Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, January 2, 2010

Maos psykologi och filosofi

Mao Zedong var en ond människa. Vad skulle kunna förklara hans bottenlösa ondska?

Jag tror att det var Maos acceptans av vissa, irrationella idéer som ledde till att han utvecklade en sjuk psykologi - och av det skälet blev till en blodtörstig maktmänniska.

En idé som Mao kom att tro på tidigt i sitt liv var den idé som man kan kalla för ”den subjektivistiska pseudo-egoismen”. Denna idé går väsentligen ut på tanken ”Om bara jag vill det, så är det rätt!”

Historikern Jung Chang skriver redan i kapitel två av sin utmärkta biografi över Mao, ”Mao – The Unknown Story”, att Mao under vintern av 1917-1918, då han var en 24-årig universitets-student, läste en bok som hette ”A System of Ethics” som skrevs av en tysk 1800-tals filosof vid namn Friedrich Paulsen. Chang berättar att Mao skrev kommentarer i marginalerna av sitt exemplar av boken som uttryckte hans egna tankar på ämnet etik. Några av tankarna som Mao, enligt Chang, skrev i marginalerna till den boken var (min översättning): ”Människor som mig har en plikt enbart mot oss själva; vi har inga plikter mot andra människor.” och ”Jag håller inte med idén att, för att vara moralisk, motiven för ens handlingar måste vara att gagna andra. Moralen behöver inte definieras i relation till andra . . . Människor som mig vill . . . njuta till fullo av livet, och när vi gör det så har vi automatiskt de mest värdefulla moralläror. Naturligtvis finns andra människor och objekt i världen, men de finns där enbart för min skull.” [Min kursivering]

Det framgår av det här att Mao var djupt influerad av den altruistiska moralläran - d.v.s. han var påverkad av den morallära som alla de religiösa människorna omkring honom (Mao växte upp i en buddhistisk miljö) förespråkade. Denna morallära, altruismen, ställde upp ett falskt alternativ – antingen offrar du dig själv för andra (vilket beteende kallas för ”altruismen”) eller så offrar du andra människor för dig själv (vilket beteende felaktigt brukar kallas för ”egoismen”). Detta alternativ är falskt - av det enkla skälet att äkta egoism betyder att du gör det som faktiskt ligger i ditt eget intresse - och inte att du gör det som du blott och bart känner ligger i ditt intresse. Verkligheten är så beskaffad att det som faktiskt ligger i ditt eget intresse är att leva utan att vare sig offra dig själv för andra och samtidigt utan att offra andra för dig själv. En äkta egoist förkastar idén att det måste finnas uppoffringar i livet - att det måste finnas herrar och slavar - att det måste finnas offer som genomför uppoffringarna och präster som tar emot uppoffringarna.

Men upphovsmännen till den altruistiska moralläran, d.v.s. moraliska monster som Kant och moraliska dummisar som Jesus och Buddha - de ställde upp det ovannämnda falska alternativet ändå. Kants syfte var att lura folk in i fördärvet. Medan Jesus och Buddha antagligen inte förstod vad de höll på med när de förespråkade altruismen.

Kant däremot förstod just precis vad det hela handlade om! Han räknade med att om bara människor inbillade sig att valet stod mellan att å ena sidan offra sig själv för andra - eller att å andra sidan offra andra för sig själv - då skulle nästan alla människor välja det förra alternativet. D.v.s. de skulle hellre välja att begå självmord än att sänka sig till att bli mördare - de skulle hellre välja att bli masochister än att sänka sig till att bli sadister - de skulle hellre välja att bli offer än att sänka sig till att bli bödlar s.a.s.

Men Mao var en av de där sällsynta individerna som accepterade det falska alternativet som altruismen ställde upp och valde sedan den andra, "brutala" sidan av det falska myntet. Mao valde att bli den sortens ”egoist” som trampar ner andra - istället att låta sig själv bli nedtrampad av de där andra. Mao ville inte bli en slav eller ett offer. Han ville hellre bli en herre eller en bödel. På så vis bidrog den altruistiska moralläran till att skapa en av historiens allra värsta slaktare och moraliska monster (för information om Maos illdåd, se min essä här på min blog ”Sanningen om Kommunistkina” (publicerad på bloggen januari 1, 2010).

Mao skrev vidare, i marginalerna till den där boken om etik ”En del säger att man har ett ansvar inför historien. Jag tror inte på det. Jag är bara intresserad av att utveckla mig själv . . . Jag har ett begär och jag handlar på grundval av det. Jag är ansvarig mot ingen.” och ”Dessa två [samvetet och mina impulser] borde vara en och desamma. Alla våra handlingar . . . drivs av våra impulser, och det samvete som är vis, följer alltid med impulserna. Ibland . . . håller samvetet tillbaka impulser som att äta för mycket eller att tillåta sig för mycket sex. Men samvetet finns där endast för att hålla tillbaka, inte för att sätta stopp. Och tillbakahållandet är till för ett bättre uppfyllande av impulsen.” och ”Jag är ansvarig endast för verkligheten som jag upplever, och absolut inte för någonting annat. Jag vet inget om det förflutna, jag vet inget om framtiden. De har inget att göra med den verklighet som jag själv upplever.”

Dessa citat avslöjar Maos subjektivism. Mao inbillade sig att verkligheten bara bestod av hans egna upplevelser - och då blorr och bart av hans upplevelser här och nu. Maos grundläggande premiss var att egoismen var subjektiv. Han utgick ifrån att om han ville gagna sig själv - då skulle han göra det som han kände för att göra just just här och nu - han borde följa sina ”impulser” som han själv faktiskt uttryckte det i sina anteckningar.

Det är uppenbart varifrån Mao fick uppfattningen att pseudo-egoismen var liktydig med subjektivismen. Förkunnarna av den altruistiska moralläran hade i alla tider lärt ut idén att den s.k. "egoismen" (d.v.s. pseudo-egoismen) var liktydig med att göra vadhelst man själv ville - d.v.s. vadhelst man kände för att göra. En äkta egoist följde bara sina impulser, enligt altruismens förkunnare - egoisten gjorde bara gjorde det som föll henne in utan att tänka efter och utan att ha något samvete. De flesta av altruismens förkunnare hade räknat med att i stort sett alla människor skulle känna en sådan motvilja mot subjektivismen, att de skulle välja att bli altruister om de inbillades att ett liv som egoist vore liktydigt med ett liv som subjektivist.

Men Mao betedde sig inte så som altruisternas förkunnare hade räknat med! Han accepterade förvisso det falska alternativet som hade ställts upp av altruisterna - men han omfamnade pseudo-egoismen ändå eftersom han kände en stark motvilja till att göra sig själv till ett altruistiskt offergods. Mao ville hellre vara vargen än lammet m.a.o. Och Mao omfamnade dessutom subjektivismen på köpet när han omfamnade pseudo-egoismen. Mao var ingen kritisk tänkare - så det föll honom inte in att ifrågasätta altruisternas genomfalska idé att (pseudo)-egoismen hörde ihop med subjektivismen.

Så Maos etik löd så här ”Gagna dig själv. Och inse att det som gagnar dig själv är vadhelst du känner för att göra just nu.” Detta är den subjektivistiska pseudo-egoismen som vägleder samtliga brottslingar och despoter. En pseudo-egoist roffar åt sig en plånbok när hon känner för det, hon våldtar en kvinna när hon känner för det, hon slår ihjäl en rival när hon känner för det. Det är rovdjurets "etik" - det är en bandits ”morallära”.

Mao kombinerade sedan sin subjektivistiska pseudo-egoism med den marxistiska filosofin.

En av marxismens beståndsdelar är dialektiken, d.v.s. idén att verkligheten består av kontradiktioner - självmotsägelser som ”upphäver varandra”. Enligt marxismen finns det först en tes, som motsägs av en antites, tesen och antitesen upphäver varandra och föder en syntes.

Mao trodde på en mycket konkret variant av denna idé - nämligen att liv ger upphov till död, som ger upphov till liv, o.s.v. Han sade ”Vi tror på dialektiken. Därför kan vi inte vara emot döden.” och ”Det borde finnas stormöten för att fira när människor dör.” Och Mao hade sannerligen inget emot att andra människor dog. När han besökte Moskva år 1957 sade Mao till sina värdar ”Vi är villiga att offra 300 miljoner kineser för världsrevolutionens skull.” 300 miljoner var ungefär hälften av Kinas totala befolkning vid den tiden! När Mao talade till partikongressen i Kina år 1958 uttryckte han samma slags tankar ”Klaga inte om det blir ett världskrig. Det värsta som kan hända är att människor dör . . . Hälften av befolkningen utplånad – det har hänt åtskilliga gångar förut i kinesisk historia . . . det är bäst om hälften av befolkningen finns kvar, näst bäst om en tredjedel finns kvar . . .”

Mao gjorde klart åtskilliga gångar under sin tid vid makten att han räknade med att Kina skulle vinna, om det blev ett Tredje världskrig - bara därför att landet hade en större befolkningsmängd än världens övriga länder. Om hälften av kineserna dog - då skulle det likväl finns flera kineser kvar än amerikaner och ryssar! Lysande logik - eller hur!?

Mao förklarade en gång, varför han inte gillade Konfucius´ filosofi. Enligt Konfucius måste en härskare bry sig om sina undersåtar. Men Mao tyckte om detta ”Konfucius är humanism . . . det vill säga Människor-i-centrumism” Men Maos ville bara ha sig själv i centrum!

Mao ville ha makt. Han sade med glädje i rösten vid ett tillfälle ”Så underbara vårt kinesiska folk och våra kadrer är! Tjugo miljoner människor: vi ropar och de kommer; vi avskedar och de går. Vilket parti klarar av detta förutom det Kommunistiska partiet?”

Maos livsmål var att bli världshärskare. I november, 1968 sade han till den australiska Maoist-ledaren Hill ”Jag tycker att världen behöver förenas . . . I det förflutna har många, inklusive mongolerna, romarna . . . Alexander den Store, Napoleon och det brittiska imperiet velat förena världen. Idag vill både USA och Sovjetunionen förena världen. Hitler ville förena världen . . . Men alla misslyckades. Men det synes mig att möjligheten att förena världen inte har försvunnit. Jag tror att världen kan förenas.” Mao trodde att det var Kina, under hans ledning, som skulle klara av att göra jobbet. Han resonerade ”Men dessa två länder [d.v.s. USA och Ryssland] har för små befolkningar, och de kommer inte att ha tillräckligt med manskap, om det sprids ut. Vidare, de är rädda för att utkämpa ett kärnvapenkrig. De är förvisso inte rädda för att utplåna andra länders befolkningar, men de är rädda för att deras egna befolkningar skall utplånas.”

Det var lätt att läsa mellan raderna – Maos tanke var att eftersom Kina hade en så mycket större total befolkning än både USA och Sovjetunionen, och eftersom Kina hade en ledare som inte var rädd för att en stor del av sitt eget lands befolkning skulle dö i ett kärnvapenkrig så skulle Kina klara av att förena världen - med hjälp av kärnvapen!

Maos sista hustru (Mao hade flera hustrur under sitt liv - förutom hundratals tillfälliga förbindelser!) brukade säga till sina tjänare ”Att tjäna mig är att tjäna folket.” Mao själv resonerade antagligen exakt likadant!

Mao hade en rasistisk premiss också – att moralisk skuld går i arv. Han uppfann något som han kallade ”teorin om blodlinjen.” Han beordrade sina Röda gardister att skandera ”Sonen till en hjälte är alltid en stor man; en reaktionär fader producerar inget förutom en bastard!” Och det var standard praxis i Kommunistkina att när en människa stämplades som en fiende till revolutionen, straffades inte endast denna människa - utan också dennes make, barn och övriga släktingar. Skulden var alltid kollektiv, m.a.o.

Vad skall man säga om Maos bisarra ”etik” och om hans sjuka psykologi?

Var Mao en egoist?

Nej, han var motsatsen. Mao hade inget egentligt ego. Mao var ett tomt skal. Han levde för andra människor. Hela hans tillvaro kretsade kring andra människor. Eftersom han var en maktmänniska, var hans stora mål i livet att andra människor skulle frukta honom. Och det innebar att han inte var självtillräcklig. Han kunde inte leva utan andra människor – utan dem som han plågade och slog ihjäl. Eftersom han var en maktmänniska var han inte oberoende – han kunde nämligen inte klara sig utan sina offer!

Mao var således en självlös människa – bokstavligen. Han hade inget själv, d.v.s. ingen ego – det fanns inga som helst värden "därinne" som han levde för. Han trängtade endast efter att förstöra värden. Att förstöra, att åstadkomma ett tomrum - nämligen döden - det var allt som Mao förmådde. Han ville åstadkomma ett tomrum för att spegla sin egen obefintliga själ. Mao var en nolla – precis som Hitler, Stalin, Jan Myrdal, Immanuel Kant och alla de där andra moraliska monstren vars enda lust blott och bart har varit att förstöra.

No comments:

Post a Comment