Moderaterna var inte mitt sistagångsparti

Maria Ferm skriver här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä på debattsajten Newsmill på hösten av år 2009] att Moderaterna är ”sistagångsväljarnas” parti. Det ligger en hel del sanning i det Ferm skriver.

Det finns en process som är utbredd bland väljarna. De börjar med att rösta på Socialdemokraterna eller Folkpartiet, därför att de är anhängare av välfärdspolitiken. Allteftersom åren går blir de dock desillusionerade med välfärdspolitiken. Det börjar så småningom gå upp för dem att välfärdspolitiken förstör ekonomin, att den minskar välfärden, att den är orättvis - och att den endast gynnar parasiterna bland folket samt de mest moraliskt korrupta bland politikerna och byråkraterna. De börjar se sig om efter ett alternativ till de partier som kramar välfärdspolitiken.

Men allt de finner är Moderaterna.

De känner nog ingen entusiasm för Moderaterna - men Moderaterna verkar dock prata om att ändra samhället ”i rätt riktning” i alla fall. Så de röstar på Moderaterna.

Sedan blir de besvikna när Moderaterna kommer till makten. De upptäcker att med en Moderat regering fortsätter välfärdspolitiken bara, att skatterna fortsätter, att välfärden fortsätter att minska i samma takt som den gjorde under sossarna - o.s.v. Så dessa väljare ger upp och slutar rösta. De blir ”sistagångsväljare”. Moderaterna blir det sista partiet som de röstar på. Därför att nu har de uttömt alla möjligheter som de ser det.

Ty vem finns att rösta på - om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken?

Jag känner igen mig. Jag gick igenom samma process själv en gång i tiden.

År 1976, första året då jag röstade, röstade jag på Folkpartiet. Jag ville ha välfärdspolitik utan den där illviljan och hatiskheten som kännetecknade Socialdemokraterna - och som i synnerhet kännetecknade dess´ förhatliga dåvarande partiledare - den där onda människan, Olof Palme.

År 1979 hade jag börjat inse att välfärdspolitiken var ett j-la sk-t (för att tala med Kjell-Olof Feldt) - så jag röstade på Moderaterna.

År 1982 hade jag börjat inse att Moderaterna bara kopierade Socialdemokraternas politik - och att de därför inte var ett dugg bättre än de övriga partierna. Så i valet 1982 röstade jag blankt. Sedan gick det en period på ca. 15 år då jag fortsatte att rösta blankt i vartenda val.

Men jag märkte något.

När Moderaterna ledde regeringarna som satt vid makten blev det ännu svårare att argumentera för kapitalismen. Eftersom de Moderatledda borgerliga regeringarna, visserligen felaktigt, betraktades som representanter för kapitalismen.

Så eländet som deras kopia av den socialdemokratiska politiken orsakade skylldes felaktigt på kapitalismen! Och kapitalismen fick därmed ett ännu sämre rykte. Och politiken som fördes när Moderaterna ledde regeringarna blev heller inte bättre, eller ens mindre dåligt, än politiken som fördes när vi hade sosseregeringar.

Så den enda slutsatsen jag nu kunde dra var att det inte kvittade fullständigt om vi hade en Moderatledd regering eller en Socialdemokratisk regering. En Moderatledd regering skadade kapitalismens sak - genom att göra kampen som fördes av oss äkta anhängare av kapitalismen ännu svårare än den var så länge som sossarna satte vid makten.

Det kan tyckas paradoxalt, och kontraintuitivt, det här förhållandet att en regering som i teori står närmare kapitalismen kan skada kapitalismens sak ännu mera än en renodlad socialistisk regering.

Men det är ju så att dina vänner kan såra dig ännu mera än dina öppna fiender! En falsk vän kan ju åstadkomma dig mycken mera skadegörelse än en ärlig fiende. När Socialdemokraterna själva sitter vid makten - då kan de väl inte gärna skylla deras egen välfärdspolitiks misslyckanden på kapitalismen? Det skulle ju sakna trovärdighet om en regering som inte försöker dölja att den är socialistisk skyllde sina misslyckanden på kapitalismen.

Men om en annan regering för precis samma sorts politik - fast med den viktiga skillnaden att den marknadsför den politiken som ”marknadsekonomi” och ”frihetsreformer” o.s.v. (vilket ger folket intrycket att det hela handlar om kapitalismen). Och om kapitalismens riktiga vänner sedan försöker förklara att den politiken faktiskt inte var kapitalistisk? Då lyssnar få medlemmar av allmänheten på kapitalismens riktiga vänner. Trots att de säger rena rama sanningen när de förklarar att Moderaternas politik ingalunda var kapitalistisk.

Jag drog därför en principiell slutsats av eländet. När jag bara har två fähundar att välja mellan i politiken - då röstar jag aktivt på den fähund som står närmast socialismen istället för att bara rösta blankt! En fähund som alla vet är socialist kommer ju att skada socialismens sak mera än en fähund som lurar i folk att hon är en motståndare till socialismen. Medan en fähund som anses företräda kapitalismen istället kommer att skada kapitalismens sak mera än socialismens dito.

Du förstår vart jag vill komma? I början av 2000-talet slutade jag att rösta blankt, jag började hålla mig i näsan och började rösta på Socialdemokraterna. Eftersom jag är anhängare av kapitalismen. Det viktigaste för mig var att hindra Moderaterna från att göra kampen för kapitalismen inom opinionsbildningen ännu svårare.

Jag vet att jag kan lita på en sosse-regering att ge socialismen ett dåligt rykte.

Moderaterna förstör debattklimatet. De gör det svårare för oss äkta liberaler att bli tagna på allvar när vi förespråkar kapitalismen. Så snart vi börja säga ”Kapitalismen är bra därför att . . . ” börjar åhörarna småle och säga ”Jaja, de där Moderata stollarna och bedragarna har sagt allt det där förut . . . ”. Och så slutar de att lyssna.

Att jag ibland (inte alltid - men när deras politik för tillfället inte luktar alltför för illa d.v.s.) röstar på Socialdemokraterna - betyder det att jag är en sådan där cyniker som resonerar ”Ju sämre det blir - desto bättre!”

Nejdå, ingalunda. Jag eftersträvar inte att det skall bli sämre! Jag har under många år tvärtom jobbat a-let av mig för att det ska bli bättre.

Det är nämligen inget som jag rår för - det här eländiga tillståndet i den svenska politiken att samtliga de politiska partierna är så urusla som de är. Jag jobbar faktiskt arsl-t av mig för att få till stånd en bättre politik. Var och en kan t.ex. se att jag skriver hur många radikala debattartiklar som helst här på min blogg - och tidigare på debattsajten Newsmill samt på lokaltidningarnas insändarsidor. Och mina vänner kan intyga att jag har ägnat en väldigt stor andel av min fritid åt att bedriva opinionsbildning och filosofisk upplysning i mera än 30 år.

Så skyll inte på mig. Jag har kämpat länge för att filosofin objektivismen [kolla www.aynrand.org för mera information om objektivismen] ska vinna burskap.