Mångkultur på rätt sätt

Idén om mångkultur har kritiserats i denna debattråd [Jag skrev denna essä som ett svar på ett inlägg i en debatt på debattsajten Newsmill i början av år 2010], av sådana skribenter som Maj Grandmo. Jag tycker att detta är synd. Men situationen är litet komplex. Problemet är att Maj Grandmo och hennes likasinnade angriper en sorts ”halmgubbe” - d.v.s. de kritiserar en nidbild av mångkulturen. Men det är inte de själva som har målat upp denna nidbild. Nidbilden av mångkulturen har målats upp av mångkulturens egna försvarare.

Det är, tyvärr, i huvudsak multikulturalisterna som försvarar idén om det mångkulturella samhället. Det tycker jag är synd. Det borde vara de goda liberalerna som försvarade idén om det mångkulturella samhället - och inte de onda, kollektivistiska och oftast socialistiska, multikulturalisterna. Därför att idén om det mångkulturella samhället är en egentligen en "västerländsk", och därmed individualistisk, idé. Låt mig förklara.

Förr i tiden trodde människor i Europa att det viktigaste var kollektivet, d.v.s. att det viktigaste var gruppen som du råkade tillhöra. Varje enskild europé fick sin identitet från den grupp som hon råkade tillhöra. En fransman uppfattade sig själv som ”en fransman”. Det var hans identitet – ”en fransman”. Och en tysk uppfattade sig själv som ”en tysk”. Det var hans identitet – ”en tysk”. Fransmän och tyskar betraktade därför sig själva som till sin natur varande främmande varelser. Vad kunde en fransman ha gemensamt med en tysk? Deras politik var olika, deras språk var olika, deras seder var olika, deras härstamning var olika o.s.v. Så det var inte konstigt att fransmännen och tyskarna ofta råkade i krig med varandra, och att de därför emellanåt massakrerade varandra. Den gamla tidens kollektivism kunde inte ge upphov till internationell förståelse, fred och tolerans.

Men på 1700-talet började västerlänningarna att upptäcka nya idéer - nya sätt att se på människan och tillvaron. De väsentligaste bland de nya idéerna i detta sammanhang var individualismen - och individualismens källa, tron på förnuftet. På 1700-talet började människorna förstå att varje enskild människa är utrustad med sitt eget personliga förnuft. Hon avgör därför själv sitt öde och sin karaktär. En människas identitet härrör således, enligt dessa nya idéer, från hennes eget tänkande och hennes egna fria val. En människas identitet är således inte betingad av gruppen som hon råkar tillhöra.

Detta revolutionerande sätt att se på människan hade vittgående konsekvenser. Det gav upphov till det moderna västerlandet, där de enskilda människorna är fria att forma sina egna liv, i stället för att vara underkastade något kollektiv. Och det gav upphov till en förmåga för nationer att leva i fred med varandra. Om det väsentliga i tillvaron beror på den enskilda människan själv, och inte på gruppen, då betyder inte skillnaderna i språk, seder, kultur o.s.v. mellan olika länders folk så hemskt mycket. Så krig blir mindre sannolika. Det är den moderna individualismen i västländerna, som har gjort det möjligt för västländerna att leva i fred med varandra i ungefär 75 år (sedan slutet av Andra världskriget, som ju startades av den tidens värsta kollektivister – kommunisterna och fascisterna).

Individualismen ger sålunda upphov till fred mellan olika grupper. Skillnaderna mellan grupperna betyder ju inte så mycket, och behöver därför inte ge upphov till så grava konflikter, om det är vad den enskilda människan själv väljer att göra med sitt eget liv som är det väsentliga. Individualismen är därför grunden för kosmopolitanismen. Denna idé, kosmopolitanismen, utgör den ”riktiga” mångkulturen, mångkulturen såsom den borde vara. Enligt denna idé är sådana fenomen som traditioner, seder, språk, folkmusik, traditionella klädedräkter, traditionella matvanor o.s.v. förhållandevis ytliga fenomen. De betyder inte så mycket. Därför kan vi bortse från dem. Därför kan människor från olika kulturer leva tillsammans med varandra, och vara vänner. Enligt kosmopolitanismen är det väsentliga vilken sorts individ du är, inte vilken sorts grupp du råkar tillhöra.

Men mångkulturen, såsom multikulturalisterna uppfattar den, bejakar och rentav dyrkar sådana ytliga fenomen som olika folkgruppers seder, matvanor, sätt att klä sig o.s.v. Multikulturalisterna är (ytliga) kollektivister. De har uppfattningen att en människas identitet beror på sederna, matvanorna, språket o.s.v. hos den etniska grupp som hon råkar födas in i. Så multikulturalisterna tycker att om, t.ex., en turk invandrar till Sverige, och han lär sig svenska och då förlorar sin förmåga att tala sitt turkiska f.d. modersmål flytande - då har denna turk förlorat en väsentlig del av sin identitet. Det, tycker multikulturalisterna, är en tragedi. Det måste förebyggas till varje pris att invandrare till Sverige från andra kulturer ”assimileras” i det svenska samhället. Multikulturalisterna vill därför till varje pris bevara varje invandrargrupps gamla språk, seder, matvanor, sätt att klä sig o.s.v. Och inte nog med det. Multikulturalisterna vill också bevara varje invandrargrupps traditionella moraluppfattning och rättsuppfattning - även om denna strider mot den svenska dito.

Och detta är väldigt allvarligt. Det gör ingen nämnvärd skada om, t.ex., en muslimsk invandrare från Mellanöstern bevarar sin egen kulturs matvanor, eller sitt eget ursprungslands språk. Men om muslimen också bevarar uppfattningen att föräldrarna har en rätt att slå ihjäl sin dotter närhelst hon ”vanärar” släkten genom att sova med en pojke innan hon är gift – det skapar detta stora problem.

Vad säger kosmopolitanismen om detta problem?

Ja, eftersom kosmopolitanismen är en västerländsk idé, sätter den värde på individens rättigheter. Den säger att varje enskild människa har vissa rättigheter som är oförytterliga - d.v.s. de kan inte och får inte sättas ur spel av någonting alls. De kan inte sättas ur spel av, t.ex., den etniska gruppens traditionella kultur. Om en muslim tycker att traditionerna går före dotterns rätt att bestämma över sitt eget liv, och att söka sin egen lycka på det sätt hon själv vill - då har muslimen objektivt fel. Kosmopolitanismen säger att alla olika kulturers traditioner är OK och skall tolereras, endast så länge de inte medför kränkningar av enskilda människors oförytterliga rättigheter.

Den västerländska civilisationens syn på människors rätt till kulturell frihet, är likadan som dess syn på människors religionsfrihet. En västerlänning säger att alla religiösa uppfattningar och seder skall tolereras, förutom sådana som medför kränkningar av enskilda människors rättigheter. Så om en familj från ett främmande land invandrar till Sverige, och säger att deras religion säger dem att de skall kasta sitt förstfödda spädbarn i en ugn och bränna ihjäl det, för att blidka sina gudar - då skall svenska staten säga ”Stopp! Vi låter er inte mörda ert förstfödda spädbarn, trots att vi svenskar tror på religionsfriheten.” Det är väl klart att religionsfriheten inte kan tas som intäkt för att tolerera exempelvis mord, bara därför att det under mänsklighetens historia har funnits religioner som förespråkade människooffer?

Samma princip gäller för vår tolerans av främmande kulturer. Vi skall låta invandrare behålla sina språk, sina matvanor, sina sätt att klä sig o.s.v. – om de själva vill behålla dem (d.v.s. vi skall inte utsätta invandrare för påtryckningar att vare sig behålla eller inte behålla sin kulturella särart). Men vi skall inte, såsom multikulturalisterna tydligen vill, visa tolerans för de rättsuppfattningar som somliga invandrare ibland har - och som strider mot vår uppfattning om individens oförytterliga rättigheter. Så svenska staten skall inte visa någon som helst tolerans för invandrare, t.ex. från Mellanöstern, som förföljer judar eller som förtrycker sina egna kvinnor.

Maj Grandmo och hennes likasinnade är egentligen mera lika invandrarna från icke-västerländska kulturer än de är lika en äkta västerlänning, som mig. Jag är en individualist. Jag identifierar mig inte i första hand som en ”svensk” bara för att jag råkade födas i detta land. Jag uppfattar mig själv i första hand som en ”nästan-objektivist”,därför att objektivismen är den filosofi, d.v.s. den verklighetssyn, som jag nästan helt och hållet har gjort till min. Jag uppfattar mig själv också som ”spankofil”, som ”Madonna-fan”, som ”USA-vän” och en hel del annat, eftersom det finns andra personliga värden, förutom objektivismen, som jag har valt att göra till en del av min personlighet. Men dessa andra värden är inte lika centrala som min filosofi.

Men människorna i sådana kulturer som de i Asien, Afrika och Latinamerika – de är oftast kollektivister. De identifierar sig i första hand som ”arab”, ”turk”, ”hindu”, ”thai”, ”zulu” o.s.v. De är mestadels inte lika vana som vi äkta västerlänningar att se på sig själva som i första hand varande individer. Och tyvärr är både multikulturalisterna, och multikulturalisternas förmenta motståndare (som Maj Grandmo), kollektivister de också. Maj Grandmo uppfattar sig tydligen i första hand som ”svensk”. Och hon känner därför en gnagande oro för att invandrare från främmande kulturer utgör ett hot mot henne, och att de måste antingen med våld (ty all politik består väsentligen av våld) tvingas antingen att bli likadana som svenskarna eller annars med våld hindras från att komma hit till att börja med. Läs hennes artikel här på Newsmill, ”Vurmen för mångkulturen – och sanningen”, om du vill se hur en xenofob (d.v.s. motsatsen till en kosmopolit som jag) tänker.

Så trots att jag är svensk, känner jag ingen samhörighet med Maj Grandmo och hennes likasinnade. Men eftersom jag är västerländsk, och därmed individualist, känner jag heller ingen samhörighet med multikulturalisterna - trots att jag är anhängare av fri invandring, och av mångkulturen när denna är rätt förstådd. Jag är en individ. Därför har jag förmågan att vara vän med människor från främmande kulturer, om bara de visar samma tolerans mot mig som jag visar dem. Jag är förresten lyckligt gift med en kvinna som är invandrare från ett utomeuropeiskt land (Vietnam). Och många av mina vänner är utomeuropeiska invandrare. Så jag lever som jag lär.