Så räddar borgarna sossarnas välfärdsstat

Med tanke på allt det elände som har drabbat välfärdsstaten Sverige under de senaste decennierna – som t.ex. inflation, arbetslöshet, svällande statsskuld o.s.v. – kan det kanske förefalla fantastiskt att de allra flesta svenskar fortfarande inte ifrågasätter denne styggelse till politiskt system.

Men det finns minst två orsaker till välfärdspolitikens fortbestånd. Den viktigare orsaken är att kulturen sanktionerar de idéer som ger upphov till välfärdspolitiken – t.ex. altruismen, kollektivismen och egalitarianismen - och nästan ingen står upp och utmanar de idéerna. Den mindre viktiga orsaken är – de borgerliga partierna. Den sorgliga sanningen är nämligen att borgerliga regeringar åtskilliga gånger har kratsat kastanjerna ur elden för sossarna. Jag ska i denna artikel förklara den senare, mindre viktigare orsaken till välfärdspolitikens fortbestånd.

Låt oss ta en titt på Sveriges moderna historia. Under Andra världskriget förde Sverige en samarbetspolitik med Nazityskland. Sverige levererade ca. hälften av all den järnmalm som Nazityskland behövde för att hålla sin krigsmaskin igång under kriget. Som en följd av sin svartfotspolitik slapp Sverige att bli indragen i kriget. Därför slapp Sveriges fabriker, gruvor, järnvägar o.s.v. att bli sönderbombade. De enda övriga viktiga konkurrentländer som hade samma förmån var USA och Schweiz. Resten av Västeuropas industrier låg i ruiner vid krigsslutet. Därför hade den svenska ekonomin en enorm konkurrensfördel när kriget tog slut. Så Socialdemokraterna kunde bygga ut välfärdspolitiken och ekonomin växte kraftigt ändå. Så svenska folket fick en kraftig ökning av sin välfärd, samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Det var inte så konstigt att majoriteten av det svenska folket, okunnig om sambanden som den var, drog slutsatsen att välfärdspolitiken hade ökat välfärden.

Detta presenterade de borgerliga politikerna med ett problem. Hur skulle de kunna vinna valen? Om de vore sanningsenliga och kritiserade välfärdspolitiken skulle de få nästan hela svenska folket emot sig inledningsvis. Det skulle bli ett sysifosarbete att övertyga folket om sanningen – att välfärdspolitiken i själva verket förstörde välfärden. De borgerliga politikerna ryggade inför denna uppgift. Den syntes för svår. Så de borgerliga politikerna valde en annan taktik. De tänkte – ”Syftet med politiken är väl att vinna valen? Och man vinner valen i en demokrati genom att förespråka den politik som majoriteten vill ha. Och majoriteten i dagens Sverige vill ha mera socialdemokratisk välfärdspolitik. Så vi måste vinna röster genom att förespråka den politik som väljarna vill ha – d.v.s. vi måste förespråka välfärdspolitiken. Vi måste konkurrera med Socialdemokraterna genom att förespråka precis samma populära politik som de förespråkar. Vi måste besegra Socialdemokraterna genom att härma dem. Vi måste försöka bli ännu bättre Socialdemokrater än Socialdemokraterna själva!”

Och det är precis vad borgarna har gjort ända sedan 1970-talet åtminstone. 1976 ”lönade sig” denna fega borgerliga politik. Det blev flera borgerliga regeringar i följd för första gången sedan Andra världskriget. Och vad gjorde dessa regeringar? De förde faktiskt en socialdemokratisk politik. Politiska kommentatorer påpekade att de borgerliga regeringarna spenderade pengar ”som berusade sjömän”. Och det var välfärdspolitik, inklusive försök att rädda sysselsättningen, som de spenderade dessa pengar på.

De borgerliga regeringarna, ledda av Fälldin och Bohman, räddade därmed Socialdemokraternas välfärdspolitiks rykte. Därför att eländet som välfärdspolitiken medförde, med stigande arbetslöshet, ökande inflation och svällande budgetunderskott, kunde nu av sossarna skyllas på ”de inkompetenta borgerliga regeringarna”, och därmed på kapitalismen.

Gör ett tankeexperiment. Ponera att de borgerliga politikerna hade kritiserat välfärdspolitiken i valet 1976, i stället för att krama den. Då hade Socialdemokraterna vunnit valet. Och då hade välfärdspolitiken varit rökt. När den ekonomiska krisen som tidigare sosseregeringars välfärdspolitik hade gjort oundviklig uppenbarade sig, hade sossarna inte haft några möjligheter att skylla ifrån sig på borgarna och kapitalismen. Skulden för krisen hade hamnat där den hörde hemma – på välfärdspolitiken.

Men denna välgörande utveckling hindrades av de borgerliga politikernas framgång med att vinna valet 1976 och sedan igen 1979. Och sedan fortsatte bara eländet. Sossarna återfick makten 1982. Och eftersom alla ”visste” att sossarna aldrig skulle ”svika arbetarklassen”, kunde den nya sosseregeringen, ledd av Olof Palme, vrida politiken åt höger och därmed rädda ekonomin. Den allra första åtgärden som den nya Palme-regeringen vidtog var ju att devalvera kronan med 16%, och sedan använda sitt inflytande över fackföreningarna till att förhindra att dessa tog ut ”lönekompensation” för devalveringen. Så efter den socialdemokratiska valsegern sköt företagsvinsterna i höjden. Det blev en hausse på börsen. Och som en följd där av började reallönerna och sysselsättningen att stiga igen. Men eftersom så gott som alla svenskar ”visste” att sosseregeringar alltid står för vänsterpolitik, fick välfärdspolitiken ta åt sig berömmet för det goda som sossarnas högerpolitik hade åstadkommit!

Och det värsta var att de borgerliga politikerna ingenting alls lärde av detta fiasko. När borgarna återigen kom till makten, i valet 1991, upprepade de proceduren. Sverige befann sig i en djup konjunkturnedgång och finanskris, som Palme-regeringarnas välfärdspolitik under 1980-talet hade bäddat för. Men den borgerliga regeringen, under Carl Bildts ledning, tacklade krisen med ett förstatligande av bankerna och en våldsam statlig upplåning. M.a.o. Bildt-regeringen förde en socialistisk politik för att ”lösa” problemen som socialistisk välfärdspolitik hade skapat. Och eftersom Bildt var ”höger” kunde sossarna göra kapitalismen till syndabock för det svenska folkets lidande som krisen och krispolitiken orsakade. Så återigen hade en borgerlig regering räddat sossarnas skinn och välfärdspolitikens rykte. Bedrövligt.

Och på 2000-talet är det tredje gången gillt. Fredrick Reinfeldt försöker på ett ännu mera skamlöst sätt än hans två föregångare, Bohman och Bildt, framstå som en välfärsstatens räddare. Reinfeldt säger nästan rent ut att Moderaterna måste vara ännu bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva. Reinfeldt försöker inte ens dölja att orsaken till att han kramar välfärdspolitiken är att han vill vinna sossarnas röster.

Så där har ni det. Välfärdsstatens bästa vänner är faktiskt inte Socialdemokraterna. De vänner som välfärdsstaten verkligen inte skulle kunna överleva utan är de *borgerliga* partierna – i synnerhet det parti som allmänt uppfattas vara mest ”höger” - d.v.s. Moderaterna. Mona Sahlins största tillgång i det kommande valet är Fredrik Reinfeldt.