Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Friday, August 27, 2010

Så räddar borgarna sossarnas välfärdsstat

Med tanke på allt det elände som har drabbat välfärdsstaten Sverige under de senaste decennierna – som t.ex. inflation, arbetslöshet, svällande statsskuld o.s.v. – kan det kanske förefalla fantastiskt att de allra flesta svenskar fortfarande inte ifrågasätter denne styggelse till politiskt system.

Men det finns minst två orsaker till välfärdspolitikens fortbestånd. Den viktigare orsaken är att kulturen sanktionerar de idéer som ger upphov till välfärdspolitiken – t.ex. altruismen, kollektivismen och egalitarianismen - samt att nästintill ingen står upp och utmanar de idéerna. Den mindre viktiga orsaken är: de borgerliga partierna. Den sorgliga sanningen är nämligen att borgerliga regeringar åtskilliga gånger har kratsat kastanjerna ur elden för sossarna. Jag ska i denna artikel redogöra för den senare och mindre viktigare orsaken till välfärdspolitikens fortbestånd.

Låt oss ta en titt på Sveriges moderna historia. Under Andra världskriget förde Sverige en samarbetspolitik med Nazityskland. Sverige levererade drygt hälften av all den järnmalm som Nazityskland behövde för att hålla sin krigsmaskin igång under kriget. Som en följd av dessa skamliga svartfotspolitik slapp Sverige att bli indragen i kriget. Därför slapp Sveriges fabriker, gruvor, järnvägar o.s.v. att bli sönderbombade. De enda övriga viktiga konkurrentländer som hade samma förmån var USA, Kanada och Schweiz. Resten av Västeuropas industrier låg i ruiner vid krigsslutet. Därför hade den svenska ekonomin en enorm konkurrensfördel när kriget tog slut. Så Socialdemokraterna kunde bygga ut välfärdspolitiken och ekonomin växte kraftigt ändå. Så svenska folket fick en kraftig ökning av sin välfärd samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Det var inte så konstigt att majoriteten av det svenska folket, okunnig om sambanden som den var, drog slutsatsen att det var välfärdspolitiken som hade ökat välfärden.

Detta presenterade de borgerliga politikerna med ett problem. Hur skulle de kunna vinna valen? Om de vore sanningsenliga och kritiserade välfärdspolitiken skulle de få nästan hela svenska folket emot sig. Inledningsvis. Det skulle bli ett sysifosarbete att övertyga folket om sanningen – att välfärdspolitiken i själva verket förstörde välfärden. De borgerliga politikerna ryggade inför denna uppgift. Den syntes vara för på tok för svår.

Så de borgerliga politikerna valde en annan taktik. De försökte göra det lätt för sig. De tänkte ”Syftet med politiken är väl att vinna valen? Och man vinner valen i en demokrati genom att förespråka den politik som majoriteten vill ha. Och majoriteten i dagens Sverige vill ha mera socialdemokratisk välfärdspolitik. Så vi måste vinna röster genom att förespråka den politik som väljarna vill ha – d.v.s. vi måste förespråka välfärdspolitiken. Vi måste konkurrera med Socialdemokraterna genom att förespråka precis samma populära politik som de förespråkar. Vi måste besegra Socialdemokraterna genom att härma dem. Vi måste försöka bli ännu bättre Socialdemokrater än Socialdemokraterna själva!”

Och det är precis vad borgarna har gjort ända sedan 1970-talet åtminstone. 1976 ”lönade sig” denna fega borgerliga politik. Det blev flera borgerliga regeringar i följd för första gången sedan Andra världskriget. Och vad gjorde dessa regeringar? De förde faktiskt en Socialdemokratisk politik! Politiska kommentatorer påpekade att de borgerliga regeringarna spenderade (andras) pengar ”som berusade sjömän”. Och det var välfärdspolitik, inklusive försök att rädda sysselsättningen, som de spenderade dessa pengar på.

De borgerliga regeringarna, ledda av Fälldin och Bohman, räddade därmed Socialdemokraternas välfärdspolitiks rykte. Därför att eländet som välfärdspolitiken medförde - som t.ex. stigande arbetslöshet, ökande inflation och svällande budgetunderskott - kunde nu av sossarna skyllas på ”de inkompetenta borgerliga regeringarna” - och därmed implikationsvis också på kapitalismen.

Gör ett tankeexperiment. Ponera att de borgerliga politikerna hade sågat välfärdspolitiken vid fotknölarna i valet 1976 - istället för att krama den.

Då hade Socialdemokraterna vunnit valet. Och då hade välfärdspolitiken varit rökt.

När den ekonomiska krisen som tidigare sosse-regeringars välfärdspolitik hade gjort oundviklig uppenbarade sig hade sossarna saknat möjligheten att skylla ifrån sig på borgarna och kapitalismen. Ty de satte själva vid makten och förvaltade själva välfärdspolitiken. Skulden för krisen hade därför hamnat där den hörde hemma – på välfärdspolitiken. Borgarna hade således förlorat valet på kort sikt - men hade vunnit politiken på lång sikt.

Men denna välgörande utveckling hindrades av de borgerliga politikernas framgång med att fuska till sig en valseger 1976 och sedan igen 1979.

Och sedan fortsatte bara eländet. Sossarna återfick makten 1982. Och eftersom alla ”visste” att sossarna aldrig skulle ”svika arbetarklassen” kunde den nya sosseregeringen, ledd av Olof Palme, vrida politiken åt höger - och därmed rädda ekonomin ett tag. Den allra första åtgärden som den nya Palme-regeringen vidtog 1982 var ju att devalvera kronan med  hela 16% och sedan använda sitt inflytande över fackföreningarna till att förhindra att dessa tog ut ”lönekompensation” för devalveringen. Så efter den socialdemokratiska valsegern sköt företagsvinsterna i höjden. Det blev ett hejdundrande hausse på börsen. Börsindex steg med nästan exakt 100% under de första tolv månaderna efter sossarnas valseger. Och som en följd av de kraftigt ökade företagsvinsterna i kombination med påspädningen av penningmängden började reallönerna och sysselsättningen att stiga igen. Men eftersom så gott som alla svenskar ”visste” att sosse-regeringar alltid står för vänsterpolitik, fick välfärdspolitiken ta åt sig berömmet för det goda som sossarnas högerpolitik hade åstadkommit!

Och det värsta var att de borgerliga politikerna ingenting alls lärde av detta fiasko. När borgarna återigen kom till makten, i valet 1991, upprepade de proceduren. Sverige befann sig i en djup konjunkturnedgång och finanskris - som Palme-regeringarnas ekonomiska politik (Palme-regeringen hade kombinerat den välgörande högervridningen av fördelningspolitiken med en skadegörande ökning av penningmängden) under 1980-talet hade bäddat för. Men den borgerliga regeringen, under Carl Bildts ledning, tacklade krisen med ett förstatligande av bankerna och dessutom med en våldsam statlig upplåning. M.a.o. Bildt-regeringen förde en socialistisk politik för att ”lösa” problemen som socialistisk välfärdspolitik hade skapat. Och eftersom Bildt ansågs av alla vara ”höger” kunde sossarna göra kapitalismen till syndabock för det svenska folkets lidande som den tidigare välfärdspolitiken i kombination med den då pågående krispolitiken orsakade. Så återigen hade en borgerlig regering räddat sossarnas och välfärdspolitikens rykte. Bedrövligt.

Och på 2000-talet har det varit tredje gången gillt! Fredrick Reinfeldt försöker på ett ännu mera skamlöst sätt än sina två föregångare, Bohman och Bildt, framstå som en välfärsstatens räddare. Reinfeldt förklarar så gott som rent ut att Moderaterna måste vara ännu bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva om de vill regera. Reinfeldt försöker inte ens dölja att orsaken till att han kramar välfärdspolitiken är att han vill vinna sossarnas röster.

Så där har ni det. Välfärdsstatens bästa vänner är faktiskt inte Socialdemokraterna. De vänner som välfärdsstaten verkligen inte skulle kunna överleva utan är de s.k. borgerliga partierna – i synnerhet det parti som allmänt uppfattas vara mest ”höger” - d.v.s. Moderaterna. Mona Sahlins största tillgång i det kommande valet [jag skrev denna artikel på hösten av år 2010] är faktiskt Fredrik Reinfeldt.

No comments:

Post a Comment