Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, February 6, 2010

Maos krig mot kulturen

Eftersom Mao Zedong är världsberömd för att ha satt igång en ”Kulturrevolution” skulle man lätt kunna få för sig att Mao satte värde på kulturen. Men det vore en villfarelse. Historikern Jung Chang dokumenterar Maos fientlighet mot allt vad kultur hette i sin biografi över Mao Zedong ”Mao – The Unknown Story”.

Fru Chang berättar redan i kapital två att Mao föraktade den urgamla kinesiska kulturen. Hon berättar att en vän till Mao skrev i sin dagbok år 1917 (min översättning) ”Herr Mao föreslog att vi skulle bränna all poesi och prosa från Tang och Sung dynastierna på en gång.”

Mao satte sin fientlighet till den traditionella kinesiska kulturen i verket under Kulturrevolutionen femtio år senare. Kulturrevolutionen var ett regelrätt krig mot kulturen! År 1966 bröt sig Röda gardister in i människors hem runtom hela Kina och brände böcker, skar upp målningar, trampade sönder grammofonskivor och musikinstrument o.s.v. Många av offren torterades till döds i sina egna hem. Andra släpades iväg till döden i provisoriska tortyrkammare i biografer, teatrar och idrottshallar. Av 6.843 stycken monument som stod kvar i Peking år 1958, utplånades 4.922 stycken.

Kulturrevolutionen handlade dock inte enbart om förstörelse - fast många obetalbara skatter smältes ner eller gjordes till pappersmassa. Kulturrevolutionen handlade också om ren plundring.

Jung Chang skriver på sida 540 i boken ”Ett av Maos mål med husräderna var att använda Röda gardisterna som ställföreträdande banditer. De konfiskerade tonvis med guld, silver, platina, smycken och milliontals dollar i hårdvaluta, som alltihopa gick in i statens skattekista, tillsammans med många obetalbara antiker, målningar och urgamla böcker.” En hel del av rovet gick till Mao Zedong personligen. När Richard Nixon, Henry Kissinger och andra statsmän besökte Mao på 1970-talet, imponerades de av Maos enorma boksamling. De visste inte att en stor del av Maos bibliotek hade införskaffats genom renodlat röveri. Mao var ingen bildad statsman, som han försökte påskina. Han var en simpel bandit.

Mao var inte fientlig endast till den kinesiska kulturen. Han var en fiende till kultur som sådan. När Mao talade till Kommunistpartiet i september 1962, sade han sarkastiskt ”Finns det inte många romaner och publikationer just nu? Att använda romaner för att ägna sig åt partifientliga aktiviteter är en stor uppfinning.” Vid ett senare tillfälle sade Mao ”Ju flera böcker du läser, desto dummare blir du.” Mao sade vid flera tillfällen ”Du kan läsa lite grann. Men att läsa för mycket ruinerar dig.” Dessa dumheter sade Mao trots att han själv läste massvis med böcker (dock utan att bli speciellt klok). Mao Zedong ville att hans folk skulle vara dumt. Han sade till sin innersta krets ”Vi behöver en policy som innebär `bevara folket dumt´."

Varför i hela världen ville Mao ha ett ”dumt folk”?

Därför att han visste att dumbommar skulle vara lättare att kontrollera och härska över. Självständiga tänkare låter ju sig inte ledas i näsan. Och Mao ville att folk skulle lyda hans minsta vinkning. Det var därför han skapade personkulten kring sig själv. Han sade till sina närmsta män i mars 1958 ”Det måste bli en personkult . . . Det är absolut nödvändigt.” Hans underhuggare tävlade därefter för att uppfylla hans önskan. Shanghai-bossen Ke deklarerade t.ex. ”Vi måste följa Ordföranden som en blind flock.” Mao njöt av den blinda lydnaden. Han skröt med glädje i rösten efter ett offentligt framträdande ”Jag gav en viftning, och folkmassan trädde tillbaka.”

Mao blev berömd för att han lyckades förmå miljontals hjärntvättade ungdomar världen runt att skandera citat från ”Maos Lilla röda”, en bok fylld till brädden med banala plattityder som Mao hade lyckats hitta på (alldeles själv!) Mao lät trycka upp 1,2 miljarder kopior av boken, samt av porträtt av honom själv, vilket var flera än samtliga invånare i Kina vid den tiden! Maos underhuggare deklarerade att ”Världen har inträtt i den nya Mao-eran.” och ”[världens folk] älskar Ordförande Maos böcker mera än några andra böcker.” och ”[Maos Lilla röda] är som söt regn åt växterna som vissnar under en lång torka, och är som en fyr åt båtar som seglar genom en tjock dimma”. Vid ett tillfälle antydde Mao att han hade en lika stor historisk betydelse som Jesus.

Mao gick så långt som till att anklaga självaste Stalin för att inte ha varit tillräckligt kulturfientlig. I februari 1966 sade Mao ”Stalin tog okritiskt över de ryska och europeiska så kallade klassikerna, och det hade grava konsekvenser.”

Ett tag, under ”Det stora språnget framåt” i slutet av 1950-talet, lekte Mao t.o.m. med tanken att avskaffa kinesernas namn och tilldela dem nummer i stället. Men han vågade inte. T.o.m. Maos terrorapparat hade kanske varit otillräcklig för att slå ner revolten som kunde ha uppstått om Mao hade låtit sin maktlystnad gå så långt. Men vid somliga ”mönster-kommuner” under ”Det stora språnget framåt” prövades den ”reformen”. Fattigbönderna där fick tygstycken med identifieringssiffror fästa på ryggen.

Mao försökte utplåna den rika tibetanska kulturen också. Efter Kinas invasion av Tibet under 1950-talet användes buddhistiska Heliga skrifter som gödsel, och bilder av Buddha och sutras användes för att tillverka skor. Antalet kloster i Tibet var över 2.500 före 1959. År 1961 återstod endast drygt 70 stycken. Resten hade raserats av de kinesiska ockupationstrupperna. Mao ville utrota den tibetanska kulturen. Detta var givetvist ett praktexempel på det som svenska socialister brukar kalla för en ”folkmordspolitik”.

Mao var ett mönsterexempel på en okultiverad grottmänniska. Han åsamkade sitt eget folk svält för att möjliggöra livsmedelsexport, som syftade till att finansiera import av rustningsindustrier. Samtidigt levde han själv i lyx. Han åt måltider med upp till ett dussin olika rätter. Hans favorita maträtter skeppades till honom från hela landet. T.ex. en speciell sorts fisk från Wuhan måste transporteras med en kurir i en plastpåse som syresattes hela tiden.

Men Mao tyckte inte om att bada eller duscha - och han gjorde det inte i över 25 år! I stället fick tjänare gnida honom varje dag med en varm badduk. Maos tänder blev grönsvarta därför att han aldrig borstade dem.

Mao behandlade statskassan som om den vore sin personliga egendom. Han saknade aldrig det han ville ha. Lyxvillor, gourmetmåltider o.s.v. Mao ägnade sig dessutom åt extrema sexuella utsvävningar. Underhuggarna försåg honom med en aldrig sinande ström av vackra och unga kvinnor, som han sov med tills han tröttnade på dem. Mao gick i säng med hundratals kvinnor under sitt liv. Han lär ha lidit av syfilis - och eftersom han inte ville ”förstöra njutningen” använde han aldrig kondom och många av kvinnorna som han sov med smittades som följd.

Och denna neandertalare skulle föreställa ett moraliskt föredöme för världens socialister?! Att många socialister dyrkade Mao visar bara hur otroligt godtrogna socialisterna kan vara.

Nej, riktigt god kultur skapas av individuella genier. God kultur är därför oförenlig med alla former av kollektivism. Kommunister, nazister, fascister o.s.v. – när de hör ordet ”kultur” osäkrar de alltihopa sina revolvrar.

Kollektivismen dödar kulturen!

No comments:

Post a Comment