Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, February 6, 2010

Maos ekonomiska vanstyre

Mao Zedong har höjts till skyarna av somliga socialister. De har påstått att Mao lyfte det kinesiska folket ur svält och armod med sin ”genialiska ekonomiska politik”. De har påstått att Kina, under Mao, hade en ekonomisk utveckling som var överlägsen resten av Tredje världen. Kina framhölls som en mönstermodell för ekonomisk utveckling.

Men hur var det egentligen med Maos sinne för ekonomi? Var han ett geni? Eller var han bara enormt skicklig på att marknadsföra sig själv?

Historikern Jung Changs stora biografi över Mao, ”Mao – The Unknown Story”, verkar visa att det korrekta svaret är att Mao bara råkade vara bra på att marknadsföra sig själv och sin variant av socialismen.

Till att börja med bör man fråga kineserna själva vad de anser om välfärdsutvecklingen under Mao. Åtskilliga av de kineser som är tillräckligt gamla för att minnas vittnar om att de hade mera mat när Nationalisterna, under Chiang Kai-shek, styrde områdena där de levde, än vad de någonsin hade efter Mao tog över. De kineser som är gamla ser tillbaka på tiden under Nationalisterna som ”den gamla, goda tiden”. Detta är inte konstigt. Mao Zedong åstadkom nämligen den värsta hungersnöden i mänsklighetens historia. Under ”Det stora språnget framåt” dog ungefär 38 miljoner kineser, de flesta av svält. Aldrig under de gamla kejsarna hade kineserna saknat mat i den utsträckning som de gjorde under Maos ”Stora språng framåt” - åtminstone med undantag för stunder då Kina drabbades av katastrofala jordbävningar ekker översvämningar. Och kineserna hade aldrig tillräckligt med mat under resten av Maos tid vid makten heller.

Syftet med ”Det stora språnget framåt” var att göra Kommunistkina till en supermakt inom Maos egen livstid. Mao var besatt med drömmen att bli världens härskare. Han ville till vilket pris som helst skaffa Kina kärnvapen, interkontinentala robotar, satelliter, atomubåtar, modernt stridsflyg o.s.v. Kina kunde inte bygga sådana vapen med egna krafter. Mao var beroende av att importera vapenteknologi och rustningsindustrier från Sovjetunionen (som i sin tur hade skaffat sig dessa godsaker genom att tigga och stjäla från USA).

Men Kina hade inte mycket som de kunde betala ryssarna med för rustningarna. De hade blott och bart litet råvaror, som tenn och volfram - och så hade de livsmedel. Kineserna var visserligen ett av världens fattigaste folk - men det fanns flera hundra miljoner kinesiska fattigbönder - så om "bara" Mao sög ut en pytteliten mängd livsmedel ur varje bondes magra produktion, då kunde det bli tillräckligt mycket totalt sett för att kunna finansiera importen av den av Mao så hett eftertraktade kärnvapenteknologin, rymdteknologin och dylikt.

Och Mao satsade hårt på utsugning!Han skydde inga medel för att avtvinga fattigbönderna en så stor del av deras blygsamma produktion av livsmedel att de själva fick gå hungriga. Män, kvinnor och barn utsattes för hiskeliga tortyrer om de dristade sig till att ”stjäla” maten de själva hade producerat genom att försöka gömma den för statens tjänstemän. Och till skillnad från Hitler och Stalin, genomfördes inte tortyren i hemlighet - i hemliga tortyrkammare där ingen utomstående hade insyn. Tortyren i Kina genomfördes offentligt - i syfte att terrorisera befolkningen! Mao hittade på knepet att tvinga grannar, arbetskamrater och bekanta att tortera varandra - i syfte att skapa splittring bland befolkningen. När t.ex. en man hade torterats av en granne, blev det av naturliga skäl svårt för de båda att samarbeta med varandra efteråt och försöka bilda en motståndsrörelse mot Mao!

Även familjemedlemmar sattes mot varandra. Det var vanligt att barn angav sina egna föräldrar i Maos Kina. Och ungarna hyllades som ”folkets hjältar” efteråt - för att de hade varit mera lojala mot revolutionen än de hade varit mot sina egna föräldrar!

”Det stora språnget framåt” var en svåröverträfflig ekonomisk katastrof. Kineserna fick höra att programmets mål var att ”hinna ikapp de kapitalistiska länderna på tämligen kort tid, och bli en av de rikaste, mest avancerade och mäktiga länderna i världen.” Mao hade drömmar om att han skulle kunna industrialisera hela sitt land på bara tre år! "Industrialisering - lätt som en plätt! Det gäller bara att använda tillräckligt mycket våld!" tänkte den där lättsinniga och ondskefulla clownen Mao.

Mao ville ta över världen. Han sade till valda provinsledare år 1958 ”I framtiden kommer vi att inrätta Jordens Kontroll Kommitté, och upprätta en enhetlig plan för Jorden.”

Hur pass bra  infriades Maos vidlyftiga drömmar?

Jag har redan berättat att ca. 38 miljoner kineser dog under ”det Stora Språnget”, mestadels av svält. Det blev inte mycket till industrialisering heller. Många stora fabriker byggdes - som inte förmådde producera något. Stålverket vid Jiuquan i Gansu (som visserligen byggdes några år efter ”Det stora språnget”) producerade inget stål alls förrän efter 27 år! Stora konstbevattningssystem som inte fungerade byggdes. Vattendammar som rasade några år senare vid allvarliga stormar byggdes. Hundratusentals kineser drunknade när de fuskbyggda dammarna brast. Många stora fabriker och anläggningar började byggas, utan att färdigställas p.g.a. brist på stål, cement, kol och elektricitet. Miljontals kineser fick nästan slita ihjäl sig - och resultatet av mödan skingrades, p.g.a. Maos och hans underhuggares inkompetens.

Ett av Maos hugskott var att kompensera för Kinas brist på stora stålverk, genom att beordra folket att försöka producera stål i små ugnar i sina bakgårdar. För att förverkliga detta projekt fick folket plocka fram värdefulla hushållsartiklar som innehöll stål, som t.ex. kastruller, och smälta ner dem i bakgårdsugnarna. Man skulle ha kunnat räkna ut med a-let, om man inte hade varit lika dum i huvudet som Mao, att det skulle bli nada kvalitetskontroll vid det försöket till ståltillverkning. Bakgårdsugnarna producerade inte ens stål. Det blev bara – i bästa fall – vanligt tackjärn.

Så högförädlade hushållsprodukter, tillverkade av prima stål, smältes ner för att framställa: tackjärn! Vilket huvudlöst slöseri! Om bara det kunde kallas för genialitet att hitta på kvalificerade galenskaper – då skulle Mao ha varit en intellektuell gigant!

Mao brydde sig dock inte om folkets lidanden. Han var inte ute efter att bekämpa fattigdomen. Den cyniska härskaren bejakade fattigdomen. Mao sade till sina kommunister ”Folk säger att fattigdom är dåligt, men i själva verket är fattigdom bra. Ju fattigare människor är, desto mera revolutionära är de. Det är hemskt att tänka på en tid då alla är rika . . . Från ett överskott av kalorier kommer människor att ha två huvuden och fyra ben.” Mot slutet av sitt liv, då Deng Xiao-Ping hade börjat genomföra reformer, beordrade Mao de kinesiska massmedierna att kritisera Dengs politik med absurda slogans som ”Socialismens ogräs är bättre än kapitalismens spannmål”.

Jag kommer ihåg när jag var i 20-årsåldern här i Sverige på 1970-talet. Ungdomarna omkring mig hyllade Mao som de fattigas hjälte. Jag kunde inte förstå det. Man kunde ju se på alla fotografier av Mao att han var lönnfet och att han hade en dubbelhaka! Mao saknade minsann själv inte mat! Trots att folket samtidigt gick hungrigt.

Det är således ett stort misstag att tro att socialistiska ledare sätter värde på välstånd. Det som de sätter värde på är i stället makt. Mao visade sig vara beredd att offra tiotals miljoner av sina egna medborgares liv för att försöka förverkliga sin dröm om att göra Kommunistkina till en militär supermakt. Och han var beredd till att sätta hela folket i en tvångströja av kontroller för att säkerställa sin makt över det – trots att kontrollerna också ströp ekonomin. Alla människor som försöker bli ledaren för rörelser som förespråkar radikalt ökad makt åt staten, som t.ex. alla varianter av socialismen, är givetvist själva ute efter makt. Att bli ledare för sådana rörelser är ju ett uppenbart sätt att skaffa makt över ett helt land åt sig själv.

Så tro inte att socialistiska politiker någonsin har några lovvärda syften!

1 comment:

  1. 快樂的微笑是保持生命康健的唯一藥石,它的價值千萬,卻不要花費一文錢 ..................................................

    ReplyDelete