känner på dig ligger i ditt intresse. Så pragmatismen innebär i praktiken att du skall låta dig vägledas av dina känslor när du handlar.

Men är det en rättvis beskrivning av den moraliska pragmatismen? Är det inte i själva verket så att moraliska pragmatiker följer en mycket rationell princip – nämligen ”Jag går efter principen att göra en sak närhelst den saken ligger i mitt intresse.”? Och är inte det en vettig princip? Vem kan invända mot att man går efter principen att göra vad som helst som ligger i ens eget intresse?

Tja, låt oss försöka att konkretisera vad det skulle innebära i praktiken att följa denna princip. Anta att du vill skaffa dig själv musik att lyssna till, på din MP3 spelare. Och du tycker givetvis att det ligger i ditt intresse att betala så litet som möjligt för musiken. Skall du då ladda ner musiken från Pirate Bay, utan att betala? Hur skall du veta om det ligger i ditt intresse att göra så, om du inte går efter principerna att vara ärlig, rättvis och produktiv? Rationella principer förutan kommer du antagligen att resonera ungefär så här ”Risken för att jag åker fast och drabbas av några negativa konsekvenser är försumbar. Och jag tjänar på det – jag slipper ju betala för musiken. Så visst – det ligger i mitt intresse att ladda ner musiken jag vill ha från Pirate Bay! Och musikartisterna – det är så litet pengar det handlar om när just jag laddar ner några låtar per artist – artisterna märker det inte ens. Så jag behöver inte ens ha något dåligt samvete när jag laddar ner musiken gratis. Så vad förlorar jag på att ladda ner musiken utan att betala? Jag vore väl dum om jag inte passade på?”

Och det är precis så som många ungdomar idag resonerar. De har lärt sig att det enda alternativet till den moraliska pragmatismen är den godtyckliga pliktetiken. Och de ser av förklarliga skäl inte hur en sådan godtycklig pliktetik kan tjäna deras intressen. Därför att egentligen tjänar inte pliktetiken någons intressen. På vilket sätt tjänar det en människas egna intressen att lyda Kyrkans påbud att inte arbeta på Sabbaten - eller att lyda Samhällets påbud att göra ett års värnplikt? Eftersom dessa ungdomar inbillar sig att pragmatismen är det enda alternativet till pliktetiken som finns till - så omfamnar de den!

OK, men är det då något fel med pragmatikens etik? Ja, det är det verkligen! Lägg märke till att i exemplet ovan valde den unga musiktjuven (ja, det är ju tjuveri att ladda ner musik utan att betala) att stjäla musik därför att han räknade med att han skulle komma undan med det. Om du går efter principen att ”göra det som ligger i mitt eget intresse” – och du inte har någon uppsättning principer för att avgöra vad det är som verkligen ligger i ditt intresse – då kan du inte utesluta någon handling för att den är moraliskt fel. Du kan endast utesluta en viss handling för att du riskerar att åka fast - ty så länge du inte åker fast verkar det som om du faktiskt har tjänat på det du har gjort. Därför förefaller det för en moralisk pragmatiker att vara vettigt att göra vad som helst som han ser ut att kunna komma undan med.

Och då slutar det inte med att bara stjäla litet gratis musik. En människa som bestämmer sig för att bli en moralisk pragmatiker leker med elden. Vart kommer det att sluta? Om pragmatikern får ett tillfälle att stjäla en bil, och det inte förefaller vara någon som helst risk för att han skall åka fast – vad skulle då avhålla honom från att stjäla bilen? Och om pragmatikern hamnar i en situation där det inte förefaller finnas någon som helst risk för att han skall åka fast om han begår ett rånmord (t.ex. om han råkar på en handikappad person på en ödslig gata mitt på natten) vad skulle då, logiskt sett, avhålla honom från att begå rånmordet på den handikappade? Du ser, när man inte går efter några principer kan man tillåta sig att göra vad som helst – bara det ser ut som om man kommer att komma undan med det. Den moraliska pragmatismen leder därför logiskt sett till moralens fullständiga upplösning. Så den moraliska pragmatismen ger dig ingen moralisk vägledning alls, när allt kommer omkring. Du kan bli hur moraliskt depraverad som helst - inom ramen för det du tror dig kunna komma undan med.

Så problemet med den moraliska pragmatismen är att den i grund och botten inte är någon moral alls. Den säger egentligen bara ”Du skall göra vad som helst som du tror dig kunna komma undan med.” Pragmatismen är därför godtycklig. Vadsomhelst går an - bara du kan komma undan med det!

Hur är det då med pliktetiken? Den är lika godtycklig. Pliktetiken säger att du skall göra vadsomhelst som en yttre auktoritet, oftast antingen Gud eller Samhället, säger att du skall göra. Och det finns inga restriktioner på Guds eller Samhällets vilja. Ofattbara brott har rättfärdigats av religioner som Kristendomen och Islam - och lika ofattbara brott har rättfärdigats av samhällsdyrkande ideologier, som Nazismen och Kommunismen. Så vadsomhelst går an, bara Kyrkan eller Samhället tror sig kunna komma undan med det – det är innebörden av pliktetiken!

Lärdomen av allt detta är att en moral – för att vara värt namnet – måste vara objektiv. Om en moral inte är objektiv, då är den godtycklig – oavsett om den är en variant av pragmatismen (d.v.s. subjektivismen) eller av pliktetiken (d.v.s. av intrinsikalismen). Hur gör då en objektiv moral för att inte vara godtycklig? Den börjar med att observera fakta därute i verkligheten, inklusive faktumet att livet är det yttersta värdet och att levande varelser endast kan överleva om de handlar på vissa sätt och inga andra (en människa kan t.ex. inte överleva genom att äta gräs, som en ko - eller genom att simma under vatten, som en fisk). En människa kan endast överleva som just en människa, d.v.s. som en förnuftsvarelse, d.v.s. som en varelse som tänker för att ta reda på vad hon behöver och som sedan producerar det. Så principmoralen konstaterar att det är människans natur, vilken är ett objektivt faktum, som avgör vilka principer det är som hon måste följa för att överleva. M.a.o. principmoralen inser att det är verklighetens fakta som avgör vad som är gott och ont för en människa. Det är det som gör principmoralen just objektiv.

Och eftersom verklighetens fakta inte bara är åsikter, utan är objektiva sanningar – så är den objektiva moralen inte bara en åsikt - den är objektivt rätt. Var och en är förvisso fri att strunta i att leva efter den objektiva moralen . Men då får hon ta konsekvenserna. Nämligen att hon inte kommer att överleva särskilt länge.

Thursday, April 22, 2010

The "Humean" Universe of One Psychotic

I remember quite clearly many of the features of the state of my consciousness during the year 1972, when I was 17 to 19 years old and was in the depths of a psychosis - which was diagnosed, specifically, as a case of schizophrenia by more than one psychiatrist. I also have an objective account of how I behaved, outwardly, which I have got from my sister. I will here present an hypothesis as to what is the basic cause of the phenomenon of psychosis. This hypothesis is based on those two pieces of evidence.

First a brief recapitulation of my medical history: In December of 1969, I was living in the USA - and I found myself in such a deep depression that I made an unsuccessful suicide attempt. I was hospitalized and diagnosed as a schizophrenic. In, I believe, February of 1970 I was still unhappy, and I made a second suicide attempt. I was hospitalized again. This time I was given electric current therapy. When I was released from the hospital, I was still unhappy and I seriously contemplated making still another suicide attempt. But my fear of death (which of course is not the same thing as a genuine will to live) combined with the passivity which the electric current therapy had induced in me, prevented me from carrying out that idea. In April of 1970, on my 16th birthday, I quit school. For I was completely unmotivated to put forth effort in order to learn.

In May of 1970, I moved back to Sweden and began working as an apprentice in a chemical laboratory at a Swedish iron ore mine. I lived as a boarder with the head of the chemical laboratory and his wife. There, for the next 1 ½ years, I happily occupied myself with learning and perfecting my ability to do quantitative analyses of iron ore samples by means of wet chemistry. But I could not work as an apprentice for more than 1 ½ years - and since I had no formal training in chemistry I was not permitted to become a regular employee at the laboratory. So in December 1971, I had to return to my parents on the suburb island of Stockholm called Lidingoe. There I soon became acutely psychotic - I was probably schizophrenic. I was, however, not hospitalized again until the summer of 1972 after months of suffering.

I will start by describing my outward behavior. My sister has told me that during the year 1972, when she, I and her friends rode the tram on Lidingoe together, her friends would sometimes ask her afterwards “What kind of drugs is your brother on?” What happened was that I was absorbed in the world of my inner thoughts when I rode the tram with my sister and her friends. I was so oriented towards my own inner world that I came across as having a very “wooden” way of moving and behaving, and I had a very “wooden” expression on my face. My sister´s friends assumed that the explanation for this peculiar behavior was that I was doing drugs - for this was in the early 1970s, when lots of teenagers in Sweden were in the habit of using narcotic drugs.

So, I was undeniably very focused on my inner world, instead of being focused on the external reality around me. Why was I so focused on my inner world - and cut off from reality? Why was I psychotic?

I have an hypothesis that the factor which directly triggered my psychosis was my loss, in early 1972, of my implicit confidence in a basic philosophical principle - the Axiom of Identity. I have one, to me very plausible, piece of evidence for the idea that I had in fact in early 1972 (it must have occurred either in January or February, but I cannot pinpoint the exact time at which it happened) lost my confidence in that philosophical axiom.

In January or February of 1972, I was living with my parents in their home on the Swedish suburb island in Stockholm called Lidingoe. I was working in a daytime job at a laboratory in the city. Early every morning I would take the tram and the subway to work in the company of my father. At almost the same instant that I left the house I would begin to worry and feel anxiety. I had a thought that kept recurring to me every single day. What if the house was not still standing there when I came back from work at the end of the day? What if the house somehow just disappeared into thin air while I was away from it, at work? After all, I thought to myself, “How could I know for sure that the house would still be there at the end of the day - just because it was there when I left in the morning?” Of course, this idea of mine - the one that the house I lived in might somehow just disappear into thin air, when I was not there watching it - filled me with a chronic anxiety, even a feeling of terror. Because of the fact that I could just picture myself starving or freezing to death out there on the sidewalk next to the place where the house formerly had been. I felt sick with worry almost all the time during the day that I was working in the laboratory in the city.

Now, how could I come to take seriously such a patently absurd idea as the one that entire houses can just vanish into thin air, for no particular reason?

Well, the answer to that question is contained in the answer which I used to give to a question which my parents kept asking me during 1972. My parents frequently asked me, since they were worried for my welfare “Henrik, why do you feel so much distress?” They could tell that I felt a lot of emotional distress at the time. I would always give the same answer to that question. I would say “Because I cannot understand how everything in the world hangs together.” The reason that I could not understand “how the world hanged together” (those were the very words I used to describe how I felt) was that my mind had lost the glue that kept everything interconnected in a healthy person´s mind – my implicit confidence in the Axiom of Identity.

This philosophical axiom states that everything is what it is, and is only what it is. The truth of this axiom is that which makes reality orderly and causal. So that men, the healthy ones, can understand how the various parts of reality interact with each other in a causal, orderly fashion. The Axiom of Identity is what makes reality intelligible. My hypothesis now is that when a person, for example a psychotic, loses his implicit confidence in the Axiom of Identity, he may very well find that himself feeling that he is living in an “Humean” type of universe. ´

The philosopher David Hume rejected the Axiom of Identity since he rejected the idea that reality is filled with stable entities. And because he did not believe in the truth of the Axiom of Identity Hume thought that literally anything could and might happen in reality. Well, I felt that I was living in the kind of chaotic flux which David Hume conceived the universe as being during the years in which I was psychotic.

Ayn Rand thought that members of savage tribes felt that they lived in such a “Humean” universe, and that they as a result of that existed in a perpetual state of terror. The emotion of terror was allegedly omnipresent in anyone who lived without any confidence in the Axiom of Identity. Ayn Rand illustrated this point with the example of the savage who is afraid all the time that the spirits which allegedly rule reality might at any moment change his wife into a giant spider. My take is that savages live in a state of omnipresent inner terror, because they have never reached the point of having an implicit confidence in the Axiom of Identity - as civilized men have. And psychotics, such as my former self - I suspect that they may live in a state of omnipresent inner terror because they have lost their implicit confidence in the Axiom of Identity - which they used to have.

I think that it is obvious that my idea, the one that the entire house which I lived in might at any moment when I was not watching it, just somehow disappear into thin air for no reason - was just as much a manifestation of an absence of confidence in the Axiom of Identity, as the savage´s idea that his wife might at any instant somehow turn into a giant spider. And it would seem a strange coincidence if my thought, the one that the house might somehow just disappear, began occurring to me repeatedly at just the same time that I went psychotic unless there existed a causal connection.

What brought about my loss of confidence in the Axiom of Identity? After all, l had lived all my life in a civilized society - so I had taken the Axiom of Identity for granted for many, many years. I had never doubted this key axiom at all before the point in time that I went psychotic.

I can think of two, slightly different, possible causes.

One possible explanation of my loss of confidence in the Axiom of Identity could be that it was somehow a consequence of what psychologists and psychiatrists call a “traumatic experience”. I had been subjected to a traumatic experience about two years before I went psychotic, at the very beginning of 1972. Namely, I had been through a deep depression and two unsuccessful suicide attempts around the time of the first few months of 1970. Well, my suicide attempts and the stressful incarceration in a mental ward which followed each attempt (I felt that being physically confined in a hospital ward against my will, and being lectured by a psychiatrist repeatedly about what my own good consisted of, was a hellish experience) were certainly two traumatic experiences. But there are weaknesses with this explanation. These traumatic experiences occurred almost two whole years before my acute psychosis, in the beginning of 1972. Why would my loss of confidence in the Axiom of Identity occur with such a time lag?

On the other hand, I was diagnosed as schizophrenic already after, probably, my first suicide attempt. It is possible that said diagnosis was correct, (Although I doubt it, because my inner mental state at the time, as I remember it, was entirely different and better - it was less inward-looking and less un-concentrated - than my inner mental state was in the years 1972 and 1973, at which time I definitely was schizophrenic or at least psychotic.). So, maybe, I had been schizophrenic in the first months of 1970, had then recovered partially and fell into a relapse in early 1972 - a relapse brought about by the new stress of being placed in a “value vacuum” when I moved back to my parents (See below for what I mean by “value vacuum”.). But I do not see any clear reason why “psychological stress” per se would bring on the very specific phenomena of my losing my implicit confidence in the Axiom of Identity. What would be the specific causal connection between an instance of acute psychological stress and the loss of a subject´s confidence in the Axiom of Identity? Of course, it stands to reason that severe psychological stress would have some serious negative effects in my consciousness - but why a loss of my implicit confidence in the Axiom of Identity specifically?

I have an hypothesis which makes sense to me. This hypothesis contains a plausible, at least, explanation for why the stress which I was subjected to would result in a loss of confidence in the Axiom of Identity specifically. The following is my hypothesis:

When I moved back to my parents on Lidingoe, I immediately found myself existing in what I call a “value vacuum”. What I mean by that term is – a total, all-encompassing privation of values. I did not have one single significant personal value after I began living with my parents in January 1972. I no longer had any work which I enjoyed, for example. I had enjoyed the work which I had done at the chemical laboratory previously. I had looked forward to the workday before me at the chemical laboratory when I had got up every morning. But the work which I was assigned to do when I lived at Lidingoe (I had not chosen that job I was in - it had been chosen for me by my father, who was on the premise of parental paternalism. He had no conception of the importance of personal choice.) was excruciatingly boring for me. I hated getting up in the morning all the time that I was to go to that job. I wished that I could just remain in bed and continue to sleep.

And I had no recreational values at all. I had not a single friend - or even a single acquaintance. My sister, who was a social type of person, tried to introduce me to her friends at the local school she was attending. But I had nothing at all in common with them. They were just “hippy” types, of the kind which were all over the place in Sweden in those golden years of the New Left of the 1970s decade. I had no hobbies. I read no books. I rarely even looked at the newspapers. There was nothing which I wished to read. There were no movies I felt were worth seeing. I did not listen to much music. Although I did own a handful of LPs and my sister owned many more. I watched television every now and then, since I had nothing better to do - but what I viewed did not interest me. My life was a progression of one gray day after another. The feeling which was the leitmotif my soul was monotony. My father would keep complaining to me time and again  “Henrik, why are you so passive?” He was angry with me because he was frustrated by my massive lethargy. He was hoping desperately that I would pick myself up and do something with my life. But he did not know how he could make me do it. And I had no inner drive - so I never got off my butt and did anything on my own. I had no personal values at all. That is why I say that I existed in a “value vacuum” at the time.

This total privation of values had, I hypothesize, a very logical effect on my consciousness. Since I was not pursuing any values out there in reality which were significant to me, there was nothing in my life to keep my consciousness tied to external reality. After all, man is a volitional being, so he has to continually choose to focus his mind on things out there in external reality. And it is  a man´s values, the things in external reality which mean something personally to a man, which are the things which motivate him to focus on something or other out there in external reality. He focuses on certain aspects of external reality in order to gain and keep personal values.

But I no longer had any, to me, significant values. I just slept, ate, worked and went to the bathroom over and over and over again - day after day after day. That is a pretty fair description of the kind of life I was leading. So my mind did not continue to focus much on any aspects of external reality. For there was nothing causing it to do so. I began to live in the world of my own thoughts. I began to construct elaborate fantasy worlds - fantasy worlds which preoccupied me all day. I still functioned perfunctorily in external reality. I worked a little bit - but not with any effectiveness, I was just a mindless drone. I continued to eat, sleep, work like a drone and go to the bathroom. But that was it. Beyond the minimal amount of focusing on external reality which I carried out in order to function at all, I only focused on my inner world. My life became very “subjective” - and subjectivity is, I believe, a key feature of all psychoses.

I believe that this inward focus of mine can logically explain why I lost my implicit confidence in the Axiom of Identity. What element of my inner world of thoughts could sustain my confidence in the Axiom of Identity? Well, all the time that a man is focusing on external reality he perceives stable entities there all of the time. Those things can “remind” him in a direct way that things are what they are - and that one thing never changes into a different thing, or just disappears into thin air, or comes into existence out of nothing - without a specific reason. So, sure, a wine-maker can take grapes and change the grape-juice gradually into wine - by specific steps and by no others. But there is no way that a man can change water into wine in an instant - by merely wishing such a thing to happen, as the Bible alleges that Jesus did.

But I was not focusing on external reality any longer. I was focusing inwards, on my consciousness. And what element in my consciousness could sustain my confidence in the Axiom of Identity? In the world of his own consciousness a man, any man and every man, can easily picture to himself water being changed into wine in an instant merely because he wishes it. Anything but anything can in fact happen in a man´s consciousness. For he can make anything happen. He can imagine entire houses disappearing into thin air for no reason, he can imagine wives being changed into spiders and he can even imagine a supernatural Deity creating the entire universe ex nihilo. So, as soon as I began focusing on my consciousness instead of focusing on external reality, I was playing with fire. I was bound to lose my implicit confidence in the Axiom of Identity. There was nothing in the world of my consciousness “reminding” me of it. The inner world of my own consciousness was like a flux in which I was continuously cooking up gratuitous new fantasies to amuse me, so to speak. And it was natural that I should begin to assume that external reality might be the same kind of place as my consciousness. A chaotic flux where everything changed and nothing abided.

The reasoning presented above is, as I said, merely an hypothesis on what might be the basic cause of every psychosis. I seriously believe that it is possible that the basic nature of at least one type of psychosis is that the said type of psychotic is a man who has lost his implicit confidence in the Axiom of Identity, and who therefore has the same kind of inner life which Ayn Rand thought primitive savages to have.

This hypothesis of mine would explain why psychotics feel a chronic anxiety - which my layman´s knowledge of the subject tells me that they do.

And it ties in with the observation that psychotics are, according to my layman´s knowledge of the subject, radically introverted. They supposedly focus on the world of their consciousness rather than on external reality.

Another fact about psychotics which my hypothesis might logically explain, is the often observed fact that psychotics are very concrete-bound. My layman´s knowledge is (I have heard this from psychiatrists whom I have talked to) that psychotics tend to deal, cognitively, largely only with perceptual-level concretes. I know for a fact that I was like that during my psychosis. All of my elaborate fantasy worlds were concerned with concretes - such as the production of steel, cement, coal, petroleum and so forth. My fantasies were very “Marxist” in style - although I was not a Communist.

The idea which I present below is a speculation of mine that might logically explain the supposed concrete-boundedness of psychotics:

The Axiom of Identity is, I believe, a necessary precondition for the process of abstraction. In order to abstract, a man has to isolate specific attributes of concretes in thought, and “recombine” these attributes to form an abstract concept. He might, for example, focus on the attribute of some of men´s actions - that they involve the use of physical force - and combine that idea, the idea of “physical force”, with the idea of “initiation” and come up with the concept of “crime”. “Crime” being the initiation of force by one man against another. But what if a man has lost his implicit confidence in the Axiom of Identity? Then it is no longer real to him that existents even have stable, enduring attributes, attributes which characterize them. So what foundation does such a man have to build abstract concepts on? He cannot abstract the attributes from various concretes if it is not real to him that they even have such (stable, enduring) attributes. One day an entity might have one attribute and on another day it might have an entirely different attribute - so how is the man who has no confidence in the Axiom of Identity going to be able to make use of the attributes of concretes in order to form abstract concepts? He cannot get off the ground cognitively. He cannot rise out of the level of percepts.

The reasoning above makes sense to me, at least.

Now to sum up:

Just about everyone who himself is sane, knows that psychotics behave very “strangely” and in a very “different” way than sane men do. But most of them cannot really fathom why. Sure, they can “explain” a psychotic´s exotic behavior by saying – “He´s crazy!” But that is not much of an explanation.

The psychotic´s behavior is a mystery to most people - because they have no inkling of the fact that the psychotic (according to my hypothesis) has a metaphysics which is radically different from the one they have. If this hypothesis is true it means that the psychotic, figuratively speaking, lives in an entirely different kind of universe than the sane man does. If my hypothesis is valid, then the psychotic holds at least one of two basic metaphysical premises, which are radically different from those held by virtually all sane men. And these two radically different metaphysical premises would go a long way towards explaining the typical psychotic´s radically different behavior. These two metaphysical premises are: 

1) The Primacy of Consciousness

and 

2) Indeterminism.

I think it is apparent that my lack of implicit confidence in the Law of Identity was essentially the same thing my having a positive belief in the metaphysical premise of Indeterminism. My fear that the house I lived in would suddenly just vanish into thin air demonstrated that I felt I was living in a chaotic, “Humean” type of a universe.

And the concrete examples of schizophrenics which Dr. Peikoff gives us in his essay "Madness and Modernism" strongly suggest that schizophrenics are a species of psychotics who are on the Primacy of Consciousness premise. (So maybe I myself was not in fact a schizophrenic, but merely a "plain vanilla" psychotic - given the fact that I was always clear on the distinction between my own consciousness and reality out there, and I never believed that my consciousness controlled reality out there.)

So the psychotic may live in or, rather, may feel that he lives in an entirely different kind of universe from the one which sane men feel that they live in. The psychotic may live, figuratively speaking, in the same kind of universe which savages presumably feel that they live in.

And the "universe of the psychotic" is also, significantly I think, the same kind of universe conjured up by such influential modern philosophers as David Hume and Immanuel Kant. The fact that Kantian philosophy has come to dominate the culture of the Western World during the last two centuries might explain the hypothesized radical increase in the frequency of schizophrenia in the Western World during the same period. And the fact that schizophrenia seems to have been, at least until very recently, almost unknown in cultures outside of the Western World might be due to the fact that these cultures have not been infected by Kantian philosophy. The influence of  Kantian philosophy might be an essential part of the cause of schizophrenia.

So - my final summing up: 

My hypothesis is simply that a psychosis is a manifestation of a royally screwed-up metaphysics. The phenomenon which is psychosis has everything to do with (sometimes implicit, sometimes explicit) philosophy!

Friday, April 16, 2010

Begränsa diktaturerna, inte kärnvapnen!

President Obama håller på att spela världens värsta diktaturer in i händerna [Jag skrev denna essä i början av år 2010, då Obama försökte få till stånd ett internationellt avtal om kärnvapenbegränsning]. Han håller på att få till stånd internationella avtal om att begränsa kärnvapnen. Men Obama borde i stället ägna sig åt att begränsa världens diktaturers svängrum.

Hotet mot freden och friheten kommer nämligen inte i grund och botten från kärnvapnen - eller från stridsvagnarna, kanonerna, maskingevären o.s.v. Hotet mot vår fred och vår frihet kommer från aggressiva regeringar. Vilket betyder - från världens diktatur-regimer. Som alla borde känna till, eftersom detta historiska faktum ingalunda är någon hemlighet, har blodiga krig förekommit i alla de tider då det har funnits förtryckande regimer. Envåldshärskare försöker alltid utplundra sitt eget folk. Och när det egna folket har utarmats återstår bara för tyrannen att försöka utplundra grannarna. Så det bara måste bli krig - om de fria länderna lämnar tyrannierna en öppning. Och krig kräver ingalunda kärnvapen för att vara fasansfulla. Många, många miljoner människor dog i Första världskriget - utan att ett enda kärnvapen användes. Och det överväldigande flertalet av de som dog i Andra världskriget dog utav konventionella vapen, innan atombomberna hade sprängts över Hiroshima och Nagasaki. Och att bli ihjälslagen med ett svärd eller en klubba - det är när allt kommer omkring precis lika hemskt som att bli förintad i en atombombs eldklot.

Så att förbjuda kärnvapen är inget verkningsfullt medel för att åstadkomma fred. Vad är då ett verkningsfullt medel för att äntligen få till stånd fred? Medlet i fråga är frihet. Det finns två saker som USA, Sverige och resten av de fria länderna, d.v.s. de länder som sätter värde på friheten, kan göra för att säkerställa detta värde. De kan upprätthålla en militär överlägsenhet gentemot världens diktaturer. Och de kan välja att öka inslagen av frihet i sin egen politik. Och dessa två beståndsdelar av främjandet av friheten skulle förstärka varandra.

Om sådana länder som USA och Sverige började liberalisera sina egna ekonomier, och började privatisera riktigt stora delar av sina offentliga sektorer - då skulle deras ekonomier bli väldigt mycket livskraftigare - och deras regeringar skulle lättare få råd att satsa tillräckligt mycket på det militära försvaret för att upprätthålla ett överväldigande militärt övertag gentemot sådana patetiska och fredshotande diktaturer som Ryssland, Iran, Nordkorea och Burma.

På vilket sätt skulle dessa ”tinpot dictatorships” kunna hota sådana mäktiga och fria länder som USA, om inte USAs regering själv satte bojor på den amerikanska ekonomin? Med kärnvapen? Nej, kapitalistiska supermakter som USA, om de verkligen hade kapitalism istället för en sjuklig blandekonomi, skulle med sin överlägsna teknologi enkelt kunna utveckla vapensystem som skulle kunna skjuta ner alla kärnvapenbärande robotar. Skulle skurkstaterna kunna förgöra en amerikansk storstad genom att leja terrorister för att smuggla en atombomb in i USA och sedan spränga den? Nej, terrorismens dagar skulle vara slut om bara USA fick a-et i vagnen och störtade Tehran-regimen med militärt våld. Utan Iran bakom ryggen skulle de islamistiska terroristerna bli maktlösa. De skulle ju inte ha en trygg bas och tillflyktsort någonstans alls i världen, om de inte längre hade Iran.

Och skurkstaterna skulle inte ens våga göra ett försök att anfalla de fria länderna, om de fria länderna gjorde det uppenbart att det var hopplöst och självmordsmässigt att jiddra med dem.

De fria länderna behöver givetvis inte vara defensiva när det gäller att främja friheten. Det skulle göra enormt mycken nytta om de fria länderna tog bladet från munnen och fördömde diktaturerna moraliskt. Sådana busar som Chavez, Putin, Ahmadinejad o.s.v. är ökända för att bli förbannade så snart någon kritiserar dem. Det är ju just därför som sådana fega västerländska politiker som President Obama räds för att kritisera dem!

Men just tyrannernas rädsla för kritik avslöjar deras sårbarhet. De är livrädda för att fria människor skall drista sig till att säga sanningen om dem. Dessa tyranner ägnar hela sina vuxna liv åt att fly från verkligheten. Så när någon bättre människa identifierar verklighetens fakta och konfronterar dem, tyrannerna, med dessa fakta - då blir de livrädda! Deras uppblåsta egon hotas av att punkteras, så snart som en fri människa säger att ”kejsaren är naken” eller ”den där tyrannen är en sk-tstövel”. Så de fria länderna bör inte underskatta makten hos det ärliga ordet. När denna ärlighet backas upp av handling (ingen lyssnar ju på en hycklare förstås) d.v.s.

Men det finns mera som de fria länderna skulle kunna göra för att gå på offensiven för friheten. De skulle kunna störta diktaturerna med militärt våld. D.v.s. de kunde föra förebyggande krig. De fria länderna vet, eller borde åtminstone veta, att världens diktaturer kommer att starta krig förr eller senare om bara de får chansen. Så det vore en relativt billig försäkring för en supermakt som USA att avlägsna sådana busar som Chavez, Kim Jong-il, Ahmadinejad o.s.v. från makten omgående.

Fast Putin bör USA nog vänta med. Han har kärnvapen och ICBMs. Det blir nog billigare att bara låta gubben störtas av sina egna, när den sjuka ryska ekonomin så småningom kollapsar och Ryssland bryter samman.

Men – ligger det inte kanske ett korn av sanning i idén att massförstörelsevapen, som atombomber, motverkar frihetens och fredens sak?

Nej, granska historien. När USA använde kärnvapen mot Japan, i slutet på Andra världskriget, påskyndade detta krigets slut och räddade miljontals amerikanska och japanska människoliv. Och om bara USAs regering hade haft tillräckligt med civilkurage för att utmana världsopinionen, och hade använt sina kärnvapen i ett befrielsekrig mot Sovjetunionen innan Sovjetunionen hade hunnit stjäla atombombsteknologin från USA - då hade USA kunnat störta kommunismen i Sovjetunionen. Vilket hade räddat mera än en miljard människor världen runt från slaveriet och pinan som det innebar att tvingas leva under kommunismen.

Ju kraftigare vapen en diktatur innehar, desto värre. En diktatur använder ju sina vapen för att krossa friheten. Men ju kraftigare vapen som ett fritt land innehar, desto bättre! Ett fritt land använder ju sina vapen för att främja friheten!

Så USA borde visst försöka hindra att sådana diktaturer som Iran och Nordkorea skaffar sig kärnvapen som hotar friheten. Men inte med bruk av avtal som hindrar det egna, fria landet från att behålla de kärnvapen som försvarar friheten.

Monday, April 12, 2010

Mångkultur på rätt sätt

Idén om mångkultur har kritiserats i denna debattråd [Jag skrev denna essä som ett svar på ett inlägg i en debatt på debattsajten Newsmill i början av år 2010], av sådana skribenter som Maj Grandmo. Jag tycker att detta är synd. Men situationen är litet komplex. Problemet är att Maj Grandmo och hennes likasinnade angriper en sorts ”halmgubbe” - d.v.s. de kritiserar en nidbild av mångkulturen. Men det är inte de själva som har målat upp denna nidbild. Nidbilden av mångkulturen har målats upp av mångkulturens egna försvarare.

Det är, tyvärr, i huvudsak multikulturalisterna som försvarar idén om det mångkulturella samhället. Det tycker jag är synd. Det borde vara de goda liberalerna som försvarade idén om det mångkulturella samhället - och inte de onda, kollektivistiska och oftast socialistiska, multikulturalisterna. Därför att idén om det mångkulturella samhället är en egentligen en "västerländsk", och därmed individualistisk, idé. Låt mig förklara.

Förr i tiden trodde människor i Europa att det viktigaste var kollektivet, d.v.s. att det viktigaste var gruppen som du råkade tillhöra. Varje enskild europé fick sin identitet från den grupp som hon råkade tillhöra. En fransman uppfattade sig själv som ”en fransman”. Det var hans identitet – ”en fransman”. Och en tysk uppfattade sig själv som ”en tysk”. Det var hans identitet – ”en tysk”. Fransmän och tyskar betraktade därför sig själva som till sin natur varande främmande varelser. Vad kunde en fransman ha gemensamt med en tysk? Deras politik var olika, deras språk var olika, deras seder var olika, deras härstamning var olika o.s.v. Så det var inte konstigt att fransmännen och tyskarna ofta råkade i krig med varandra, och att de därför emellanåt massakrerade varandra. Den gamla tidens kollektivism kunde inte ge upphov till internationell förståelse, fred och tolerans.

Men på 1700-talet började västerlänningarna att upptäcka nya idéer - nya sätt att se på människan och tillvaron. De väsentligaste bland de nya idéerna i detta sammanhang var individualismen - och individualismens källa, tron på förnuftet. På 1700-talet började människorna förstå att varje enskild människa är utrustad med sitt eget personliga förnuft. Hon avgör därför själv sitt öde och sin karaktär. En människas identitet härrör således, enligt dessa nya idéer, från hennes eget tänkande och hennes egna fria val. En människas identitet är således inte betingad av gruppen som hon råkar tillhöra. Detta revolutionerande sätt att se på människan hade vittgående konsekvenser. Det gav upphov till det moderna västerlandet, där de enskilda människorna är fria att forma sina egna liv, i stället för att vara underkastade något kollektiv. Och det gav upphov till en förmåga för nationer att leva i fred med varandra. Om det väsentliga i tillvaron beror på den enskilda människan själv, och inte på gruppen, då betyder inte skillnaderna i språk, seder, kultur o.s.v. mellan olika länders folk så hemskt mycket. Så krig blir mindre sannolika. Det är den moderna individualismen i västländerna, som har gjort det möjligt för västländerna att leva i fred med varandra i ungefär 65 år (sedan slutet av Andra världskriget, som ju startades av den tidens värsta kollektivister – kommunisterna och fascisterna).

Individualismen ger sålunda upphov till fred mellan olika grupper. Skillnaderna mellan grupperna betyder ju inte så mycket, och behöver därför inte ge upphov till så grava konflikter, om det är vad den enskilda människan själv väljer att göra med sitt eget liv som är det väsentliga. Individualismen är därför grunden för kosmopolitanismen. Denna idé, kosmopolitanismen, utgör den ”riktiga” mångkulturen, mångkulturen som den borde vara. Enligt denna idé är sådana fenomen som traditioner, seder, språk, folkmusik, traditionella klädedräkter, traditionella matvanor o.s.v. förhållandevis ytliga fenomen. De betyder inte så mycket. Därför kan vi bortse från dem. Därför kan människor från olika kulturer leva tillsammans med varandra, och vara vänner. Enligt kosmopolitanismen är det väsentliga vilken sorts individ du är, inte vilken sorts grupp du råkar tillhöra.

Men mångkulturen, såsom multikulturalisterna uppfattar den, bejakar och rentav dyrkar sådana ytliga fenomen som olika folkgruppers seder, matvanor, sätt att klä sig o.s.v. Multikulturalisterna är (ytliga) kollektivister. De har uppfattningen att en människas identitet beror på sederna, matvanorna, språket o.s.v. hos den etniska grupp som hon råkar födas in i. Så multikulturalisterna tycker att om, t.ex., en turk invandrar till Sverige, och han lär sig svenska och då förlorar sin förmåga att tala sitt turkiska f.d. modersmål flytande - då har denna turk förlorat en väsentlig del av sin identitet. Det, tycker multikulturalisterna, är en tragedi. Det måste förebyggas till varje pris att invandrare till Sverige från andra kulturer ”assimileras” i det svenska samhället. Multikulturalisterna vill därför till varje pris bevara varje invandrargrupps gamla språk, seder, matvanor, sätt att klä sig o.s.v. Och inte nog med det. Multikulturalisterna vill också bevara varje invandrargrupps traditionella moraluppfattning och rättsuppfattning - även om denna strider mot den svenska dito.

Och detta är väldigt allvarligt. Det gör ingen nämnvärd skada om, t.ex., en muslimsk invandrare från Mellanöstern bevarar sin egen kulturs matvanor, eller sitt eget ursprungslands språk. Men om muslimen också bevarar uppfattningen att föräldrarna har en rätt att slå ihjäl sin dotter närhelst hon ”vanärar” släkten genom att sova med en pojke innan hon är gift – det skapar detta stora problem.

Vad säger kosmopolitanismen om detta problem?

Ja, eftersom kosmopolitanismen är en västerländsk idé, sätter den värde på individens rättigheter. Den säger att varje enskild människa har vissa rättigheter som är oförytterliga - d.v.s. de kan inte sättas ur spel av någonting alls. De kan inte sättas ur spel av, t.ex., den etniska gruppens traditionella kultur. Om en muslim tycker att traditionerna går före dotterns rätt att bestämma över sitt eget liv, och att söka sin egen lycka på det sätt hon själv vill - då har muslimen objektivt fel. Kosmopolitanismen säger att alla olika kulturers traditioner är OK och skall tolereras, endast så länge de inte medför kränkningar av enskilda människors oförytterliga rättigheter.

Den västerländska civilisationens syn på människors rätt till kulturell frihet, är likadan som dess syn på människors religionsfrihet. En västerlänning säger att alla religiösa uppfattningar och seder skall tolereras, förutom sådana som medför kränkningar av enskilda människors rättigheter. Så om en familj från ett främmande land invandrar till Sverige, och säger att deras religion säger dem att de skall kasta sitt förstfödda spädbarn i en ugn och bränna ihjäl det, för att blidka sina gudar - då skall svenska staten säga ”Stopp! Vi låter er inte mörda ert förstfödda spädbarn, trots att vi svenskar tror på religionsfriheten.” Det är väl klart att religionsfriheten inte kan tas som intäkt för att tolerera exempelvis mord, bara därför att det under mänsklighetens historia har funnits religioner som förespråkade människooffer?

Samma princip gäller för vår tolerans av främmande kulturer. Vi skall låta invandrare behålla sina språk, sina matvanor, sina sätt att klä sig o.s.v. – om de själva vill behålla dem (d.v.s. vi skall inte utsätta invandrare för påtryckningar att vare sig behålla eller inte behålla sin kulturella särart). Men vi skall inte, såsom multikulturalisterna tydligen vill, visa tolerans för de rättsuppfattningar som somliga invandrare ibland har - och som strider mot vår uppfattning om individens oförytterliga rättigheter. Så svenska staten skall inte visa någon som helst tolerans för invandrare, t.ex. från Mellanöstern, som förföljer judar eller som förtrycker sina egna kvinnor.

Maj Grandmo och hennes likasinnade är egentligen mera lika invandrarna från icke-västerländska kulturer än de är lika en äkta västerlänning, som mig. Jag är en individualist. Jag identifierar mig inte i första hand som en ”svensk” bara för att jag råkade födas i detta land. Jag uppfattar mig själv i första hand som en ”nästan-objektivist”,därför att objektivismen är den filosofi, d.v.s. den verklighetssyn, som jag nästan helt och hållet har gjort till min. Jag uppfattar mig själv också som ”spankofil”, som ”Madonna-fan”, som ”USA-vän” och annat, eftersom det finns andra personliga värden, förutom objektivismen, som jag har valt att göra till en del av min personlighet. Men dessa andra värden är inte lika centrala som min filosofi.

Men människorna i sådana kulturer som de i Asien, Afrika och Latinamerika – de är oftast kollektivister. De identifierar sig i första hand som ”arab”, ”turk”, ”hindu”, ”thai”, ”zulu” o.s.v. De är mestadels inte lika vana som vi äkta västerlänningar att se på sig själva som i första hand varande individer. Och tyvärr är både multikulturalisterna, och multikulturalisternas förmenta motståndare (som Maj Grandmo), kollektivister de också. Maj Grandmo uppfattar sig tydligen i första hand som ”svensk”. Och hon känner därför en gnagande oro för att invandrare från främmande kulturer utgör ett hot mot henne, och att de måste antingen med våld (ty all politik består väsentligen av våld) tvingas antingen att bli likadana som svenskarna eller annars med våld hindras från att komma hit till att börja med. Läs hennes artikel här på Newsmill, ”Vurmen för mångkulturen – och sanningen”, om du vill se hur en xenofob (d.v.s. motsatsen till en kosmopolit som jag) tänker.

Så trots att jag är svensk, känner jag ingen samhörighet med Maj Grandmo och hennes likasinnade. Men eftersom jag är västerländsk, och därmed individualist, känner jag heller ingen samhörighet med multikulturalisterna - trots att jag är anhängare av fri invandring, och av mångkulturen när denna är rätt förstådd. Jag är en individ. Därför har jag förmågan att vara vän med människor från främmande kulturer, om bara de visar samma tolerans mot mig som jag visar dem. Jag är förresten lyckligt gift med en kvinna som är invandrare från ett utomeuropeiskt land (Vietnam). Och många av mina vänner är utomeuropeiska invandrare. Så jag lever som jag lär.

Sunday, April 11, 2010

Kan Göran Greiders slaveripolitik ge oss välfärd?

Göran Greider aktualiserar en intressant fråga i sin artikel här på Newsmill ”Inför en social värnpliktsarmé”. Frågan som Greider aktualiserar är – kan slaveri ge folket välfärd?

Fråga dig själv - vad är ”värnplikt”? Den är, väsentligen, en form av slaveri. Slaveri betyder nämligen – och du kan slå upp detta i ordboken - ofrivillig tjänstgöring. Varken mer eller mindre. När någon människa eller stat, med våld eller hot om våld, tvingar en annan människa att göra något åt henne utan den andra människans medgivande - då är det definitionsmässigt fråga om slaveri. Värnplikten är en, med hot om fängelsestraff, påtvingad ofrivillig tjänstgöring. Den är slaveri - ett slaveri där staten är slavdrivaren. Socialistiskt slaveri m.a.o.

Det är en skandal att ett relativt fritt land som Sverige har tillåtit sig självmotsägelsen att göra unga män till slavar - i det föregivna syftet att försvara själva friheten! Staten har berövat unga män deras frihet - i det föregivna syftet att försvara deras, och resten av folkets, frihet. Ett fritt land skall visserligen ha ett försvar, så länge det finns tyrannier (t.ex. Ryssland) i närheten. Men ett fritt land skall inte för den skull ha någon obligatorisk värnplikt. Försvaret skall bemannas av frivilliga - gärna mot betalning.

Men tack och lov har slaveriet i Sverige hittills varit ytterst begränsat. De unga männen har bara tvingats att vara slavar under några månader av sina liv - och slaveriet har varit begränsat till den viktigaste uppgiften av dem alla, att försvara den avgörande sociala förutsättningen för våra liv – d.v.s. vår frihet.

Men nu vill Göran Greider inte avskaffa det onda - d.v.s. värnplikten. Han vill i stället utvidga den ännu mera! Han förordar visserligen att den där förhatliga militära värnplikten skall avskaffas - men han föreslår också att alla svenskar i stället med våld skall tvingas att ägna förslagsvis ett år av sina liv åt att ”städa toaletter, torka spyor och krypa omkring i ljungen efter lingon”.

Varför detta slaveri? För att behovet finns, så klart! Folk behöver ju vård, utbildning och omsorg. Och att göra folk till slavar är ju ett enkelt sätt att tillgodose behovet, eller hur? I alla fall om man är en socialist som inbillar sig att allt som behövs är mera resurser i form av ”arbetskraft”.

Göran Greider skriver ”Ett Sverige där kommande ministrar och alla slags makthavare har gjort sin sociala plikt i vården av gamla och barn, städat toaletter och torkat spyor eller krupit omkring i ljungen efter lingon, tror jag skulle bidra till att skapa en mer mänsklig kader av makthavare.” Detta citat visar att Greider har nada insikter i mänsklig psykologi. Ty att tvinga människor till att utföra sysslor som att städa toaletter eller torka spyor - det kommer garanterat inte att göra dem muntra och välvilligt inställda till sina medmänniskor. Det kommer att göra dem bittra och hatiska. Se på erfarenheterna av tidigare seklers negerslaveri. De svarta slavarna hatade innerligt sina plågoandar -och när de då och då lyckades kasta av sig sina bojor, massakrerade de därför sina vita tidigare slavdrivare utan nåd. Slaveriet har endast skapat hat och bitterhet genom historien, närhelst människor har försökt att lösa problemet att rekrytera arbetskraft med våld.

Att städa toaletter och torka spyor – det är visst jobb som måste göras av någon. Men hur får man folk till att utföra otrevliga arbetsuppgifter i ett fritt samhälle? Enkelt – man betalar dem tillräckligt bra. Då får man folk att göra jobbet frivilligt. Och eftersom de gör jobbet av egen vilja blir de inte bittra och hatiska som en följd av att sysslorna inte är så trevliga.

Men det är klart – en socialistisk välfärdsstat brukar inte så gott om pengar - eller hur? Så den mest näraliggande lösningen på problemet med att rekrytera folk är, för en socialist som Göran Greider, att tvångsrekrytera dem. M.a.o. att göra dem till slavar. "Socialister gör det med tvång" som skämtet lyder.

Göran Greiders ”lösning” på problemet att få fram resurser till ”välfärden” skulle få katastrofala konsekvenser om den genomfördes. Även bortsett från att ”lösningen” är moraliskt klandervärd.

Jag har redan påpekat att en tvångsrekrytering av folk till arbetsuppgifter skulle skapa ett samhälle fullt av bitterhet och hat – precis som i f.d. Sovjetunionen och de övriga öststaterna. Men dessutom skulle förslaget på köpet förstöra det som finns kvar av ”välfärden”.

Göran Greider verkar tro att välfärd kan skapas av råslit - som att städa toaletter och torka spyor. Han inser tydligen inte att produktion av välfärd kräver intelligens. Enskilda människor måste utföra självständigt tänkande för att kunna göra sådana saker som att bota sjukdomar, lära barn att läsa, lugna ner oroliga dementa pensionärer o.s.v. De måste tänka även för att kunna städa toaletter och torka spyor. Och välfärdsstaten kan inte kommendera fram det där tänkandet. Om välfärdsstaten inför regelrätt slaveri inom välfärdsproduktionen, kommer sjukvården, skolan, åldringsvården och resten att köras i botten i lika hög grad som exempelvis jordbruket kördes i botten i slavsamhället Kambodja, under Pol Pot. Av det enkla skälet att källan till all välfärd, människans förnuft, fungerar inte under tvång.

Om välfärden skall räddas måste vi gå rakt motsatta väg mot den som Göran Greider föreslår. Vi får absolut inte utöka slaveriet ännu mera. Vi måste istället avskaffa alla befintliga inslag av slaveri i vårt samhälle - och producera välfärdstjänsterna på frivillighetens väg.

Alla svenskar som vill ha sjukvård, utbildning, äldreomsorg o.s.v. måste respektera läkarnas, lärarnas, vårdarnas o.s.v. rätt till frihet. Vi måste m.a.o. avskaffa välfärdsstaten - och införa det kapitalistiska systemet - systemet där allt arbete är otvingat, och där angreppsvåldet är bannlyst!

Friday, April 9, 2010

Massmediernas farliga förkärlek för organisationer

När massmedier, som t.ex. DN och SvD och även i viss utsträckning Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä för publicering på debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010], efterlyser åsikter i en viss fråga utövar de oftast en ovana. De letar genast efter ”lämpliga” organisationer som anses ha en speciell moralisk rätt att uttala sig i frågan. Här är några exempel:

1) Om en tidning eller debattsajt vill ha en åsiktsyttring i en miljöfråga, föredrar de att publicera debattartiklar av organisationer som exempelvis Sveriges naturskyddsförening, Industriförbundet, LO o.s.v.

2) Om en tidning eller debattsajt vill ha en åsiktsyttring i frågan om Guds existens, föredrar de att publicera debattartiklar av organisationer som exempelvis Svenska kyrkan, Humanisternas riksförbund o.s.v.

3) Om en tidning eller en debattsajt vill ha en åsiktsyttring i en ekonomisk fråga föredrar de att publicera debattartiklar av organisationer som LO, SAF, Studieförbundet näringsliv och samhälle o.s.v.

4) Om en tidning eller en debattsajt vill ha en åsiktsyttring i frågan om respekten för de mänskliga rättigheterna föredrar de att publicera debattartiklar av organisationer som Amnesty International, Svenska Freds, Svenska kyrkan o.s.v.

Det är på sätt och vis förklarligt att massmedierna i första hand vill publicera åsikter som ”produceras” av ”lämpliga” organisationer. Massmedierna vill publicera företrädesvis de viktigaste åsikterna. Och det ligger nära till hands att anta att de viktigaste åsikterna är de som har många anhängare. Ingen tidning eller debattsajt vill ju bli en tummelplats för korkade enstöringar, som sitter ute i en stuga i skogen och knycklar ihop knasiga debattinlägg som saknar koppling till verkligheten - debattinlägg av typen: ”Så här gick det till då jag kidnappades av utomjordingar!”

Men det finns en allvarlig fara med massmediernas förkärlek för åsikter som produceras av organisationer. Denna ovana kan leda till en allvarlig utarmning av det offentliga samtalet. Risken är att åsikter, som förvisso är förnuftiga och riktiga men som ännu inte är populära, aldrig får komma till allmänhetens kännedom. Hurså?

Tja, tänk dig ett samhälle där alla de stora organisationerna är ense om att jorden är platt och endast ett litet fåtal självständiga tänkare inser att jorden är rund. Om massmedierna i det samhället bara publicerade debattinlägg som producerades av organisationerna i det samhället - då skulle det finnas en stor risk för att det samhälles allmänhet aldrig skulle upptäcka sanningen - den att jorden faktiskt är rund.

Så här skulle det kunna gå till. I en viss fråga - t.ex. den om Gud existerar, eller den om narkotikan borde legaliseras, eller den om vi borde ha fri invandring - skulle det kunna finnas en uppfattning i frågan som var mycket mera populär än de övriga – t.ex. att Gud faktiskt existerar, att narkotikan måste förbjudas i lag, att den fria invandringen måste stoppas till varje pris. Vilka sorters organisationer kommer det sannolikt då att bildas, som berör vederbörande fråga? Det kommer givetvis att dels bildas organisationer som benhårt företräder den idé om är väldigt populär. Svenska kyrkan kommer givetvis att benhårt argumentera för att Gud existerar. Organisationer som ivrigt kämpar för ett ”narkotikafritt samhälle” kommer givetvis att bildas. Och starka organisationer som fackföreningarna kommer benhårt att bedriva motstånd mot den impopulära idén att vi bör införa fri invandring. Men vilka sorters organisationer kommer att bildas för att företräda motsatta uppfattningar?

Sannolikt endast timida organisationer, som försöker blidka företrädarna för de populära åsikterna. Den populära idén att Gud existerar kommer endast att mötas av ett organiserat motstånd från sådana organisationer som Humanisternas riksförbund som inte argumenterar för en kompromisslös ateism, utan som endast vågar företräda den ”svagare” ståndpunkten agnosticismen (d.v.s. ”Du kan inte vara säker på att Gud existerar, men å andra sidan kan jag inte heller vara säker på att Han inte existerar”). Och den populära idén att vi borde även i fortsättningen ha en ”restriktiv narkotikapolitik” kommer endast att möta motstånd från organisationer, som möjligen delar av Moderata ungdomsförbundet, som endast argumenterar för att lätta droger som cannabis bör legaliseras - men som garderar sig med ståndpunkten att de tunga drogerna, som heroin, bör förbli olagliga. Och den populära idén att fri invandring borde förhindras kommer endast att möta ett urvattnat motstånd från organisationer som Folkpartiet - som förespråkar att invandringen borde ”liberaliseras” men inte släppas fri.

Ett radikalt, kompromisslöst motstånd mot riktigt populära idéer, kommer sannolikt endast att bedrivas av enskilda individer, som inte företräder någon organisation. Varför måste detta sannolikt vara fallet?

Därför att när en organisation bildas för att driva en fråga, brukar det sluta med att de endast företräder en ”minsta gemensamma nämnare” bland åsikterna hos ett stort antal människor. De flesta människor som tar initiativet till att bilda en ”ideologisk” organisation eller en intresseorganisation, vill ju av uppenbara skäl att organisationen skall ha många medlemmar. Och om initiativtagarna till en organisationsbildning ”sätter ribban för högt” ifråga om ”renlärighet” kommer ju organisationen sannolikt inte att få många medlemmar. Om organisationen endast får ett fåtal medlemmar, kommer den att betraktas som en sekt, och den kommer att bli utan något nämnvärt inflytande. Så organisationer som bildas för att företräda åsikter som inte redan är populära, kommer nästan med nödvändighet att ge avkall på ”renlärigheten” - d.v.s. konsekvensen - i syfte att kunna växa sig stora.

Titta på de socialistiska organisationerna. De socialistiska organisationer som insisterar på ”renlärighet”, d.v.s. som insisterar på att medlemmarna skall vara konsekventa, d.v.s. äkta, socialister utan att tillåta sig avsteg från socialismen - dessa socialistiska organisationer blir pyttesmå sekter, som SKP, KPMLr o.s.v. Endast de organisationer som tillåter socialismen att spädas ut ordentligt, som SAP, blir till stora organisationer.

Nu är det förstås så att det är tur att de renläriga socialistiska organisationerna förblir små, maktlösa sekter. Därför att socialismen är ju en falsk och därför dålig ideologi. Men tyvärr är det så att även den ideologi som stämmer överens med verklighetens fakta, liberalismen, också endast företräds i utspädd form när det gäller stora organisationer. Moderaterna och folkpartiet har ju fullständigt förvanskat den fina liberalismen. Men känner knappt igen liberalismen hos moderaterna och folkpartisterna.

Vilken betydelse har principen som beskrivs ovan för debatten?

Tja, om det är så att det råkar vara en felaktig uppfattning i en fråga som är den etablerade, populära uppfattningen i frågan - då kommer en del av organisationerna som eventuellt bildas att antingen förespråka den etablerade men felaktiga uppfattningen med kraft - medan några organisationer i bästa fall kommer endast att erbjuda den felaktiga men etablerade uppfattningen en svag, urvattnad och inkonsekvent motstånd.

Så alldenstund som massmedierna väljer att företrädesvis publicera åsikter som produceras av organisationer, kommer det att tendera att gynna de i samhället etablerade uppfattningarna. ”Uppstickarna” bland åsikterna kommer att ha det svårt.

Är detta förhållande bra eller dåligt?

Tja, ingen kan väl säga att det finns en naturlag som säger att de åsikter som redan är populära också med nödvändighet är de bästa åsikterna? Och om man läser historia upptäcker snart att i stort sett samtliga uppfattningar som vi idag uppfattar som riktiga och sanna, en gång i tiden var väldigt impopulära.

En gång i tiden var det ju ytterst få människor som ansåg att världen var rund - och inte platt. Och en gång i tiden var det ju ytterst få människor som ansåg att jorden kretsade kring solen - och att den inte var universums centrum. Kopernikus, som var en av de första européer som insåg att jorden kretsade kring solen - han hade inga organisationer alls bakom honom när han började argumentera för sin uppfattning. Och Kopernikus hade den största och mäktigaste organisationen under hans tid, den katolska kyrkan, emot honom. Och de första modiga européer som stödde hans uppfattning, riskerade att brännas på bål. Likaså hade Louis Pasteur mig veterligen ingen organisation bakom honom när han började argumentera för sin uppfattning - att somliga sjukdomar orsakades av små, och för det mänskliga ögat osynliga, organismer kallade mikrober. De flesta etablerade vetenskapliga och kulturella organisationer under Pasteurs livstid lär, åtminstone inledningsvist, har bjudit Pasteur hårt motstånd i den tidens debatt.

Så det är ett historiskt mönster att nya, men riktiga, idéer inledningsvist är väldigt impopulära - och att de möter ett kompakt motstånd från etablissemanget och tidens stora organisationer.

Slutsatsen är uppenbar. Ju mera som Sveriges tidningar och debattsajter föredrar att publicera debattalster som produceras av organisationer, istället för att i lika hög grad publicera debattalster som skrivs av enskilda individer - individer som inte företräder någon annan än sig själva - kommer detta att försvåra för de nya och avvikande idéerna, som väldigt ofta är de riktiga idéerna, att göra sig hörda. Och detta vore en samhällsfara. Jag hoppas därför att Newsmill i fortsättningen ser till att bli ett undantag från den sorgliga regeln att organisationerna får större tillträde till debattutrymmet i massmedierna än vad enskilda individer får.

Wednesday, April 7, 2010

Kristendomens psykologi

Kristendom bygger på inbillningen att tro är en väg till kunskap. Denne inbillning har kristendom gemensamt med samtliga religioner.

Hur vet en kristen person att Gud skapade universum? Tja, Bibeln säger ju att Gud skapade universum. Hur vet den kristne att det som står i Bibeln är mera sant än det som står i, exempelvis, Brödrerna Grimms sagor? Tja, han bara "vet” det. Ty "alla vet ju att Bibeln är sann" - eller hur?

Så den som är kristen är en s.k. ”andrahands-människa” för att använda Ayn Rands formulering. En andrahands-människa är en människa som, bildligt talat, ser verkligheten genom andra människors ögon. Hon tänker inte själv. Hon bara antar att det som andra människor anser är sant också faktiskt är sant. En andrahands-människa frågar inte sig själv ”Är denna idé faktiskt sann?” Hon frågar sig istället ”Anser andra människor att denna idé är sann?”

OK, vilka andra människor vänder sig en kristen till när hon känner ett behov av att ”kolla” om en idé, som t.ex. en kristen dogm, är sann? Det börjar oftast med att hon litar på sina föräldrar. Har du någonsin undrat varför de flesta människor som är religiösa, tror på exakt samma specifika religion som deras föräldrar råkade tro på? De flesta katoliker hade katolska föräldrar, de flesta lutheraner hade lutheranska föräldrar, de flesta baptister hade baptistiska föräldrar, de flesta judar hade judiska föräldrar o.s.v. Är inte detta fenomen konstigt? Om en religion vore till för att förklara tillvaron - då skulle man väl kunna vänta sig att alla människor som funderade på att bli religiösa, skulle börja med att studera alla förekommande religioner, skulle analysera dessas trosläror för att se just vilken religion egentligen var ”bäst” på att förklara verklighetens fakta och sedan skulle de väl välja just den religion som objektivt sett faktiskt var bäst? Och om människorna gjorde på så vis - då skulle det väl inte bara slumpa sig att nästan varenda människa som var religiös kom till att tro på exakt samma religion som hennes föräldrar råkade tro på?

Nej, förklaringen till detta fenomen utgörs av att religiös tro börjar nästan alltid med att ett barn litar blint, inte på Gud, utan på sina egna föräldrar. När du är liten är du ju hjälplös, det är föräldrarna som tar hand om dig och ser till att du klarar dig. Så det är naturligt att varje barn, när hon är liten, litar blint på att föräldrarna ”vet”. Problemet med de religiösa är bara att de fortsätter att lita blint på sina föräldrars idéer, åtminstone vad avser religiösa spörsmål, även när de blir stora och t.o.m. när de blir vuxna. Religiösa människor, inklusive de kristna, är som förvuxna barn. De har aldrig utvecklat styrkan att se världen genom egna ögon, med bruk av sitt eget självständiga förnuft. Religiösa människor, inklusive de kristna, är till sin natur andrahands-människor.

Och logiken bekräftar att så måste vara fallet. Hurså? Jo, att tro är att ta något för givet, utan bevis. Att tro på en idé, är att betrakta den som sann på ett helt godtyckligt sätt. När man tror på en idé, som t.ex. den att brinnande buskar kan tala, gör man det utan att ha något giltigt skäl till att tro på den. Vad har kristna människor för skäl att tro att brinnande buskar kan tala? Bara att det står i Bibeln att en brinnande buske en gång, för flera tusen år sedan, talade till Moses (Tja, för att vara exakt, säger Bibeln att det var Gud som talade till Moses genom den brinnande busken).

Varför tror de kristna på det som står i Bibeln? Därför att ”alla” andra gör det. D.v.s. därför att alla andra kristna gör det. Kristendomen är en tusenårig ”fluga”. Kristendomen är som ett enda stort lämmeltåg, där varje enskild kristen tror på Bibeln bara därför att alla de andra gör det. Blind tro går hand i hand med kunskapsteoretisk konformism. När du bara tror att något är sant, då vet du det egentligen inte. Du har inga skäl, inga giltiga belägg, för det du tror på. Så hur skall du då kunna vara självständig? Du kan inte övertyga dig själv att en idé är sann eller falsk, när du bara tror att den är sann eller falsk, utan att ha några belägg att stödja dig på. Eftersom du inte kan vända dig till verkligheten för att få dina uppfattningar bekräftade när du bara tror, måste du i stället vända dig till andra människor. Andra människors medhåll till dina uppfattningar ger dig den bekräftelse som du behöver, men inte kan erhålla från verkligheten, för att känna att du kan vara trygg i din tro.

Men det är inte mycket till trygghet som du får, när du bara lutar dig på andra istället för att resonera - istället för att "luta dig" på rationalitet och självständighet. Se vad som händer när en kristen person hamnar i ett argument med en övertygad ateist - en ateist som har rationella argument att stödja sig på. Den kristne kommer antagligen med många argument inledningsvis - men efter en stunds argumenterande fram och tillbaka kan hon inte ge begripliga och trovärdiga svar på ateistens argument. Då kommer den kristne bara att återfalla till att vara psykologiskt hotfull mot ateisten (och om den kristne levde i ett samhälle där kyrkan hade makten, skulle den kristne tillgripa fysiska hot också). Den kristne kommer att försöka förlöjliga ateisten ”Ja, du är ensam, alla människor jag känner vet ju att Gud i själva verket existerar.” Den kristne kommer att försöka skrämma ateisten ”Jo, det är synd om dig. Du kommer aldrig att få uppleva det eviga livet i det härliga Himmelriket. Och du måste i detta livet plågas av en ständig rädsla för döden!”

Men den kristnes uppblåsta försök att psyka ateisten vilar på ett bräckligt självförtroende. Den kristne vet ju att hon inte har några begripliga och trovärdiga svar på sådana här uppenbart logiska argument som ateisten kan komma med ”Du säger att Gud är allsmäktig. Men hur kan en varelse vara allsmäktig? Om Gud existerade och om Han vore allsmäktig – då skulle Han väl kunna skapa en sten som var så tung att han inte själv skulle kunna rubba den stenen? Men om Gud kunde skapa en sådan sten - då vore han ju inte allsmäktig! Och om Gud inte kunde skapa en sådan sten - då vore Han ju heller inte allsmäktig!” Så idén att det finns en Gud som är allsmäktig, medför obönhörligen självmotsägelser. Den kristnes enda ”svar” på detta oomkullrunkeliga argument, blir att säga ”Tja, eftersom Gud är allsmäktig, klarar Han av att överskrida logiken. Gud klarar av självmotsägelser”

Men om den kristne kan tillåta sig själv självmotsägelser i sin tro – då kan han tillåta sig bokstavligen vad som helst i sin tro! Det heter ju att om en vetenskaplig teori kan bevisa allt, då bevisar den ingenting. Och likaså, om din religion klarar av att ”bevisa” allt - d.v.s. om den klarar av att ”bevisa” vad som helst - då ”bevisar” den just ingenting. När de kristna tillåter sig kontradiktioner - som t.ex. den där idén att kristendomen är kärlekens religion samtidigt som de kristna därute i verkligheten på grymmaste tänkbara sätt torterar ihjäl alla ”kättare” som inte råkar hålla med dem – ja, då ser du där att de kristna blir kapabla till vilka skändligheter som helst, t.o.m. grym tortyr, när de tillåter sig motsägelser som en följd av att de tror på det godtyckliga. När allt är möjligt kunskapsteoretiskt blir också allt tillåtet moraliskt.

Så den kristnes psykologi är andrahands-människans psykologi. De kristna är som lemlar, som endast känner trygghet när de befinner sig i en flock. Det är därför som de kristna var så ivriga att tvinga andra till att omvända sig innan den tid kom då kristendomens blinda tro späddes ut av respekt för förnuftet, d.v.s. då Renässansen uppstod. Den skenbara självsäkerheten som kristna teologer uppvisar är blott och bart en bluff. De använder sig av skumma psykologiska mekanismer för att bibringa sig själva en känsla av att de är trygga i sin tro. Och dessa psykologiska mekanismer vilar i sista hand på det fundament som består av den övriga flockens medhåll och stöd. På samma sätt som de moderna nazisterna och kommunisterna endast kände en sorts självsäkerhet när de befann sig i en stor folksamling av likasinnade, känner den kristne en sorts självsäkerhet endast när hon befinner sig bland likasinnade, t.ex. mitt i en stor Gudstjänst där alla sjunger med i psalmerna. Det är just därför som det är så viktigt för de kristna att samlas varje söndag i kyrkan, i en stor Gudstjänst, tillsammans med likasinnade.

Det riktigt stora hotet mot Kristendomen är därför en förnuftsfilosofi. Därför att en sådan skulle ge upphov till ateister som kände en äkta självsäkerhet. Självsäkra ateister, som var utrustade med oomkullrunkeliga rationella argument, skulle de självtvivlande kristna inte ha en chans att klara sig emot.

Som Henrik Ibsen observerade – den som står ensam står starkast av alla.

Tuesday, April 6, 2010

Kristendomens idéhistoria

Det sägs att kristendomens rötter återfinns hos judaismen. Men om man verkligen vill förstå kristendomens väsen, då skall man  också studera den antika grekiska filosofin. Därför att den har haft ett djupgående inflytande på västerlandets efterföljande historia. Det är i synnerhet två stora grekiska tänkare, som man måste förstå, om man vill förstå kristendomens historia – den stora filosofen Platon och hans lärjunge, den lika stora filosofen Aristoteles.

Platon kan kallas kristendomens filosofiska anfader. Det var i synnerhet en väldigt esoterisk fråga, Platons begreppsteori, som gav upphov till kristendomen.

Begrepp - vad är de? Några exempel på begrepp är människa, rättvisa, frihet, hund, katt o.s.v. Begrepp kan definieras som varande abstrakta klassifikationer av konkreta saker som existerar. ”Människa” är ett begrepp. ”Henrik Unné” däremot är inte ett begrepp, utan är en konkret enskildhet som faller under det begreppet. Begreppet människa t.ex. är en abstraktion som omfattar alla enskilda människor som idag lever, som någonsin har levat och som någonsin kommer att leva. Vi använder begreppet ”människa” för att beteckna Henrik Unné, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Barack Obama, Napoleon, Platon, Aristoteles och miljardertals andra enskilda levande varelser av en viss sort. Det finns ingen enskild fysisk entitet som motsvarar begreppet människa. Det finns bara de enskilda människor, som t.ex. Henrik Unné, som faller under det begreppet. ”Människa” existerar endast som en tanke - som en abstraktion.

Men hur vet vi att exempelvis ”Henrik Unné” är en människa, om begreppet människa bara är en abstraktion? Var hos ”Henrik Unné” kan vi se den där ”människoaktigheten”? Sitter den i huvudet hos Henrik, i fötterna, i buken, på ryggen - eller var någonstans? Nej, det finns ingen ”människoaktighet” som sitter någonstans i Henrik Unné.

Men hur vet vi då att både Henrik Unné och Platon är människor? Dessa två individer skiljer sig från varandra i samtliga avseenden. Henriks hår är inte likadan som Platons. Henriks hud är inte likadan som Platons. Henriks ögonfärg är inte likadan som Platons. Henriks yrke är en annan än Platons. Henrik talar ett annat språk än Platon gjorde. Henrik lever i en annan tid än Platon gjorde. O.s.v. Ingen enskild detalj hos Henrik Unné är identisk med någon enskild detalj hos Platon. Så hur vet vi att Henrik liknar Platon på så vis att bådadera faller under samma begrepp – begreppet ”människa”?

Platon försökte lösa detta problem genom att föreställa sig att begreppen faktiskt existerar - men att eftersom vi inte kan hitta dem i denna verklighet, så måste det finnas en verklighet till - en annan dimension, i vilken begreppen existerar som enskildheter. Han menade att begreppen i denna dimension han föreställde sig varken var fysiska, föränderliga, förgängliga, befläckade med fel o.s.v. Denna dimension utgjorde en idealvärld i vilket endast ”perfekta”, eviga begrepp existerade. Men vi kommer aldrig i kontakt med denna ”perfekta” värld, det erkände Platon.

Så hur vet vi då att den ens existerar? Platon menade att vi levde i denna ideala värld innan vi föddes till denna värld. Sedan, när vi ser enskilda människor, enskilda hundar, enskilda fall av rättvisa o.s.v., i denne verklighet, ”påminns” vi om de begrepp som dessa enskildheter bara är bleka skuggor av och som vi upplevde innan vi föddes.

Platons fiktiva värld, där begreppen existerar – påminner inte den om kristendomens himmelrike? Denna begreppsvärld sägs ju av Platon vara ”perfekt”, oföränderlig, oförgänglig, evig, icke-fysisk o.s.v. Platons ”perfekta” begreppsvärld luktar kristendom lång väg.

Och Platons filosofi blev känd över hela den västerländska världen under år hundraderna före Kristus. Så det var en enkel sak för de tidiga kristna att s.a.s. ”låna” Platons idé om existensen av en annan värld än den som vi lever i - en värld som är ”bättre” än denna värld, och som är oförgänglig, oföränderlig, icke fysisk och därmed andlig, o.s.v. Platon hade röjt vägen för kristendomen - genom att inbilla de gamla grekerna och romarna att det åtminstone fanns en möjlighet att en annan verklighet än den vi lever i existerar. Platon öppnade dörren för kristendomen s.a.s. inom den antika världens föreställningsvärld. Platon förutan hade människorna i antiken antagligen aldrig kommit på tanken att en annan verklighet än den vi lever i, och kan se och ta på, överhuvudtaget kunde existera.

Det finns många gemensamma drag mellan kristendomens filosofi och den platonska filosofin som kristendomen härrör ifrån. Både kristendomen och platonismen föreställer sig att det finns två verkligheter - den vi lever i och en annan, icke-fysisk verklighet. Både kristendomen och platonismen föreställer sig att den andra verkligheten är ”bättre” än den som vi lever i. Så det är naturligt att både de kristna, och även Platon´s filosofi´s anhängare, drömmer sig bort till denna andra verklighet och önskar sig leva i den. Och både de kristna och de platonska, tror på idén att man kan få kunskaper genom någon sorts mystiska intuitioner, utan att behöva grunda dem på varseblivningar. Och eftersom både de kristna och Platons anhängare anser att denna verklighet är en ”lägre” och mindrevärdig verklighet, vill de inte befatta sig med den. De vill ägna sig åt dagdrömmerier om den ”högre” verkligheten. De kristna säger t.ex. att man skall förakta rikedomar i denna verklighet, och i stället samla på sig rikedomar i livet efter döden genom att offra och försaka i detta liv.

Platon hade en motståndare. Den motståndaren var hans lärjunge, Aristoteles. Aristoteles skapade en filosofi som i huvudsak var motsatsen till Platons. Denna filosofi gick ut på att det endast finns en verklighet - den som vi lever i. Förnuftet, vilket Aristoteles definierade som varseblivningar bearbetade med logik, är vårt enda medel till kunskaper. Och syftet med tillvaron bör vara att erhålla lycka i detta liv som vi har förmånen att leva på denna jord, enligt Aristoteles.

Aristoteles´ filosofi blev mycket känd inom antiken. Men den blev aldrig den dominerande filosofin inom antiken. Och när Kristendomen uppstod var det den platonska filosofin som segrade.

Som en följd av att Kristendomen försummade denna verklighet till förmån för det påstådda livet efter döden sjönk Europa ner i en mörk ålder, en mörkrets och lidandets tid som varade i ca. 1.000 år. Under denna tid, folkvandringstiden och medeltiden, levde européerna i djupaste fattigdom och misär. Deras religion uppmanade ju dem till att försumma tillvaron i denna verklighet - för att istället drömma om det påstådda himmelriket efter döden.

Men i slutet av medeltiden återupptäckte européerna Aristoteles´ filosofi. Många av Aristoteles´ filosofiska och vetenskapliga verk hade bevarats av araberna. Under 1200-talet och 1300-talet medförde européernas kontakter med araberna, att Aristoteles´ verk blev kända och spridda i Europa. En viss kristen munk, Thomas av Aquina, studerade Aristoteles´ filosofi och tog djupt intryck av den. Thomas av Aquina gjorde det till sin livsuppgift att förena den kristna filosofin med Aristoteles´ filosofi, så gott han bara kunde. Hans huvudidé var att både förnuftet och tron var medel till kunskaper. Thomas av Aquina lärde ut att vi bör använda oss av förnuftet så långt det bara går. Och att det endast är när vi har att göra med frågor där förnuftet, enligt Aquina, inte räcker till som vi bör sätta vår tillit till tron. Thomas av Aquina gjorde det rumsrent inom kristendomen att använda sig av förnuftet för att förklara tillvaron.

Konsekvensen av detta blev Renässansen. Ordet ”renässans” betyder ”återfödelse”. Under Renässansen återföddes européerna i den mening att de återupptäckte denna verklighet och började utforska den. Renässansen såg den moderna vetenskapens födelse - och européerna påbörjade då den långsamma färden mot politisk frihet också.

Under de ca. 700 åren som har gått sedan Renässansens början har västvärlden gjort jättelika framsteg istället för att bara fortsätta med att stagnera. Idag ser västvärlden radikalt annorlunda ut än den gjorde under den tid då Kristendomen var renodlat platonsk. Människorna lever idag oftast till en ålder på sådär sjuttio eller åttio år istället för att dö antingen i barndomen eller i  tjugoårs-åldern. De äter sig mätta varje dag istället för att svälta. De njuter av den moderna vetenskapens frukter – elektronik, mediciner, utbildning, massmedier, moderna kommunikationer, o.s.v. istället för att träla hela dagarna ute på leriga åkrar. De njuter av politisk frihet istället för att leva under ett feodalt förtryck. De lever och dör oftast i fred istället för att plågas av ständigt återkommande krig. De får tänka fritt istället för att klavbindas av kyrkans dogmer. Människornas liv har förbättrats oerhört mycket sedan Kristendomens platonism späddes ut av rejäla inslag av aristotelianismen.

Västvärlden idag ser också radikalt annorlunda ut än dagens Mellanöstern. Mellanöstern idag liknar på många sätt Medeltidens Europa. Mellanöstern kännetecknas av ständiga, blodiga krig. Politiken i Mellanöstern, bortsett från Israel, präglas av politiskt förtryck. Araberna och muslimerna är oftast okunniga - många av dem kan inte ens läsa. Muslimerna präglas av vidskepelse och fördomar. O.s.v.

Varför har Kristendomen utvecklats på ett så annorlunda sätt än Islam? Varför har Kristendomen kunnat moderniseras och sekulariserats - men inte Islam? Varför fick Aristoteles´ idéer ett starkt inflytande i väst, men inte i Mellanöstern - trots att araberna var väl bekanta med Aristoteles redan för mera än ettusen år sedan?

Det beror på den grekiska filosofins inflytande. Kristendomen uppstod i den antika världen, i en tid då grekerna och romarna fortfarande respekterade förnuftet och utforskandet av denna verklighet. Kristendomen kunde därför inte bli helt och hållet världsfrånvänd, givet den intellektuella miljön som rådde vid dess´ tillblivelse. Därför fanns det en grogrund för Aristoteles´ idéer, när de återupptäcktes av européerna i slutet av Medeltiden. Islam, däremot, uppstod i ett primitivt stamsamhälle ute i ett öken - ett samhälle där det inte fanns några inslag av respekt för förnuftet. Därför kunde Islam inte låta sig präglas av grekernas förnuftsfilosofi - trots att araberna under flera århundraden hade tillgång till många av de viktigaste grekiska texterna.

Vi kan lära oss något av Kristendomens historia, och av skillnaden mellan Europas historia och Mellanösterns historia. Den läxan är att när människorna anammar en filosofi som föreställer sig en annan verklighet, som Platons, då förfaller denna värld. Svält, fattigdom, krig och förtryck blir resultatet när människorna vänder denna verklighet ryggen, till förmån för dagdrömmerier om en annan verklighet. Som i Medeltidens Europa - och som i dagens Mellanöstern.

Men när människorna börjar bry sig om livet i denna verklighet och börjar utforska denna verklighet med bruk av förnuftet - då följer det mänskliga livets blomstring. Som i den moderna västvärlden. Filosofiska idéer är värda att tas på allvar. Filosofin gäller faktiskt livet och döden.