Valfusket - varför är politikerna så oerhört omoraliska?

Politikerna är på sätt och vis våra ledare. De är satta till att ratta staten - som är till för att skydda våra rättigheter. Politikerna om någon borde vara moraliska föredömen. Det vore ju horribelt om skurkar blev ansvariga för polisen, domstolarna och militären. Ty då vore vi väl allesammans rökta - eller hur?

Våra svenska politiker - de gör också högtravande anspråk på att vara moralens väktare! De gör anspråk på att bekämpa allsköns olika sorters verkliga eller inbillade omoral - som rasism, könsförtryck, ojämlikhet, ”sociala orättvisor”, klasskillnader, korruption, vidskepelse, olika sorters intolerans, bristande ”demokrati” o.s.v. Men hur kan det då komma sig att politikerna själva gång på gång ertappas med en bristande etik (och ”bristande etik” är här en understatement)? Den senaste skandalen, den med Moderaternas valfusk [Jag skrev ursprungligen denna text år 2010 efter ett internt val inom Moderaterna då förekomst av valfusk upptäcktes - jag dock har glömt vilket.], väcker denna fråga.

Jag vågar påstå att det ligger i den idag mest utbredda moralens natur. Eller rättare sagt – omoral är inneboende i den specifika sorts morallära som våra politiker, och nästan samtliga svenskar i övrigt, tror på idag. I stort sett alla svenskar idag, och det gäller även politikerna, tror nämligen på den altruistiska moralläran. Det är därför som nästan samtliga svenska politiker förespråkar välfärdsstaten - detta rofferi och parasitism satt i system som, heter det, skall "hjälpa de svaga". De flesta svenskar känner t.o.m. djupt in i benmärgen att varande altruistisk (d.v.s. varande osjälvisk) och varande moralisk - att det är en och samma sak! Och den altruistiska moralen är en morallära av en sådan natur att den så gott som obönhörligen leder till uppfattningen att moral, moral som sådan, är opraktisk.

Hurså?

Nå, enligt altruismen är den moraliska godhetens essens självuppoffring. Man gör en ”god gärning” närhelst man gör något för en annan människas skull och inte för ens egen skull. Om man t.ex. (detta exempel kommer från Bibeln) ger en annan människa ens egen skjorta, och går utan skjorta själv, då har man varit ett moraliskt föredöme. Och om man dör en plågsam död på korset, för att rädda andras själar (andra som enligt Kristendomen själv är usla syndare), då är man en moralisk hjälte - och man får en hel religion uppkallad efter sig! Ytterligare exempel är:

Om man ger bort sina pengar till välgörenhet istället för att göra produktiva och lönsamma investeringar med pengarna, då är man moraliskt god.

Om man ägnar lördagskvällarna åt att åka omkring på tunnelbanan och hjälpa ungdomar som irrar omkring på staden istället för att spendera tiden hemma med ens egna barn, då är man också moralisk.

Enligt altruismen.

Vadhelst man gör - hur vettigt eller ovettigt det än må vara - är bra, enligt altruismen, om bara man gör det för någon annans skull - och inte för ens ”egen vinning”.

Men om essensen av att vara moralisk är att du skall offra dig – då är ju moralen din fiende! Om du måste göra det som inte ligger i ditt eget intresse för att vara moraliskt god - då är det ju en förlustaffär för dig att vara moraliskt god alls! Hvergång!

Jag vågar gissa att politikerna i alla partierna resonerar ungefär så här:

"Om vi beter oss på ett etiskt bra sätt, då blir vi själva `fina´ - men våra fiender kommer att vinna. Vi kommer inte att lyckas med att få igenom vår politik, om vi inte är ”realistiska” och gör det som är oetiskt. Därför att det som är etiskt gott är ju det som inte ligger i vårt intresse. Att vara moralisk är ju att göra uppoffringar - att skada sig själv - att vara moralisk är m.a.o. liktydigt med att förlora - m.a.o. att inte vinna i det politiska spelet. Och vad är viktigast i politiken – att vara ett moraliskt föredöme och förlora, eller att spela samma elaka spel som motståndarna och få igenom den ”rätta”, d.v.s. den egna, politiken? Vi måste väl vara praktiska - vi måste väl göra det som krävs för att få vår egen politik förverkligad? Vad är det för vits med att ägna sig åt politik överhuvudtaget, om vi inte att förverkligar den egna politiken? Det är bara dumt att vara ”moralisk” på ett abstrakt sätt, om det innebär att vi förlorar. Äran går ju inte till helgonet - äran går ju till vinnaren!"

Så politiker som tror på den altruistiska moralläran kommer till att bete sig omoraliskt i syfte att vinna.

Men när man nu beter sig omoraliskt, då måste man ju - om man vill att omoralen skall "löna sig" - vara omoralisk med finess. D.v.s. man får inte åka fast! Det lönar sig att vara omoralisk, resonerar nog politikerna, endast så länge man "kommer undan med det". Så man måste se till att begå den där omoralen då väljarna, och i synnerhet massmedierna, inte märker det. Man måste begå svinerierna i lönndom. Om och när massmedierna avslöjar det man håller på med - då kan det gå riktigt illa!

Men partierna har ändå ett skydd, i den händelse det går illa och massmedierna avslöjar ett visst fall av omoral - som t.ex. Moderaternas senaste valfusk. Skyddet består av att samtliga partierna håller på med liknande saker.

Och att väljarna vet det.

Väljarna är vid det här laget väl medvetna om att politikerna i alla läger får saftiga traktamenten, att samtliga ungdomsförbund har av och till fuskat med medlemssiffrorna för att erhålla statsbidrag, att alla partierna låter sig påverkas av lobbyister, att samtliga partiernas ledande politiker friserar sanningen, att samtliga partier bryter ofta sina vallöften o.s.v. Så om ett partis politiker ertappas med t.ex. att fuska med rösträkningen i ett internt val - det kanske ändå inte gör så mycket! Därför att om man inte skall rösta på Moderaterna - vem skall man då rösta på istället? De övriga partierna är ju precis lika goda kålsupare?

Så jag vågar förutse att den här skandalen, den med Moderaternas valfusk, den kommer inte att ha några stora konsekvenser. Politikerföraktet kommer antagligen att växa en liten aning (Men - hur mycket utrymme för att växa ytterligare har politikerföraktet nuförtiden?). Men samtliga partier, från de socialistiska partierna Vänsterpartiet och SAP, till de av Kristendomen influerade Moderaterna och Kristdemokraterna, de är alltihopa fångna i den altruistiska moralläran. Så de socialistiska politikerna såväl som de borgerliga dito uppfattar det som varande en praktiskt policy att bete sig omoraliskt.

Det moraliska förfallet i politiken är bara en yttring av det moraliska förfallet i samhället i stort. Det pågår ett moraliskt förfall i hela det moderna svenska samhället. Barn och ungdomar begår flera brott än de gjorde förut (t.ex. vandalism, mobbning, misshandel, stölder o.s.v.). Allt flera svenskar i alla åldrar plankar på tunnelbanan och laddar ner musik från internet utan att betala. Det lär vara så (fast jag känner inte till någon officiell statistik som bevisar det) att allt flera äkta makar vänsterprasslar. Statens statistik lär visa att allt flera svenskar fuskar med bidragen, t.ex. genom att arbeta svart samtidigt som de lyfter arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. Att skattefuska och att jobba svart lär ju bådadera ha blivit till "folksporter". Jag tror att allt detta beror på att den moral som den större delen av det svenska folket accepterar, altruismen, leder dem till att tro att det inte lönar sig att vara moralisk. M.a.o. att det ligger i den enskildes eget intresse att inte bry sig om moraliska överväganden överhuvudtaget. Den smarta policyn är att bara ta för sig resonerar den moderna människan.

Lösningen på detta problem är att förmå svenskarna att upptäcka faktumet att det finns en moral som är rationell - och som därför också är praktisk. Det finns en moral som fastställer de principer (d.v.s. regler eller dygder) som man måste praktisera för att bli framgångsrik i strävandet efter ens egen lycka. Denna moral säger inte att du skall offra det som är värdefullt. Den säger i stället att du skall slå vakt om de värden som är värdefulla för dig, att du ska dra nytta av de värden som kan göra dig lycklig. Om du praktiserar denna rationella moral kommer du, bortsett från metafysiska olyckor, att bli lycklig. Och om praktiserandet av en moral leder till att du blir framgångsrik och lycklig - då ligger det väl i ditt eget intresse att praktisera denna moral konsekvent, utan att någonsin fuska? Om denna moral inte förespråkar självuppoffring - då är det inte en uppoffring att efter leva den moralen. Eller hur?

Denna moral finns. Den heter objektivismen. Eller för att vara mera exakt, den filosofi som denna moral är en del av, heter objektivismen. Det är denna moral som de politiska ledarna måste lära sig, för att de äntligen skall kunna inse att det inte är en praktisk policy att fuska med röstsiffror, ljuga, bryta löften, svika sina vänner, ta emot ”pengar under bordet” o.s.v.