Sanningen om Kommunistkina

Sovjetunionens blodigaste diktator, Josef Stalin, lärde sig ett propagandaknep som kallades för "Den Stora Lögnen" av den nazistiska propagandaministern Goebbels - som hade uppfunnit detta knep.

Detta knep gick ut på att om man vill dupera folk riktigt ordentligt - då nöjde man sig inte med en liten, försiktig lögn. Istället löpte man hela linan ut och basunerade ut en riktigt stor, jättefräck, genomfalsk lögn. Man sade precis raka motsatsen till sanningen. Stalin räknade tydligen med att folk som utsattes för en riktigt stor, fräck lögn skulle resonera så här ”Om det där är en så stor lögn som det ser ut att vara - då skulle den vara alldeles otroligt fräck och vågat. Och ingen skulle väl kunna vara så jättefräck - och ingen skulle väl våga gå ut med en sådan jättestor lögn? Så det kan omöjligen vara fråga om den lögn som det ser ut att vara fråga om ? Så det där måste väl trots allt vara sant istället?”

Ett konkret exempel på en av Stalins många Stora Lögner var de sovjetiska massmediernas rapporter om att de sovjetiska arbetslägerfångarna, när de frigavs, grät av sorg därför att de ville stanna kvar i arbetslägren. De älskade och de var åh-så-tacksamma för den där ”reformeringen” som de utsattes för i fånglägren, hette det.

Stalins protegé, Mao Zedong, praktiserade samma propagandaknep (d.v.s. Den Stora Lögnen) flitigt han också.

Undertecknad var ung i Sverige på 1970-talet. Jag kommer ihåg de unga svenskarna omkring mig som beundrade Kommunistkina. Kina var paradiset på jorden inbillade de sig. Och de gick på bluffen om att Mao Zedong var en genial humanist - ett helgon som bara tänkte på de fattigas välfärd. Och rapporterna om förtrycket i Kina? ”Det där är bara illvillig propaganda som sprids av Kinas fiender.”

Jag gick själv inte på den där smörjan om "arbetarparadiset Kina"  när jag var ung. Jag hade huvudet på skaft. Jag resonerade ungefär så här ”Kommunistkina har inga fria massmedier. Alla tidningar, radiostationer o.s.v. är kontrollerade av staten. Varför är de kinesiska makthavarna så rädda för fria massmedier då? De måste ha mycket som de behöver dölja!”

När jag ställde de unga socialisterna omkring mig frågan om varför Kina inte hade en fri press, svarade de käckt ”Kineserna behöver inte en fri press av västerländsk modell.” Hur dum får man vara?! Alla människor behöver nyheter, d.v.s. information.

De unga svenska socialisterna frågade mig också om hur jag kunde veta något enda dyft om Kina när jag inte, som den där Jan Myrdal, hade besökt Kina själv. Jag svarade ”Att besöka Kina gör ingen nytta. När en utlänning besöker Kina, får hon bara gå på guidade turer. Hon får bara prata med vanliga kineser genom tolkar - tolkar som utses av myndigheterna. Hon får aldrig tala med vanliga kineser ensam. Och även om en svensk fick prata med vanliga kineser i enrum, på kinesiska -hur skulle kinesen kunna våga yttra några kritiska sanningar? Kinesen skulle inte kunna vara säker på att det hela inte var en fälla som hade gillrats av regimen - d.v.s. att utlänningen skulle ange honom till de kinesiska myndigheterna så snart han kritiserade regimen.”

Så massvis med svenskar gick på de ”Stora Lögnerna” om Kommunistkina för bara några decennier sedan. Nuförtiden vet flera svenskar än förr bättre. Jag har nyligen fått de uppfattningar om Kommunistkina som jag hade redan på 1970-talet bekräftade till fullo av en biografi över Mao Zedong, som jag har läst under hösten [Jag skrev denna essä alldeles i slutet av år 2009]. Biografin heter - ”Mao – The Unknown Story”. Den är en tegelsten till bok som skrevs av en kinesisk kvinnlig historiker vid namn Jung Chang tillsammans med sin man, engelsmannen Jon Halliday. De lade ner tio år på forskningen som låg till grund för denna bok. De intervjuade hundratals kineser, inklusive många individer som umgicks med Mao Zedong själv och som tidigare inte har talat offentligt om vad de fick vara med om. Biografin visar med all tydlighet att Mao Zedong var ett moraliskt monster - och att Kina under hans tid vid makten var en av de mest helvetiska diktaturerna som någonsin har existerat.

Jag vill tydliggöra detta i denna artikel, genom att använda uppgifter från biografin till att explodera två av de mest utbredda myterna om Kommunistkina.

Den första myten är den att ”Vad man än säger om Kinas kommunister, så måste man ge dem ett erkännande för att de inte tillgrep fysiskt tortyr.” Detta är en seglivad myt. Den går ut på att Kinas kommunister, eftersom de var ”moderna”, bröt med den urgamla kinesiska traditionen att utöva makt med hjälp av fasansfull fysisk tortyr. Jung Changs biografi visar, med åtskilliga otäcka konkreta exempel, att Kinas kommunister i själva verket var bottenlöst grymma torterare!

Den andra myten som jag vill explodera är kommunisternas ”Stora Lögn” om att kineserna fick tillräckligt med mat för första gången i historien under kommunisterna. Denna ”Stora Lögn” lyder ”Kineserna är förvisso fortfarande fattiga. Fattas bara det. Men kommunisterna har i alla fall sett till att kineserna, för första gången i historien, inte behöver svälta!” Jung Changs biografi dokumenterar att avsiktlig massvält tvärtom var en medveten del av kommunisternas ekonomiska politik.

Okej. Vad var det för tortyr som de kommunistiska kineserna gjorde sig skyldiga till? Biografin informerar oss om att tortyr praktiserades av kommunisterna redan från första början, under det tidiga inbördeskriget på 1920- och 1930-talen. Här är ett citat från sidan 97 i boken (min översättning) ”Lie [en kumpan till Mao] ankom till Futian på den 7e december [1930], arresterade männen på Maos lista och torterade dem hela natten. En metod kallades ”att slå på landminor”, vilket innebar att tummen långsamt bröts, med fruktansvärd smärta. En annan teknik, också långsam (för att maximera smärtan) var att bränna offren med brinnande textiltrådar. Lie var speciellt grym mot fruarna till Jianxi ledarna. De kläddes av nakna, och enligt en protest som skrevs omedelbart efteråt ”Så brändes deras kroppar, i synnerhet deras slidor, med brinnande textiltrådar, och deras bröst skars sönder med små knivar.”

Tortyren som utövades av Lie den natten – på kommunistiska kamrater som hade fallit i onåd hos Mao Zedong – ledde till att en del kommunistiska kämpar, ledda av Liou Di, gjorde revolt mot Mao. Revolten slogs ner - och revoltörerna utsattes själva för barbarisk tortyr till döds. Biografin berättar om att tortyrmetoderna hade fantasifulla namn som ”att sitta i en luststol”, ”paddor som dricker”, ”apor som håller ett rep” o.s.v. En del revoltörer fick rödglödgade järnstänger införda i anus. En del utsattes för en tortyr som kallades ”ängel som spelar en cittra”. Den metoden gick till så att ena ändan av en ståltråd stacks genom offrets penis, och andra ändan lirkades runt offrets öra. Sedan "spelade" bödeln genom att rycka i tråden!

Mao Zedong själv försvarade bruket av tortyr. Han resonerade ”Hur kunde lojala revolutionärer överhuvudtaget kunna göra falska bekännelser, som implicerade andra [oskyldiga] kamrater?” Så om en kommunist gjorde en bekännelse under tortyr, måste den därför med nödvändighet vara sann, resonerade Mao med en infernalisk logik (som märkligt nog "råkade" tjäna hans egna maktsyften)!

Nog med tortyren. Vad finns då att säga om den ”Stora Lögnen” om att kommunisterna i alla fall avskaffade svälten i Kina?

Tja, Mao och hans kumpaner framkallade med flit svält hos sitt eget folk! Den var nämligen ett led i Maos rustningsprogram. Mao ville till vilket pris som helst skaffa sig massförstörelsevapen - kärnvapen - med vilka han hoppades erövra världsherravälde under sin egen livstid (att Mao närde en så fullständigt orealistisk dröm visar att han led av ett extremt storhetsvansinne). För att skaffa sig i synnerhet vätebomben var hans enda hopp att få köpa den erforderliga teknologin, och vapenfabrikerna, från Sovjetunionen (som i sin tur hade stulit teknologin från det halvkapitalistiska USA).

Men Sovjetunionens härskare ville ha betalt för att överhuvudtaget gå med på att förse Kommunistkina med vapenteknologi och vapenfabriker!

Och de enda betalningsmedlen som Mao hade tillgängliga var en futtig mängd mineralråvaror (som tenn och volfram) samt en icke så föraktlig mängd livsmedel. För att möjliggöra uppbyggnaden av vapenindustrin satsade därför Mao på en omfattande utsugning av bönderna. Regimen beslagtog en stor del av maten som bönderna slet för att producera, och exporterade rovet till Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska staterna. Så mat togs med våld ifrån urfattiga kinesiska bönder - och skickades till konsumenter som var rikare än kineserna själva! Allt för att Mao skulle få tillgång till atombomber, ubåtar, robotar, avancerade stridsflygplan o.s.v!

Som en direkt följd av Maos bondeutsugningspolitik, framkallades under åren 1958-1961 världshistoriens allra värsta hungersnöd! Uppskattningsvis nästan 38 miljoner människor dog som en följd av det s.k. ”Stora språnget framåt” - de flesta av svält.

Den kinesiska staten använde grymma medel för att avtvinga de svältande bönderna maten som Mao skickade på export för att finansiera rustningsprogrammet. Jung Chang skriver på sidan 454 om detta (min översättning) ”I en by fick ett barn fyra fingrar avhuggna för att det hade försökt stjäla ett stycke omogen mat; i en annan by fick två barn som försökte stjäla mat metalltrådar stuckna genom öronen, och de hängdes sedan upp i trådarna från en vägg.”

Hungern drev folk till vansinne. En del kineser begick kannibalism för att stilla hungern. Föräldrar bytte sina barn mot grannarnas - och sedan åt de upp barnen! (Föräldrarna förmådde inte äta upp sina egna barn - därför de bytte barn med grannarna.) Andra kineser begick självmord. På sida 438 skriver Chang ”I Sommar Palatset i Beijing, fick människor som motionerade tidigt på morgonen ofta träffa på lik som hängde i träden, och fötter som stack upp ur sjön.”

Maos fasansfulla grymhet kan på sätt och vis sägas ha ”funkat”. Sovjetunionen försåg Kina med kärnvapenteknologin som den tidigare hade stulit från USA. Och den 16:e oktober, 1964, detonerades Kinas första atombomb vid Lop Nor. Mao var åh-så-stolt över ”socialismens stora landvinningar”! Men Kinas atombomb hade kostat flera hundra gånger så många människoliv som de två atombomberna som USA sprängde över Hiroshima respektive Nagasaki!

Vi får vara tacksamma för att Mao misslyckades till slut, och för att Kina så småningom till en del vände Maos version av socialismen ryggen. Men tyvärr har dagens ledare i Kina inte gjort ett fullständigt brott med socialismen. De kallar sig själva av någon anledning fortfarande t.o.m. för "kommunister". Konstigt att de inte skäms för den etiketten med tanke på Kommunistkinas blodbesudlade historia!

Jag rekommenderar varmt Jung Changs biografi över Mao - "Mao - the Unknown Story". Den är dock stundtals otäck läsning.

Det lär gå utmärkt att köpa boken hos Amazon.