Högutgiftspolitiken har förödande effekter på ekonomin

Irland har fört en högutgiftspolitik under flera decennier [Jag skrev ursprungligen denna essä under sommaren av år 2009, då den irländska ekonomin krisade.]. Välfärdsprogrammen i Irland, liksom i alla de andra västeuropeiska välfärdsstaterna, kostar alltid mycket pengar.

Att sänka skatterna räcker inte för att rädda välfärden. Det visar skräckexemplet med Irland. Förutom att sänka skatterna, måste Västeuropas välfärdsstater sänka de offentliga utgifterna kraftigt också. Vilket betyder att de måste avveckla åtskilliga välfärdsprogram.

Men på exakt vilket sätt har den irländska statens höga utgifter för välfärdspolitiken förstört den irländska ekonomin - och därmed faktiskt minskat välfärden?

Finansieringen av utgifterna har orsakat en bubbla i ekonomin - d.v.s. de offentliga överutgifterna i Irland har orsakat omfattande felinvesteringar. För att finansiera välfärdsstatens överutgifter har den irländska regeringen under en lång följd av år bedrivit en lätt penningpolitik. Den irländska regeringen har bildligt talat snabbkört sedelpressarna, och pumpat ut en mängd nyskapade pengarna i banksystemet i syfte att hålla räntorna nere.

Eftersom staten har tryckt ner räntorna med den lätta penningpolitiken har det irländska näringslivet, och dessutom de irländska hushållen, lockats till att låna som galningar.

Irlands företag har gjort många dåliga investeringar, eftersom det har varit så lätt och billigt att låna till investeringarna. Och hushållen har lockats till att dra på sig tyngande skulder för att finansiera husköp och allmän konsumtion.

Hushållens överkonsumtion har dessutom uppmuntrats av de offentliga s.k. trygghetssystemen. Irländska privata medborgare har resonerat att de inte har behövt skaffa sig privata besparingar, eftersom ”samhället” alltid skulle se till att de fick pensioner, sjukvård, äldreomsorg o.s.v. när de behövde dem, utan att de själva skulle behöva betala ur egen ficka. Så irländarna vågade konsumera upp alla sina pengar - och dessutom låna till konsumtion.

Festen kunde givetvis inte pågå i all evighet. Så småningom blev företagens och hushållens skulder så stora att de inte kunde bäras längre. Ett litet ekonomiskt bakslag, nämligen att huspriserna råkade sluta att öka, räckte för att punktera bubblan och se till att korthuset rasade. Då inleddes den nu pågående, obehagliga nojan.

Detta elände kunde ha undvikits om Irland hade haft kapitalismen, istället för blandekonomi och välfärdspolitik. I en kapitalistisk ekonomi hade pengarna utgjorts av guld - inte av papper och av elektroniska ettor och nollor i bankernas datorer. Med guld som pengar hade ingen institution kunnat blåsa upp en bubbla genom att späda på penningmängden omåttligt. Ingen bank skulle ju ha kunnat skapat nytt guld ur tomma luften! Guldpengar måste först brytas i gruvor, vilket inte kan göras över en natt och till noll kostnad. Svårigheten att skapa nya guldpengar fungerar som en spärr mot inflation och bubblor. Guldpengar är därför särdeles stabila - vilket är bra för ekonomin.

Men Irland har satsat på en pappersvaluta istället: Euron.

Centralplanerande politiker och byråkrater i Bryssel och Strasbourg har styrt, eller rättare sagt destabiliserat, bank- och kreditväsendet i hela Västeuropa. Så ekonomierna i hela Västeuropa befinner sig i kris nu. ”United they fell!” kan man säga om EU-länderna. Sådan är socialismen - även den utspädda formen av socialismen som heter "välfärdsstaten" orsakar förstörelse.

Politikerna har infört papperspengarsystemet av en orsak.

De har velat underlätta finansieringen av gigantiska offentliga utgifter. När utgifterna blir till flera tiotals procent av BNP - som de alltid blir i välfärdsstaterna - då blir det politiskt omöjligt att finansiera dessa utgifter på ett ”ärligt” sätt (som om det fanns en sådan sak som ”ärlig stöld” genom beskattning!). Då måste politikerna börja föra väljarna bakom ljuset.

Inflationen är ett medel för politikerna att göra just det. Genom inflationen kan politikerna lura väljarna till att tro att välfärdspolitiken inte behöver göra ont. Politikerna suger resurser ur den privata delen av ekonomin och överför dessa till den offentliga sektorn, genom att i tysthet sno en del av spararnas bankmedel. När politikerna ökar penningmängden med exempelvis 10%, minskar värdet av spararnas "gamla" pengarna med ca. 10%, förr eller senare. Så staten snor 100 kronor av varje 1.000 kronor som medborgarna har på banken. Utan att dessa medborgare, som regel, märker det. Inflationen är en särdeles lömsk skatt.

Om vi svenskar vill undvika irländarnas öde finns det två saker som vi måste göra.

Dels måste vi eliminera svenska statens överutgifter för välfärdspolitiken. Vi måste få ner de offentliga utgifterna genom att privatisera både produktionen och finansieringen av sådana saker som sjukvården, utbildningen, pensionerna o.s.v.

Och dels måste vi dessutom göra oss av med papperspengarsystemet. Vi måste börja använda guld som pengar.

Detta är givetvis ett budskap som går tvärs emot etablissemangets budskap. Etablissemanget skyller den ekonomiska krisen på ”kapitalismen”. Men det är som att skylla på huset då en pyroman bränner ner huset.

"Pyromanen" i välfärsstaterna är förstås politikerna. Och dessutom deras väljare!

Vill du förstå varför ekonomiska kriser har uppstått gång på gång under historiens gång? Läs då Ayn Rands roman Och världen skälvde (d.v.s. översättningen till svenska av Atlas Shrugged).