Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, May 17, 2009

Sjukvården ransoneras!

Många svenskar resonerar att de är mera trygga om staten (eller landstinget) betalar deras sjukvård än de skulle vara om de betalade den själva, via den egna plånboken. Om de betalade själva skulle ju "risken" finnas att de inte skulle ha råd med vård (tänker somliga) om de drabbades av en olycka eller av en sjukdom som krävde en dyrbar behandling och som de inte hade försäkrat sig mot. Men staten har ju så enormt mycket mera pengar än de själva har, resonerar de, så det kan väl aldrig bli något problem för staten att betala?

De som resonerar på det här sättet glömmer en sak. Nämligen att samtidigt som de själva resonerar på det här viset - gör alla de andra  medborgare i välfärdsstaten det också! Så statens ofantliga ekonomiska resurser motsvaras av ofantligt stora förväntningar från miljontals medborgare. Därför kommer staten inte alls alltid att ha råd med samtliga medborgarnas alla tänkbara behov av sjukvård. Att staten skattefinansierar sjukvården betyder ju inte att det uppstår mera pengar sammanlagt att betala sjukvården med. Det betyder "bara" att det blir staten som får uppgiften att anpassa förbrukningen av sjukvård till resurserna – istället för att de enskilda medborgarna gör detta själva. Skattefinansiering av sjukvården betyder därför att staten måste ransonera den. Staten får i slutändan då bestämma vem som ska få vilken sjukvård – och vem som ska vara utan.

Någon byråkrat i sjukvårdsapparaten kommer då att kunna resonera så här t.ex. ”Ska vi ge denna man en dyrbar bypass-operation? Han behöver den – men han är 75 år gammal, så han får inte så många år kvar att leva ändå. Kanske ska vi istället ge denna 5-åriga flicka en dyrbar behandling för sin hjärnskada? Hon behöver den – men chansen för att behandlingen ska lyckas är ändå inte så stor. Kanske ska vi istället ge den här 45-åriga kvinnan behandling för sin lungcancer? Hon behöver den – men å andra sidan har hon rökt i 30 år, så hon har egentligen sig själv att skylla på. Kanske ska vi istället . . . " Och så vidare och så vidare. Det finns inga objektiva principer byråkraten kan gå efter när hon bestämmer vem som ska få vård - och vem som ska få vara utan. Så den där sjukvårdsbyråkratens godtycke allena får avgöra.

Politikerna talar naturligtvis inte om för folket att sjukvården ransoneras. Det är minst sagt ett "känsligt" ämne. Att vara öppen och ärlig i denna fråga skulle kosta vilken politiker som helst massor av röster. Därför får sjukvårdsbyråkrater fatta besluten om hur sjukvården ska ransoneras i tysthet – t.o.m. i hemlighet. Att ”smyga” är ju vad staten brukar göra i sådana här "heta" frågor! D.v.s. sådana frågor där det är fråga om saker som är känsliga men "nödvändiga". Som exempelvis registreringen av kommunister under Kalla kriget. Eller ransoneringen av utlovade ”sociala rättigheter” som gratis sjukvård idag.

När vården är ”gratis” (d.v.s. skattefinansierad) finns inga incentiv för medborgarna att var för sig begränsa sin efterfrågan på vård. De åker till akuten så snart barnen blir förkylda, de förväntar sig att samtliga sjukhus i landet ska ha den allra modernaste och dyraste tekniken, de förväntar sig att sjukhuset ska ta prover även om det är ytterst osannolikt att proverna fyller någon funktion, o.s.v. Till en början kan staten möta den exploderande efterfrågan på sjukvård, som skattefinansieringen släpper loss, genom att anslå ännu mera och mera skattepengar till vården.

Men skattebetalarnas pengar är ju till syvende och sidst alltid begränsade till sin omfattning.

Och inte nog med att pengarna så småningom sinar. Dessutom blir den politiserade sjukvården allt mindre effektiv allteftersom tiden går. Det byggs upp ett kostnadstryck successivt. Och när politikerna inte längre kan låtsas om att problemen ej existerar , utan börjar handla - då blir det bara värre! Politiker och byråkrater är inte bättre på att spara effektivt än de är på att leda en expanderande verksamhet effektivt. Politikerna anställer t.ex. flera byråkrater för att sköta besparingsarbetet - och minskar istället antalet läkare och annan vårdpersonal.

Den personal som blir kvar blir alltmera utbränd av den omänskliga arbetsbördan den drabbas av när personalstyrkan ”bantas”. Dessutom hålls deras löner nere i det desperata försöket att spara pengar. Det värsta för den enskilde läkaren är dock inte den omänskliga arbetsbördan eller den otillräckliga lönen. Det värsta för honom är korselden som han hamnar i. Å ena sidan har han de bortskämda patienterna som anser sig ha rätt till världens bästa sjukvård - utan att själva behöva betala något via den egna plånboken. Å andra sidan har han de dryga byråkraterna som kräver att han ska hålla kostnaderna nere - så att sjukvården inte spräcker budgeten. Stressen som denna konflikt ger upphov till förstör mera och mera allteftersom tiden går läkarens förmåga att tänka klart - och därmed göra sitt jobb på ett bra sätt.

Och det är ett misstag att tro att problemen i den socialistiska sjukvården blir åtgärdade om bara de blir kända inom byråkratin. Missförhållanden i socialistiska verksamheter kan växa eller bestå i hur många år som helst. De ansvarige politikerna och byråkraterna vågar inte berätta för väljarna om eländet inom sitt ansvarsområde - därför att de vill inte nödsakas till att göra väljarna arga genom att tala om för dessa att den socialistiska sjukvården måste väck.

Vanvården av diabetikerna är bara ett exempel på detta förhållande bland många. År 1984 slog dåvarande ordföranden i Diabetesförbundet, Bertil Dahlén, larm om de onödiga amputationerna av fötter på äldre människor med sockersjuka. Dahlén menade att ca. 1.400 av de totalt 1.500 amputationer som årligen gjordes av tår eller fötter på diabetessjuka var onödiga. De skulle ha kunnat undvikas med bättre förebyggande fotvård. Men 1997, d.v.s. hela tretton år senare, hade fortfarande ingenting gjorts. Det gjordes fortfarande 1.500 amputationer av diabetesfötter årligen. Docent Jan Apelqvist, vid universitetssjukhuset i Lund, sade i Svenska dagbladet den 2:e februari, 1997 att ”Ett antal svenska och utländska studier visar att man med ganska enkla åtgärder kan göra mycket för att undvika amputationer, och därmed lindra patienters lidanden, och undvika rörelseproblem.” Men den socialistiska svenska sjukvården hade fortfarande inte gjort det!

Majoriteten av svenska folket räknade alltså fel när de inbillade sig att de kunde skaffa sig en ökad trygghet genom att låta skattefinansiera sjukvården. När de inte själva betalade för sin sjukvård via plånboken - då bestämde de heller inte själva över sin sjukvård.

Bara en fullständig privatisering av både produktionen och finansieringen av sjukvården kan rädda den. Om sjukhusen vore privata och drevs för att göra högsta möjliga vinst, och om sjukvården betalades direkt av kunderna och deras privata försäkringsbolag – då skulle sjukvården ständigt bli bättre och billigare, istället för att bara ständigt förfalla. Kunden är ju konung! Så länge det är hon som betalar.

Och sjukvård är inte till sin natur så dyr att ”vanliga” människor inte skulle ha råd att betala för den via den egna plånboken. Om en vanlig svensk har råd att betala tusentals kronor om året i landstingsskatt för att delfinansiera sin socialistiska sjukvård – då skulle hon ännu mera ha råd att betala för sin sjukvård via den egna plånboken, ifall sjukvården privatiserades och landstingsskatten avskaffades. Rutinartade vårdutgifter kunde hon betala med besparingar - och ovanligt stora utgifter (t.ex. vid en svår sjukdom) kunde hon klara genom att skaffa sig privata försäkringar innan hon blev sjuk.

Man skulle förstås inte ha råd med oändligt mycken sjukvård, om man betalade för den via den egna plånboken. Men man skulle få göra de nödvändiga prioriteringarna själv - istället för att vara i händerna på de anonyma byråkraterna som ransonerar sjukvården närhelst den är socialistisk. Och man är väl tryggare om man ser till att hålla makten över sitt liv i ens egna händer - istället för att lägga den i händerna på någon okänd främling?

Laissez-faire kapitalismen: Det är det sociala systemet som ger äkta trygghet!

No comments:

Post a Comment