Bra utbildning är inte nyckeln till full sysselsättning

Socialdemokraten Sven-Erik Österberg skriver här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä åt debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010] att nyckeln till full sysselsättning är en bra utbildning.

Jag håller inte med.

Nyckeln till full sysselsättning är en marknadsanpassning av lönerna. Om vi fick en god utbildning, men lönerna samtidigt inte marknadsanpassades, då skulle vi få en obalans på arbetsmarknaden. D.v.s. arbetslöshet och/eller en brist på arbetskraft. Så en god utbildning skulle inte vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. En marknadsanpassning av lönerna däremot skulle vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. Vi kan se detta genom att göra ett par tankeexperiment.

Anta att det rådde en måttlig arbetslöshet i utgångsläget. Anta att AMS då genomförde ett utbildningsprogram som höjde de arbetssökandes produktivitet med 20%. Men anta att fackföreningarna samtidigt trissade upp lönekraven med 30%. Skulle vi då få full sysselsättning?

Givetvis inte. Om de arbetssökandes produktivitet ökade med 20%, men deras löneanspråk samtidigt ökade med hela 30%, då skulle arbetslösheten öka - inte minska. Så en bra utbildning i sig skulle inte räcka för att åstadkomma full sysselsättning.

Räcker då en marknadsanpassning av lönerna allena för att åstadkomma full sysselsättning? Anta att vi hade två arbetsmarknader. På en arbetsmarknad var utbildningen dålig och på den andra var utbildningen bra. Anta att produktiviteten på den första arbetsmarknaden var 20% sämre än den var på den andra arbetsmarknaden – men anta också att löneanspråken på den första arbetsmarknaden samtidigt var hela 30% lägre. Skulle arbetslösheten bli lägre på den andra arbetsmarknaden - bara för att utbildningen där var bättre? Nej, arbetslösheten skulle bli högre på den arbetsmarknaden - eftersom ökade löneanspråk mer än väl åt upp fördelen av den bättre utbildningen.

Så du ser. Det går alltid att åstadkomma full sysselsättning - oavsett hur dålig utbildningen i ett samhälle än är. Allt som krävs är att löneanspråken är tillräckligt måttliga för att det skall löna sig att anställa de dåligt utbildade arbetarna. Och oavsett hur bra en utbildning AMS än erbjuder kan det alltid bli en omfattande arbetslöshet ändå - om bara fackföreningarna, med statens hjälp, trissar upp lönerna tillräckligt mycket.

Nu är det förstås så at Sven-Erik Österberg har en baktanke när han förespråkar utbildningssatsningar som skall skötas av ”samhället”, d.v.s. av staten. Han hoppas att om bara staten höjde arbetarnas produktivitet genom ett rejält utbildningsprogram i AMS´ regi, då skulle fackföreningarna kunna fortsätta att kräva godtyckligt höga löner. Sven-Erik Östergren är ju socialdemokrat. Så han vill ge ett handtag till fackföreningarna.

Men sossarnas väljare gör ett rejält misstag om de går på Östergrens bluff. Visst skulle det vara möjligt att kräva högre löner om utbildningssatsningar i AMS´ regi höjde de arbetssökandes produktivitet. Men dessa AMS-satsningar skulle komma att kosta pengar också. Rejält med pengar - eftersom det är meningen att staten ska sköta utbildningen. Och vem skulle betala skattekostnaderna för denna utbildning? Huvudsakligen de ”vanliga” medborgarna - inklusive de arbetssökande!

Så Östergren föreslår svenskarna en ”affär”. I utbyte mot ett visst antal miljarder kronor (antagligen är det miljardbelopp det handlar om eftersom det är fråga om utbildning i AMS´ regi) skulle svenskarna få utbildning som höjde deras värde på arbetsmarknaden med ett visst antal miljarder (?) kronor - kanske. Hur sannolikt är det att denna affär skulle ”löna sig” för svenskarna?

Det är väldigt osannolikt.

Eftersom det skulle vara staten, via AMS, som betalade och skötte detta program så skulle programmet med all sannolikhet bli väldigt ineffektivt. Det sannolika är att de många miljarderna som spenderades på AMS-utbildningen bara skulle höja lönerna med ett mycket mindre antal miljarder kronor än vad det hela kostade skattebetalarna. Svenska folket, inklusive lönearbetarna, skulle med all sannolikhet förlora rejält på detta program. Närhelst det är staten som sköter utbildningsväsendet är det ju fråga om socialism i utbildningsväsendet. Och socialismen brukar alltid fungera illa. Se bara på Sovjetunionen och de övriga socialiststaterna. Och se på kunskapsnivån på våra svenska ungdomar idag!

Vad skulle då det radikala alternativet till Östergrens socialistiska utbildningsprogram vara? En kapitalistisk arbetsmarknad och ett kapitalistiskt utbildningsväsende! Avreglera både arbetsmarknaden och utbildningsväsendet.

Låt varje enskild vuxen medborgare själv ta ansvaret för sin egen försörjning.

Och låt alla privata företag som så vill erbjuda dessa medborgare utbildning. Vi skulle få en väldans fart på utbildandet i landet. Fri företagsamhet och självansvar skulle ju ge en dynamisk utveckling. Och utbildningen skulle bli effektiv. De enskilda arbetssökande skulle ju inte välja att genomgå kurser som de inte hade goda skäl att tro skulle löna sig för dem. Det egna betalningsansvaret skulle borga för att de blev försiktiga med hur de spenderade sina pengar på utbildning. Det skulle inte bli någon miljardrullning - som det brukar bli när staten betalar.

Och det skulle bli rättvist också! Om en arbetssökande ville skaffa sig en bättre utbildning för att själv erhålla en högre lön, skulle hon själv få betala för det också. Hon skulle inte få en högre lön på andras bekostnad.

Men hur skulle de ekonomiskt ”svaga” bland de arbetssökande kunna betala för sin egen utbildning - om de redan vore arbetslösa?

Tja, om bara de gick med på tillräckligt måttliga löner skulle deras presumtiva arbetsköpare antagligen betala. De företag som behövde välutbildad arbetskraft skulle ju ha ett intresse av att folk fick den nödvändiga utbildningen. De skulle med all sannolikhet erbjuda de arbetssökande s.k. ”trainee-program”, d.v.s. ”lärlingsprogram” på svenska. Om IBM behövde programmerare skulle de, av egennyttiga skäl, betala för att utbilda programmerarna de behövde - om det inte fans tillräckligt många redan utbildade programmerare att tillgå. Om Volvo behövde bilmontörer skulle de betala för att utbilda montörerna de behövde - om det inte fans tillräckligt många redan utbildade montörer att tillgå. Om MacDonalds behövde hamburgervändare, skulle de betala för att utbilda hamburgervändarna de behövde - om det inte fanns några redan tillräckligt många hamburgervändare att tillgå. Så du ser – vi behöver ingalunda socialism i utbildningsväsendet för att erhålla utbildning.

Det skulle vara mycket enklare att lösa dagens sysselsättningsproblem genom att minska på socialismen i samhället i stället för att tillkrångla arbetsmarknaden ytterligare med ännu mera statliga program och ännu mera facklig lönepolitik.