Lönerna är ett avdrag från vinsterna

Enligt marxisterna är kapitalisternas vinster ett avdrag från deras anställdas löner. Hela produktionen borde rätteligen tillfalla lönearbetarna - enligt marxisterna syn på saken. Kapitalisterna har inte rätt till ett rött öre - i alla fall om de inte själva arbetar nere på golvet i sina fabriker, vilket ytterst få av dem gör.

Men marxisterna har fått det här helt om bakfoten. Sanningen är den att lönerna är ett avdrag från vinsterna - de är en ersättning som arbetarna erhåller för att de blott och bart hjälper kapitalisten med att producera.

Det enklaste sättet att reda ut sambanden är att titta tillbaka på den historiska utvecklingen och se hur lönerna ursprungligen uppstod. Det är nämligen så att löner ingalunda har funnits under hela mänsklighetens historia. Det fanns ju inga löner när människorna levde i grottor, på stenåldern. På stenåldern var samtliga människor ”egenföretagare” (eller "hemmafruar"). Varje man gick ut och jagade villebråd. Hur mycket han fick i utbyte mot sina ansträngningar var direkt proportionellt till hur skicklig han var, och dessutom till hur mycket tur han hade, som jägare/egenföretagare. Eftersom jägaren och hans familj gjorde i princip allt arbete med att tillverka jaktverktygen, bereda jaktbytet o.s.v. själva, hade jägaren inga kostnader att dra av från vinsten. Hela jägarens produktionsresultat bestod alltså av ren vinst. Och om flera jägare samarbetade med varandra - då delade de på vinsten, ungefär som företagare gör idag i ett handelsbolag. Inte en enda kotte fick någon lön! Löner existerade överhuvudtaget inte på den tiden.

Senare blev människorna bofasta och började ägna sig åt jordbruk. Så länge bönderna var självägande var de som egenföretagare. Hela skörden minus utsädet var deras vinst. När skörden blev god, gjorde bonden en stor vinst. När skörden blev liten, gjorde bonden endast en blygsam vinst. Men ännu fanns det heller nu några löner med i bilden.

Så småningom började städer bildas. En del av stadsinvånarna ägnade sig åt sysslor som hantverk och gästabudsverksamhet. Om hantverkaren eller krögaren jobbade utan någon annan hjälp än familjemedlemmarna, då var han fortfarande en egenföretagare och hela produktionsresultatet bestod av vinst.

Men snart började somliga av hantverkarna och krögarna få så mycket att göra att de själva, och de egna familjemedlemmarna, inte hann med att göra allt. Då började företagarna anställa lönearbetare för att hjälpa dem med att producera. Medhjälparna fick en lön som ersättning för arbetet. Medhjälparna kunde i princip ha fått en vinstandel som ersättning istället. Men det skulle ha funnits en stor nackdel med att få en andel av vinsten istället för en fast lön. Vinstandelen skulle ha blivit stor, när verksamhetens vinst blev stor. Men vinstandelen hade då också blivit liten, när vinsten råkade bli liten. Medhjälparna själva föredrog helt klart att få sin ersättning som en fast lön. Då visste de med säkerhet hur mycket de skulle ha att leva på. Hantverkaren eller krögaren istället fick ta på sig hela risken.

Och nu blev vinsterna förstås en mindre del av produktionsresultatet. Innan försäljningsintäkterna nådde hantverkarens eller krögarens fickor, drogs en del av från dessa för att täcka lönerna till de anställda. Som du ser blev lönerna ett avdrag från vinsterna.

Dessutom fick egenföretagaren andra kostnader att dra av från vinsten, eftersom en ekonomi med arbetsdelning hade uppstått. Han fick ofta köpa in verktyg till verkstaden, möbler till krogen, o.s.v. Kostnaderna för dessa drogs också av från vinsten.

Och så ser det ännu ut idag. Driftiga individer startar företag. De satsar sitt eget kapital och arbete när de gör det. Sedan, när företagens verksamhet växer så pass mycket att grundaren inte längre klarar av att göra allt arbete själv, måste han börja anställa lönearbetare. Lönearbetarna hjälper företagaren med att producera. Företagaren får dra av en del pengar från vinsten för att få fram pengar till att betala lönerna för dessa medhjälpare, på samma sätt som han får dra av en del pengar från vinsten för att betala för maskinerna, inventarierna o.s.v. som han måste köpa in för att kunna producera. Det är således ägarna som betalar lönerna - inte de anställda som betalar vinsterna. Marxisterna försöker påföra motsatsen till sanningen på folket. Det är fråga om en storskalig verklighetsförfalskning som marxisterna håller på med!

När en kapitalistisk ekonomi utvecklas, då genomförs investeringar år efter år. Därför blir kapitalstocken större och större allteftersom tiden går. Detta gör att både vinsterna och reallönerna blir högre från år till år. Ju mera kapital som ägarna och arbetarna har att jobba med, desto mera förmår de nämligen bådadera att producera. Och när ägarna och arbetarna bådadera får större och större realinkomster ökar deras förmåga och, oftast, deras vilja att spara. Så allteftersom det kapitalistiska samhället utvecklas, ökar sparandets storlek i förhållande till inkomsterna. Detta gör att det blir ett större utbud av kapital, i förhållande till lönerna. Detta gör förstås, i enlighet med lagen om utbud och efterfrågan, att vinsternas storlek i förhållande till lönerna långsamt tenderar att sjunka ju mera ekonomin utvecklas över tiden. Flera och flera sparare vill ju göra investeringar, i förhållande till storleken på utbudet av lönearbete. Eftersom det är så många sparare vars investeringar konkurrerar om arbetskraften, måste spararna nöja sig med relativt mindre och mindre vinster i förhållande till lönesumman. Så allteftersom tiden går, i det kapitalistiska samhället, blir löneandelen långsamt större - inte mindre. Marxisterna har haft totalt fel hela tiden på denna punkt också!

Att få sin försörjning i form av en lön, istället som en vinst, har en stor fördel för lönearbetaren. Trygghet. När man är företagare, blir ens inkomst osäker. När tiderna är goda, får man en stor vinst, och då kan man leva gott. Men när det av ett eller annat skäl inte går så bra för verksamheten blir vinsten liten, eller t.o.m. obefintlig - och då får företagaren leva knapert. Men lönearbetaren får i princip samma lön - oavsett om hans arbetsköpares vinst är stor eller liten.

Det är en stor fördel som lönearbetaren åtnjuter. Men socialistiska arbetare brukar ändå inte vara nöjda. De vill ha fördelen som är förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir stor när det går bra för företaget - men utan att drabbas av nackdelen som också finns förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir knaper när företaget går dåligt. De socialistiska arbetarna är alltså bortskämda och otacksamma. De borde vara glada för att de slipper osäkerheten som företagaren får leva med, och stressas av, när han är beroende av sin vinst för sin försörjning. Tänk bara hur oerhört mycket mera trygga arbetarna är i ett modernt halvkapitalistiskt samhälle, jämfört med hur otrygga de hade varit om de hade levt som jägarna/egenföretagarna gjorde på stenåldern!

Men marxisterna har länge lyckats lura somliga arbetare med inbillningen att vinsterna är ett avdrag från lönerna, samt med inbillningen att kapitalisterna inte utför något arbete för att erhålla sina vinster - med implikationen att hela produktionsresultatet rätteligen borde tillfalla lönearbetarna.

För att rätta till detta missförhållande måste vi klargöra att kapitalister får utföra ett krävande intellektuellt arbete för att erhålla sina vinster, samt att lönerna är ett avdrag från vinsterna - som lönearbetarna borde vara dj-vligt tacksamma för!