De fattiga behöver ingen u-hjälp

U-hjälpen fungerar erbarmligt. Korruption och slöseri överallt - och aldrig visar sig några segrar över fattigdomen av betydelse. Men betyder det att vi måste ge upp och bara låta Tredje världens folk leva kvar i fattigdom? Ingalunda. Det finns en lösning på problemet med fattigdomen. Lösningen heter kapitalismen!

Om bara kapitalismen infördes i Tredje världen - d.v.s. om bara Tredje världens fattiga fick politisk och ekonomisk frihet - då skulle de kunna resa sig med egna krafter. Det är ju inte så att människorna i Tredje världen är sämre människor än vi som lever i de rika länderna. Människorna i Tredje världen har lika mycken intelligens, och en minst lika stor arbetsvilja, som vi har! Så om bara de fick lov att använda sin intelligens och om bara de fick lov att arbeta och om bara de fick lov att behålla resultatet av sitt arbete - då skulle de kunna sätta igång och producera och upphöra att vara fattiga. Människorna i Tredje världen är likadana som vi i de rika länderna. Om de fick lika mycken frihet som vi människor i de rika länderna åtnjuter - då skulle de tämligen snabbt bli precis lika rika som vi i de rika länderna. Att tro något annat är att göra sig skyldig till rasismen!

Vad behöver ett land för att bli rik?

Bl.a. behöver det: människor som arbetar, råvaror, kapital och kunskaper/teknologi.

1) Arbete

Det torde vara uppenbart att länderna i Tredje världen inte lider av någon brist på människor som vill arbeta. Bönderna i Tredje världen sliter ofta från gryning till skymning på sina åkrar! Men på grund av bristen på modern utrustning för att plöja, skörda, bevattna o.s.v. avkastar deras arbete oftast inte mera än vad som går åt för att mätta de egna familjemedlemmarnas munnar, om ens det.

2) Råvaror

Råvaror har länderna i Tredje världen gott om också. De flesta länder i Tredje världen har ju så mycken råvaror att de redan exporterar sådana i väldiga mängder till de rika länderna!

3) Kapital samt kunskaper/teknologi

Men kapital och kunskaper/teknologi då?

Tja, de fattiga länderna har inte alls tillräckligt med vare sig kapital eller kunskaper/teknologi idag.

Men med rätt sorts politik skulle de snabbt kunna skaffa sig kapital och kunskaper/teknologi i överflöd!

Näringslivet i de rika västländerna skulle springa benen av sig för att investera i Tredje världen om bara de fick lov - och om bara de kunde räkna med att inte få sina investeringar och vinster konfiskerade av regeringarna i Tredje världen. Så Tredje världen skulle kunna få massvist med kapital samt kunskaper/teknologi från västländerna.

Men det sorgliga faktumet är att i många decennier har Tredje världens egna regeringar hindrat de investeringar som hade kunnat avskaffa fattigdomen. Regeringarna har t.ex. förbjudit utländska företag att äga mera än, oftast, en bråkdel av aktierna i industriföretagen i det egna [fattiga] landet. Och när de ändå har tillåtit utländska företag att investera i det egna landet, har regeringarna där ofta beslagtagit en stor del av de eventuella vinsterna - och ibland även själva investeringskapitalet! Inte att undra på att det inte har blivit ett tillräckligt stort inflöde av kapital och kunskaper/teknologi till Tredje världen. Tredje världens egna regeringar har byggt murar som har hållit kapitalet och kunskaperna/teknologin utanför!

Men hur kan man vara säker på att näringslivet i de rika västländerna skulle vilja investera i de fattiga länderna, även om de välkomnades där? Enkelt - därför att det skulle vara höglönsamt! Företagen i de rika länderna har ju redan lagt ner stora summor pengar på att konstruera maskiner, uppfinna produkter och forska fram moderna teknologier. Det skulle inte kosta dem ett öre extra att låta dessa redan gjorda investeringar användas också i Tredje världen på köpet!

Om t.ex. Toyota har lagt ner 20 miljarder yen på att utveckla en ny bilmodell - då skulle de ju inte behöva betala ut de 20 miljarder yen i utvecklingspengar en gång till för att börja tillverka ytterligare exemplar av samma bilmodell i olika länder i Tredje världen också. Om det lönar sig för Toyota att utveckla en bilmodell för 20 miljarder yen och sedan tillverka bilen i endast 500.000 exemplar om året i Japan – tänk då hur jättelönsamt det då skulle bli för Toyota att utveckla samma bilmodell för samma 20 miljarder kronor - och sedan låta tillverka den i 500.000 exemplar om året i vardera av tio olika länder i Tredje världen utöver Japan! Toyota skulle då få slå ut samma utvecklingskostnad på elva gånger så många bilar. Och vinstkalkylen skulle bli ännu bättre när Toyota tog hänsyn till att lönekostnaderna inledningsvist endast vore en bråkdel så höga i  fabrikerna i Tredje världen som i Japan!

En våg av investeringar i Tredje världen skulle skapa ny sysselsättning, och därmed nya löneinkomster, för de fattiga i Tredje världen. Nya löneinkomster skulle givetvis vara liktydigt med ökad välfärd. Och investeringsvågen skulle samtidigt medföra nya försäljningsintäkter - och därmed större vinster - för de västerländska företagen som gjorde dessa investeringar. Alla som var inblandade skulle tjäna på det! Och de rika länderna förfogar idag över många tusentals miljarder dollar i kapital. Om bara, säg, 10% av det kapitalet satsades på produktiva privata investeringar i Tredje världen skulle levnadsstandarden i de fattiga länderna skjuta i höjden.

Ett annat sätt att fatta detta är att börja med att fokusera på lönerna.

Lönerna i de flesta av Tredje världens länder är mindre än en tiondel av de som idag råder i de rika industriländerna. Om bara ekonomierna i Tredje världen vore investeringsvänliga, t.ex. om bara de hade ett tryggt skydd för investerarnas rätt till sin egendom, skulle de rika ländernas företag tjäna stora pengar genom att flytta tillverkning från höglöneländerna i väst till låglöneländerna i Tredje världen. Att t.ex. producera en TV-apparat i Bangladesh eller Mexiko - där lönerna bara är en bråkdel av de i Japan - skulle givetvis vara jättelönsamt för exempelvis Hitachi. Och om många sådana västerländska företag som Hitachi investerade i länder som Bangladesh eller Mexiko skulle den åtföljande efterfrågan på arbetskraft dra upp lönerna i de länderna. Bangladesh´ och Mexikos reallöner och levnadsstandard skulle höjas väsentligt.

Men huvuddelen av ”jobbet” att öka produktionen i Tredje världen skulle få göras av de fattiga själva - inte av de västerländska investerarna. De allra flesta fattiga människor innehar ju en desperat vilja att ta sig ur fattigdomen. Människorna i Tredje världen skulle därför jobba mycket hårdare än arbetarna i väst gör idag - och de skulle spara en mycket större del av sin åtföljande lön än vad arbetarna gör i de rika länderna. Så de fattiga länderna skulle släppa loss en störtflod av inhemskt arbete och sparande - om bara de införde mera politisk och ekonomisk frihet. Med en explosiv ekonomisk tillväxt som logisk följd!

Kapitalismen uträttade under i västländerna under 1800-talet - det sekel då västländerna nästan var kapitalistiska. Kapitalismen skulle kunna uträtta lika stora under i Tredje världen under 2100-talet -om bara den fick en chans. Så den där u-hjälpen behövs inte för att råda bot på fattigdomen i Tredje världen.

Kapitalismen skulle kunna göra jobbet mycket bättre!