Ungdomsvåldet är en tickande bomb

Tonårskillar sparkar ihjäl en skolkamrat ute på gatan på Östermalm. Ungdomar kastar stenar på utryckande ambulanser och brandbilar. Tonårstjejer misshandlar kompisar. Tonårskillar knivmördar sina flickvänner. O.s.v. Saxat från diverse dagstidningar under de senaste åren!

Vi har fått en epidemi av ungdomsvåld. Och jag vågar förutspå att våldsbrottsligheten kommer att bli ännu mycket värre i framtiden, när dessa vilddjur till ungdomar blir vuxna. Ungdomsvåldet utgör nämligen en tickande bomb. Varför?

Låt oss ta en lektion i historia för att tydliggöra den relevanta principen här.

Romarriket kollapsade på 400-talet efter Kristus. Före kollapsen hade romerska soldater skyddat Storbritannien i flera hundra år. Storbritannien hade varit ett förhållandevis fredligt samhälle så länge de romerska legionärerna fanns där. Busarna på kontinenten vågade inte ge sig på Storbritannien medan det hade de romerska legionärernas skydd. Trots att Storbritannien var ett välmående land, med massor av rikedomar att röva. Men under 400-talet lämnade de sista romerska soldaterna Storbritannien. Nu var Storbritannien tämligen oskyddat. Storbritannien fick vara i fred i några decennier. Sedan kom Anglo-saxerna från kontinenten. De rövade, härjade och tog till slut över de värdefulla jordbrukegendomarna.

Principen som illustreras här är den att laglydnad, när den väl etableras, har en tendens att hålla i sig en stund efter det att väktarna av lagen försvinner. När de romerska legionärerna försvann från Storbritannien på 400-talet, kom inte Anglosaxerna borta på kontinenten på idén att börja röva i det rika och nu oskyddade landet omedelbart, över en natt. Det dröjde några decennier innan Anglosaxerna invaderade.

Och vikingarna borta i Skandinavien? Det gick flera hundra år av relativt stor fred i Storbritannien innan det gick upp för vikingarna att här fanns lätta förtjänster att göra. Men när vikingarna väl blev medvetna om hur oskyddad det lockande bytet Storbritannien hade blivit – då gick det utför. Det blev en orgie i röveri och slaktande när vikingarna upptäckte vilka möjligheter de nu hade att göra precis vad de ville i Storbritannien.

Det lär bli en liknande utveckling i Sverige framöver. Under flera decennier har det svenska rättsväsendet rustats ner. Polisen har fått allt mindre befogenheter att ingripa med våld mot brottslingar. Politikerna vill inte att brottslingarna skall komma till skada! Och när brottslingar ändå grips, löper de en tämligen modest risk att dömas. Bl.a. är människor rädda för att vittna numera, av rädsla för repressalier från de alltmera ohämmade, orädda och våldsbenägna brottslingarna. Och när en brottsling väl döms för ett brott, är hon ändå sannolikt ute i samhället igen rätt så snart. Tiden i fängelset upplevs av många brottslingar som bara ett tillfälligt avbrott från verksamheten - en stund då de kan vila upp sig och hämta sina krafter. Så lagens brottsavskräckande kraft har av allt att döma avtagit rejält under de senaste decennierna.

Och våldsbrottsligheten har också ökat i omfattning. Men frågan är om busarna ännu har blivit så fullständigt medvetna om hur oskyddade de skötsamma medborgarna numera är? Och om hur tandlös rättsväsendet nu har blivit? Det har bara gått några enstaka decennier sedan daltet med brottslingarna, och förfallet i den moraliska uppfostran av det uppväxande släktet, började. Logiken och den historiska erfarenheten talar för att våldet ingalunda har nått sin kulmen. Dagens tonårsligister är, av logiken att döma, morgondagens gangstrar. Det finns således mycket utrymme kvar för brottslingarnas våld att öka ytterligare.

Vad kan vi göra för att förekomma den ökning av våldsbrottsligheten som vi av allt att döma har i utsikte? Det finns två huvudelement i alla försök att begränsa brottslighetens omfattning. Förebyggande åtgärder och repression.

Den första biten består av moralisk uppfostran. Det har skett en katastrofal utveckling på denna front sedan ungdomsrevoltens och ”kontrakulturens” (”the counterculture” på engelska) år på 1960-talet. De radikala vänsterungdomarna på 1960- och 1970-talen ville riva ner de ”strukturer som förtryckte arbetarna”. Men när de gjorde sitt frontalangrepp på de där traditionella uppfattningarna som hette principen om respekt för privat egendom och principen om att "göra rätt för sig” blev det inte arbetarna som 68:orna befriade - utan brottslingarna och busarna. Det är ju uppenbart att om man raserar idén att man skall respektera andras rätt till sin egendom, då röjer man vägen för tjuvarna. Och om man raserar idén att var och en skall göra rätt för sig, då röjer man vägen för allsköns parasiter.

Och vänsterns angrepp på förnuftet var minst lika förödande som dess´ angrepp på moralen. Den nya vänstern var i allt väsentligt subjektivistisk. De där ”geniala” socialisterna - de frågade retoriskt ”Rättvisa, vems rättvisa? Det som är rättvisa för en, är inte rättvisa för en annan.” Vänsterradikalerna menade att allting är relativt. En mans terrorist är en annans befrielsekämpe. Det fanns inget objektivt rätt och fel enligt den nya vänstern som växte fram på 1960-talet. Detta sätt att tänka var förstås som klippt och skuret för de som ville göra vad de kände för att göra. Som t.ex. att råna, krossa skallar, skjuta snutar och leva rövare i största allmänhet.

Nu får 68:ornas barn och barnbarn leva med konsekvenserna av 68:ornas revolt mot förnuftet och moralen.

För att vända denna sorgliga utveckling måste vi göra ogjord den där kulturrevolutionen som 1960- och 1970-talens vänster genomförde. Vi måste genomföra en ny "kulturrevolution", en som återinför respekt för förnuftet och moralen i vår kultur. Vi måste med andra ord genomföra en kontrarevolution mot 68:ornas revolt mot moralen och förnuftet.

Det blir en stor uppgift. Det är nämligen många olika saker som måste göras. Flumpedagogiken måste avskaffas i skolorna. Skolorna måste privatiseras. De kommunala daghemmen måste avskaffas. Vi måste avveckla den statliga kulturpolitiken. Vi måste fylla massmedierna med rationella debattinlägg, kulturartiklar och essäer. Vi måste publicera rationella böcker. Vi måste var och en ägna mera tid åt våra barn.

Och framförallt: Vi måste se till att sprida den filosofi som tillhandahåller den intellektuella grunden för förnuftet och den objektiva moralen – den filosofin som heter objektivismen.

Allt detta kommer att ta tid, och det kommer inte att ge omedelbara resultat. För att köpa tid måste vi ta till en ordentlig repression mot busarna och brottslingarna.

Polisen måste få rejält ökade befogenheter att ingripa med våld mot brottslingar. Nojan mot att låta polisen skjuta skarpt när de ingriper vid pågående brott, och när de jagar och griper brottslingar, måste ersättas med en mera realistisk inställning. Dagens brottslingar drar sig ofta inte för att använda dödligt våld. Polisen måste få lov att betala brottslingarna med samma mynt.

Dessutom måste domstolarna sluta upp med att ha en tolerant inställning mot brottslingar. Domarna och nämndemännen måste skaffa sig en realistisk uppfattning om brottslingarnas grad av medvetenhet om vad de själva håller på med. Mord, misshandel och bankrån är t.ex. aldrig blott och bart oskyldiga misstag. Och när brottslingarna i allt högre grad grips och döms för sina ogärningar, måste rejäla straff vänta dem. Rättsväsendet skall inte dra sig för att visa brottslingarna, i handling, att de skötsamma medborgarna har makten och att de känner endast förakt för usla brottslingar - och att de agerar därefter.

Så att om en brottsling vill bli sedd som en anständig människa, måste hon sluta upp med att begå brott. Fängelsestraffen skall vara rätt så långa. Och ingen halvtidsfrigivning! Och under tiden i fängelset bör brottslingarna vara underkastade en sträng disciplin. Gärna kroppsbestraffning med rotting och/eller björkris för de fångar som dristar sig till att strunta i reglerna.

Ytterligare en åtgärd som skulle kunna minska brottslighetens omfattning vore ett avskaffande av välfärdspolitiken. Hur skall de skötsamma medborgarna kunna framstå som trovärdiga, när de kräver att ”var och en skall göra rätt för sig”, samtidigt som de själva inte gör rätt för sig själva? Hur skall en jobbare kunna med trovärdighet fördöma tjuven som stjäler jobbarens grejer, när jobbaren själv tar emot sociala förmåner, som ju huvudsakligen härrör från grannarnas skatter? Hur skall jobbarna kunna med trovärdighet kritisera busar som ger sig på de svaga, när jobbarna själva ger sig på de rika, som ju är politiskt svaga med tanke på att de inte har tillnärmelsevis lika många röster som jobbarna? Välfärdspolitiken gör att de (relativt) skötsamma medborgarna framstår som hycklare, när de kritiserar parasiter som brottslingarna. Ty välfärdsstatens syfte är ju just att gynna parasiter!

För att sammanfatta:

En uppstramning av rättsväsendet är nödvändig för att ge andrum för det mera långsiktiga arbetet med att reformera kulturen och politiken. Men repression allena räcker inte för att få bukt med brottsligheten i längden. Så länge som utbildningsetablissemanget och kulturens institutioner undergräver respekten för förnuftet och moralen, kommer färska ynglingar ständigt att nyrekryteras till kåren av yrkesbrottslingar. Vi behöver som sagt en kulturrevolution till förmån för förnuftet och den objektiva moralen. Vi behöver filosofin objektivismen.