Vad skall vi göra med fackföreningarna?

Jag har i en tidigare essä här på min blog (”Ett Sverige utan fackföreningar!”) skrivit att Sverige skulle bli ett bättre samhälle om vi blev av med fackföreningarna. Men betyder det att jag anser att staten bör lagstifta mot fackföreningarna? Och hur, enligt min uppfattning, bör vi handskas med fackföreningarna rent allmänt?

M.a.o.:

Vad skall vi göra med fackföreningarna?

Till att börja med vill jag inte ha några lagar som förbjuder fackföreningar. Sådana lagar skulle nämligen utgöra ett brott mot individens rättigheter - och jag är en principfast anhängare av principen att individens rättigheter alltid skall respekteras.

Individens rättigheter innefattar givetvis associationsfriheten. All myndiga medborgare har en rätt att själva bestämma vem de vill ha att göra med. Om de vill bilda en organisation med andra människor som också vill det har staten ingen rätt att hindra dem. Det enda som staten överhuvudtaget har en rätt till att göra med rättsväsendet och i övrigt är att bekämpa bruk av angreppsvåld.

Så staten bör lämna fackföreningarna, ifall några medborgare väljer att bilda sådana, i fred. Så länge som fackföreningarna själva är fredliga d.v.s. Staten bör föra en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna - men även gentemot arbetsköparna. Fackföreningar och arbetsköpare skall få göra vadhelst bådadera vill - så länge det inte innebär direkt eller indirekt användning av våld. Med "indirekt användning av våld" syftar jag på bedrägeri inklusive avtalsbrott.

Vad betyder icke-vålds principen, rent praktiskt? Tillämpad på fackföreningar och arbetsköpare innebär den att fackföreningar skall få strejka när de vill, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal - men att staten skall ingripa om strejkande fackföreningsmedlemmar misshandlar strejkbrytare. Fackföreningsmedlemmar som använder våld mot strejkbrytare skall dömas för misshandel och sättas i fängelse. Och arbetsköpare skall få lov att bekämpa fackföreningarna med alla tänkbara medel som inte innebär en användning av direkt våld eller bedrägeri. De skall t.ex. få lov att avskeda och svartlista fackföreningsledare, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal. Men om en arbetsköpare lejar gangstrar för att misshandla fackföreningsledarna, då skall staten åtala den arbetsköparen, döma honom för anstiftan till misshandel och sätta honom i fängelse.

En implikation av icke-vålds principen är att staten inte skall stödja vare sig fackföreningarna eller arbetsköparna. Staten skall vara neutral. Därför att om staten stödjer fackföreningarna, då kränker den med nödvändighet arbetsköparnas rättigheter (och ofta också de oorganiserade arbetarnas rättigheter på köpet). Och om staten istället stödjer arbetsköparna, då kränker den givetvis med nödvändighet lönesarbetarnas rättigheter.

Ta arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige. Lagarna ifråga stipulerar att arbetsköpare endast får avskeda anställda när de har "giltiga skäl". Och bland giltiga skäl att saga upp anställda finns inte arbetsvägran genom att delta i en "lovlig strejk". Om bara en fackförening star bakom en strejk så får arbetsköparen inte avskeda arbetarna som vägrar arbeta. Detta innebär att arbetsköparna blir utan möjlighet att försvara sig! En fackförening kan när ett kollektivavtal löper ut ställa till en strejk. Och sedan kan fackföreningen se till att strejken pågår så länge strejkassan räcker. Under vilken tid arbetsköparen drabbas av produktionsavbrott. Ett produktionsavbrott kan på någon enstaka månad rasera en marknadsposition som det har tagit åratal av tålmodiga investeringar att bygga upp. Facket kan därmed orsaka arbetsköparna mångdubbelt större ekonomiska förluster än kostnaden för fackets strejkkassa. Fackföreningarna får ett maktövertag över arbetsköparna närhelst lagstiftningen hindrar arbetsköparna från att slå tillbaka mot strejken genom att avskeda de arbetsvägrande anställda och ersätta dem med arbetsvilliga skubbare! Arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige kränker individens rättigheter.

För att fatta detta, föreställ dig att staten stiftade en lag som förbjöd arbetare att säga upp sig, så länge som deras arbetsköpare behövde deras arbete. Det skulle givetvis göra arbetarna till livegna. Nå, en liknande lag, som säger att arbetsköparna inte får säga upp arbetare när de vill, gör arbetsköparna livegna till sina anställda. Frihetsprincipen kräver både att arbetarna får säga upp sig från sitt jobb närhelst de vill - och att arbetsköpare får säga upp sina anställda närhelst de vill. Kollektivavtalslagen är således en orättfärdig ”klasslag”  - en lag som ger otillbörliga privilegier och maktförläningar till fackföreningarna.

Så lagar som stödjer bildandet av fackföreningar innebär kränkningar av individens rättigheter. Men lagar som motverkar bildandet av fackföreningar då?

Om fackföreningar faktiskt är skadliga - vore det då inte bara bra om staten i lag förbjöd fackföreningar - eller åtminstone lade ordentliga hinder i vägen för dess´ bildande? Nej! Alla har rätt att bilda vilka organisationer de vill. Att förbjuda eller försvåra bildandet av fackföreningar skulle vara lika fel, och av samma orsaker, som att förbjuda eller försvåra bildandet av kommunistiska organisationer, eller nazistiska organisationer, eller det Sverigedemokratiska partiet. Att en organisation objektivt sett är omoralisk och skadlig - det betyder inte att staten har någon rätt att med lagstiftning (d.v.s. med våld) hindra den från att bildas.

Och dessutom vore det kontraproduktivt att kränka individens rättigheter i syfte att stoppa bildandet av icke-önskvärda organisationer. Om staten inte låter anhängarna av en irrationell ideologi, som t.ex. kommunismen eller trade-unionismen, verka fritt och ”above-ground” - då tvingas anhängarna av den att gå under jorden - och samhället kommer då att destabiliseras. Det är aldrig ”praktiskt” att kränka individens rättigheter. Eftersom det aldrig är moraliskt acceptabelt att kränka individens rättigheter. Om vi överhuvudtaget vill åtnjuta våra rättigheter, då måste vi tillåta även de irrationella och omoraliska samhällsmedlemmarna att utöva dem.

Men om staten tillämpade en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna och arbetsköparna - skulle inte det innebära att fackföreningarna skulle komma att härja fritt? Nej, arbetsköparna skulle ha tillräckliga möjligheter att försvara sig mot de kartellbildningsförsök som eventuell fackföreningsbildande skulle föra med sig. Om de anställda försökte bilda en fackförening skulle en arbetsköpare  antingen kunna blåsa till strid med detsamma eller välja att bekämpa facket med mjukare medel. Den förra vägen att handskas med facket skulle gå till så att arbetsköparen sade till de enskilda anställda att de fick välja mellan att ansluta sig till facket och att behålla jobbet.

Ett sådant förfarande skulle inte innebära en kränkning av arbetarnas rättigheter. Ingen arbetare har ju en rätt till att anställas av en viss arbetsköpare, om denne inte vill anställa henne. Och de arbetare som avskedades för att de valde att ansluta sig till en fackförening - de skulle ju fortfarande vara fria att söka jobb någon annanstans.

Och om arbetsköparen inte ville blåsa till strid med detsamma, då skulle han kunna låta de anställda organisera sig, och vänta och se vilka krav facket sedan ställde. Om facket sedan ställde orimliga krav på honom, då skulle arbetsköparen helt enkelt kunna säga blankt nej till kraven. Och om de fackföreningsanslutna arbetarna då strejkade skulle han enkelt kunna avskeda dem, och ersätta dem med strejkbrytare. Så fackföreningarna skulle sakna möjlighet att tvinga igenom eventuella orimliga krav just på grund av att angreppsvåld var bannlyst från samhället. Arbetsmarknaden skulle bli självreglerande när både arbetarna och arbetsköparna åtnjöt frihet.

Men skulle inte en sådan ordning, d.v.s. frihet, innebära att arbetarna blev hjälplösa och utelämnade åt arbetsköparnas godtycke?

Nej, om en arbetsköpare försökte utnyttja avsaknaden av fackföreningar till att driva igenom sämre löner eller arbetsvillkor än vad den ekonomiska utvecklingen hade gjort marknadsmässigt, då skulle arbetarna söka sig till någon annan arbetsköpare och den godtyckliga arbetsköparen skulle bli utan lönearbetare. Ju mera en ekonomi utvecklas, d.v.s. desto mera ekonomin ”växer”, desto högre genomsnittliga löner och bättre genomsnittliga arbetsvillkor tvingas fram utav konkurrensen om arbetskraften. Om t.ex. en arbetsköpare i ett rikt land som Sverige, försökte komma undan med att betala sådana löner som just nu är gängse i Etiopien eller Bangladesh, skulle han genast bli utan arbetskraft. Arbetarna skulle söka sig till hans konkurrenter. Och det även om det inte fanns några fackföreningar.

Men om Sverige nu skulle bli ett bättre samhälle utan sådana lagar (som kollektivavtalslagen) som ger fördelar till vissa sorters organisationer (d.v.s. till fackföreningarna), hur skulle det då kunna gå till att avskaffa dessa lagar och låta fackföreningarna förtvina? Vad skulle vi kunna göra om fackföreningarna slog tillbaka hårt med en våg av strejker, eller rentav sabotage- och våldsaktioner?

Ja, till att börja med måste vi komma ihåg att det är vi som har moralen på vår sida. Det vore ju vi som kämpade för individens rättigheter. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för privilegier och maktförläningar. Vi skulle vara de som kämpade för kapitalismen, d.v.s. för det moraliska idealet inom politiken. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för korporativismen, d.v.s. för något som liknade fascismen, d.v.s. för ondskan i politiken.

Och eftersom det skulle vara vi som hade moralen på vår sida, borde vi vara resoluta. Vi borde under inga omständigheter backa! Därför att om vi backade inför exempelvis en våg av strejker, skulle det innebära att vi gav efter för utpressning - och om vi gjorde det då skulle fackföreningarna följa upp sin inledande seger genom äta oss levande! Närhelst vi ger ondskan ett finger, då tar den sedan hela armen. Socialismens historia visar detta tydligt. Arbetarrörelsens hegemoni i Sverige beror på att borgarna alltid har gett efter när den har satts under tryck. Sveriges borgare har aldrig uppbjudit något resolut moraliskt motstånd mot sossarna. De har alltid gett efter och backat när konflikterna har varit på väg att drivas till sin spets.

Men vad skall vi då göra om fackföreningarna tar till en våg av strejker när Riksdagen använder sig av sin rätt, som lagstiftare, att avskaffa kollektivavtalslagen och liknande orättfärdiga ”klasslagar”?

Vi bör lära av Lenin, för en gångs skull. Kommunisten Lenin yttrade några kloka ord vid ett enstaka tillfälle. Han sade ”Den som ej arbetar, skall ej heller äta.” Det där var en vacker princip som Lenin förespråkade! Därför att den är så uppenbarligen rättvis!

Så om fackföreningsmedlemmarna strejkar, för att utöva utpressning mot Riksdagen, då bör samhället svara genom att bara låta de strejkande fackföreningsmedlemmarna svälta. Varför skall några arbetare få bidrag (som t.ex. skattefinansierad arbetslöshetsunderstöd) när de av egen vilja vägrar att arbeta? Strejkande arbetare bör vare sig få arbetslöshetsersättning eller socialbidrag!

Fackföreningarna själva borde naturligtvis få lov att själva betala ut sina egna pengar till sina strejkande medlemmar. Men fackföreningarnas strejkkassepengar skulle snabbt ta slut om det blev en storstrejk.

Vad skulle hända då? Uppenbarligen skulle de strejkande snart börja bli hungriga - och de skulle känna sig illa tvungna att återigen börja arbeta, trots att de inte hade lyckats få Riksdagen på knä.

Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske inte finna sig i en sådan rättvis behandling av de strejkande arbetarna? De kanske skulle börja ställa till med upplopp? I så fall måste polisen och/eller militären kallas in! Om en medborgare begår våldsbrott, oavsett orsaken, bör han gripas - med våld om nödvändigt - och straffas.

Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske vara så oerhört många? Det ändrar inte på saken. Vi kan inte ge efter för våld, även om våra fiender är flera än oss. Det är bättre att kämpa, än att ge efter för utpressning och övervåld. Det vore bättre att dö i strid än att låta sig ätas levande! Varför begå självmord utav rädsla för döden?

Och det är inte alls säkert att fackföreningsmedlemmarna skulle vinna ett inbördeskrig, om de startar ett sådant, bara för att de är så många. Tänk dig att det blir en strid mellan å ena sidan ett stort antal fackföreningsbusar, beväpnade med gatstenar och påkar - och å andra sidan ett litet antal professionella militärer, beväpnade med kulsprutor och stridsvagnar. Vem tror du skulle vinna en sådan strid?

Och säg inte att det då vore vi som gjorde oss ansvariga för ett blodbad! Om fackföreningsmedlemmarna väljer att starta ett inbördeskrig - då blir det helt och hållet deras fel om det blir ett blodbad. Som man bäddar får man ligga.

För att sammanfatta:

Vi bör konsekvent avstå från våld så länge fackföreningarna också avstår från våld. Och det är ju vår laissez-faire politik som är tillämpningen av icke-vålds principen. Så det är vi som företräder den liberala, kapitalistiska politiken - det är vi som har moralen på vår sida. Och moralen är det starkaste vapnet som finns i samtliga samhälleliga och ideologiska konflikter. Vi kan vinna om bara vi inser att det är vi som företräder friheten som har moralen på vår sida.

Men vi måste först förstå hur det kommer sig att det är vi som har moralen på vår sida. Det innebär att vi måste skaffa oss kunskaper om ämnet filosofi - så att vi förstår vad det är för fakta i verkligheten som gör friheten till ett värde. Men vi måste också utöva dygderna integritet och mod. Vi får inte kompromissa bort våra principer – som principen om individens rättigheter. Vi får inte backa. När vi vet att vi har rätt, måste vi också handla som om vi har rätt.

Som Winston Churchill uttryckte det: ”We have nothing to fear, but fear itself.”