Konflikten mellan Peikoff och Reisman

Jag har tidigare inte offentligt kommenterat konflikten mellan dr. Peikoff och dr. Reisman, och hans fru dr. Packer, på många år. Jag tycker i princip att sådana personkonflikter inte är relevanta när det gäller att bedöma den väsentliga frågan om huruvida objektivismen är sann eller inte.

Per-Olof Samuelsson, som jag tidigare samarbetade med i syfte att sprida objektivismen, har dock fortsatt att älta konflikten bl. a. på sin hemsida Nattväktaren. Per-Olof tar makarna Reismans sida och anklagar dr. Peikoff för att ha agerat omoraliskt. Eftersom Per-Olofs aktiviteter angående den här konflikten kan skada dr. Peikoffs anseende, och därmed även spridningen av objektivismen, har jag bestämt mig för att göra ett inlägg i frågan. Det nedanstående förklarar varför jag tror att dr. Reisman har varit irrationell och att dr. Peikoff därför antagligen handlade rätt när han för ca. 15 år sedan [Jag skrev ursprungligen detta inlägg i början av år 2009.] bröt med makarna Reismans.

Konflikten började bli akut och offentlig under år 1995. Dr. Reisman och hans fru dr. Packer skickade ut massbrev om konflikten mellan dem själva å ena sidan, och dr. Peikoff och några av hans kollegor i The Ayn Rand Institutes styrelse å den andra, till samtliga adresser på The Jefferson Schools adresslista, en adresslista som de (dr. Reisman och dr. Packer) ägde. The Jefferson Schools adresslista omfattade en stor andel av den tidens aktiva objektivister i hela världen. Dr. Reisman och hans fru skrev inte personligen samtliga de brev som skickades ut - men de sanktionerade innehållet i breven, i och med att de valde att låta upplåta sin adresslista över världens gräsrotsobjektivister till brevskrivarna och i och med att de måste ha spenderat många tiotusentals, eller kanske t.o.m hundratusentals, kronor på portokostnaderna för att finansiera distributionen av breven.

Till en början var jag själv odeciderad, eftersom ord stod mot ord i konflikten. Dr. Peikoff hävdade att dr. Reisman hade felat medan dr. Reisman och hans anförvanter, basunerade ut att dr. Peikoff och hans kollegor hade felat. Båda sidor verkade medge att konflikten ursprungligen var privat samt att det inte fanns några tillförlitliga, oberoende vittnen till de ursprungliga händelserna. Så konflikten verkade inte kunna göras objektiv för någon utomstående.

Men så småningom har det (äntligen!) gått upp för mig att blotta faktumet att makarna Reismans bedrev en brevkampanj på det sättet de gjorde var en grov avvikelse från objektivismen, enkannerligen från den objektivistiska kunskapsteorin. Makarna Reismans förväntade sig nämligen att mottagarna av breven skulle ta moraliskt ställning mot Peter Schwartz och Leonard Peikoff på grundval av inga bevis. M.a.o. makarna Reismans förväntade sig att tusentals gräsrotsobjektivister skulle gå efter blind tro på makarna Reismans ord!

Detta var faktiskt en grov förolämpning mot intelligensen hos medlemmarna av den objektivistiska rörelsen. Och det var inte värdigt några personer, som makarna Reismans, som gjorde anspråk på att vara ett par ledande intellektuella objektivister.

Jag blev dock ursprungligen medveten om makarna Reismans irrationalitet p.g.a. en mindre betydelsefull aspekt på affären. Den 10:e november, 1995 skrev en vän till dr. Reisman och hans fru, dr. Jerry Kirkpatrick, ett brev som oavsiktligt avslöjade dr. Reismans och hans frus irrationalitet. I brevet skrev dr. Kirkpatrick ”The principals of The Ayn Rand Institute have allowed themselves, through their paranoid and grossly exaggerated reactions to our letters of 1993, to alienate the two greatest living assets of Objectivism”. (Understrykningar mina.)

Att påstå att dr. Reisman och dr. Packer är “de två största levande tillgångarna för objektivismen” [min översättning] är minst sagt en grov överdrift, sakligt sett. Men om de verkligen vore så stora, då skulle de inte skryta om saken på ett sådant sätt (kom ihåg att dr. Reisman och dr. Packer hade sanktionerat dr. Kirkpatricks brev genom att låta sagda brevet distribueras till alla adresser på The Jefferson Schools stora adresslista, och de hade säkert gjort av med åtskilliga tusentals kronor på porto för att distribuera det sagda massbrevet). Det var således uppenbart att dr. Reisman och dr. Packer led av fåfänga - eller med andra ord pseudo-självaktning. Och de hade låtit sin fåfänga tubba dem till att försöka skada objektivismens spridning.

Det var nämligen så att dr. Kirkpatrick avslutade sitt brev med uppmaningen ”If you agree with me that the Institute [d.v.s. The Ayn Rand Institute] has unjustly maligned the Reismans and suffers from a lack of professional leadership, then let the current leadership know by withholding your contributions and demanding that they reverse their policies on the Reismans and TJS [The Jefferson School]”.

Så dr. Kirkpatrick uppmanade i sitt brev tusentals objektivister att sluta bidra ekonomiskt till The Ayn Rand Institute! Det hade varit påkallat om dr Peikoff verkligen hade gjort något omoraliskt. Men allt talar för att makarna Reismans motiv var fåfänga. Och det är oförlåtligt att låta simpel fåfänga tubba en till att försöka sabotera spridningen av objektivismen - som faktiskt utgör världens enda hopp.

Jag tar därför dr. Peikoffs och ARIs styrelses sida i denna konflikt. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför en så intelligent person som Per-Olof inte lägger märke till de uppenbara tecknen på makarna Reismans fåfänga. Dessutom är det botten att Per-Olof kan tillåta sig att gå på makarna Reismans vädjan till den blinda tron - och döma ut herrarna Schwartz och Peikoff utan några som helst empiriska bevis, eller ens belägg.

Hursomhelst tycker jag att ingen ska begå felslutet ad hominem mot objektivismen, och döma ut objektivismen bara för att det uppstår personkonflikter inom den objektivistiska rörelsen. Huruvida Ayn Rands filosofi är sann eller falsk beror ju inte på kvalitén på hennes verkliga eller förmenta anhängare. Ayn Rands idéer måste bedömas på deras egna meriter!