Varför uppstår religion?

Religioner har uppstått överallt på Jorden, i alla kulturer. Varför går religion igen på det viset?

Min hypotes är denna. Människor har en inneboende vilja att fatta verkligheten. De vill att verkligheten skall vara i någon mening begriplig. När människor ser att solen går upp varje morgon, dag efter dag, undrar de ”Varför? Varför stiger solen up varje morgon?” Och givet människans natur, ligger en religiös förklaring närmast till hands, när människor tar de första, stapplande stegen mot en förståelse av verkligheten.

Det börjar med orsak och verkan. Vad är den första formen av orsak och verkan som människor upptäcker? Den är deras medvetandes förmåga att orsaka handlingar. En man vill att hans arm skall kasta ett spjut - och armen kastar spjutet! En kvinna vill att hennes hand skall plocka en frukt från ett träd - och handen plockar frukten! O.s.v.

Det vore naturligt om människorna, för många tusen år sedan, generaliserade och tänkte att närhelst en fysisk entitet rörde på sig, så berodde det på att något medvetande i entiteten ville det. Så människorna tänkte att när vinden blåste, måste det ha berott på att en ande i luften ville det. Och när ett träd svajade i vinden, så berodde det på att en ande i trädet ville det. Och när en stenbumling rullade nerför en slänt, så berodde det på att en ande i stenen ville det.

Så den första formen av religion var, av naturliga skäl, animismen. Allt som entiteter därute i naturen gjorde berodde på att andar i dessa entiteter ville det. Sedan gick människorna vidare och vidareutvecklade animismen till att bli en mera ”avancerad” form av religion. När de vaknade efter en dröm, hände det ofta att de trodde sig minnas att de under natten hade varit någonstans långt borta. De kunde t.ex. tro sig minnas att de hade besökt några släktingar under natten, som befann sig många kilometer borta från stället där de sov under natten. Det var naturligt att människorna då drog slutsatsen att deras medvetanden, d.v.s. deras ”själar”, hade lämnat deras kroppar medan de sov och hade sedan vandrat över världen. Så människorna kunde ha kommit att tro att själen kunde existera skiljd ifrån kroppen. Så människorna kunde ha bildat uppfattningen att andar kunde vandra genom världen, utan att ha några kroppar som de ”bodde i”. Så de utvecklade idén om gudar som saknade fysiska kroppar.

Sedan kunde människornas längtan efter trygghet ha tagit över. Människorna i alla tider har ju törstat efter trygghet. Och verkar det inte mera betryggande att tro på att det skulle finnas en enda Stor Ande - som alldeles ensam härskar över hela universum och som är allsmäktig, allvetande och helt igenom ”god”? En sådan Gud kan man väl förvänta sig skall ta hand om en? Ungefär som välfärdsstaten, som så många västlänningar idag uppskattar för dess´ skenbara trygghets skull. Så kan monoteismen ha uppstått.

Det vore logiskt om utvecklingen ovan hade skett flera gånger, på olika platser. Människans natur är ju densamma, i alla olika kulturer. Därför kan människor ha gjort samma kunskapsmässiga misstag upprepade gånger i många olika kulturer. I vissa kulturer har dock människan kommit längre än i andra. Människan kom ända fram till monoteismen i västvärlden (kristendom, judaismen och islam), medan den ”bara” kom fram till religioner med många gudar i Indien (hinduismen), det antika Egypten (den egyptiska mytologin hade många olika gudar), vikingavärlden (Asa-tron hade många olika gudar) och människorna kom "bara" fram till den outvecklade animismen i de mest primitiva kulturerna - som kulturerna i stora delar av Afrika, Australien och Amerika.

Tillfredsställer religioner något oundgängligt mänskligt behov? En del vetenskapsmän har argumenterat att så är fallet. Någon vetenskapsman har framfört hypotesen t.ex. att religion fungerar som ett enande band människor emellan. Religion sägs enligt denna hypotes fungera som en källa till regler för mänskligt sammanlevnad. Enligt denna vetenskapsman (jag kommer tyvärr inte ihåg hans namn) har religion t.o.m. gett de religiösa människorna en fördel i evolutionen - så att de har överlevt och fortplantat sig mera än de människor som har saknat en religion. De skulle ha haft det lättare att leva tillsammans och att samarbeta i fred med varandra, av den anledningen att religionen ställde upp regler för dem. Det skulle vara förklaringen till att människor har haft en tendens till att vara religiösa i samtliga världsdelar och i nästan alla kulturer.

Men denna hypotes förefaller inte övertygande i mina ögon. Om människorna behövde regler, för att kunna leva tillsammans med varandra i fred – varför behövde de då koka ihop en fantasi om en övernaturlig Ande, eller en uppsättning övernaturliga andar? Varför kunde de inte helt enkelt ställa upp en samling rationella regler (regler baserade på verklighetens fakta) för att möjliggöra fredlig samlevnad?

Nej, ateister har klarat sig alldeles utmärkt närhelst de har funnits - som t.ex. i 1800-talets västländer, och i det antika Grekland (bortsett från eventuell förföljelse från de kvarvarande religiösa förstås). Sådana ateister som Aristoteles (jag antar att Aristoteles var en ateist, eftersom hans filosofi tyder på det) och Ayn Rand levde ytterst framgångsrika och lyckliga liv. En människa behöver inte någon religion för att vara lycklig. Jag mår själv alldeles utmärkt, alldenstund jag är övertygad ateist!

Nej, att nästan samtliga kulturer har haft religioner utgör inget bevis för att religion är något nyttigt för människorna. Nästan alla historiens kulturer har ju haft diktaturer i politiken. Frihet har varit ett undantag i människans historia hittills. Detta förhållande utgör väl inget bevis för att diktatur är nyttigt för människor?

Nej, religionernas utbredning utgör endast ett starkt belägg för att människor har lätt för att göra samma tragiska misstag om och om igen.