Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Tuesday, January 5, 2010

Den marxistiska profitkvotsteorin

Marxismen har en besynnerlig teori om utvecklingen i en kapitalistisk ekonomi. Enligt marxismen är den naturliga utvecklingen att lönsamheten i privatföretagen kontinuerligt faller. Detta kallas för ”den ständigt fallande profitkvoten”. Denna utveckling är ödesbestämd, enligt den marxistiska ekonomiska teorin. Marxisterna resonerar att lönsamheten inom industrin måste falla kontinuerligt. Av det skäl att allteftersom tiden går blir produktionen alltmera kapitalintensiv.

Med ”mera kapitalintensiv” menas att allteftersom ett industrisamhälle utvecklas, måste företagen investera i allt flera och allt mera avancerade maskiner. D.v.s. allteftersom tiden går, blir mera och mera muskelarbete ersatt med arbete utfört av maskiner. Fabrikerna blir i allt högre grad fyllda med dyrbara maskiner, och i allt mindre grad fyllda med trälande arbetare. Och, resonerar marxisterna, maskinerna kostar ju pengar! Så allteftersom tiden går, kommer en allt större del av produktionsvärdet att bestå av kostnaden för maskiner och en allt mindre del att bestå av löner.

Och – hävdar marxisterna – denna utveckling har ödesdigra konsekvenser på den kapitalistiska ordningen.

Enligt marxisterna är vinsternas källa lönerna. Enligt marxismen är vinsterna godtyckliga avdrag från lönerna, som kapitalisterna stoppar i sina egna fickor. Men om mera och mera av produktionskostnaden utgörs av maskiner, och mindre och mindre av löner, då kommer det allteftersom tiden går med nödvändighet att finnas mindre och mindre lönepengar, i förhållande till kapitalet som måste förräntas, för kapitalisterna att snylta på. Så det blir allt svårare och svårare för dem att göra tillräckliga vinster. Och eftersom deras utgifter för kapitalet dessutom hela tiden blir större och större, blir deras vinster i ännu högre grad mindre och mindre i förhållande till deras kapital.

Så ”profitkvoten” faller. ”Profitkvoten” är nämligen vinstens storlek i förhållande till kapitalet.

Om kapitalisterna får dubbelt så mycket kapital att förränta, uttryckt i kronor, jämfört med mängden lönearbete, uttryckt i kronor, då måste med matematiskt nödvändighet vinsten bli dubbelt så stor som förut, jämfört med lönerna, för att den skall vara lika stor som förut jämfört med kapitalet som måste förräntas. Så ju mera kapital att förränta, desto större vinster fordras, jämfört med lönerna.

Marxisternas ”tänkare” resonerar i sina elfenbenstorn att kapitalisterna kommer att reagera på denna utveckling genom att ”öka utsugningen”. Om de tidigare drog av, säg, 30% av lönerna, kommer de att tvingas till att försöka dra av först 40%, och sedan 50%, och sedan 60% av lönerna o.s.v., i ett desperat försök att rädda sin ”profitkvot”. Denna ständigt ökad ”grad av utsugning” kommer att leda till att arbetarna hamnar i allt värre och värre armod. Och det slutar i att arbetarna börjar svälta, och i ren desperation gör revolution, med det socialistiska "paradisets" införande som slutresultat.

Problemet är ”bara” att denna utveckling inte har slagit in. De relativt fria västländerna har bara blivit rikare och rikare. Och de länder där socialismen infördes blev inga ”arbetarparadis” – de blev i stället rena helveten på jorden.

Men marxisterna har förstås bortförklaringar. Deras favorit bortförklaring är teorin om imperialismen, som uppfanns av Lenin. Enligt denna teori, kompenserade kapitalisterna i västländerna för de ständigt minskade möjligheterna att göra vinster på de egna ländernas arbetare, genom att i stället göra allt större vinster på arbetarna och fattigbönderna i kolonierna, och de f.d. kolonierna, i Tredje världen. Enligt denna teori, Lenins teori om den ”imperialistiska utsugningen”, förklarades fattigdomen i Tredje världen inte på den blandekonomiska, d.v.s. halvsocialistiska, politiken som faktiskt fördes av kolonialmakternas regeringar i Tredje världen - utan på kapitalismen i västländerna.

Men denna teori visade sig ha problem också. När länderna i Tredje världen införde en ännu mera socialistisk politik efter självständigheten på 1950- och 1960-talen, så förvärrades fattigdomen. Den ekonomiska tillväxten uteblev nästan helt i de länder som satsade på statliga företag och på statlig prispolitik och utrikeshandelskontroller o.s.v. De länder i Tredje världen som satsade på socialismen – t.ex. Indien, Kina, Kuba, Tanzania, Burma, Egypten o.s.v., plågades av fattigdom mycket mera än sådana länder som Japan, Taiwan, Sydkorea, Israel, Singapore, Brasilien o.s.v., som satsade på en åtminstone halvkapitalistisk politik (tyvärr har inte ett enda land i världen, inte ens USA, satsat på fullständig kapitalism).

Finns det möjligen något fel hos den marxistiska teorin om den fallande profitkvoten? Ja – och felet är så enkelt och uppenbart att det är fantastiskt att marxisterna fortfarande inte har upptäckt det här tankefelet själva.

Detta är felet med teorin om den fallande ”profitkvoten” i ett nötskal:

Den missar det enkla faktumet att när produktionen rationaliseras, blir inte enbart konsumtionsvarorna billigare i förhållande till lönerna, så att en timmes lön kan köpa alltmer mat, kläder, nöjen o.s.v. När produktionen rationaliseras, blir kapitalvarorna billigare också, i förhållande till lönerna. Så det där att det blir allt flera och flera maskiner i fabrikerna, betyder inte att kapitalets andel av produktionskostnaden stiger . Det är därför som lönernas andel av produktionens värde i industriländerna är, i runda slängar, desamma idag som de var på 1800-talet, d.v.s. omkring 70% - 80% (siffran varierar naturligtvis från företag till företag, och från år till år). [Men det kontinuerliga sparandet påverkar vinsternas storlek i förhållande till lönesumman litet grand, se min essä här på bloggen ”Lönerna är ett avdrag från vinsterna” (publicerad januari 5, 2010).]

Låt oss konkretisera detta. Säg att när teknologin utvecklas, kan en textilfabrik producera dubbelt så många kvadratmeter tyg per timme som förut, när det fördubblar mängden maskiner i fabriken, och använder lika många timmar lönearbete som förut. Men vad händer då i fabrikerna som tillverkar textilmaskinerna när teknologin utvecklas? Antagligen kommer fabrikerna där textilmaskinerna tillverkas att producera dubbelt så många textilmaskiner som förut, med ungefär dubbelt så många verktygsmaskiner och ungefär lika många timmar lönearbete som förut. Och det kommer att innebära att kostnaden räknat i arbetstimmar kommer att sjunka ungefär lika mycket för textilmaskinerna som den gör för textilierna. Så textilfabrikerna kommer att innehålla dubbelt så många maskiner, som var och en kostar ungefär hälften så mycket uttryckt i antalet arbetstimmar. Så kapitalkostnadens andel av produktionsvärdet kommer inte att öka från år till år - den kommer istället att vara oförändrad, och ”profitkvoten” kommer inte att falla.

Så enkelt är det.

Den tekniska utvecklingen och de kontinuerliga investeringarna, gör att allt eftersom tiden går får fabrikerna flera och flera maskiner - maskiner som var och en blir billigare och billigare, uttryckt i antalet arbetstimmar. Så när fabrikerna får dubbelt så många och sofistikerade maskiner som förut, kommer var och en av dessa att ha blivit hälften så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” blir ungefär densamma som förut. När fabrikerna får fyra gånger så många och sofistikerade maskiner, kommer var och en av dessa att ha blivit en fjärdedel så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Återigen, ”profitkvoten” blir ungefär oförändrad. När fabrikerna efter många år får hundra gånger så många och sofistikerade maskiner som vid industrialiseringens början, kommer var och en av dessa att kosta en hundradel så mycket, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” sjunker inte medan den kapitalistiska ekonomin utvecklas och samhället blir allt mer och mer välmående. Arbetarna får det bara bättre och bättre.

Varför ser inte marxisterna denna enkla sanning? Är det för att de bara är dumma? Nej, inte bara. Fast de är faktiskt dumma också.

Men den viktigaste anledningen till att marxisterna inte ser verklighetens fakta, är att de inte vill se verklighetens fakta. De har den förutfattade meningen att självuppoffring för andra är det moraliska idealet. Och de vill så gärna förverkliga detta sjuka ideal. Eftersom de flesta människor inte uppoffrar sig konsekvent nog av egen vilja, uppstår hos marxisterna en intensiv längtan efter att tvinga människorna till att uppoffra sig. Därför vill marxisterna införa ”proletariatets diktatur”.

Syftet med marxisternas alla diktaturer har alltid varit att tvinga människorna till att vara moraliska (enligt altruismens måttstock), genom att uppoffra sig för varandra. Det är därför som alla, förutom makthavarna, tvingades leva i fattigdom och armod i kommunistländerna. Det fanns ett syfte med galenskaperna i Sovjetunionen, Kommunistkina, Kuba, Vietnam o.s.v. Syftet var ett brinnande, men perverterat, moraliskt engagemang.

Läxan du bör dra av denna artikel är inte i första hand att marxismens ekonomiska teori är uppåt väggarna fel. Fast den är det.

Men den viktigaste läxan denna artikel vill förmedla är att marxismen inte kan besegras med ekonomiska argument. Därför att dess´ attraktionskraft inte består av dess´ ekonomiska teorier. Marxismen måste bekämpas på det moraliska planet. Därför att det är en iver efter att förverkliga moralläran altruismen som driver kommunisterna, inte en iver efter att förverkliga någon esoterisk ekonomisk teori.

För att utplåna socialismen i politiken, måste vi utplåna altruismen i människornas uppfattning om vad det är som utgör det moraliskt riktiga. Vi måste klargöra för människorna vilken bottenlös ondska altruismen i själva verket utgör.

1 comment: