Därför sörjer jag de svenska soldater som dödas i Afghanistan

Jan Myrdal skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett svar på ett inlägg av Jan Myrdal på debattsajten Newsmill i februari 2010.] att han inte sörjer de svenska soldater som dödas i Afghanistan. Men det gör jag – trots att jag håller med Jan Myrdal att svenska soldater ej borde strida i Afghanistan.

Jag tycker att de svenska soldaterna i Afghanistan är hjältar som har gjort ett tragiskt misstag. De är idealister – de vill skydda världen mot de barbariska islamistiska totalitärerna. Men de gör det tragiska misstaget att inbilla sig att man kan bekämpa totalitarismen medelst ett altruistiskt krig.

Jan Myrdal är dock ingen idealist. Han är en av de mest onda individerna som lever i Sverige idag. Tänk på att Jan Myrdal har hyllat massmördarregimer som Stalins, Maos och Pol Pots dito. Vad tror du skulle ha hänt om Jan Myrdal själv hade levt under någon av de regimerna - och han hade gått ut och sagt ”Jag sörjer inte de ryska soldaterna som dödas i Nazityskland.” eller ”Jag sörjer inte de kinesiska soldaterna som dödas i Nordkorea.” eller ”Jag sörjer inte de kambodjanska soldaterna som dödas i kriget mot vietnameserna."? Myrdal skulle ha fått ett nackskott innan han hade hunnit blinka med ögat. De regimer som Myrdal hyllar har inget överseende med moraliskt förräderi. Men Jan Myrdal, feg som han är, vet att han i dagens Sverige kan baktala de hjältemodiga svenska soldaterna utan att lida för det själv!

Som en typisk kommunist förstår Myrdal på sätt och vis värdet av frihet. Han utnyttjar ju friheten själv när han bedriver sin politiska kamp. Han är inte ignorant. Han är kalkylerande. Men trots att han förstår frihetens värde, och drar nytta av den själv, försöker han att få den avskaffad för alla oss andra! Det är fråga om medveten ondska.

Men tillbaka till ämnet. Varför skall vi sörja de svenska soldaterna som dödas i Afghanistan? Och varför skall vi ändå önska att de svenska soldaterna i Afghanistan skall kallas hem?

För det första bör vi ha klart för oss att de svenska soldaterna är hjältemodiga idealister. De vill värna friheten mot de bakåtsträvande talibanerna och al-Qaida – som önskar en återgång till Medeltiden och som vill inrätta en totalitär teokrati. (Tydligen duger vilken sorts totalitarism som helst för Jan Myrdal. Religiös totalitarism är lika bra i hans ögon som ateistisk och socialistisk totalitarism!)Tragedin är att de svenska soldaterna inte genomskådar den altruistiska moralläran som genomsyrar vår kultur. Därför tror de att de bör vara villiga att bekämpa totalitarismen genom att sätta livet på spel i ett krig som är altruistisk. Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan är altruistisk eftersom den inte gagnar Sveriges egna egentliga intressen på något påtagligt sätt.

De svenska soldaterna offrar sina egna intressen för att ”hjälpa” Afghanerna. Soldaterna har t.ex. order att inte skjuta mot civila så länge de överhuvudtaget kan undvika det - även när det innebär risker för deras egna liv. Deras befälhavare tycker tydligen att det är ett mindre ont om svenska soldater dör, än om civila Afghaner dör. Varför? Därför att det är ju altruistiskt om de egna får do istället för någon annan - och därför framstår det som det moraliska idealet i altruistiska svenskars ögon. Ett annat exempel på altruismen är att de västerländska soldaterna inte får beskjuta moskéer i Afghanistan - trots att talibanerna ofta gömmer sig i moskéerna, väl medvetna om de västerländska styrkornas ovilja att angripa moskéerna. Ytterligare ett exempel på altruismen är att västländerna förbrukar en stor del av sina knappa resurser på humanitära projekt i Afghanistan - som att bygga skolor, sjukhus och vägar.

Men för att vinna ett krig måste man faktiskt vara självisk. Man måste sätta sitt eget intresse av att vinna kriget framför alla andra intressen - inklusive fiendens civilbefolknings intressen. Man måste använda sina resurser uteslutande till att bekämpa de fientliga soldaterna med våld. Man får inte slösa bort sina begränsade resurser på humanitära aktiviteter. Det är självmord att försöka göra ett krig till en tebjudning för motståndarnas civila.

Men trots att jag säger att vi bör kalla hem de svenska trupperna från Afghanistan, säger jag inte att vi bör strunta i att bekämpa den islamistiska totalitarismen med militärt våld. Vad vi måste göra istället är att välja rätt slagfält. Det är en klassisk gammal regel inom krigsvetenskapen att en bra härförare väljer var han skall utkämpa sina slag med yttersta omsorg. En bra general slösar inte bort sina soldater genom att låta dem utkämpa olämpliga slag.

För att besegra den islamistiska totalitarismen, måste vi föra kriget till Iran. Det är nämligen det teokratiska Iran som är huvudfienden. Det är nämligen Iran som står bakom nästan all islamistisk terrorism i världen. Teheran är den islamistiska terrorismens kommandocentral s.a.s. Västländerna måste få a-let i vagnen och gå till anfall mot Iran. Och det vore inte ett angreppskrig - eftersom Teheran-regimen själv redan har angripit västländerna genom att anstifta mord på västerländska medborgare. Jag säger att om och när USA äntligen går i krig mot Iran, då bör vi stödja USA. Vi bör rentav ge USA vapenhjälp, och vi bör uppmuntra svenska soldater till att anmäla mig till frivillig tjänstgöring i Iran (Jag är dock emot alla former av obligatorisk värnplikt av principskäl.). Att kriga för att störta teokratin i Iran, istället för i Afghanistan - det vore ett ärevördigt uppdrag för såväl USAs som Sveriges soldater!