Därför har Jan Myrdal fel

Jan Myrdal har gång på gång envisats med att försvara, eller åtminstone ursäkta (d.v.s. ”förklara”), en del av världshistoriens värsta massmördare – t.ex. Stalin, Mao, Pol Pot. Detta är en så himmelskriande ondska att jag bara måste ge mig på Jan Myrdal som person i denna artikel. Denna artikel innehåller alltså meningar som kan uppfattas som personangrepp. Men Jan Myrdal har tiggt om det så in i helsike!

Jan Myrdal är en inbiten kollektivist. Detta förhållande är grundorsaken till att han har så kapitalt fel om så mycket.

Jan Myrdal är en socialist - en socialist som kombinerar socialismen med nationalismen. En nationell socialist. Därför förmår Jan Myrdal att vara lika kallblodig inför massmord på oskyldiga människor som exempelvis Adolf Hitler var. Hitler var ju också en kollektivist.

Det är inte konstigt att kollektivister förmår vara likgiltiga inför miljontals människors död (en av Jan Myrdals favorita hjältar, Mao Zedong, uppskattas ha varit ansvarig för uppemot 150 miljoner oskyldiga kinesers död). En kollektivist menar att enskilda människor bara är fragment av kollektivet. Kollektivet är värdeenheten och utgångspunkten. Om en enskild människa mördas - vad betyder det i en kollektivists ögon? Det är bara en tillfällig minskning av kollektivets storlek. Kollektivet består -även om miljontals av dess beståndsdelar mördas.

Och vem som mördar spelar en stor roll tycker kollektivisten. Om medlemmar av ett främmande kollektiv mördar kollektivets medlemmar – då är det ett jättelikt brott. Om amerikaner dödar vietnameser eller kambodjaner i ett krig mot totalitarismen - då är det fråga om ”folkmord” och ”imperialism”. Men om kollektivets egna mördar andra medlemmar av kollektivet – då är det inget att orda om. Om Mao mördar kineser eller om Pol Pot mördar kambodjaner - då är det blott och bart en ”intern angelägenhet” och ”suveräna nationers rätt att sköta sina egna affärer”. Och kollektivismens filosofi påbjuder att utlänningar inte skall lägga sig i. Massmord ska kunna pågå ostört om bara massmördaren(na) tillhör offrens eget kollektiv.

Så en kinesisk eller kambodjansk härskare har rätt att mörda miljontals kineser eller kambodjaner – medan en amerikansk soldat är ett moraliskt monster om han "mördar" - eller rättare sagt dödar - en enda vietnames eller kambodjan. Det är skillnad på folk och folk, enligt kollektivisten. Somliga är mera jämlika än andra. Kommunistiska härskare har rättigheter (nämligen att mörda) som vanligt folk saknar.

Men kollektivistens grundpremiss, att kollektiv i sig har rättigheter, är en irrlära. Det existerar inget kollektiv! Egentligen.

Det finns ingen entitet ”kollektivet”. En nation är inte som en korallkoloni. Ett ”kollektiv” är bara ett stort antal enskilda människor. Dessa enskilda människor har oförytterliga rättigheter - men kollektivet de utgör har inga. Om ”kollektivet” vore en entitet, om den hade en egen själ – var finnes då den kollektiva hjärnan? Nej, ingen medlem av kollektivet kan leva för en annan medlem av kollektivet. På samma sätt som ingen människa kan andas för en annan människa eller smälta maten åt en annan människa, kan ingen människa tänka för en annan människa eller leva för en annan människa.

Och om en människa dör, då är hon död. Oavsett hur många andra medlemmar av samma kollektiv överlever. Om t.ex. Jan Myrdal själv dog skulle inte han ha någon glädje av att jag, eller rentav tio miljoner andra svenskar, fortsatte att leva. Han skulle inte uppleva något för att vi levde - för han skulle inte finnas till längre. Varje människas liv är ett värde som aldrig kan ersättas av en annan människas liv. Eller ens av flera miljarder andra människors liv.

Och vilka rättigheter man har beror inte på vilket kollektiv man tillhör. Man förlorar inga rättigheter för att man tillhör ”fel” kollektiv. Negrer har samma rätt till frihet som vita. Och kineser och kambodjaner har samma rätt till liv som svenskar. Och man erhåller inga extra rättigheter för att man tillhör ”rätt” kollektiv. Att jag är vit ger mig ingen rätt att förslava negrer. Och att Mao Zedong var en kines, och att Pol Pot var en kambodjan, gav dem ingen som helst rätt att mörda kineser respektive kambodjaner.

Och alla människor i världen är medmänniskor. Vi innehar en rätt att hjälpa varandra. Om en medlem av Viet Cong kommer till en by i Sydvietnam med avsikt att mörda en välmående bonde, eller en statstjänsteman, har bondens eller tjänstemannens grannar all rätt i världen att försvara dem mot mordförsöket. Och om en hel armé av kommunistiska terrorister invaderar den del av sitt land som de ännu inte har lyckats med våld ta kontrollen över, och det är uppenbart att de avser att kränka sina landsmäns oförytterliga rättigheter - då har samtliga av världens fria länder, om de så vill, en moralisk och rätteligen laglig rätt att gå in och bekämpa de kommunistiska terroristerna med militärt våld.

USA gjorde sig därför inte skyldig till någon moralisk förseelse mot Vietnam eller Kambodja, bara för att landet ingrep i kriget som redan pågick där. Om amerikanska soldater begick enskilda krigsbrott under kriget, då felade de. Men att ingripa i sig, det var inte ett brott. Diktaturen Nordvietnam hade inga rättigheter. Och mördarna som utgjorde Hanoi-regimen hade heller ingen rätt till makten. De hade förverkat den rätten för länge sedan.

Däremot begick vänsterpresidenterna Kennedy och Johnson brott emot de egna amerikanska medborgarna, när de förde in USA i Vietnamkriget. Därför att USAs egna intressen inte stod på spel. USAs inblandning i Vietnamkriget var altruistisk - precis som USAs räddning av Sovjetunionen under Andra världskriget (minns "Lend-Lease programmet") var altruistisk. Det spelade ingen nämnvärd roll för USAs intressen om ett fattigt land på andra sidan jordklotet, som Vietnam (eller Sydvietnam), blev kommunistiskt. Det vore verkligen synd om invånarna i Sydvietnam om de förslavades av kommunisterna - men den saken angick inte USA. Kennedy och Johnson - dessa altruistiska smygsocialister och cyniska maktmänniskor! - de hade ingen rätt att skicka unga amerikanska män in i döden på slagfälten för att rädda vietnameserna. De unga amerikanska männen hade en rätt att leva för sin egen skull. Ingen annan hade någon rätt att offra deras liv för att rädda vietnameserna. På vilket sätt var det amerikanernas fel att kommunisterna ville förslava Sydvietnam utöver det redan förslavade Nordvietnam? Vad hade amerikanerna gjort för att dra på sig en skyldighet att offra sig för att rädda vietnameserna?

Ett fritt land har en rätt, men inte en skyldighet, att kriga för att störta diktaturregimer i andra länder närhelst de bedömer att det ligger i deras egna intressen att göra så. En diktator har inga rättigheter. Oavsett om han är en härförare som heter Djingis Khan, om han är en nazist som heter Adolf Hitler eller om han är en kommunist som heter Pol Pot.

Och det är diktatorn som sätter igång våldsanvändningen. En diktator är definitionsmässigt en härskare som använder angreppsvåld mot sitt eget folk. Så snart diktatorn har tagit makten, om inte tidigare, har han satt igång angreppsvåldet mot sitt eget folk. Och grannarna borde vara medvetna om att om diktatorn inte ens drar sig för att använda angreppsvåld mot sitt eget folk - då kommer han inte att dra sig för att använda angreppsvåld mot grannfolken heller, närhelst han tror att han kan tjäna på det och att han kan komma undan med det. Hitler nöjde sig inte med att ”bara” förtrycka tyskarna - han gav sig på polackerna, ryssarna, fransmännen, danskarna o.s.v. också. Mao nöjde sig inte med att ”bara” förtrycka kineserna, han gav sig på koreanerna och tibetanerna också. Ho Chi Minhs efterträdare nöjde sig inte med att ”bara” förtrycka vietnameserna, de gav sig på kambodjanerna och laotierna också. O.s.v.

Därför kan det mycket väl ligga i ett fritt lands intresse att gå i krig mot en diktatur. Men inte alltid. Det beror på.

Det ligger och låg i USAs intresse att kriga mot diktaturer som utgör ett hot mot USAs egen säkerhet. Det hade t.ex. legat i USAs intresse att befria Sovjetunionen efter det att Nazityskland hade besegrats under Andra världskriget. Om den Röda armén hade gjort motstånd hade USA helt enkelt ha kunnat slakta Röda armén med atombomber. USA hade ju fortfarande ”monopol” på atombomben, i slutet av 1940-talet. Det hade räddat USA från hotet med kärnvapenutplåning, som Sovjetunionen senare utgjorde - och det hade dessutom räddat miljontals oskyldiga människor från slaveri och massmord världen runt. Det hade också legat i USAs intresse att gå i krig mot diktaturen på Kuba på 1960-talet. Castros diktatur utgjorde ett konkret hot mot USAs säkerhet - eftersom Castro kunde låta mäktigare förbrytarregimer, som t.ex. Moskvaregimen, och dessutom terroristgäng, använda Kuba som bas för operationer mot USA - vars territorium låg endast ett hundratal kilometer över havet. Men det låg ingalunda i USAs intresse att kriga mot Nordvietnam bara för att rädda Sydvietnam.

Men det var just därför (förutom utav maktbegär) som Kennedy och Johnson valde att gå i krig i Vietnam. Kennedy och Johnson var anhängare av den altruistiska moralläran. Den moralläran säger ju att en handling är moraliskt OK, närhelst den inte främjar det egna intresset. Så presidenterna Kennedy och Johnson skickade aldrig in amerikanska trupper i Kuba för att störta Castro, eftersom det skulle ha legat i USAs eget intresse - och de, d.v.s. Kennedy och Johnson, skulle ha fått skuldkänslor av att ha låtit USA handla på ett egennyttigt sätt! Däremot kände de på sig att det var helt OK att offra tusentals unga amerikaners män i Vietnam, just p.g.a. att det inte låg i USAs intresse! De kände att det var en moraliskt god handling eftersom handlingen ifråga inte låg i USAs eget intresse.

Sådan är altruismens dödliga inflytande. Altruismen är dödens moral - och kollektivismen är altruismen omsatt i politiken. Både USAs presidenter och Nordvietnams härskare resonerade att medborgarna hade en moralisk skyldighet att offra sig för sitt land i ett blodigt krig.

Och både USA och kommunisterna praktiserade en kollektivistisk politik i Vietnam. Båda var motiverade av nationalismen, en av varianterna av kollektivismen. Nationalisterna Kennedy och Johnson ville öka USAs ”prestige”, och därmed sin egen prestige, i världens ögon - genom att göra det egna landet till världens polisman. De nationalistiska kommunisterna ville öka Vietnams "nationella prestige", genom att demonstrera att landet visst kunde trotsa västländerna, och att västländerna inte skulle vara förmera bara för att de var rikare och mera civiliserade än Vietnam.

Och både USAs ledare och Vietnams ledare var även motiverade av maktbegär på köpet. För att öka sin egen makt över det amerikanska folket ville Kennedy och Johnson lura amerikanerna till att offra sig för sin nation. President Kennedy är ju berömd för att i sitt invigningstal ha yttrat de bevingade orden ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land.” För att förmå amerikanerna att just offra sig för sitt land behövde Kennedy och Johnson ett krig. När ett land befinner sig i krig, då brukar ju landets ledare ha möjligheter att öka sin makt genom att apellera till medborgarnas patriotism och offervilja. Så Kennedy började att i smyg få USA intrasslade i Vietnamkonflikten. Det ena ledde till det andra och under Johnson drogs USA in i ett regelrätt krig (Det var på sätt och vis tur för Kennedy att han mördades innan Vietnam-kriget hade hunnit bli en belastning på hans rykte och genmäle!). Kommunisternas maktbegär var uppenbart. De ville ha så många undersåtar i sin diktatur som möjligt. Så de nöjde sig inte med att ”bara” erövra och förtrycka den norra delen av Vietnam. De ville ha Sydvietnam också. Och senare använde de sig av Pol Pots massmord som en ursäkt för att ge sig på Kambodja också.

Notera kollektivisten Myrdals inversion av moralen. När en diktatur ger sig på ett friare land - som då de nordvietnamesiska kommunisterna gav sig på Sydvietnam - då kallar han det för ett ”befrielsekrig”. Men när ett relativt fritt land, som USA, försökte rädda det lilla inslag av frihet som fanns kvar i Sydvietnam från att utplånas av kommunistisk totalitarism - då kallar Myrdal det för ”aggression” och ”imperialism” (och ”imperialism” förutsätts vara liktydig med ondska - vilken idé utgör en annan, egalitär irrlära).

Missförstå mig inte. Jag anser att USA felade i Vietnam. Men inte av de orsaker som Jan Myrdal gör gällande. 

Jan Myrdal fördömer USA, världens friaste land någonsin, p.g.a. USAs dygder och förtjänster - inte p.g.a. dess´ (många) brister. Myrdal gör ner USA just p.g.a. att landet är fritt, och därmed utgör ett hinder för hans dröm om att hela världen skall förslavas av kommunister och/eller av nationalister. 

Jag är istället kritisk mot USA p.g.a. landets brister. USA är tyvärr inte fullständigt fritt och kapitalistiskt. Dagens USA är en blandekonomi, d.v.s. landet är en blandning av kapitalismen (vilket är bra) och av såväl fascismen som socialismen (vilka båda är dåliga). USAs befolkning har blandade premisser. Å ena sidan tycker de att man har rätt att sträva efter sin egen lycka. Å andra sidan tycker de att man har en skyldighet att offra sig för sina medmänniskor. USA står och väger mellan å ena sidan egennyttan/individualismen och å andra sidan altruismen/kollektivismen.

Jan Myrdal vill tippa balansen - i USA och hela världen runt - mot altruismen/kollektivismen. Jan Myrdal är ond - därför att han har så konsekvent fel, och därför att han mycket väl vet vad han vill. Nämligen att förstöra. Att främja döden. (Vilket annat motiv skulle kunna förklara att han ännu idag försöker försvara, eller åtminstone ursäkta, Pol Pot-regimen?).

Det är livsviktigt att svenskarna upptäcker Jan Myrdals motpol – Ayn Rand. Jan Myrdal är en särdeles konsekvent förespråkare av altruismen och kollektivismen. Ayn Rand var en särdeles konsekvent förespråkare av egennyttan och friheten.

Vad Ayn Rand hade att säga om kollektivismen kan du läsa om i böcker som Urkällan (The Fountainhead på engelska) och Och Världen Skälvde (Atlas Shrugged på engelska) .

Tänk på att dåliga, kollektivistiska idéer endast kan bekämpas med bättre idéer.