Samarbetet med Nazityskland

Svenska socialdemokrater älskar att skryta om hur Sverige utgör beviset för att välfärdspolitik kan skapa världens bästa välfärd samtidigt som ekonomin går starkt. Och även vänsterpolitiker utomlands hyllar Sverige som den "gyllene medelvägens" förlovade land. Och det är visst sant att under 1950- och 1960-talen hade Sverige en av världens starkaste ekonomier samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Så vad var orsaken till den svenska välfärdsstatens rekordår under de första tjugofem åren efter Andra världskrigets slut?

Jag har en hypotes. Den är att orsaken till den svenska välfärdspolitikens framgångar var Sveriges
samarbete med Nazityskland under kriget.

Under kriget ställde Sverige nämligen upp och levererade snällt den järnmalm, de kullager och andra varor som Nazitysklands krigsmaskin var beroende av. Nästan exakt 52% av järnmalmen som Nazitysklands krigsekonomi förbrukade under Andra världskriget levererades från Sverige. Utan den svenska järnmalmen hade Nazityskland inte haft minsta lilla chans att tillverka alla de där kanonerna och stridsvagnarna som gick åt till angreppskriget.

Och Per-Albin Hansson och hans kumpaner var verkligen angelägna om att Nazisterna skulle få sin järnmalm! De såg nämligen till att just de svenska gruvarbetarna som enda yrkesgrupp undantogs från den obligatoriska värnplikten - så att de skulle kunna bryta järnmalmen som utgjorde mutan som fick Nazityskland att lämna Sverige i fred. Dessutom fick hamnarbetarna i Luleå jobba mera övertid än någonsin förut under Andra världskriget - så att de skulle hinna lasta all den järnmalm som skeppades till Nazityskland. Det är vidare ett tämligen välkänt förhållande att den norska motståndsrörelsen gav mycket hög prioritet åt att försöka slå ut just SKFs kullagerfabrik i Oslo. Så viktiga var det svenska företagets kullager för Nazityskland - det visste de norska motståndsmännen.

Så Nazityskland behövde inte invadera Sverige. Sverige ställde snällt upp ändå. Som tack från nassarna blev det samarbetsvilliga Sverige inte indragen i kriget.

Det innebar att när kriget tog slut var den svenska industrins fabriker i gott skick. Medan de svenska industriföretagens konkurrenter i resten av Europa till stor del bara hade sönderbombade fabriker till sitt förfogande. Dessutom var kringtjänsterna till industrierna i Sverige intakta. Järnvägarna och hamnarna som transporterade och lastade den svenska industrins produkter var i god kondition. Banksystemet som finansierade utrikeshandeln och förmedlade betalningarna till och från den svenska industrin var tämligen starkt. O.s.v.

Den svenska industrin hade därför en enorm konkurrensfördel jämfört med industrierna i resten av Europa. Det innebar att efter krigsslutet var den svenska industrin så stark och lönsam att den orkade bära upp den svällande välfärdsstaten bättre än industrierna i resten av Europa under ca. tjugofem års tid - de s.k. "rekordåren" som de kallades. Så välfärdspolitiken byggdes ut minst lika mycket i Sverige som i resten av Europa samtidigt som ekonomin ändå växte mycket snabbare än den i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna o.s.v. Det dröjde tills ca. tjugofem år efter krigsslutet innan den svenska välfärdsstaten äntligen började knäcka ryggen på den privata sektorn.

Men då, under 1970-talet, började det gå utför med besked!

Under de senaste femtio åren har Sverige halkat efter år efter år. Massarbetslösheten har brett ut sig. Bostadsbristen har bara förvärrats. Sjukvårdsköerna har blivit allt längre. Reallönerna har stagnerat. Allt flera svenska hushåll har hamnat i skuld- och bidragsfällor. De där omhuldade svenska rekordåren är nu bara ett avlägset minne. Liksom den där "förträffliga" välfärden. Nu kan vi inte längre leva på arvet från de skamliga samarbetsåren under Andra världskriget.

Men p.g.a. rekordåren efter kriget har svenska folket vant sig vid inbillningen att den svenska modellen är förträfflig. Och denna idé har internaliserats så djupt av många svenskar att de inte kan föreställa sig att det skulle kunna vara något fel med den modellen. Därför är det förbannat svårt nuförtiden att nu rubba svenskarnas tilltro till välfärdspolitiken. Så nu får vi betala priset för att de borgerliga har tillåtit socialdemokraterna att tiga ihjäl nyckelrollen som samarbetet med nassarna spelade i byggandet av den moderna tidens svenska välfärdsstat.

Välfärdsstaten förstör välfärden - men de flesta svenskar fortsätter som sömngångare att rösta på de politiker som lovar att bevara just den ruttna välfärdsstaten.

Sossarna har tjänat grova opinionspoäng på de ekonomiska konsekvenserna av svartfotspolitiken under Andra världskriget. Ibland lönar sig faktiskt svartfötteri! Sossarna borde egentligen ha straffats för det hela när Andra världskriget tog slut. Nazisterna straffades ju efter kriget. De som samarbetade med nazisterna borde väl ha straffats också?

Men - om sossarna hade gjort det moraliskt riktiga, och stoppat järnmalmsleveranserna till Nazityskland - då skulle Nazisterna givetvis ha invaderat Sverige, eller hur? Självfallet - men sossarna borde ha stoppat järnmalmsleveranserna ändå - ska man göra anspråk på att vara "antinazistisk" måste man gå från ord till handling! Anspråket på att vara motståndare till nassarna får inte vara endast tomma ord!

Och Sverige hade haft en rejäl chans att klara sig - trots den av sossarna ledda vanvettiga nedrustningspolitiken under de första sex åren av 1930-talet. Sverige åtnjöt nämligen en enorm geografisk fördel gentemot Nazityskland.

Östersjön!

Östersjön låg som en gigantisk vallgrav mellan Nazityskland och Sverige. Om Hitler hade bestämt att Nazityskland skulle invadera Sverige, för att komma åt järnmalmen - då hade Nazisterna varit tvungna att skeppa en hel armé över havet och landsätta armén på det svenska fastlandet. Det företaget hade inte varit gjort i en handvändning. Det hade faktiskt varit jättesvårt. Om "bara" den svenska militären hade gjort ett tillräckligt bra jobb av att stoppa Nazisterna vid kusten hade Sverige klarat sig. Och Andra världskriget hade tagit slut nästan innan det hade börjat. Miljontals oskyldiga människoliv hade kunnat räddats om bara sossarna hade gjort det enda moraliskt anständiga istället för att svika.

Dessutom - även om nassarna lyckades med att invadera Sverige - svenskarna skulle ju ha kunnat tillämpa "den brända jordens" taktik. Järnmalmsgruvorna skulle ha kunnat utrymmts så snart Sverige stoppade leveranserna till Nazityskland. Och den svenska militären skulle samtidigt ha kunnat sätta ut massvist med sprängmedel i gruvorna. Sedan, om och när nassarnas armé lyckades med att ta sig in i Sverige, skulle svenskarna ha kunnat utlösa de där sprängladdningarna och därmed spränga järnmalmsgruvorna i luften. Även med en lyckad invasion av Sverige skulle det säkert ha tagit nassarna flera år att sedan få igång produktionen av järnmalm vid gruvorna! Under tiden skulle den nazistiska Wehrmachten ha gått i stå!

Vem var då ansvarig för den svenska svartfotspolitiken? Tja - å ena sidan var ärkesocialdemokraten Per-Albin Hansson statsminister under kriget. Men - å andra sidan hade Sverige en samlingsregering under kriget. Men - å andra sidan hade Socialdemokraterna egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940 t.o.m. 1944. Med tanke bl.a. på det sistnämnda faktumet måste man rimligen komma till slutsatsen att huvudansvaret för Sveriges förräderi mot frihetens sak under Andra världskriget låg på det Socialdemokratiska Arbetarpartiet.

Tänk också på att den svenska arbetarrörelsen bar på en del av det moraliska ansvaret för Förintelsen!

Förintelsen tog flera år att genomföra. Den pågick huvudsakligen under åren 1943-1945. Hur kunde det komma sig att Nazisterna kunde klamra sig kvar vid makten under de två och en halvt åren? Wehrmachten hade ju ett hästjobb med att fördröja den Röda arméns framryckning österifrån mot det tyska kärnlandet. Det är uppenbart att det Nazityska motståndet skulle ha kollapsat utan vapnen vars tillverkning den svenska järnnmalmen gjorde möjlig. Sveriges järnmalmsleveranser utgjorde en viktig förutsättning för Förintelsen. Utan Sveriges fortsatta järnmalmsleveranser hade Nazisterna inte kunnat sitta kvar vid makten tillräckligt länge för att hinna med att mörda så många judar! Om bara Sverige hade stoppat järnmalmsleveranserna till Nazityskland redan år 1942 hade Naziväldet tämligen snabbt kollapsat och huvuddelen av Förintelsen hade avvärjts!

Och eftersom det var Socialdemokraterna som hade den yttersta politiska makten i Sverige fram t.o.m. år 1944 så var det dem, sossarna, som delade på ansvaret för Förintelsen tillsammans med de tyska Nazisterna.

I synnerhet låg skulden för Sveriges svartfotspolitik på Per-Albin Hansson. Det var ju han som var partiledare för sossarna när det begav sig. Och - det var Per-Albin som stod som ansvarig för Sveriges vettlösa nedrustningspolitik under de första sex åren av 1930-talet. Per-Albin ville som bekant frigöra resurser i statsbudgeten för utbyggnaden av välfärdspolitiken. Så han rustade ner Sveriges försvar under samma tid som alla som ville veta visste att Hitler rustade upp - rustade upp för krig! Per-Albins prioriteringar var sådana att han satte friheten på spel för de sociala förmånernas skull. Det var därför som Sverige befann sig i militärt underläge när Andra världskriget bröt ut 1939.

Högförräderi var ett brott som var belagt med dödsstraff i Sverige under Andra världskriget. Nå - att anföra Sveriges samarbete med en av världshistoriens värsta massmördarregimer under pågående angreppskrig tycker jag för min del faller under rubriken "högförräderi"! Så jag säger att Per-Albin borde ha ställts inför rätta vid krigets slut. Och han borde ha befunnits skyldig till brottet högförräderi. Per-Albin borde ha fått sona sina brott genom att dingla från galgen!

Per-Albin var ingalunda en sosse-hjälte. Han var en skurk. Sossarna borde skämmas för att ha haft Per-Albin som sin partiledare och statsminister. Tänk på att Mussolini och Italien endast var dåliga skämt till allierade med Nazisterna. Det fascistiska Italien kunde inte ens besegra lilleputt-landet Grekland utan att Nazityskland kom till undsättning. Sverige, med sin järnmalm, var spelade en viktigare roll för Nazitysklands krigsanträngningar än Italien. Per-Albin Hansson hjälpte Adolf Hitler mycket mera än vad Benito Mussolini någonsin gjorde!

Per-Albins avrättning hade faktiskt kunnat ha fört något gott med sig. Skurkens avrättning hade kanske haft som effekt att det gick upp för det svenska folket att det är en jättedålig idé att sätta friheten på spel för sociala förmåners skull!

Aldrig igen!