Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, March 29, 2009

Demokratiskt förtryck

Många svenskar dyrkar demokratin. De anser att den ideala staten är en som gör majoritetens vilja - vad majoritetens vilja än är.

Själv tycker jag att det är nästan tvärtom. En god stat måste hindra majoriteten från att få sin vilja igenom - närhelst den viljan består av en avsikt att förtrycka impopulära minoriteter. En bra stat skulle t.ex. ha hindrat den vita majoriteten i USAs sydstater från att förtrycka de svarta. En bra stat skulle ha hindrat den anti-semitiska majoriteten i 1930-talets Tyskland från att förtrycka judarna. Och en bra stat skulle hindra de breda folklagren i dagens Sverige från att förtrycka företagarna och de rika!

En majoritet av medborgarna har inte ett minsta dugg större rätt att förtrycka människor än vad en ensam diktator har. Varje anständig stat måste därför grundas på en författning som slår fast att de politiska ledarna ska vara valda - men att de efter valet inte får lov att kränka en enda enskild medborgare å sina väljares vägnar.

En aldrig så rationell författning räcker dock inte för att en bra stat ska förbli bra. Om tillräckligt många av medlemmarna av befolkningen blir moraliskt förtappade kommer staten att försämras ändå och så småningom bli till en regelrätt diktatur.

Det är de intellektuella som har det i sin makt att fördärva de "vanliga" medborgarna. Det kan de göra genom att sprida onda idéer via skolorna, universiteten och kulturen. Om de intellektuella prånglar ut sådana onda idéer som att självuppoffring är det moraliska idealet, att människor i allmänhet inte vet vad deras eget bästa består av, att enskilda människors lycka inte är något väsentligt, att allting är relativt o.s.v. - då blir resultatet så småningom ett dåligt folk, ett ruttet samhälle och en förtryckande stat.

Dåliga stater skapas av dåliga människor. Och dåliga människor skapas av dåliga idéer.

Var finns då de goda idéerna som kan vända utvecklingen till det bättre? Hos filosofin objektivismen! Denna filosofi visar bl.a. att verkligheten är vad den är, att förnuftet är människans enda medel att fatta verkligheten, att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull, att det är rätt att sträva efter sin egen lycka och att laissez-faire-kapitalismen är det enda anständiga sociala systemet.

Varje svensk som vill ha en bättre stat än den vi har idag bör därför studera och sprida objektivismen. Som Ayn Rand (kvinnan som skapade objektivismen) uttryckte det - "Dåliga idéer kan bara bekämpas med bättre idéer".

Och spola det där obegränsade majoritetsstyret! Ersätt demokratin med en statsmakt vars maktutövning begränsas av en rationell författning! En konstitutionell republik m.a.o.

Tuesday, March 24, 2009

Svenskarna förespråkar slaveri!

En opinionsundersökning avslöjade nyligen [Jag skrev ursprungligen detta debattinlägg på våren av år 2009 för publicering på debattsajten Newsmill.] att en majoritet av det svenska folket förespråkar slaveri! 63 procent of folket sade sig nämligen vilja behålla den obligatoriska värnplikten. Och att tvinga någon att utföra en tjänst, genom att hota med att sätta honom i fängelse om han vägrar – det är ju slaveri per definition.

Man kan invända att värnplikten finns till för ett gott ändamål. Nämligen för att försvara landets frihet. Men det förhållandet utgör ingen ursäkt. Det finns nämligen hur många ”goda ändamål” som helst som skulle kunna användas som ursäkt för slaveri.

Min hyresvärd, Stockholmshem, skulle kunna säga till mig att ”Det är ett gemensamt intresse av att gården och trapphuset blir städade - så om inte du ställer upp och ägnar varje lördag åt att städa dem, då kommer vi att säga upp ditt hyreskontrakt så att du blir bostadslös”. Min granne skulle kunna säga till mig ”Det är ett samhällsintresse att jag, din granne, ska kunna jobba - och det finns just nu en svår brist på daghemsplatser, så du måste ställa upp och passa mina ungar flera timmar i veckan. Annars klagar jag till myndigheterna”. Miljöknuttarna skulle kunna säga till mig ”Vi har ont om arbetskraft till landets arbetskraftsintensiva ekologiska jordbruk. Så du måste ägna en månad varje sommar åt att jobba på ett ekologiskt jordbruk, med bara mat och husrum som ersättning. Annars polisanmäler vi dig för att skada miljön”.

Och mycket riktigt, det har redan hörts förslag i samhällsdebatten om att värnplikten skall utökas och bli till en ”samhällstjänst”. Samhällstjänst. Smaka på det ordet. Snart kanske folk tvångsrekryteras till vården och omsorgen!

Förutom de uppenbara moraliska argumenten mot värnplikten finns det faktiskt också ”praktiska” argument mot den där värnplikten. Det föreslagna slaveriet kommer att göra det lättare för politikerna att föra orättfärdiga krig. Det går alldeles utmärkt att få tag på tillräckligt många frivilliga rekryter till ett rättfärdigt krig. Det hade t.ex. inte varit något problem för USA att få tag på frivilliga soldater för att bekämpa Hitler och Hirohito. Massor av unga amerikaner satte så pass högt värde på friheten att de var villiga att strida för den under Andra världskriget till priset av att riskera livet på slagfälten.

Men det hade nog varit omöjligt för President Johnson att trappa upp Vietnamkriget, om han inte hade tillåtits att införa obligatorisk värnplikt. Tänk! Hur många unga amerikanska män hade farit till Vietnam på 1960-talet av egen vilja? Frivillighet ifråga om militärtjänstgöring skulle alltså ge oss ett starkt skydd mot att få olämpliga krig på halsen.

Om vi avskaffar den svenska värnplikten blir det genast svårare för våra svenska politiker att föra in oss in i altruistiska krig, som inte angår oss, som t.ex. den i Afghanistan.

Vi måste mota Olle i grind. Vi måste avskaffa värnplikten nu - och förklara för folk att den utgör en form av slaveri. Och vi måste förklara för svenska folket att slaveri överhuvudtaget ej är acceptabelt i ett civiliserat samhälle. Och vi måste saga alldeles bestämt nej till tankarna - som faktiskt cirkulerar - om att vi ska rädda välfärdsstaten genom att införa ännu mera slaveri i Sverige, i form av "samhällstjänst"!

Saturday, March 21, 2009

De unga mår dåligt

De unga mår dåligt i dagens Sverige. Detta syns på många olika sätt.

Psykologen Thomas Nilsson uppger i Svenska Dagbladet den 23 febr 2003 att problemen med spelberoende kryper allt längre ner i åldrarna. "Ungefär 10.000 tonåringar har spelproblem" säger han. Dessa tonåringar riskerar givetvis att förstöra sina liv genom att rasera sin privatekonomi.

Sveriges brandförsvarsföreningen, SVBF, inledde år 2003 en informationskampanj i skolorna om hur farligt det är att anlägga bränder. Var fjärde brand i Sverige är anlagd. Över hälften av dessa anlades av barn och ungdomar under 20 år, enligt statistik som SVBF har tagit fram. Tommy Arvidsson, biträdande vd på SVBF säger i SvD den 23 febr - "De (unga som startar bränder) är ofta inte medvetna om vilka konsekvenser en brand i en papperskorg eller liknande kan få". Många unga är heller inte medvetna om vilka de personliga konsekvenserna kan bli. "Vandalism av det här slaget är ett allvarligt brott. De (d.v.s. de unga mordbrännarna) kan t.ex. få livslånga problem med skadestånd." säger Arvidsson.

Den 12:e feb. 2003 rapporterade SvD att fylleri bland de unga ökar dramatiskt. "Antalet ungdomar som måste tas in akut för alkoholförgiftning ökar dramatiskt och går allt längre ner i åldrarna . . . det är ingen ovanlighet att 10-14-åringar måste tas in för avgiftning för att de supit sig redlösa. Det framgår av Socialstyrelsens folkhälsorapport för 2002." skrev SvD.

Enligt SVTs Rapport visar en ny rapport från Riksförsäkringsverket att allt flera unga psykiskt sjuka förtidspensioneras. 1995 låg psykiska sjukdomar bakom 19 procent av de nya förtidspensionerna. År 2001 var andelen 25 procent. Enligt rapporten, som refererades i SvD den 23:e febr. 2003, skedde den största delen av ökningen av förtidspensionerna bland de unga. "De psykiska sjukdomar som leder till förtidspension är till största del depression och ångest." skrev SvD vidare.

Den 3:e dec. 1998 rapporterade SvD att siffror från Statistiska centralbyrån visar att allt fler unga svenskar lider av fetma. "Bland kvinnor i åldern 16 till 24 har antalet (överviktiga) i stort sett fördubblats sedan början av 1980-talet". Andelen av unga kvinnor som var överviktiga hade ökat från 11 procent till 20 procent. Bland unga män hade siffran stigit från 11 procent till 16 procent.

Den 27:e jan. 2003 uppgav ekonomie doktor Sten Carleheden i SvD att "Andelen skolelever i årskurs nio som prövat narkotika har mer än fördubblats under 1990-talet". Den 16:e mars 2002 rapporterade SvD att i början på 1990-talet var det 3 till 4 procent av grundskoleeleverna som hade testat narkotika. 1999 uppgav emellertid i en undersökning 9 procent av pojkarna och 7 procent av flickorna att de hade testat knark.

Vad kan orsaken vara till att alltflera ungdomar anlägger bränder och utvecklar spelberoende? Varför super och knarkar flera ungdomar idag än de gjorde förut? Varför blir flera och flera ungdomar överviktiga, feta, deprimerade eller fulla av ångest? Det måste ha något att göra med förändringar i ungdomarnas uppväxtmiljö. Det sannolika är därför att de ungas problem har skapats av skolorna och daghemmen - ty det är på dessa två ställen som barnen vistas under huvuddelen av sin vakna tid.

Stenen sattes nog i rullning på 1960-talet (om inte tidigare). På 1960-talet växte den "nya vänstern" fram. En stor del av en hel generation lärde sig att hata förnuftet, individualismen och kapitalismen. De gjorde revolt mot det "borgerliga" samhället och de "borgerliga" värderingarna. Dessa "68:or" gjorde sedan en "lång marsch genom institutionerna" i syfte att förverkliga sina socialistiska värderingar. Nu sitter de i byråkratin som bestämmer hur skolorna och daghemmen ska skötas. Skolorna och daghemmen förmedlar därför i hög grad 68:ornas verklighetsuppfattning och livssyn till barnen.

68:orna ville inte ha en "pluggskola" - de ville ha en skola som "socialiserade" barnen istället. De ville inte att barnen på dagis och i skolan skulle sättas i "förnuftets tvångströja". Nej - de ville att daghemmen och skolorna skulle lära barnen att utleva sina känslor istället. De ville inte att barnen på daghemmen och i skolorna skulle "bara tänka på sig själva". De ville att barnen skulle lära sig att sätta gruppen i centrum istället.

Nu har 68:orna faktiskt lyckats med att skapa den sorts uppväxtmiljö som de ville att de efterföljande generationerna skulle vistas i. På samma sätt som socialisternas förvridna ideal gjorde kommunistländerna till helveten på jorden i öst så har deras sjuka ideal också gjort de svenska daghemmen och skolorna till helveten på jorden för de arma svenska barnen!

Och nu ser vi resultaten av detta förhållande.

Hur har 68:orna kunnat komma undan med detta? Det beror på att majoriteten av de "vanliga människorna" i Sverige inte bryr sig om abstrakta filosofiska idéer. De tar det för givet att filosofi inte angår dem och att den inte spelar någon roll i deras dagliga liv. Därför tar de aldrig reda på vilka filosofiska idéer är onda - och de inser inte vilka onda konsekvenser dessa idéer kan få. Därför anar de inte att daghemmen och skolorna utsätter deras barn för en intellektuell och psykologisk misshandel. Därför förmår de inte värna sina stackars barn.

Framtida generationers hopp är att den minoritet av människorna som inser att abstrakta idéer spelar en avgörande roll i människornas liv skall börja bry sig om filosofiska idéer innan det är för sent. Bara rätt sorts filosofiska idéer kan besegra 68:orna och deras efterföljare. Bara en filosofi som bejakar verklighetens absolutism, förnuftets roll som människans grundläggande överlevnadsmedel och varje enskild människas rätt att leva för sin egen skull kan besegra 68:ornas filosofi - d.v.s. den filosofi som lär ut att kollektivets subjektiva vilja avgör vad som är sant och falskt, att känslorna är vägen till kunskap, att självuppoffring är det moraliska idealet och att individen ska vara underställd gruppen. De som känner mig vet vilken filosofi jag rekommenderar som botemedel till socialismen och andra onda "ismer".

Du! Ta upp idékampen  om du vill ta upp kampen för dina barn - och om du vill göra ett verkningsfullt motstånd mot de ondskefulla 68:orna.

Socialismen och rasismen - vilken är värst?

Kollektivismen är idén att en människas moraliska värde beror på vilken grupp - d.v.s. vilket kollektiv - hon råkar tillhöra.

Enligt socialismen beror en människas moraliska värde på vilken ekonomisk grupp hon råkar tillhöra – d.v.s. på vilken klass hon tillhör.

Enligt rasismen beror en människas moraliska värde på vilken etnisk grupp hon råkar tillhöra – d.v.s. på vilken ras eller etnicitet hon tillhör.

Socialismen och rasismen är således bådadera varsin variant av samma grundläggande företeelse - kollektivismen.

Det är givetvis orättvist att döma en människa efter vilken grupp hon råkar tillhöra, istället för att döma henne efter hennes egna gärningar och hennes egen karaktär. Socialister begår således den grova orättvisan att förfölja människor bara för att de råkar vara exempelvis kapitalister eller rika. Rasister begår den grova orättvisan att förfölja människor bara för att de råkar vara exempelvis judar eller svarta.

Vilken variant av kollektivismen är då allra värst – socialismen eller rasismen? Jag kan komma på bra argument både för ståndpunkten att socialismen är ännu värre än rasismen – men också för den motsatta ståndpunkten att rasismen är ännu värre än socialismen.

Ett starkt argument för att rasismen är ännu värre än socialismen är den att rasister fullständigt struntar i rättvisan genom att de dömer människor efter en egenskap som de inte överhuvudtaget själva rår för. Ingen människa väljer ju sina föräldrar. Så ingen jude eller svart rår själv för att hon är judisk eller svart. Och det är uppenbarligen en skriande orättvisa att förfölja en människa p.g.a. något som hon inte själv rår för.

Ett minst lika starkt argument för att socialismen är ännu värre än rasismen är den att socialister kastar om rättvisan. De straffar människor för deras dygder - och de belönar människor för deras laster. Socialister straffar t.ex. de människor som gör sig mödan att bli mera produktiva än genomsnittet - och som därmed visar prov på dygd. Det är ju de mest produktiva individerna – t.ex. framgångsrika kapitalister, framgångsrika företagare samt högutbildade läkare, ingenjörer etc, - som drabbas värst av skatterna och konfiskeringarna som socialister brukar genomföra när de får makten. Och socialister belönar sådana depraverade människor som t.ex. brottslingarna och missbrukarna. Socialister brukar ju vilja ha antingen milda straff eller inga straff alls för brottslingar - dessa är ju ”offer” enligt socialisterna. Och socialister brukar vilja att missbrukare ska få dyrbar vård på skattebetalarnas bekostnad - och att de ska få leva på bidrag om de ändå inte slutar upp med sitt missbruk. Det är givetvis en skriande orättvisa att invertera, d.v.s. kasta om, rättvisan - genom att straffa människor när de gör något bra och belöna dem när de gör något dåligt.

Så man kan argumentera både för att rasismen är ännu värre än socialismen - och tvärtom!

Det är svårt att säga vilken variant av kollektivismen som är allra värst:

Att strunta i moralen fullständigt såsom rasisterna gör. Eller att på sätt och vis bry sig om moralen men gå i opposition mot den - såsom socialisterna gör.

Antagligen bör vi bara ge upp och nöja oss med att konstatera att socialisterna och rasisterna är lika goda kålsupare?

Saturday, March 14, 2009

Samarbetet med Nazityskland

Svenska socialdemokrater älskar att skryta om hur Sverige utgör beviset för att välfärdspolitik kan skapa världens bästa välfärd samtidigt som ekonomin går starkt. Och även vänsterpolitiker utomlands hyllar Sverige som den "gyllene medelvägens" förlovade land. Och det är visst sant att under 1950- och 1960-talen hade Sverige en av världens starkaste ekonomier samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Så vad var orsaken till den svenska välfärdsstatens rekordår under de första tjugofem åren efter Andra världskrigets slut?

Jag har en hypotes. Den är att orsaken till den svenska välfärdspolitikens framgångar var Sveriges
samarbete med Nazityskland under kriget.

Under kriget ställde Sverige nämligen upp och levererade snällt den järnmalm, de kullager och andra varor som Nazitysklands krigsmaskin var beroende av. Nästan exakt 52% av järnmalmen som Nazitysklands krigsekonomi förbrukade under Andra världskriget levererades från Sverige. Utan den svenska järnmalmen hade Nazityskland inte haft minsta lilla chans att tillverka alla de där kanonerna och stridsvagnarna som gick åt till angreppskriget.

Och Per-Albin Hansson och hans kumpaner var verkligen angelägna om att Nazisterna skulle få sin järnmalm! De såg nämligen till att just de svenska gruvarbetarna som enda yrkesgrupp undantogs från den obligatoriska värnplikten - så att de skulle kunna bryta järnmalmen som utgjorde mutan som fick Nazityskland att lämna Sverige i fred. Dessutom fick hamnarbetarna i Luleå jobba mera övertid än någonsin förut under Andra världskriget - så att de skulle hinna lasta all den järnmalm som skeppades till Nazityskland. Det är vidare ett tämligen välkänt förhållande att den norska motståndsrörelsen gav mycket hög prioritet åt att försöka slå ut just SKFs kullagerfabrik i Oslo. Så viktiga var det svenska företagets kullager för Nazityskland - det visste de norska motståndsmännen.

Så Nazityskland behövde inte invadera Sverige. Sverige ställde snällt upp ändå. Som tack från nassarna blev det samarbetsvilliga Sverige inte indragen i kriget.

Det innebar att när kriget tog slut var den svenska industrins fabriker i gott skick. Medan de svenska industriföretagens konkurrenter i resten av Europa till stor del bara hade sönderbombade fabriker till sitt förfogande. Dessutom var kringtjänsterna till industrierna i Sverige intakta. Järnvägarna och hamnarna som transporterade och lastade den svenska industrins produkter var i god kondition. Banksystemet som finansierade utrikeshandeln och förmedlade betalningarna till och från den svenska industrin var tämligen starkt. O.s.v.

Den svenska industrin hade därför en enorm konkurrensfördel jämfört med industrierna i resten av Europa. Det innebar att efter krigsslutet var den svenska industrin så stark och lönsam att den orkade bära upp den svällande välfärdsstaten bättre än industrierna i resten av Europa under ca. tjugofem års tid - de s.k. "rekordåren" som de kallades. Så välfärdspolitiken byggdes ut minst lika mycket i Sverige som i resten av Europa samtidigt som ekonomin ändå växte mycket snabbare än den i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna o.s.v. Det dröjde tills ca. tjugofem år efter krigsslutet innan den svenska välfärdsstaten äntligen började knäcka ryggen på den privata sektorn.

Men då, under 1970-talet, började det gå utför med besked!

Under de senaste femtio åren har Sverige halkat efter år efter år. Massarbetslösheten har brett ut sig. Bostadsbristen har bara förvärrats. Sjukvårdsköerna har blivit allt längre. Reallönerna har stagnerat. Allt flera svenska hushåll har hamnat i skuld- och bidragsfällor. De där omhuldade svenska rekordåren är nu bara ett avlägset minne. Liksom den där "förträffliga" välfärden. Nu kan vi inte längre leva på arvet från de skamliga samarbetsåren under Andra världskriget.

Men p.g.a. rekordåren efter kriget har svenska folket vant sig vid inbillningen att den svenska modellen är förträfflig. Och denna idé har internaliserats så djupt av många svenskar att de inte kan föreställa sig att det skulle kunna vara något fel med den modellen. Därför är det förbannat svårt nuförtiden att nu rubba svenskarnas tilltro till välfärdspolitiken. Så nu får vi betala priset för att de borgerliga har tillåtit socialdemokraterna att tiga ihjäl nyckelrollen som samarbetet med nassarna spelade i byggandet av den moderna tidens svenska välfärdsstat.

Välfärdsstaten förstör välfärden - men de flesta svenskar fortsätter som sömngångare att rösta på de politiker som lovar att bevara just den ruttna välfärdsstaten.

Sossarna har tjänat grova opinionspoäng på de ekonomiska konsekvenserna av svartfotspolitiken under Andra världskriget. Ibland lönar sig faktiskt svartfötteri! Sossarna borde egentligen ha straffats för det hela när Andra världskriget tog slut. Nazisterna straffades ju efter kriget. De som samarbetade med nazisterna borde väl ha straffats också?

Men - om sossarna hade gjort det moraliskt riktiga, och stoppat järnmalmsleveranserna till Nazityskland - då skulle Nazisterna givetvis ha invaderat Sverige, eller hur? Självfallet - men sossarna borde ha stoppat järnmalmsleveranserna ändå - ska man göra anspråk på att vara "antinazistisk" måste man gå från ord till handling! Anspråket på att vara motståndare till nassarna får inte vara endast tomma ord!

Och Sverige hade haft en rejäl chans att klara sig - trots den av sossarna ledda vanvettiga nedrustningspolitiken under de första sex åren av 1930-talet. Sverige åtnjöt nämligen en enorm geografisk fördel gentemot Nazityskland.

Östersjön!

Östersjön låg som en gigantisk vallgrav mellan Nazityskland och Sverige. Om Hitler hade bestämt att Nazityskland skulle invadera Sverige, för att komma åt järnmalmen - då hade Nazisterna varit tvungna att skeppa en hel armé över havet och landsätta armén på det svenska fastlandet. Det företaget hade inte varit gjort i en handvändning. Det hade faktiskt varit jättesvårt. Om "bara" den svenska militären hade gjort ett tillräckligt bra jobb av att stoppa Nazisterna vid kusten hade Sverige klarat sig. Och Andra världskriget hade tagit slut nästan innan det hade börjat. Miljontals oskyldiga människoliv hade kunnat räddats om bara sossarna hade gjort det enda moraliskt anständiga istället för att svika.

Dessutom - även om nassarna lyckades med att invadera Sverige - svenskarna skulle ju ha kunnat tillämpa "den brända jordens" taktik. Järnmalmsgruvorna skulle ha kunnat utrymmts så snart Sverige stoppade leveranserna till Nazityskland. Och den svenska militären skulle samtidigt ha kunnat sätta ut massvist med sprängmedel i gruvorna. Sedan, om och när nassarnas armé lyckades med att ta sig in i Sverige, skulle svenskarna ha kunnat utlösa de där sprängladdningarna och därmed spränga järnmalmsgruvorna i luften. Även med en lyckad invasion av Sverige skulle det säkert ha tagit nassarna flera år att sedan få igång produktionen av järnmalm vid gruvorna! Under tiden skulle den nazistiska Wehrmachten ha gått i stå!

Vem var då ansvarig för den svenska svartfotspolitiken? Tja - å ena sidan var ärkesocialdemokraten Per-Albin Hansson statsminister under kriget. Men - å andra sidan hade Sverige en samlingsregering under kriget. Men - å andra sidan hade Socialdemokraterna egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940 t.o.m. 1944. Med tanke bl.a. på det sistnämnda faktumet måste man rimligen komma till slutsatsen att huvudansvaret för Sveriges förräderi mot frihetens sak under Andra världskriget låg på det Socialdemokratiska Arbetarpartiet.

Tänk också på att den svenska arbetarrörelsen bar på en del av det moraliska ansvaret för Förintelsen!

Förintelsen tog flera år att genomföra. Den pågick huvudsakligen under åren 1943-1945. Hur kunde det komma sig att Nazisterna kunde klamra sig kvar vid makten under de två och en halvt åren? Wehrmachten hade ju ett hästjobb med att fördröja den Röda arméns framryckning österifrån mot det tyska kärnlandet. Det är uppenbart att det Nazityska motståndet skulle ha kollapsat utan vapnen vars tillverkning den svenska järnnmalmen gjorde möjlig. Sveriges järnmalmsleveranser utgjorde en viktig förutsättning för Förintelsen. Utan Sveriges fortsatta järnmalmsleveranser hade Nazisterna inte kunnat sitta kvar vid makten tillräckligt länge för att hinna med att mörda så många judar! Om bara Sverige hade stoppat järnmalmsleveranserna till Nazityskland redan år 1942 hade Naziväldet tämligen snabbt kollapsat och huvuddelen av Förintelsen hade avvärjts!

Och eftersom det var Socialdemokraterna som hade den yttersta politiska makten i Sverige fram t.o.m. år 1944 så var det dem, sossarna, som delade på ansvaret för Förintelsen tillsammans med de tyska Nazisterna.

I synnerhet låg skulden för Sveriges svartfotspolitik på Per-Albin Hansson. Det var ju han som var partiledare för sossarna när det begav sig. Och - det var Per-Albin som stod som ansvarig för Sveriges vettlösa nedrustningspolitik under de första sex åren av 1930-talet. Per-Albin ville som bekant frigöra resurser i statsbudgeten för utbyggnaden av välfärdspolitiken. Så han rustade ner Sveriges försvar under samma tid som alla som ville veta visste att Hitler rustade upp - rustade upp för krig! Per-Albins prioriteringar var sådana att han satte friheten på spel för de sociala förmånernas skull. Det var därför som Sverige befann sig i militärt underläge när Andra världskriget bröt ut 1939.

Högförräderi var ett brott som var belagt med dödsstraff i Sverige under Andra världskriget. Nå - att anföra Sveriges samarbete med en av världshistoriens värsta massmördarregimer under pågående angreppskrig tycker jag för min del faller under rubriken "högförräderi"! Så jag säger att Per-Albin borde ha ställts inför rätta vid krigets slut. Och han borde ha befunnits skyldig till brottet högförräderi. Per-Albin borde ha fått sona sina brott genom att dingla från galgen!

Per-Albin var ingalunda en sosse-hjälte. Han var en skurk. Sossarna borde skämmas för att ha haft Per-Albin som sin partiledare och statsminister. Tänk på att Mussolini och Italien endast var dåliga skämt till allierade med Nazisterna. Det fascistiska Italien kunde inte ens besegra lilleputt-landet Grekland utan att Nazityskland kom till undsättning. Sverige, med sin järnmalm, var spelade en viktigare roll för Nazitysklands krigsanträngningar än Italien. Per-Albin Hansson hjälpte Adolf Hitler mycket mera än vad Benito Mussolini någonsin gjorde!

Per-Albins avrättning hade faktiskt kunnat ha fört något gott med sig. Skurkens avrättning hade kanske haft som effekt att det gick upp för det svenska folket att det är en jättedålig idé att sätta friheten på spel för sociala förmåners skull!

Aldrig igen!

Konflikten mellan Peikoff och Reisman

Jag har tidigare inte offentligt kommenterat konflikten mellan dr. Peikoff och dr. Reisman, och hans fru dr. Packer, på många år. Jag tycker i princip att sådana personkonflikter inte är relevanta när det gäller att bedöma den väsentliga frågan om huruvida objektivismen är sann eller inte.

Per-Olof Samuelsson, som jag tidigare samarbetade med i syfte att sprida objektivismen, har dock fortsatt att älta konflikten bl. a. på sin hemsida Nattväktaren. Per-Olof tar makarna Reismans sida och anklagar dr. Peikoff för att ha agerat omoraliskt. Eftersom Per-Olofs aktiviteter angående den här konflikten kan skada dr. Peikoffs anseende, och därmed även spridningen av objektivismen, har jag bestämt mig för att göra ett inlägg i frågan. Det nedanstående förklarar varför jag tror att dr. Reisman har varit irrationell och att dr. Peikoff därför antagligen handlade rätt när han för ca. 15 år sedan [Jag skrev ursprungligen detta inlägg i början av år 2009.] bröt med makarna Reismans.

Konflikten började bli akut och offentlig under år 1995. Dr. Reisman och hans fru dr. Packer skickade ut massbrev om konflikten mellan dem själva å ena sidan, och dr. Peikoff och några av hans kollegor i The Ayn Rand Institutes styrelse å den andra, till samtliga adresser på The Jefferson Schools adresslista, en adresslista som de (dr. Reisman och dr. Packer) ägde. The Jefferson Schools adresslista omfattade en stor andel av den tidens aktiva objektivister i hela världen. Dr. Reisman och hans fru skrev inte personligen samtliga de brev som skickades ut - men de sanktionerade innehållet i breven, i och med att de valde att låta upplåta adresslistan till brevskrivarna och i och med att de måste ha spenderat många tiotusentals, eller kanske t.o.m hundratusentals, kronor på portokostnaderna för att finansiera distributionen av breven.

Till en början var jag själv odeciderad, eftersom ord stod mot ord i konflikten. Dr. Peikoff hävdade att dr. Reisman hade felat medan dr. Reisman och hans anförvanter, basunerade ut att dr. Peikoff och hans kollegor hade felat. Båda sidor verkade medge att konflikten ursprungligen var privat samt att det inte fanns några vittnen till de ursprungliga händelserna. Så konflikten verkade inte kunna göras objektiv för någon utomstående.

Men så småningom har det (äntligen!) gått upp för mig att blotta faktumet att makarna Reismans bedrev en brevkampanj på det sättet de gjorde var en grov avvikelse från objektivismen, enkannerligen från den objektivistiska kunskapsteorin. Makarna Reismans förväntade sig nämligen att mottagarna av breven skulle ta moraliskt ställning mot Peter Schwartz och Leonard Peikoff på grundval av inga bevis. M.a.o. makarna Reismans förväntade sig att tusentals gräsrotsobjektivister skulle gå efter blind tro på makarna Reismans ord!

Detta var faktiskt en grov förolämpning mot intelligensen hos medlemmarna av den objektivistiska rörelsen. Och det var inte värdigt några personer, som makarna Reismans, som gjorde anspråk på att vara ett par ledande intellektuella objektivister.

Jag blev dock ursprungligen medveten om makarna Reismans irrationalitet p.g.a. en mindre betydelsefull aspekt på affären. Den 10:e november, 1995 skrev en vän till dr. Reisman och hans fru, dr. Jerry Kirkpatrick, ett brev som oavsiktligt avslöjade dr. Reismans och hans frus irrationalitet. I brevet skrev dr. Kirkpatrick ”The principals of The Ayn Rand Institute have allowed themselves, through their paranoid and grossly exaggerated reactions to our letters of 1993, to alienate the two greatest living assets of Objectivism”.

Att påstå att dr. Reisman och dr. Packer är “de två största levande tillgångarna för objektivismen” [min översättning] är minst sagt en grov överdrift, sakligt sett. Men om de verkligen vore så stora, då skulle de inte skryta om saken på ett sådant sätt (kom ihåg att dr. Reisman och dr. Packer hade sanktionerat dr. Kirkpatricks brev genom att låta sagda brevet distribueras till alla adresser på The Jefferson Schools stora adresslista, och de hade säkert gjort av med åtskilliga tusentals kronor på porto för att distribuera sagda massbrevet). Det var således uppenbart att dr. Reisman och dr. Packer led av fåfänga - eller med andra ord pseudo-självaktning. Och de hade låtit sin fåfänga tubba dem till att försöka skada objektivismens spridning.

Det var nämligen så att dr. Kirkpatrick avslutade sitt brev med uppmaningen ”If you agree with me that the Institute [d.v.s. The Ayn Rand Institute] has unjustly maligned the Reismans and suffers from a lack of professional leadership, then let the current leadership know by withholding your contributions and demanding that they reverse their policies on the Reismans and TJS [The Jefferson School]”.

Så dr. Kirkpatrick uppmanade i sitt brev tusentals objektivister att sluta bidra ekonomiskt till The Ayn Rand Institute! Det hade varit påkallat om dr Peikoff verkligen hade gjort något omoraliskt. Men allt talar för att makarna Reismans motiv var fåfänga. Och det är oförlåtligt att låta simpel fåfänga tubba en till att försöka sabotera spridningen av objektivismen - som faktiskt utgör världens enda hopp.

Jag tar därför dr. Peikoffs och ARIs styrelses sida i denna konflikt. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför en så intelligent person som Per-Olof inte lägger märke till de uppenbara tecknen på makarna Reismans fåfänga. Dessutom är det botten att Per-Olof kan tillåta sig att gå på makarna Reismans vädjan till den blinda tron - och döma ut herrarna Schwartz och Peikoff utan några som helst empiriska bevis, eller ens belägg.

Hursomhelst tycker jag att ingen ska begå felslutet ad hominem mot objektivismen, och döma ut objektivismen bara för att det uppstår personkonflikter inom den objektivistiska rörelsen. Huruvida Ayn Rands filosofi är sann eller falsk beror ju inte på kvalitén på hennes verkliga eller förmenta anhängare. Ayn Rands idéer måste bedömas på deras egna meriter!

Sunday, March 8, 2009

Den "nya människan" i Kina

Kommunisterna brukade åtminstone förr i tiden skryta om att de skulle skapa en "ny människa" som skulle vara "osjälvisk" och "solidarisk". Boken "Le livre noir du Communisme: Crimes, terreur, répression"(på svenska "Kommunismens svarta bok: brott, terror, förtryck") dokumenterar bland mycket annat vad för slags människor det blev i kommunistländerna. Boken skrevs av ett halvt dussin europeiska intellektuella som ville göra en sammanställning av kommunistregimernas brott under 1900-talet. Undertecknad har läst den engelska översättningen av denna bok. Författarna redogör för, bland mycket annat, hur Mao Zedongs "Stora språng framåt" gjorde tusentals eller miljontals kinesiska bönder till kannibaler.

Ett av Maos slagord vid den tiden var "Tre år av hårt arbete och lidande, och ettusen år av välstånd". Men Mao visste inget om hur man bedrev jordbruk - han levde själv aldrig som bonde och han hade ingen utbildning i ämnet. Likväl inbillade han sig att han kunde göra Kina rik på mat genom att tvinga alla Kinas bönder att tillämpa hans hugskott om hur hela landets jordbruk skulle bedrivas. Snacka om storhetsvansinne!

Den svarta boken om kommunismen ger dussintals konkreta exempel på olika order till bönderna som ledde till missväxt och svält:

"Jordbruksmetodernas intensitet torkade ut jorden eller gjorde att saltet steg."

"Ersättandet av det traditionella kornet med vete i de höga, kalla fälten i Tibet var helt enkelt en katastrof."

"Utrotningen av sparvarna som åt spannmålet orsakade en enorm ökning i antalet parasiter."

"Att riskera allt på en sorts spannmål (som på stålet i industrin, där slagordet var `Stort är vackert´) förstörde alla mindre relaterade jordbruksaktiviteter, som uppfödandet av boskap som var livsviktigt för balansen i ekosystemet. I Fujian, t ex, omgjordes de höglönsamma teodlingarna till risfält.".

Detta "Stora språng framåt" skapade den största hungersnöden i världshistorien! Någonstans mellan 20 miljoner och 43 miljoner kineser svalt ihjäl. Och myndigheterna hade magen att skylla ifrån sig på folket.

Svarta boken skriver: "Enligt sekreteraren i Xinyang-distriktet (10 miljoner invånare) ... `Problemet är inte att det fattas mat. Det finns nog med spannmål, men 90% av invånarna lider av ideologiska problem.´".

Myndigheterna tryckte också ner det desperata folket med våld. Svarta boken skriver: "Desperata bybor som försökte tränga in i städer möttes av eld från kulsprutor." och "I Anhui, där det deklarerades att den Röda flaggan skulle fortsätta att vaja även om 99% av befolkningen dog, återupptog kadrerna sådana traditionella förfaringssätt som levande begravningar och tortyr med glödgad järn.".

Till slut återstod bara ett överlevnadsmedel för de svältande bönderna. Kannibalism.

Den Svarta boken om kommunismen citerar Wei Jingsheng, en 18-årig Röd gardist som på flykt undan myndigheterna återvände till sin familj i en by i Anhui 1968 "där han hörde många vittnesmål om det Stora språnget framåt.".

Wei Jingsheng vittnar i den Svarta boken om kommunismen: " `Framför mina ögon, bland ogräset, reste sig en av scenerna som hade berättats för mig, en av banketterna där familjer hade bytt barn med varandra för att äta dem. Jag kunde se de oroade ansikterna av familjerna medan de tuggade på köttet av andra människors barn... Jag tyckte synd om barnen, men inte lika mycket som jag gjorde om deras föräldrar. Vad hade förmått dem att svälja det mänskliga köttet, bland de andra föräldrarnas tårar och sorg - kött som de aldrig hade föreställt sig att smaka på, ens i sina värsta mardrömmar?´".

Ja, dessa bönder hade drivits till vansinne av svält. Så skapade den storhetsvansinnige Mao Zedong nya människor. Människor som delade på allt - inklusive varandras barns kött. Utvecklingen i Kommunistkina var mycket logisk. Socialismen är ett samhällssystem som grundas på våldet, inte på förnuftet. Och med våldet kan man inte bygga upp något. Med våldet kan man bara förstöra.

Så socialismen skapar inte en ny och bättre människa. Den förstör bara den gamla människan. Socialismen är till sin natur en radikal ondska!