Forskarna i psykologi, Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll, skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä år 2009 som ett inlägg i en debatt som då pågick på debattsajten Newsmill på nätet.] att det är bekymmersamt att ”poppsykologer” får ett stort utrymme i massmedierna. Jag håller absolut med Lindwall och Söderfjäll på den punkten.
Men jag anser också att etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen har ett enormt behov av att ”rensa sin egen h-k”. Jag har fått intrycket (Jag är blott och bart lekman - så jag kan inte bevisa denna ståndpunkt vetenskapligt - men jag anser att jag kan i alla fall göra min ståndpunkt väldigt sannolik.) att den nu etablerade psykologiska vetenskapen är nedlusad med teorier som inte är mycket bättre än ren kvacksalveri. Jag vill nu framhäva att jag inte anklagar just Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll för att vara kvacksalvare. Jag vet ingenting om just dem och deras forskning, så jag kan inte bedöma dem personligen. Men deras artikel ger mig en förekommen anledning för att ventilera mina kritiska åsikter om dagens psykologiska vetenskap i största allmänhet.
Vad är det då som är fel med dagens psykologiska vetenskap? För att uttrycka det kort – den är intellektuellt korrumperad av irrationella filosofiska premisser. Jag ska nedan ge några exempel på detta.
En av de mest uppenbara villfarelserna inom den etablerade psykologin är den utbredda tron på determinismen. Determinismen är den filosofiska principen som går ut på att människor saknar fri vilja. Enligt determinismen är människor som robotar - eller rättare sagt säger determinismen att de är som vanliga djur. Deras medvetanden sägs nämligen fungera automatiskt - deras tankar sägs vara bestämda antingen av yttre eller av inre faktorer som ligger utanför deras egen kontroll. Antingen av yttre faktorer som ”betingning” (behavioristernas version av determinismen), ekonomiska faktorer (marxisternas version av determinismen), den omkringliggande kulturen (multikulturalisternas version av determinismen) o.s.v. Eller av inre faktorer som generna (somliga biologers version av determinismen), det undermedvetna (Freudianernas version av determinismen), känslorna (en version av determinismen som är mycket utbredd inom populärkulturen idag) o.s.v.
Determinismen är en irrlära vid första påseendet. Var och en av oss kan direkt varsebli, genom introspektion, att hon faktiskt har fri vilja. Människans innehav av fri vilja är faktiskt ett axiom. Om inte varje individ själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande - då skulle hon inte kunna vara säker på ett endaste liten bit av sin kunskap. Utan fri vilja skulle hon nämligen inte själv kunna anpassa sitt förnuft till de tillgängliga beläggen. Om hon vore determinerad skulle hon vara kognitivt hjälplös. Hon skulle inte ens kunna tänka - hennes medvetande skulle bli till en "slumptankesgenerator".
Deterministerna själva skulle inte ens kunna veta att människan var determinerad!
En determinist resonerar ju egentligen:
”Jag bestämmer inte själv vad jag tror på. Faktorer utanför min kontroll bestämmer det. Så jag kan inte rå för att jag tror på determinismen. Mina känslor (eller ekonomiska förhållanden eller `betingning´ eller vilken faktor det nu är fråga om) har bestämt att jag ska tro att determinismen är sanningen. Precis som de har betingat dig [d.v.s. Henrik Unné] till att tro att existensen av den fria viljan är sanningen. Så enligt mig är min tro på determinismen och din tro på fri vilja är bådadera lika determinerade!”
Men deterministen säger ju att jag har fel när jag tror på den fria viljan! Så deterministen medger att faktorerna som bestämmer vilka idéer människor ska tro på ibland betingar dem till att tro på en felaktig idé.
Men hur i hela världen kan deterministen då veta att dessa faktorer inte i just den här frågan, determinismen, har bestämt att hon och inte jag skall tro på en felaktig idé? Hon har ingen aning! Det kan precis likaväl vara henne som mig som har fel i den här frågan om fri vilja! Så deterministen har inget kunskapsteoretiskt fog för att säga att hon vet att människor är determinerade. Enligt determinismens logik kan alla av oss alltid likaväl ha fel som rätt - utan att själva veta om det! Så det kan precis lika väl vara hon som har fel om determinismen istället för den som tror på fri vilja! Deterministens egen idé upphäver således sig själv!
Men detta till trots finns det åtskilliga skolor inom den psykologiska vetenskapen som förfäktar determinismen. Dessa olika skolor skiljer sig endast i fråga om vilken eller vilka faktorer det är som enligt dem determinerar människan. De tvistar om huruvida människan är determinerad av ”nature” (generna) eller av ”nurture” (miljön). Men de tar det för givet att människan är just determinerad.
Den mest äckliga av de deterministiska skolorna är Freudianismen - som traditionellt har ingått i den psykologiska "vetenskapen". Freudianismen hävdar, litet överförenklat, att människan är determinerad av sin potträning! Freudianismen är så depraverad att den förfäktar att faktorerna som formar människans själ är hennes kiss- och bajsfunktioner. Den skolan inom psykologin är alldeles bedrövlig! Men Freudianismen kan inte motbevisas! Av den enkla anledningen att den är helt
godtycklig. Den har en rationalisering i beredskap för i stort sett varenda möjliga invändning som folk kan komma med mot den.
En Freudian kan säga (På engelska - jag är inte säker på vad de tekniska termerna heter på svenska.):
”That boy hates his mother.”
Du invänder då:
”Men han visar inga tecken på att hata sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s repressing it.”
Du invänder:
”Men pojken visar massor av tecken på att han älskar sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s sublimating it.”
En Freudian kan således använda sin teori till att ”bevisa” i stort sett vad som helst om en patients psykologi. Just därför är Freudianismen kognitivt värdelöst!
En annan särdeles motbjudande deterministisk skola är behaviorismen.
Behaviorismen förkunnar att människor är determinerade av ”betingningar” ("conditioning" heter det på engelska). Behaviorismen förkunnar att människor är som djur. På samma sätt som en hund kan betingas till att dreggla när en klocka ringer kan, enligt behaviorismen, en människas beteende betingas av belöningar och/eller bestraffningar.
Hur ”vet” då behavioristerna det de tror sig veta?
De har faktiskt utfört experiment. På råttor! De har ”forskat” i sådana saker som hur laboratorieråttor lär sig att hitta i en labyrint. Och - till sin stora förvåning! - upptäckte de att råttorna lärde sig utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna drog av detta resultat av sina experiment den "genial" slutsatsen att människor också lär sig saker utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna resonerade att det som gäller för råttor per nödvändighet också måste gälla för människor!
Hur rationellt är detta sätt att resonera? Varför ska det som gäller för råttor också gälla för människor? Råttor är väl annorlunda varelser än oss människor?
Nå, anta att ett gäng forskare ville ta reda på hur människor livnär sig. Och de gjorde detta genom att studera daggmaskar. De upptäckte att daggmaskar livnär sig genom att käka jord. Och de drog av detta den "geniala" slutsatsen att tillvägagångssättet för att rädda mänskligheten från svält måste vara att lära alla oss människor att käka jord!
Där ser man - behaviorismen är humbug!
Freudianismen och behaviorismen är inte särdeles viktiga skolor inom den kliniska psykologin och psykiatrin nuförtiden. De mera utbredda skolorna är dock som regel i hög grad deterministiska också dem. Inte ens den nuförtiden bästa skolan inom den psykologiska vetenskapen, den ”kognitiva” skolan, är fullkomlig.
Den ”kognitiva” skolan hävdar att våra medvetna idéer visst spelar en roll i människans psykologi - men denna skola sätter inte förnuftet riktigt i ”förarsätet” i människans själ. ”Kognitiva” psykologer och psykiatriker velar och tvivlar om huruvida förnuftet egentligen är viljestyrt.
En annan utbredd irrlära inom den moderna psykologin är subjektivismen.
Denna idé kan ta många uttryck. Den kan påverka psykologers och psykiatrikers metodologi, den kan påverka deras syn på vad som utgör bevisning - och den kan ta sig uttryck i substansinnehållet i den psykologiska vetenskapen.
Ett vanligt fenomen är att psykologer och psykiatriker delar den utbredda uppfattningen att det inte finns objektiva ”rätt” och ”fel” - i synnerhet inte i värderingsfrågor som etik - men ibland även i rena faktafrågor. Psykologer och psykiatriker vill t.ex. ofta inte ta ställning till olika etiska teorier - som exempelvist den etiska tvisten mellan altruismen respektive egoismen. Till stor del p.g.a. sin tro att etik är ett ämne där subjektivitet gäller fattar de flesta psykologer och psykiatriker utanför objektivismen inte hur destruktivt moralläran altruismens inflytande är i människors psykologier. Vilket får till följd att de kan behandla en djupt olycklig människa i åratal utan att någonsin ta itu med orsaken till dennes olycka - som mycket väl kan vara just den där giftiga idén att det är moraliskt förkastligt att sträva efter ens egen ”själviska” lycka!
Ytterligare en utbredd irrlära inom den moderna psykologin lär vara idén att det är fel att ”bygga system”.
Psykologer och psykiatriker är dåliga på att ”integrera” sina kunskaper på ett systematiskt sätt. Detta är naturligt, då de saknar vägledningen som en rationell kunskapsteori skulle kunna ge dem. Så de samlar ihop ett stort antal olika enskilda observationer av olika konkreta kausalitetssamband i människans psyke - men utan att de sedan knyter ihop det hela. Därav den utbredda övertron på rollen som kemikalier i hjärnan spelar i människors psykiska hälsa.
I synnerhet psykiatriker är ofta mycket kunniga om just vilka specifika kemiska substanser det är som kan hjälpa mot den ena och den andra psykiska åkomman. Men de har egentligen inte mycket till aning om varför en viss substans hjälper mot en viss åkomma!
Eftersom psykologer och psykiatriker ofta misstror ”systembyggande”, och eftersom de inte har en bra heltäckande teori om människans psykologi, utövar de ofta praktisk psykologi och psykiatri på ett rätt så ”pragmatiskt” sätt. Praktiserande psykiatriker och psykologer skaffar sig erfarenheter av att behandla patienter - och de lär sig av sina erfarenheter i yrkesövningen - med hjälp av resterna av den aristoteliska kunskapsteorin. En kunskapsteori som de i viss mån har snappat upp därför att rester av den fortfarande flyter omkring i universiteten där de utbildades.
Det är nog därför som psykologerna och psykiatrikerna överhuvudtaget klarar av att göra någon nytta. De gör nytta i stor utsträckning trots de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - och inte uteslutande på grund av dem!
Men detta innebär ju att dagens praktiserande psykologer och psykiatriker bedriver sitt yrke medelst en ”seat-of-the-pants” metod. D.v.s. de lagar efter läge. De improviserar. De skjuter från höftet.
Och det är inte bra!
Fast det skulle nog bli ännu värre om psykologerna och psykiatrikerna började försöka att riktigt på allvar tillämpa de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - på ett konsekvent sätt!
Det är hög tid att några nya intellektuella rensar ut de augiska stallarna (the "Augean stables" som de heter på engelska) som den moderna psykologiska vetenskapen utgör. De praktiserande psykologerna och psykiatrikerna menar väl - men de behöver bättre teoretiska verktyg att arbeta med för att kunna göra så mycken nytta som de helst borde göra. De nya intellektuella skulle behöva en rationell filosofisk grund att stå på - i synnerhet en rationell kunskapsteori.
Jag råkar själv vara en f.d. psykotiker - och jag har erfarit att filosofin som heter objektivismen, som jag upptäckta ungefär fem år efter början till mitt tillfrisknande, gjorde det möjligt för mig att för första gången förstå arten av mina tidigare problem ända ner till roten. Jag är därför, p.g.a. mina egna personliga erfarenheter, övertygad om att framtidens psykologer och psykiatriker skulle dra stor nytta av att sätta sig in i denna förnuftets filosofi.
Upp till kamp mot etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen!
”Kick out the quacks!” som en berömd rockgrupp från Detroit kanske skulle ha uttryckt det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment