Kristendomens psykologi

Kristendom bygger på inbillningen att tro är en väg till kunskap. Denne inbillning har kristendom gemensamt med samtliga religioner.

Hur vet en kristen person att Gud skapade universum? Tja, Bibeln säger ju att Gud skapade universum. Hur vet den kristne att det som står i Bibeln är mera sant än det som står i, exempelvis, Brödrerna Grimms sagor? Tja, han bara "vet” det. Ty "alla vet ju att Bibeln är sann" - eller hur?

Så den som är kristen är en s.k. ”andrahands-människa” för att använda Ayn Rands formulering. En andrahands-människa är en människa som, bildligt talat, ser verkligheten genom andra människors ögon. Hon tänker inte själv. Hon bara antar att det som andra människor anser är sant också faktiskt är sant. En andrahands-människa frågar inte sig själv ”Är denna idé faktiskt sann?” Hon frågar sig istället ”Anser andra människor att denna idé är sann?”

OK, vilka andra människor vänder sig en kristen till när hon känner ett behov av att ”kolla” om en idé, som t.ex. en kristen dogm, är sann? Det börjar oftast med att hon litar på sina föräldrar. Har du någonsin undrat varför de flesta människor som är religiösa, tror på exakt samma specifika religion som deras föräldrar råkade tro på? De flesta katoliker hade katolska föräldrar, de flesta lutheraner hade lutheranska föräldrar, de flesta baptister hade baptistiska föräldrar, de flesta judar hade judiska föräldrar o.s.v. Är inte detta fenomen konstigt? Om en religion vore till för att förklara tillvaron - då skulle man väl kunna vänta sig att alla människor som funderade på att bli religiösa, skulle börja med att studera alla förekommande religioner, skulle analysera dessas trosläror för att se just vilken religion egentligen var ”bäst” på att förklara verklighetens fakta - och sedan skulle de väl välja just den religion som objektivt sett faktiskt var bäst? Och om människorna gjorde på så vis - då skulle det väl inte bara slumpa sig att nästan varenda människa som var religiös kom till att tro på exakt samma religion som hennes föräldrar råkade tro på?

Nej, förklaringen till detta fenomen utgörs av att religiös tro börjar nästan alltid med att ett barn litar blint, inte på Gud, utan på sina egna föräldrar. När du är liten är du ju hjälplös, det är föräldrarna som tar hand om dig och ser till att du klarar dig. Så det är naturligt att varje barn, när hon är liten, litar blint på att föräldrarna ”vet”. Problemet med de religiösa är bara att de fortsätter att lita blint på sina föräldrars idéer, åtminstone vad avser religiösa spörsmål, även när de blir stora och t.o.m. när de blir vuxna. Religiösa människor, inklusive de kristna, är som förvuxna barn! De har aldrig utvecklat styrkan att se världen genom egna ögon, med bruk av sitt eget självständiga förnuft. De allra flesta religiösa människor, inklusive de flesta kristna, är till sin natur andrahands-människor.

Och logiken bekräftar att så måste vara fallet. Hurså? Jo, att tro är att ta något för givet, utan bevis. Att tro på en idé, är att betrakta den som sann på ett helt godtyckligt sätt. När man tror på en idé, som t.ex. den att brinnande buskar kan tala, gör man det utan att ha något giltigt skäl till att tro på den. Vad har kristna människor för skäl att tro att brinnande buskar kan tala? Bara att det står i Bibeln att en brinnande buske en gång, för flera tusen år sedan, talade till Moses (Tja, för att vara exakt, säger Bibeln att det var Gud som talade till Moses genom den brinnande busken).

Varför tror de kristna på det som står i Bibeln? Därför att ”alla” andra gör det. D.v.s. därför att alla andra kristna gör det. Kristendomen är en tusenårig ”fluga”. Kristendomen är som ett enda stort lämmeltåg, där varje enskild kristen tror på Bibeln bara därför att alla de andra gör det. Blind tro går hand i hand med kunskapsteoretisk konformism. När du bara tror att något är sant, då vet du det egentligen inte. Du har inga skäl, inga giltiga belägg, för det du tror på. Så hur skall du då kunna vara självständig? Du kan inte övertyga dig själv att en idé är sann eller falsk, när du bara tror att den är sann eller falsk, utan att ha några belägg att stödja dig på. Eftersom du inte kan vända dig till verkligheten för att få dina uppfattningar bekräftade när du bara tror, måste du i stället vända dig till andra människor. Andra människors medhåll till dina uppfattningar ger dig den bekräftelse som du behöver, men inte kan erhålla från verkligheten - så att känna att du kan känna dig trygg i din tro.

Men det är inte mycket till trygghet som du får, när du bara lutar dig på andra istället för att resonera - istället för att "luta dig" på rationalitet och självständighet. Se vad som händer när en kristen person hamnar i ett argument med en övertygad ateist - en ateist som har rationella argument att stödja sig på. Den kristne kommer antagligen med många argument inledningsvis - men efter en stunds argumenterande fram och tillbaka kan hon inte ge begripliga och trovärdiga svar på ateistens argument. Då kommer den kristne bara att återfalla till att vara psykologiskt hotfull mot ateisten (och om den kristne levde i ett samhälle där kyrkan hade makten, skulle den kristne tillgripa fysiska hot också). Den kristne kommer att försöka förlöjliga ateisten ”Ja, du är ensam, alla människor jag känner vet ju att Gud i själva verket existerar.” Den kristne kommer att försöka skrämma ateisten ”Jo, det är synd om dig. Du kommer aldrig att få uppleva det eviga livet i det härliga Himmelriket. Och du måste i detta livet plågas av en ständig rädsla för döden!”

Men den kristnes uppblåsta försök att psyka ateisten vilar på ett bräckligt självförtroende. Den kristne vet ju att hon inte har några begripliga och trovärdiga svar på sådana här uppenbart logiska argument som ateisten kan komma med:

”Du säger att Gud är allsmäktig. Men hur kan en varelse vara allsmäktig? Om Gud existerade och om Han vore allsmäktig – då skulle Han väl kunna skapa en sten som var så tung att han inte själv skulle kunna rubba den stenen? Men om Gud kunde skapa en sådan sten - då vore han ju inte allsmäktig! Och om Gud inte kunde skapa en sådan sten - då vore Han ju heller inte allsmäktig!”

Så idén att det finns en Gud som är allsmäktig, medför obönhörligen självmotsägelser. Den kristnes enda ”svar” på detta oomkullrunkeliga argument, blir att säga ”Tja, eftersom Gud är allsmäktig, klarar Han av att överskrida logiken. Gud klarar av självmotsägelser”

Men om den kristne kan tillåta sig själv självmotsägelser i sin tro – då kan han tillåta sig bokstavligen vad som helst i sin tro! Det heter ju att om en vetenskaplig teori kan bevisa allt, då bevisar den ingenting. Och likaså, om din religion klarar av att ”bevisa” allt - d.v.s. om den klarar av att ”bevisa” vad som helst - då ”bevisar” den just ingenting. När de kristna tillåter sig kontradiktioner - som t.ex. den där idén att kristendomen är kärlekens religion samtidigt som de kristna därute i verkligheten på grymmaste tänkbara sätt torterar ihjäl alla ”kättare” som inte råkar hålla med dem – ja, då ser du där att de kristna blir kapabla till vilka skändligheter som helst, t.o.m. grym tortyr, när de tillåter sig motsägelser som en följd av att de tror på det godtyckliga. När allt är möjligt ur kunskapsteoretisk synvinkel blir också allt tillåtet ur moralisk synvinkel.

Så den kristnes psykologi är andrahands-människans psykologi. De kristna är som lemlar, som endast känner trygghet när de befinner sig i en flock. Det är därför som de kristna var så ivriga att tvinga andra till att omvända sig innan den tid kom då kristendomens blinda tro späddes ut av respekt för förnuftet, d.v.s. då Renässansen uppstod. Den skenbara självsäkerheten som kristna teologer uppvisar är blott och bart en bluff. De använder sig av skumma psykologiska mekanismer för att bibringa sig själva en känsla av att de är trygga i sin tro. Och dessa psykologiska mekanismer vilar i sista hand på det fundament som består av den övriga flockens medhåll och stöd. På samma sätt som de moderna nazisterna och kommunisterna endast kände en sorts självsäkerhet när de befann sig i en stor folksamling av likasinnade, känner den kristne en sorts självsäkerhet endast när hon befinner sig bland likasinnade, t.ex. mitt i en stor Gudstjänst där alla sjunger med i psalmerna. Det är just därför som det är så viktigt för de kristna att samlas varje söndag i kyrkan, i en stor Gudstjänst, tillsammans med likasinnade.

Det riktigt stora hotet mot Kristendomen är därför en förnuftsfilosofi. Därför att en sådan skulle ge upphov till ateister som kände en äkta självsäkerhet. Självsäkra ateister, som var utrustade med oomkullrunkeliga rationella argument, skulle de självtvivlande kristna inte ha en chans att klara sig emot.

Som Henrik Ibsen observerade – den som står ensam står starkast av alla.