Varför finns det en brist på vatten?

Vad är världens viktigaste råvara? Olja? Järnmalm? Guld?

Nej, jag vågar påstå att den råvara som är allra viktigast för mänskligheten är vatten - enkannerligen rent, färskt vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. En människa dör inom ett fåtal dagar om hon inte får sötvatten att dricka. Dessutom är sötvatten oundgängligt för människans alla jordbruk och industrier.

Men tyvärr är det ont om vatten på många håll i världen. I de fattiga delarna av världen lär dåligt dricksvatten vara den viktigaste orsaken till att människor, speciellt småbarn, dör i onödan. Brist på rent vatten utgör ett allvarligt ekonomiskt och humanitärt problem i sådana stora, folkrika länder som Indien, Pakistan, Kina, Etiopien, Mexiko, Iran och Egypten. Även somliga industriländer har numera trängande problem med vattenförsörjningen - t.ex. USA, Australien, Spanien och Israel.

Men det finns ändå massvis med vatten i världen, även sötvatten! Världens floder, sjöar och grundvatten innehåller många tusentals kubikkilometer sötvatten. Och världens totala årsnederbörd lär uppgå till åtskilliga gånger så mycket sötvatten som hela mänsklighetens årsförbrukning.

Så varför har människorna ändå så svårt att få sötvattnet att räcka till? Svaret är kortfattat – av det enkla skälet att vattnet inte tillåts att kosta tillräckligt mycket! Hela världen runt är det oftast stat eller kommun som har ansvaret för att förse medborgarna med deras sötvatten. Och de ansvariga politikerna skulle ju bli mäktigt impopulära med folket om de lät vattnet kosta en rejäl slant! Politikerna har starka incentiv för att slumpa bort vattnet till en spottstyver - trots att den är en så oerhört värdefull och livsviktig tillgång. Det finns få ställen i världen idag där vattnet kostar lika mycket som det borde kosta. Och när en vara, vatten ej undantagen, förblir alltför billig - då uppstår obönhörligen en brist på den varan - därför att det av naturliga skäl inte hushålls med varor som bara kostar en spottstyver.

Detta fenomen har kallats för ”the tragedy of the commons”.

Denna term myntades för några hundra år sedan i England. Bakgrunden är att i England för sådär 300-400 år sedan hade varje by en gräsplätt som kallades för ”the commons”. Denna gräsplätt var ”allmän”. Samtliga traktens invånare fick lov att gratis låta sina får beta på denna gräsplätt. Det var en sorts fattigvård. Fattiga engelsmän kunde alltid skaffa sig något att äta genom att låta sitt får beta gratis på ”the commons”. Och det låter väl bra? Men problemet var att eftersom det inte kostade något att låta ens får beta på ”the commons” så blev det så att massor av människor ville låta sina får göra det. Och detta ledde till att Englands alla ”commons” överbetades och förstördes. De betesmarker som var privatägda överbetades sällan - eftersom ägarna hade ett intresse av att bevara sin egendoms värde. Ägarna begick av naturliga skäl inte rovdrift på sin egen egendom. Kontrasten mellan de välskötta privata betesmarkerna och de misshandlade ”commons” var så stor att fenomenet gav upphov till talesättet ”the tragedy of the commons”.

Samma princip som gällde med de allmänna betesmarkerna i England gäller för världens sötvatten. Världens myndigheter låter vattenverken hämta sötvatten från floder, sjöar och grundvatten till en låg kostnad. Och sedan tvingar myndigheterna vattenverken till att sälja vattnet till hushåll, jordbruk och industrier för en spottstyver. Det är ett enkelt sätt för de politiska makthavarna att göra sig populära och skaffa sig röster.

Men när vattnet kostar så litet upplever förbrukarna att de inte har någon anledning att hushålla med vattnet. Så jordbruken anser sig ha råd att slösa med vattnet som de använder till konstbevattning - genom att bruka tekniker som innebär att en stor mängd av vattnet går till spillo - t.ex. genom avdunstning. Industrier anser att det inte lönar sig att rena processvatten efter användning, så att detta vatten skulle kunna återanvändas för industriändamål. Det kostar ju så litet att köpa färskt vatten istället från vattenverken! Så industrierna släpper ut stora mängder förorenat vatten och tar istället in stora mängder färskt vatten utifrån, när det skulle vara mycket mera rationellt att hushålla med vattnet. Och även hushållen slösar med vattnet eftersom det är så billigt! Mycket prima vatten slöses bort när hushållen använder toaletter som är konstruerade så att de förbrukar kopiösa mängder vatten i onödan varje gång folk spolar.

Så de trots allt begränsade sötvattentillgångarna i världen överutnyttjas och sinar.

Vad är den radikala lösningen på detta problem? Hur kan vi få vattnet att räcka till?

Lösningen är i princip mycket enkel. Det gäller ”bara” att införa en fri marknad med vatten. Sötvattnet måste göras till en handelsvara! En handelsvara precis som oljan, järnmalmen, guldet, mjölken, och alla andra råvaror som vi människor förbrukar.

Så här skulle det kunna gå till. Regeringarna borde införa privat äganderätt till sötvattnet i floderna, sjöarna och grundvattentäkterna. Respektive ägare till varje sötvattentillgång finge ta så pass mycket betalt för vattnet som marknaden tillät henne. Ju knappare tillgången till sötvattnet blev i ett visst geografiskt område, desto mera skulle vattnet komma att kosta i det området.

Denna ordning skulle innebära att människornas förbrukningsmönster ifråga om vatten skulle anpassas till den rådande tillgången till vatten. I torra områden, som t.ex. Mellanöstern och södra Kalifornien, skulle människorna få anstränga sig mera för att hushålla med sötvattnet än vad invånarna behövde göra i områden som hade mera gott om vatten, som t.ex. Sverige och Kanada. Och av naturliga skäl skulle vattenkrävande jordbruk och industrier företrädesvis lokaliseras till områden med gott om vatten. Saudiarabien skulle inte odla spannmål med hjälp av konstbevattning t.ex., och särdeles vattenslukande industrier skulle inte i någon högre grad lokaliseras till just södra Kalifornien samt till Israel. Dessutom skulle prisskillnaderna på sötvattnet mellan torra områden och fuktiga dito leda till att det lönade sig för privatföretag att investera i kostnadseffektiva sätt att transporta sötvatten från de förra områdena till de senare områdena - där vattnet verkligen behövdes. Dessutom skulle det löna sig mera för privata företag att forska fram billigare och bättre sätt att "tillverka" sötvatten - t.ex. genom avsaltning av havsvatten.

Så det är egentligen mycket enkelt. Mänsklighetens problem med sötvattenförsörjningen beror på socialismen. Sötvattnet har länge behandlats som en ”allmän” tillgång - d.v.s. som en tillgång som har undantagits från marknadsekonomin. Och socialismen medför ju alltid misshushållning och rovdrift med "allmänna tillgångar"!

Men om sötvattnet finge bli en del av den kapitalistiska ekonomin, med dess geniala marknadshushållning, skulle det inte längre råda någon större brist på sötvatten än det idag råder på sådana andra nyttigheter som exempelvist mobiltelefoner, persondatorer, äpplen och skor!