Kristendomens idéhistoria

Det sägs att kristendomens rötter återfinns hos judaismen. Men om man verkligen vill förstå kristendomens väsen, då skall man  också studera den antika grekiska filosofin. Därför att den har haft ett djupgående inflytande på västerlandets efterföljande historia. Det är i synnerhet två stora grekiska tänkare, som man måste förstå, om man vill förstå kristendomens historia – den stora filosofen Platon och hans lärjunge, den lika stora filosofen Aristoteles.

Platon kan kallas kristendomens filosofiska anfader. Det var i synnerhet en väldigt esoterisk fråga, Platons begreppsteori, som gav upphov till kristendomen.

Begrepp - vad är de? Några exempel på begrepp är människa, rättvisa, frihet, hund, katt o.s.v. Begrepp kan definieras som varande abstrakta klassifikationer av konkreta saker som existerar. ”Människa” är ett begrepp. ”Stefan Löfvén” däremot är inte ett begrepp, utan är en konkret enskildhet som faller under det begreppet. Begreppet människa t.ex. är en abstraktion som omfattar alla enskilda människor som idag lever, som någonsin har levat och som någonsin kommer att leva. Vi använder begreppet ”människa” för att beteckna Stefan Löfvén, Ulf Kristersson, Mona Sahlin, Donald Trump, Napoleon, Platon, Aristoteles och miljardertals andra enskilda levande varelser av en viss sort. Det finns ingen enskild fysisk entitet som motsvarar begreppet människa. Det finns bara de enskilda människor, som t.ex. Stefan Löfvén, som faller under det begreppet. ”Människa” existerar endast som en tanke - som en abstraktion.

Men hur vet vi att exempelvis ”Stefan Löfvén” är en människa, om begreppet människa bara är en abstraktion? Var hos ”Stefan Löfvén” kan vi se den där ”människoaktigheten”? Sitter den i huvudet hos Stefan, i fötterna, i buken, på ryggen - eller var någonstans? Nej, det finns ingen ”människoaktighet” som sitter någonstans i Stefan Löfvén.

Men hur vet vi då att bade Stefan Löfvén och Platon är människor? Dessa två individer skiljer sig från varandra i samtliga avseenden. Stefans hår är inte likadan som Platons. Stefans hud är inte likadan som Platons. Stefans ögonfärg är inte likadan som Platons. Stefans yrke är en annan än Platons. Stefan talar ett annat språk än Platon gjorde. Stefan lever i en annan tid än Platon gjorde. O.s.v. Ingen enskild detalj hos Stefan Löfvén är identisk med någon enskild detalj hos Platon. Så hur vet vi att Stefan liknar Platon på så vis att bådadera faller under samma begrepp – begreppet ”människa”?

Platon försökte lösa detta problem genom att föreställa sig att begreppen faktiskt existerar - men att eftersom vi inte kan hitta dem i denna verklighet, så måste det finnas en verklighet till - en annan dimension, i vilken begreppen existerar som enskildheter. Han menade att begreppen i denna dimension han föreställde sig varken var fysiska, föränderliga, förgängliga, befläckade med fel o.s.v. Denna dimension utgjorde en idealvärld i vilket endast ”perfekta”, eviga begrepp existerade. Men vi kommer aldrig i kontakt med denna ”perfekta” värld! Det erkände Platon.

Så hur vet vi då att den ens existerar? Platon menade att vi levde i denna ideala värld innan vi föddes till denna värld. Sedan, när vi ser enskilda människor, enskilda hundar, enskilda fall av rättvisa o.s.v., i denne verklighet, ”påminns” vi om de begrepp som dessa enskildheter bara är bleka skuggor av och som vi upplevde innan vi föddes.

Platons fiktiva värld, där begreppen existerar – påminner inte den om kristendomens himmelrike? Denna begreppsvärld sägs ju av Platon vara ”perfekt”, oföränderlig, oförgänglig, evig, icke-fysisk o.s.v. Platons ”perfekta” begreppsvärld luktar kristendom lång väg.

Och Platons filosofi blev känd över hela den västerländska världen under århundraderna före Kristus. Så det var en enkel sak för de tidiga kristna att s.a.s. ”låna” Platons idé om existensen av en annan värld än den som vi lever i - en värld som är ”bättre” än denna värld, och som är oförgänglig, oföränderlig, icke fysisk och därmed andlig, o.s.v. Platon hade röjt vägen för kristendomen - genom att inbilla de gamla grekerna och romarna att det åtminstone fanns en möjlighet att en annan verklighet än den vi lever i existerar. Platon öppnade dörren för kristendomen s.a.s. inom den antika världens föreställningsvärld. Platon förutan hade människorna i antiken antagligen aldrig tagit på allvar idén om att en annan verklighet än den vi lever i, och kan se och ta på, överhuvudtaget kunde existera.

Det finns många gemensamma drag mellan kristendomens filosofi och den platonska filosofin som kristendomen härrör ifrån. Både kristendomen och platonismen föreställer sig att det finns två verkligheter - den vi lever i och en annan, icke-fysisk verklighet. Både kristendomen och platonismen föreställer sig att den andra verkligheten är ”bättre” än den som vi lever i. Så det är naturligt att både de kristna, och även Platon´s filosofi´s anhängare, drömmer sig bort till denna andra verklighet och önskar sig leva i den. Och både de kristna och de platonska, tror på idén att man kan få kunskaper genom någon sorts mystiska intuitioner, utan att behöva grunda dem på varseblivningar. Och eftersom både de kristna och Platons anhängare anser att denna verklighet som vi lever i är en ”lägre” och mindrevärdig verklighet, vill de inte befatta sig med den. De vill ägna sig åt dagdrömmerier om den ”högre” verkligheten. De kristna säger t.ex. att man skall förakta rikedomar i denna verklighet, och i stället samla på sig rikedomar i livet efter döden genom att offra och försaka i detta liv.

Platon hade en motståndare. Den motståndaren var hans lärjunge, Aristoteles. Aristoteles skapade en filosofi som i huvudsak var motsatsen till Platons. Denna filosofi gick ut på att det endast finns en verklighet - den som vi lever i. Förnuftet, vilket Aristoteles definierade som varseblivningar bearbetade med logik, är vårt enda medel till kunskaper. Och syftet med tillvaron bör vara att erhålla lycka i detta liv som vi har förmånen att leva på denna jord, enligt Aristoteles.

Aristoteles´ filosofi blev mycket känd inom antiken. Men den blev aldrig den dominerande filosofin inom antiken. Och när Kristendomen uppstod var det den platonska filosofin som segrade.

Som en följd av att Kristendomen försummade denna verklighet till förmån för det påstådda livet efter döden sjönk Europa ner i en mörk ålder, en mörkrets och lidandets tid som varade i ca. 1.000 år. Under denna tid, folkvandringstiden och medeltiden, levde européerna i djupaste fattigdom och misär. Deras religion uppmanade ju dem till att försumma tillvaron i denna verklighet - för att istället drömma om det påstådda himmelriket efter döden.

Men i slutet av medeltiden återupptäckte européerna Aristoteles´ filosofi. Många av Aristoteles´ filosofiska och vetenskapliga verk hade bevarats av araberna. Under 1200-talet och 1300-talet medförde européernas kontakter med araberna, att Aristoteles´ verk blev kända och spridda i Europa. En viss kristen munk, Thomas av Aquina, studerade Aristoteles´ filosofi och tog djupt intryck av den. Thomas av Aquina gjorde det till sin livsuppgift att förena den kristna filosofin med Aristoteles´ filosofi, så gott han bara kunde. Hans huvudidé var att både förnuftet och tron var medel till kunskaper. Thomas av Aquina lärde ut att vi bör använda oss av förnuftet så långt det bara går. Och att det endast är när vi har att göra med frågor där förnuftet, enligt Aquina, inte räcker till som vi bör sätta vår tillit till tron. Thomas av Aquina gjorde det rumsrent inom kristendomen att använda sig av förnuftet för att förklara tillvaron i denna verklighet. Den kristna blinda tron förvisades till periferin.

Konsekvensen av detta blev Renässansen. Ordet ”renässans” betyder ”återfödelse”. Under Renässansen återföddes européerna i den mening att de återupptäckte denna verklighet och började utforska den. Renässansen såg den moderna vetenskapens födelse - och européerna påbörjade då den långsamma färden mot politisk frihet också.

Under de ca. 700 åren som har gått sedan Renässansens början har västvärlden gjort jättelika framsteg istället för att bara fortsätta med att stagnera. Idag ser västvärlden radikalt annorlunda ut än den gjorde under den tid då Kristendomen var renodlat platonsk. Människorna lever idag oftast till en ålder på sådär sjuttio eller åttio år istället för att dö antingen i barndomen eller i  tjugoårs-åldern. De äter sig mätta varje dag istället för att svälta. De njuter av den moderna vetenskapens frukter – elektronik, mediciner, utbildning, massmedier, moderna kommunikationer, o.s.v. istället för att träla hela dagarna ute på leriga åkrar. De njuter av politisk frihet istället för att leva under ett feodalt förtryck. De lever och dör oftast i fred istället för att plågas av ständigt återkommande krig. De får tänka fritt istället för att klavbindas av kyrkans dogmer. Människornas liv har förbättrats oerhört mycket sedan Kristendomens platonism späddes ut av rejäla inslag av aristotelianismen.

Västvärlden idag ser också radikalt annorlunda ut än dagens Mellanöstern. Mellanöstern idag liknar på många sätt Medeltidens Europa. Mellanöstern kännetecknas av ständiga, blodiga krig. Politiken i Mellanöstern, bortsett från Israel, präglas av politiskt förtryck. Araberna och muslimerna är oftast okunniga - många av dem kan inte ens läsa. Muslimerna präglas av vidskepelse och fördomar. O.s.v.

Varför har Kristendomen utvecklats på ett så annorlunda sätt än Islam? Varför har Kristendomen kunnat moderniseras och sekulariserats - men inte Islam? Varför fick Aristoteles´ idéer ett starkt inflytande i väst, men inte i Mellanöstern - trots att araberna var väl bekanta med Aristoteles redan för mera än ettusen år sedan?

Det beror på den grekiska filosofins inflytande. Kristendomen uppstod i den antika världen, i en tid då grekerna och romarna fortfarande respekterade förnuftet och utforskandet av denna verklighet. Kristendomen kunde därför inte bli helt och hållet världsfrånvänd, givet den intellektuella miljön som rådde vid dess´ tillblivelse. Därför fanns det en grogrund för Aristoteles´ idéer, när de återupptäcktes av européerna i slutet av Medeltiden. Islam, däremot, uppstod i ett primitivt stamsamhälle ute i ett öken - ett samhälle där det inte fanns några inslag av respekt för förnuftet. Därför kunde Islam inte låta sig präglas av grekernas förnuftsfilosofi - trots att araberna under flera århundraden hade tillgång till många av de viktigaste grekiska texterna.

Vi kan lära oss något av Kristendomens historia, och av skillnaden mellan Europas historia och Mellanösterns historia. Den läxan är att när människorna anammar en filosofi som föreställer sig en annan verklighet, som Platons, då förfaller denna värld. Svält, fattigdom, krig och förtryck blir resultatet när människorna vänder denna verklighet ryggen, till förmån för dagdrömmerier om en annan verklighet. Som i Medeltidens Europa - och som i dagens Mellanöstern.

Men när människorna börjar bry sig om livet i denna verklighet och börjar utforska denna verklighet med bruk av förnuftet - då följer det mänskliga livets blomstring. Som i den moderna västvärlden. Filosofiska idéer är värda att tas på allvar. Filosofin gäller faktiskt livet och döden.