Altruismen leder oss in i döden

Skulle du tro mig om jag sade att det finns en morallära som leder rakt in i döden, men som ändå är oerhört populär - ja, som rentav utgör en helig ko i dagens Sverige? Tycker du att detta låter för uppåt väggarna galet för att kunna vara sant?

Nåja, en sådan morallära finns. Den heter altruismen.

Vi måste börja med att göra klart vad det är vi talar om. Om du tittar i en bra (d.v.s. en gammal) ordbok, får du sannolikt läsa att altruismen är moralläran som säger att varje människa skall vara oegennyttig. Det heter att hon skall tjäna andra människors intressen - och inte sina egna. Hon skall skatta andra människors välfärd och lycka högre än sin egen. Hon skall ”tänka på andra” - och hon skall således inte ”bara tänka på sig själv”.

Vad innebär det då - det där att vara oegennyttig? Det innebär förstås att göra det som inte ligger i ens eget intresse. Vilket innebär att man skall ha som princip att gå miste om de saker därute i verkligheten som gagnar ens liv - istället för att erhålla dem. Så man skall offra sina värden - istället för att förvärva och behålla dem.

Ett värde är det som gagnar ditt eget liv. Mat är ett värde, eftersom du behöver äta mat för att överleva. Vatten är ett värde, eftersom du behöver dricka vatten för att överleva. Lycka är ett värde, eftersom du behöver uppleva lycka för att överleva (om du fullständigt saknade lycka, skulle du inte orka anstränga dig överhuvudtaget för att överleva).

Så altruismen säger att du skall offra, d.v.s. att du ska gå miste om, de saker som du behöver för att överleva. Nå, hur skulle du kunna överleva om du gick miste om de saker som du behövde för att överleva – som mat, vatten, lycka o.s.v.? Om du gav bort all din mat till andra skulle du svälta ihjäl. Om du gav bort allt ditt vatten till andra skulle du dö av törst. Om du gick miste om all din lycka skulle du gå miste om viljan att överleva också.

Det skulle förstås vara omöjligt för dig att överleva på sådana villkor. Så du skulle dö!

Så du ser – altruismen säger dig, om och när du tar den riktigt på allvar, att du skall dö istället för att leva.

Är altruismen en populär morallära? Absolut! Nästan alla människor i västvärlden tror på den. De kristna tror på den. Kommunisterna tror på den. Socialdemokraterna tror på den. De konservativa tror på den. Socialliberalerna tror på den. Humanisterna tror på den. De gröna tror på den. O.s.v. De enda som inte tror på moralläran altruismen är i stort sett bara den lilla ”sekten” som jag själv tillhörde tills nyligen – objektivisterna.

Men om nästintill alla i västländerna tror på altruismen - och om altruismen leder till att man svälter och törstar ihjäl – varför har då inte hela mänskligheten, åtminstone i västländerna, blivit utdöd vid det här laget?

Det finns en enkel förklaring: Hyckleri!

I stort sett ingen människa som bekänner sig till altruismen, praktiserar den konsekvent. I stort sett varenda altruist utan undantag ”fuskar”. Det är därför som altruisterna överhuvudtaget överlever.

Fullständigt konsekvent altruism skulle vara lika med självmord. En fullständigt konsekvent altruist skulle ge bort all sin mat till andra och sedan svälta ihjäl själv – ungefär som den där mannen i Bibeln som gav sin egen skjorta till en man som saknade skjorta och sedan gick utan skjorta själv.

Men ytterst få människor vill begå självmord. De altruister som inte vill dö är därför nödsakade till att bli hycklare för att klara sig. De behåller åtminstone litet grand för sig själva. Det ligger i den altruistiska morallärans natur. Människor som bekänner sig till altruismen överlever endast genom att praktisera åtminstone en liten gnutta egoism i marginalerna s.a.s.

Tycker du att det låter långsökt att påstå att altruismen leder till döden? Nå, läs historia då!

Vilka samhällen i västvärldens historia präglades starkast av den altruistiska moralläran?

Svaret är: Medeltidens Europa och 1900-talets socialiststater.

Och hur var det med förekomsten av ond, bråd död i de samhällena?

Under Medeltiden levde få människor till en högre ålder än 30 år. Och människor slaktades i de ständiga krigen och i monarkernas och Kristendomens tortyrkammare. Och i övrigt så dog människorna på Medeltiden som flugor utav svält och pest.

Socialismen var inte mindre brutal än Kristendomen. Det uppskattas att uppemot 250 miljoner människor slaktades av 1900-talets socialistregimer (Sovjetunionen, Nazityskland, Kommunistkina o.s.v.). Och det var två av 1900-talets ledande socialistmakter, Sovjetunionen och Nazityskland, som startade världshistoriens allra blodigaste krig - d.v.s. 2:a Världskriget.

Så de samhällen i västländernas historia, där den altruistiska moralläran hade det starkaste inflytandet på politiken, präglades av det värsta förtrycket och den värsta brutaliteten! Döden härjade där altruismen härskade!

Skulle detta kunna vara endast en tillfällighet? Nejdå, det är ju hur logiskt som helst att den morallära som dyrkar uppoffrandet i största allmänhet skulle i praktiken också utmynna i uppoffrandet av människoliv likaväl som uppoffrandet av allt annat av värde.

Men är det endast altruismen som leder till döden? Kanske egoismen leder till döden också? Kanske det inte är just altruismen som är problemet, utan "extremismen"? Kan det vara så att både altruismen och egoismen båda utmynnar i döden närhelst de ”drivs för långt”?

Nej, konsekvent egoismen gagnar livet. En egoist är ju en människa som gör det som faktiskt ligger i hennes intresse. Eftersom människan överlever medelst bruk av förnuftet, och inte genom rå muskelstyrka som ett vanligt djur, måste människan producera de värden som hon behöver för att överleva. En människa kan inte överleva på samma sätt som t.ex. ett lejon eller en tiger. Hon kan inte bara lägga beslag på de värden som hon behöver för att överleva. Sådana värden som färdigberedd livsmedel, mediciner, stål, transporter, böcker o.s.v. växer inte på träd ute i naturen, klara för att plockas. Alla dessa värden måste människor producera. Och för att producera effektivt måste en människa åtnjuta fördelarna av arbetsdelning. Hon måste samarbeta med andra och byta värden med dem. Det betyder att hon inte har råd att göra andra människor till sina fiender.

Om hon nedlåter sig till att försöka överleva som en brottsling eller en diktator, d.v.s som en varelse som lägger beslag på det som andra producerar - då kommer hon att bli alla sina medmänniskors fiende. Och hon kommer inte att klara sig speciellt länge.

Se bara på hur eländigt tillvaron ter sig för världens brottslingar och diktatorer. De är ständigt på flykt från rättvisan och verkligheten. Så en människa, för att överleva, måste respektera sina medmänniskors rättigheter. Idén att brottslingar och diktatorer som skor sig på andra är exempel på egoister - den är en befängd idé!

Ett äkta exempel på en extremt konsekvent egoist är den moraliska hjälten. Den människa som är konsekvent ärlig, rationell, rättvis, oberoende, produktiv o.s.v. är ett exempel på en människa som konsekvent tjänar sina egna intressen och som, bortsett från olyckor, alltid blir framgångsrik i livet. Producenter är egoister - rövare är det inte.

Men en extrem altruist – det är en sådan människa som frånsäger sig alla sina värden. Hon ger bort all sin mat och allt sitt vatten till andra och svälter och törstar sedan ihjäl själv. Ett berömt exempel på en extrem altruist var ju Jesus. Han, som skulle vare det moraliska idealet enligt Kristendomen, dog en kvalfull död på korset - i syfte att frälsa alla de människor som, enligt Bibeln själv, var moraliskt sämre än honom själv. Den kristna idén att det är önskvärt att en hjälte skall dö för skurkarnas skull är monstruöst ond. Altruismen är moraliskt obscen. En konsekvent altruist går ju frivilligt in i döden. Jesus och hans orättvisa sätt att dö skulle ju utgöra ett moraliskt föredöme enligt den kristna altruismen.

Och att främja döden - det är när allt kommer omkring syftet med altruismen. Varför har sådana filosofer som Augustinus (en av Kristendomens grundare) och Immanuel Kant (den moderna socialismens yttersta upphovsman) förespråkat altruismen med en sådan iver? Tror du att de gjorde det därför att de ville hjälpa mänskligheten?

Nej, om det som en filosof har som sin vilja är att hjälpa mänskligheten - då går hon ju ut och säger till folk ”Sätt värde på ditt eget liv! Det är det enda livet du har. Eftersträva din egen personliga lycka, och låt dina medmänniskor göra detsamma. Ät gott, njut av kärlek till en man eller en kvinna, skaffa dig en lycklig familj, skaffa dig ett arbete som du älskar, slå vakt om din frihet, känn stolthet över dig själv, var självisk på ett rationellt sätt, lev livet!”

Och detta är ju just rena raka motsatsen till Kristendomens och socialismens budskap!

Kristendomens budskap är ”Var ödmjuk. Förakta dig själv. Inse att du är mindre värd än en daggmask. Tro inte att du förtjänar någon lycka i ditt korta liv på denna sorgens jord. Gud vill inte att du skall vara lycklig. I alla fall inte förrän efter du är död. Var osjälvisk och stå ut med lidandet! På så vis blir du salig.”

Och socialismens budskap är ”Du är ingenting. Ditt folk är allt. Du skall leva för andras skull. Du skall träla, lida och dö för att dina barnbarn skall uppleva ett paradis på jorden. Och om stunden kräver det skall du dö på slagfältet för ditt folks eller din nations skull. Det är ärofyllt att gå ut i krig och dö för Kollektivets skull.”

Så varför förespråkade då sådana filosofer som Augustinus och Immanuel Kant altruismen? Med intill visshet gränsande sannolikhet därför att de ville att så många människor som möjligt skulle lida och dö. Om man vill lyckas med att skada så många av sina medmänniskor som möjligt - då måste man nämligen dölja sina avsikter. Man har inte råd att vara ärlig och säga öppet till ens presumtiva offer att det man vill är att de skall lida och dö. Därför att då skulle de förstå att du var ond och de skulle inte gå i din fälla. Hur många människor skulle en man kunna mörda om han inte dolde sina avsikter? Han skulle bara på sin höjd hinna mörda en handfull innan han själv blev ihjälslagen av de rasande anhöriga till dessa få han hann mörda.

Men – om en Augustinus eller Kant skaffar sig ett rykte för att vara ”djupa” tänkare, och om hon sedan säger till människor: ”Var snäll mot din nästa. Hjälp henne. Hjälp så många medmänniskor så in i helsike mycket att du själv lider kval.” Då har de en chans att lyckas. Ty då döljer de sina giftiga avsikter i ett sockerskal av ”snällhet”.

Folk i allmännhet, om de inte tänker efter tillräckligt mycket, kommer att resonera:

”Ja, det där låter väl bra? Den där filosofen vill att vi skall vara snälla mot varandra. Och han säger att vi, för att vara snälla, måste uppoffra oss. Jag kanske inte förstår all den där svåra filosofin som han underbygger sitt förespråkande av självuppoffring med, men det låter OK. Och en sådan där högt respekterad man skulle väl aldrig komma på tanken att fara med osanning? Så jag köper det han säger. Jag skall hädanefter vara osjälvisk och således uppoffra mig för mina medmänniskor.” En vanlig människa kommer oftast inte att inse att uppoffring för andra inte är ett sätt att vara snäll mot andra. Sedan kommer den där av filosofen grundlurade människan att försöka praktisera den altruistiska moralläran - och hon kommer därmed att förstöra sitt liv.

Du ser - det är en mycket mera framkomlig väg, om det du vill är att skapa lidande och död, att lura dina medmänniskor till att begå självmord hellre än att själv personligen mörda dem. Och altruismen är, som vi har sett, en morallära som uppmanar människor till att begå självmord.

Mänsklighetens värsta moraliska monster är de filosofiska tänkare som medvetet har uppmanat sina medmänniskor till att förstöra sina liv genom att vara osjälviska. Några exempel på sådana tänkare i den västerländska historien var Augustinus, Martin Luther, Immanuel Kant, Friedrich Hegel, Karl Marx och Ilyitch Lenin.

För att förebygga missförstånd vill jag dock säga att jag inte tror att Jesus (om han nu överhuvudtaget existerade, vilket är omstritt) var en sådan människa. Det är förvisso så att Jesus förespråkade altruismen på ett mycket tydligt sätt. Men jag tror inte att han förstod vad det var han höll på med. Jesus var antagligen antingen en jubelidiot eller psykiskt sjuk. Att Jesus inbillade sig att han var son till självaste Gud, och att just han skulle frälsa hela mänskligheten – det är ett tecken på att han led av ett hejdundrande storhetsvansinne - och att han således rimligen måste ha varit psykiskt sjuk. Men Jesus var i alla fall antagligen inte ond. Psykfall är ju inte onda - det är bara synd om dem.

Antagligen är de tankar som jag har uttryckt i denna artikel nya för dig. Du kanske har svårt att tänka om så radikalt att du förkastar altruismen - en morallära som du länge har tagit för givet är synonymt med självaste moralen som sådan. Jag kan i så fall ge dig ett gott råd. Läs en viss bok, läs Ayn Rands idéroman Och världen skälvde. Denna roman är den överlägset bästa vederläggningen av den altruistiska moralläran som jag känner till. Om det finns en enda bok som kan öppna ögonen på dig och få dig att se vad altruismen verkligen handlar om - så är det Och världen skälvde. Och världen skälvde kan beställas från Adlibris.

Om du vill veta litet mera om min syn på ämnet altruismen, kan jag även rekommendera dig att ta en titt på några av mina övriga debattartiklar här på min blog. T.ex. "Varje anständig människa är självisk" (publicerad augusti 16, 2009), "Vi bör inte offra oss för Afghanernas skull!" (publicerad februari 11, 2010) ,"Egoismen är god"  (publicerad januari 14, 2009) och "Hitler var en altruist" (publicerad december 22, 2008) .

Framförallt – tänk efter. Låter det verkligen "snällt" - det där om att man skall offra, ge upp och avstå ifrån allt det som är värdefullt - d.v.s. slänga det på soptippet, för att uttrycka det på ett bildligt sätt - istället för att slå vakt om det som är värdefullt, behålla det och njuta av det? Det där altruistiska snacket är väl i alla fall inte speciellt logiskt?

Länge leve den livsbejakande egoismen!