Objektiv moral

Det betraktas som en självklarhet i västvärlden idag att det finns objektiva fakta - men att det samtidigt inte finns någon objektiv moral. M.a.o. att vi kan ha säkra kunskaper om vad som objektivt sett är - men att vi bara kan ha åsikter om vad som bör vara.

Jag håller inte med detta. Den enda moralen som är värd namnet är en objektiv moral - en moral som inte bara är en fråga om subjektiva åsikter. Men hur kan man komma fram till att en sådan moral finns - och hur kan man ta reda på vad den består av?

Till att börja med, handlar alla moralfrågor dels om vilka mål man bör sträva efter, och dels om vilka medel man skall använda för att nå dessa mål. Jag menar att både valet av mål och valet av medel kan, och måste, vara objektiva.

Låt oss börja med den fråga som de flesta människor antagligen har mest problem med – hur kan någon säga objektivt vad människors mål bör vara? För att besvara denna fråga måste vi först ha klart för oss varifrån begreppet bör kommer ifrån.

”Bör” hänger ju ihop med "värde" - värdet är ju det som en bör-sats säger är eftersträvansvärt.

Så - vilka fakta i verkligheten ger upphov till självaste existensen av värden? Svaret är att det endast är livet som möjliggör existensen av värden. Varje levande varelse måste till sin natur sträva efter värden för att uppehålla sitt liv. Ett lejon måste jaga och äta djur som antiloper – annars dör det. En antilop måste hitta och äta växter, och måste springa ifrån hungriga lejon – annars dör det. En haj måste jaga och äta djur som sälar och fiskar – annars dör den. Även en växt måste skicka ner sina rötter i jorden för att hämta näring, och den måste vända sina blad mot solen för att hämta energi – annars dör den.

Och det är bara levande varelser som står inför ett fundamentalt alternativ – att leva eller dö - d.v.s. att fortsätta att existera eller att upphöra att existera. Och deras egna handlingar gör skillnaden .

Icke-levande entiteter, som stenar och floder, ställs inte inför ett liknande alternativ. En sten kan inte sätta sig själv i rullning. En flod kan inte själv ändra sitt lopp. Och även om en sten vittrar sönder under årmiljonerna, så försvinner inte mineralerna som den är gjord av. Och även om en flod torkar ut, så försvinner inte vattnet som forsade genom den. Endast ett liv kan upphöra att existera - och endast för en levande varelse är det dess´ egna, självförvållade handlingar som gör skillnaden. Av alla dessa skäl måste man konstatera att livet är källan till existensen av samtliga bör-satser som någonsin existerar i verkligheten.

Vad innebär det då om en människa säger ”Jag har bestämt mig för att döden är ett bättre mål än livet. Så jag anser att jag bör hellre eftersträva döden än det fortsatta livet.” Det innebär att hon kapar grenen som hon själv sitter på. Hon säger nämligen ”Jag har bestämt mig för att jag bör upphäva samtliga bör-satser.” Om hon eftersträvar döden - då negerar hon ju det som ger upphov till sin utsaga att döden kan vara ett bör. Hon gör sig skyldig till en grov självmotsägelse. Hon säger ju – ”Eftersom livet är ett värde, och av det skälet är det möjligt att uttala bör-satser – bestämmer jag nu att livet inte är ett värde.”

Att göra något annat än livet till målet för en bör-sats är att begå en självmotsägelse. Och det är inte rationellt, d.v.s. objektivt, att försöka komma undan med en självmotsägelse. Att säga att döden är ett lika bra mål som livet är som att säga att noll är lika med ett.

OK - om livet är det enda möjliga yttersta värdet enligt en objektiv morallära – d.v.s. om man nu vet att livet måste enligt förnuftet vara det yttersta målet - hur kan man då veta vad som är de objektivt riktiga medlen för att uppnå det målet? Det är tämligen enkelt. Livet kan endast uppehållas med vissa medel och inte med andra. Om läsaren nu har blivit varse om att hon bör leva - då blir det en tämligen enkel sak att upptäcka att hon måste göra vissa saker och inte andra. Hon måste andas frisk luft och inte exempelvis kolmonoxid, hon måste dricka sötvatten och inte saltvatten eller svavelsyra, hon måste äta vissa sorters mat och inte andra o.s.v.

Moral handlar i princip om fakta som dessa - fast moraliska principer är mera allmänna än sådana här begränsade, konkreta regler. En rationell moral slår fast att om läsaren vill leva (och om hon är en människa) - då måste hon vara rationell, hon måste vara produktiv, hon måste vara ärlig, hon måste vara rättvis o.s.v.

Jag har inte här utrymme att bevisa att just rationalitet, produktivitet, ärlighet och rättvisa faktiskt är dygder enligt en objektiv moral - men läsaren borde kunna inse att det skulle vara åtminstone väldigt svårt att överleva om hon krigade mot verkligheten, om hon vägrade att arbeta och om hon krigade mot dina medmänniskor genom att ljuga för dem och behandla dem orättvist - o.s.v.

Nu är det förstås så att alla människor inte är eniga om vad som är den objektiva moralen. Men det betyder inte att denna moral inte finns - eller att den inte är objektiv. En gång i tiden var inte alla människor eniga om att gravitationslagen fanns. Före Isaac Newton var gravitationslagen faktiskt okänd. Men den fanns där hela tiden - även om människorna inte kände till den. Och vem som helst som ramlade ner från en stor höjd dog ju - precis hela tiden innan Isaac Newton upptäckte gravitationslagen – eller hur? Så gravitationslagen var en realitet även då den inte var känd.

Det är samma sak med den objektiva moralen. Den som inte känner till, och som inte praktiserar, denna moral misslyckas med att leva ett bra liv precis lika säkert som den som är omedveten om gravitationslagen ändå dör om hon ramlar från en tillräckligt hög höjd.

Läsaren kan visst intala sig själv att moralen är något subjektivt, och att hon därför kan göra vadhelst hon råkar känna för att göra. Men hon kommer faktiskt då att betala ett högt pris för den dumheten.