Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Monday, August 31, 2009

De avskyvärda lobotomierna

Under 1940-talet, 1950-talet och det tidiga 1960-talet utsattes tiotusentals människor i västländerna för en kirurgisk procedur som kallades för ”lobotomi”. Denna procedur bestod väsentligen av att kirurgen använde en kniv eller en metalltråd för att kapa ett stort antal nervbanor i den främre delen av hjärnan på offret. Proceduren praktiserades av en stor andel av medlemmarna av psykiaterkåren. Det hette att det var meningen att proceduren skulle bota eller lindra allvarliga känslomässiga störningar hos psykpatienter.

Proceduren uppfanns av en portugesisk psykiatriker vid namn Egas Moniz under 1930-talet. Moniz experimenterade ursprungligen på schimpanser. Han observerade att två av sina chimpanser, Lucy och Becky, blev markant lugnare efter det att han hade kapat några nervbanor i den främre delen av deras hjärnor. Moniz drog hastigt slutsatsen att människor skulle bli hjälpta av detta ingrepp också. Moniz började därför operera på människor.

Men chefen för sjukhuset som ”levererade” patienter till Moniz för honom att operera på utvecklade en skeptisk inställning. För att erhålla flera patienter, började förringa Moniz de negativa inslagen i resultaten av de första lobotomierna och påskinade att hans nya metod var en stor succé - och att den snart skulle bli allmänt accepterad av den psykiatriska yrkeskåren. (Tyvärr visade sig det där senare stämma med utvecklingen.)

Resultaten av lobotomierna som begicks på människor var ytterst blandade. Patienternas ångest lindrades ibland. Men många patienter utvecklade grava känslomässiga störningar istället. Och ett signifikant antal av patienterna dog som en direkt följd av operationen! T.ex. drabbades patienterna ofta av allvarliga blödningar i hjärnan - inte sällan med dödlig utgång. Dödligheten hos patienterna varierade från sjukhus till sjukhus. Från några få procent vid en del sjukhus ända upp till 18 procent vid andra. En del av offren för lobotomierna kunde leva normala liv efteråt. Medan andra blev nästan som grönsaker. Och, som sagt, en del av offren avled.

Lobotomierna upphörde inte förrän en bit in på 1960-talet - då de ersattes av nya, effektiva läkemedel.

Men trots de mycket blandade resultaten välkomnade psykiatrikerna till synes denna procedur med entusiasm. Snart lobotomiserades tusentals människor årligen över hela världen. Detta trots att psykiatrikerna verkade okunniga om vad de långsiktiga effekterna av proceduren skulle visa sig vara. Och trots att majoriteten av patienterna själva absolut inte ville bli lobotomerade.

Lobotomierna fortsatte tills det tidiga 1960-talet då, som sagt, nya effektiva läkemedel ersatte dem - och lobotomierna sedan fick ett skamfilat rykte.

Idag använder textböcker den kirurgiska proceduren lobotomi som ett konkret exempel på ”dålig vetenskap”.

Motivet för det utbredda bruket av proceduren lobotomi var i stor utsträckning ren desperation. Under 1940-talet var psykvården i ett kristillstånd. Det fanns inga effektiva behandlingar för psykoser. Mentalsjukhusen var överfulla. Och världens offentliga sektorer hade stora svårigheter med att med skattemedlen finansiera psykvården. Så i viss utsträckning var det en förståelig tragedi.

Men jag måste undra hur det kunde komma sig att väldigt många psykiatriker kunde nedlåta sig till att ta i bruk en procedur som ofta skadade, och inte så sällan även dödade, patienten. De genomförde ju alla de där lobotomierna på grundval av ett ytterst ringa empiriskt underlag. Hade alla dessa psykiatriker aldrig hört talas om den hippokratiska eden?

Jo, det hade de säkert. Det var nog inte psykiatrikernas eget fel att så många lobotomier begicks.

Lobotomiernas historia utgör ett oerhört starkt argument mot socialistisk sjukvård!

Det kan nämligen inte rimligen ha varit så att många, många tusentals psykiatriker på 1940-talet och 1950-talet kunde ha varit så pass onda - eller alternativt så pass gravt inkompetenta - att de genomförde lobotomierna  helt frivilligt. Den enda rimliga förklaringen till katastrofen ("katastrofen" för patienterna d.v.s.) måste ha varit att psykiatrikerna var illa tvungna till att genomföra så många lobotomier som möjligt mot sitt bättre vetande!

Kom ihåg att mentalsjukvården över hela världen i huvudsak var finansierad av världens stater och/eller kommuner, med skattemedel, redan på den tiden då lobotomierna bredde ut sig.

Och på 1930-talet utgjordes ungefär 25% av samtliga patienter inom sjukvården (Inte bara inom psykvården - utan inom hela sjukvården!) av psykotiker. Det fanns på den tiden ingen fungerande behandling som kunde bota psykotiker. Så den stackare som utvecklade en psykos i sin ungdom fick som regel spendera resten av sitt liv på ett mentalsjukhus. Så på 1930-talet satt många, många tusentals psykotiker på mentalsjukhusen och vegeterade. De kostade myndigheterna många miljarder kronor varje år i skattepengar!

Och myndigheterna hade väl inte så gott om skattepengar? Så politikerna och byråkraterna som var ansvariga för finansieringen av mentalsjukvården måste ha känt ett trängande behov av att spara pengar på den där penningslukande mentalsjukvården!

När Egas Moniz kom dragandes med sin lobotomi-procedur måste den ha framstått som en regelrätt manna från himlen! Proceduren verkade nämligen bota psykotikerna - så att dessa äntligen kunde skrivas ut från sjukhusen och därmed upphöra med att "belasta det allmänna". Och proceduren kostade inte mycket! Att bara skära i människors hjärnor kostade ju nästintill inga skattepengar alls!

Slutsatsen måste bli att logiken talar för att politikerna och byråkraterna som ansvarade för mentalsjukvårdens finansiering med skatter önskade att så många lobotomier som bara möjligt skulle genomföras. För att spara skattepengar! Och de hade stora möjligheter att sätta press på psykiatrikerna på mentalsjukhusen så att dessa ställde upp på det hela. Psykiatrikerna på mentalsjukhusen erhöll ju sina löner från myndigheterna - så de var beroende för sitt levebröd på politikerna och byråkraterna som rattade mentalsjukhusen. En psykiatriker som lyssnade på sitt samvete och som därför vägrade att utföra några lobotomier - han skulle så småningom ha kunnat funnit sig på gatan, utan försörjning!

Så vågen av lobotomier som gick över världen under 1940-talet och 1950-talet berodde nog på politiska beslut - inte på medicinska dito. Vi ska nog inte skylla lobotomierna på psykiatrikerna.

Vi ska skylla skandalen på systemet - nämligen på systemet med socialism inom mentalsjukvården!

Såväl produktionen som finansieringen av sjukvården bör privatiseras - både av principskäl och för patienternas bästas skull!

Kapitalismen smäller högst!

No comments:

Post a Comment