Varje anständig människa är självisk

Varje anständig människa är självisk. Låt mig illustrera detta med ett par exempel.

Kalle stiger upp klockan 5:00 på morgonen. Han väcker sin hustru, som han älskar. De äter frukost tillsammans. Kalle njuter av denna lugna stund. Kärleken han känner till sin hustru är härlig. För att försäkra sig om att hon skall fortsätta att älska honom tillbaka, är han alltid ärlig mot henne. Han vet att han skulle förstöra sitt eget liv, om han ljög för henne, och om hon därför lämnade honom. Kl. 6:00 tar Kalle tunnelbanan till jobbet. Han är noga med att betala. Han vet att han skulle motverka sina egna intressen om han plankade. Även om han inte åkte fast, skulle han ju motverka Connex´ möjligheter att driva tunnelbanan på ett bra sätt åt honom, om han snuvade dem på betalningen.

Kl. 7:00 börjar Kalle jobba. Han är noga med kvalitén på det han tillverkar, och han ligger i hela arbetsdagen. Han vill att hans arbetsköpare skall vara nöjd med honom, så att han får behålla sitt jobb, och så att han dessutom får chanser att avancera. Under arbetsdagen är Kalle artig mot sina arbetskamrater. Han vistas på arbetsplatsen 40 timmar i veckan, så det ligger i hans intresse att stämningen på arbetsplatsen förblir god. Det skulle ju inte vara trevligt att vistas på en arbetsplats där alla baktalade varandra, förolämpade varandra o.s.v.

När han åker hem kl. 16:00 trivs Kalle med sig själv. Han vet att han har gjort ett bra jobb under dagen, så han upplever en angenäm känsla av stolthet. Han bara går förbi baren på vägen hem, utan en tanke på att kliva in. Han vill inte slösa bort sina pengar på sprit. Han har viktigare saker att använda sina pengar till. Han sparar 20% av sin nettolön varje månad, därför att han vill bygga upp ett kapital, så att han ska kunna köpa ett eget hus. Han vill ha en villa i ett trevligt grönområde. Han tycker att det skulle vara den idealiska uppväxtmiljön för barnen som han planerar att skaffa sig med sin hustru så småningom.

När han nästan är hemma får han syn på en buse som håller på att rycka en väska från en gammal dam. Kalle ryter och börjar springa mot busen. Busen springer iväg, när han ser att han har blivit uppmärksammad. Den gamla damen tackar Kalle. Kalle förklarar för henne att han gjorde det därför att det ligger i alla skötsamma medborgares intresse att hålla efter busarna i samhället. Om brottslingarna fick komma undan med att viktimisera folk, kunde det ju nästa gång bli han själv eller hans hustru som blev bestulen. Kalle ringer förstås polisen med sin mobiltelefon, så att de kan ta fast busen. Kalle kommer hem sent, p.g.a. incidenten med väskryckningen. Han får ju ägna en del tid åt att beskriva för polisen hur busen såg ut, och andra detaljer om brottet. Hans hustru litar utan vidare på honom när han berättar om varför han är sen. Hon vet av erfarenhet att Kalle inte ljuger för henne.

Kalle njuter av middagen som hans hustru lagar åt honom. Hon är alltid noga med att laga god mat åt honom, eftersom han behandlar henne så väl. Efter middagen sätter sig Kalle, mätt och belåten, vid sin dator, och sätter igång med kvällens språkstudier. Kalle tar en kurs via Internet, för att lära sig att tala och skriva flytande engelska. Han räknar med att han ska kunna skaffa sig ett bättre jobb om han lär sig engelska. Kl. 21:00 blir han klar med studierna. Han och hans fru lägger sig, så att de ska orka stiga upp i tid morgonen därpå. Kalle avslutar ännu en trivsam dag med en skön kärleksstund tillsammans med hustrun, och somnar utan problem. Livet är härligt.

Pelle vaknar kl. 10:00 på morgonen samma dag i samma kvarter. Han stönar, eftersom baksmällan är outhärdlig. Hans hustru slänger några ägg i stekpannan åt honom. De blir vidbrända, eftersom hon inte bryr sig. Tja, vilken kvinna skulle kunna känna kärlek till en sådan parasit som Pelle? Pelle grimaserar medan han tvingar sig att svälja eländet. ”Skall du köpa den där nya plattskärms TV:n idag, som du lovade göra?” - fräser hustrun åt Pelle. ”Javisst, Tuttan, javisst!” – ljuger han hastigt. Han kommer nu ihåg att han igår kväll visst spelade bort pengarna som skulle ha gått till TV-köpet på kasinot. Han börjar oroa sig för hur han snabbt skall kunna skaffa pengar till TV:n, eller alternativt hitta en bortförklaring som hustrun kommer att acceptera. ”Livet är ett elände!” – tänker han till sig själv, medan han motvilligt börjar anstränga sina grå celler för att hitta en väg ut ur den här senaste krisen. Hans hustru nickar med huvudet när han säger att han visst ska köpa plattskärms TV:n och säger med en sarkastisk röst – ”Jaja,  det ska du säkert, säkert!”. Hon tror inte ett dugg på Pelle. Hon vet vilken sorts man han är. ”Varför gifte jag mig med honom?” – tänker hon till sig själv.

Efter frukosten tar Pelle en näve tabletter. Han vill så gärna må bra. Men tabletterna hjälper inte. Kl. 12:00 går han ut. Han säger till sin hustru att han nu skall köpa den där plattskärms TV:n. ”Du ska bli så glad när du ser den fina TV:n, Tuttan” – försäkrar han henne. Hustrun grymtar bara. Men hon är glad för att hon i alla fall blir av med honom några timmar. Tillvaron känns mera uthärdlig när han inte är i närheten. Pelle går ner till baren. Han spenderar sina sista slantar på några groggar. Medan han sitter och super går han igenom alla knep han känner till för att skaffa 10.000 kronor. Det är vad han behöver för att kunna betala priset för en plattskärms TV. Hästkapplöpningsbanan är öppen. Men han har inga stålar att spela med. Och han vet att det är uteslutet att lånehajarna där skulle låna honom ännu mera pengar att spela med. Han är redan djupt skuldsatt. Han kanske kunde sälja lite knark till pundarna i parken? Men han har själv förbrukat allt av den där narkotikan som han köpte in för en vecka sedan. Han kanske skulle kunna råna en butik? Men han har inga skjutvapen. Han kanske snabbt skulle kunna göra en attrapp, och bluffa? Tankarna går vidare. ”Ojojoj! Varför spelade jag bort alla pengarna igår?” – frågar han sig själv. Men han vet egentligen svaret: "Därför att du är en sådan där människa som har vant sig vid att inte tänka." Kl. 16:00 är groggarna och de sista slantarna slut – och Pelle har fortfarande inte kommit på något sätt att skaffa 10.000 kronor.

Han ragglar hemåt. ”Vad skall jag kunna säga till kärringen?” – frågar han sig själv desperat. På vägen hem råkar han få syn på en gammal dam. En tanke slår honom. Kanske hon har stålar i den där handväskan? Om Pelle vore rationell, skulle han inse att chansen för att en dam skulle ha hela 10.000 kronor i kontanter i en handväska är försvinnande liten. Men tabletterna som han tog tidigare på dagen, kombinerat med groggarna, har förstört hans omdöme. Så Pelle handlar på stundens ingivelse och gör en ansats att rycka åt sig handväskan. Men någon ryter åt honom. Pelle vänder sig om och ser en man kommande springande i full fart. Pelle får panik och springer iväg. Han lyckas ta sig hem. Så snart han har kommit inför dörren fräser hans hustru åt honom – ”Var f-n är plattskärms TV:n? Och varför är du så andfådd?” Pelle gör som han är van vid och hittar snabbt på en lögn – ”Jo, Tuttan, du skulle inte tro vad jag har varit med om. Jag köpte faktiskt plattskärms TV:n. Du skulle ha sett den! Den var jättefin. Men när jag nästan var hem med den, bara några kvarter härifrån, dök ett gäng usla ynglingar upp och hotade mig med kniv. De tvingade mig att lämna ifrån mig plattskärms TV:n. Några av dem stack med TV:n, och resten började jaga mig. Det var nätt och jämt så att jag klarade mig undan oskadd. Jag är så ledsen, Tuttan! Tro mig.” ”Ditt arsel!” – skriker Pelles hustru. ”Du har säkert spelat bort våra pengar igen. Och du tror att jag är så korkad att jag ska gå på ännu en av dina genomskinliga lögner? Vad tar du mig för, ditt svin!?”

Pelle skriker – ”Du ska förfan inte tala sådär till mig!”. Hustrun skriker tillbaka. Det hela utvecklas till ett praktgräl. Plötsligen tappar Pelle besinningen. Stressen, kombinerat med tabletterna han har tagit under dagen, och groggarna han drack på baren, tar ut sin rätt. Pelle går in i en vägg, tar ett strupgrepp om sin hustru och stryper henne till döds. Strax därefter ringer det på dörren. ”Hallå! Det är polisen. Vi vill prata med dig angående ett försök till väskryckning.” – ropas det genom dörren. Pelle drabbas av panikångest. Han rusar fram och tillbaka genom lägenheten. Polisen öppnar dörren med vicevärdens huvudnyckel. De ser Pelles hustru liggande livlös på golvet. De griper Pelle.

Vilken av de två människorna vars liv vi fick en inblick i ovan är självisk? Kalle eller Pelle? Pelle ”tänkte bara på sig själv”. Fast han tänkte inte mycket. Han gjorde det som passade honom, det som han kände för att göra. Och han visade ingen hänsyn till andra människor. Var han självisk?

Tänk efter. En självisk människa är en som gör det som ligger i hennes intresse. Kan någon ärlig människa förneka att Kalles liv var ett på alla sätt ett bra och lyckligt liv, och att Kalle därför gjorde det som låg i hans intresse? Kan någon ärlig människa förneka att Pelles liv var ett fullständigt misslyckande, och att Pelle därför inte gjorde det som låg i hans intresse? Kan någon ärlig människa då förneka att det var Kalle som var självisk, och att det istället därför var Pelle som var osjälvisk? I ordets rätta bemärkelse?

Låt oss titta på saken på ett ”teoretiskt” sätt också.

Människor måste förvärva värden, som mat, kläder, bostäder, mediciner o.s.v. för att överleva. Dessa värden växer inte på träd ute i naturen. Människor måste producera dessa värden. Så det ligger i varje människas intresse att vara produktiv.

Människor måste vara ärliga, för att överleva. Därför att de fakta som är, bara är. Oavsett hur mycket en människa låtsar att de inte är det. Verklighetens fakta ”anpassar sig” inte efter människors önsketänkningar och lögner. Så det ligger i varje människas intresse att vara ärlig.

Men kan inte en människa klara sig genom att leva som en hycklare? Kan hon inte låta andra människor praktisera dygderna att vara produktiva och ärliga, medan hon själv stjäler och ljuger? Kan det inte vara själviskt att stjäla och ljuga?

För att svara på denna frågan måste vi börja med att titta på verkligheten. Hur brukar det gå för de människor som stjäler och ljuger för att överleva? D.v.s. hur går det för brottslingar och diktatorer? Brottslingar lever eländiga liv. De flesta åker fast och straffas. Och även de brottslingar som lyckas ”komma undan” lever eländiga liv. De är ständigt på flykt undan polisen. De är ständigt rädda för att någon kumpan skall förråda dem, genom att ange dem till polisen, eller genom att röva bytet från dem.

Och diktatorer? Deras liv avslutas ofta med en våldsam död. Och medan de lever befinner de sig i ett tillstånd av terror. Deras brutala förtryck har som följd att de får så många fiender att de måste ständigt vara rädda för attentat. Och de är ständigt rädda för att någon underhuggare skall mörda dem, för att själv kunna ta makten. Och de är givetvis rädda för de politiska makthavarna i grannländerna. Hitler t.ex. var livrädd för Stalin - och Stalin i sin tur var livrädd för Hitler. Och ett starkt argument för att brottslingar och diktatorer är olyckliga människor är arten av deras ”njutningar”. De allra flesta av dem roar sig endast med fysiska retningar, som dryckeslag, narkotika, maniskt spelande, animalisk sex med horor o.s.v. Dessa depraverade ”njutningar” är, för brottslingarna och diktatorerna, bara flyktmedel från ett outhärdligt inre tillstånd.

Och logiken bekräftar att brottslingar och diktatorer bara måste misslyckas med att uppnå lycka. De befinner sig nämligen i ett regelrätt krig mot verkligheten. De lever på ett sätt, men de är beroende av att nästan alla övriga människor, d.v.s. deras medmänniskor ska leva på motsatta sätt. De rövar själva - men de är beroende av att nästan alla andra människor producerar. De förfalskar själva verkligheten - men de är beroende av att nästan alla andra människor förblir ärliga.

Ta produktionen som konkret exempel. Parasiterna är beroende av att majoriteten av de övriga människorna fortsätter att producera - trots att parasiterna själva rövar resultatet av produktionen ifrån dem. Men det säger sig självt att ju mera framgång parasiterna når med att röva, desto mindre benägna kommer deras offer att bli att fortsätta att producera. Ju mera som parasiterna rövar, desto mera sannolikt blir det att deras offer skall upphöra att vilja, eller ens kunna, fortsätta att producera. Och när offren slutar producera - då går parasiterna under. Ta maten, som parasiterna behöver för att överleva, som exempel. Om samtliga bönder och livsmedelsarbetare i ett samhälle slutade producera mat en vacker dag, därför att röveriet gjorde att de inte ville eller kunde fortsätta – hur många dagar skulle det ta innan samtliga brottslingar och diktatorer i samhället hade svultit ihjäl? Inte många dagar. Även om det fanns stora lager livsmedel i ett industrisamhälle, skulle det inte ta många dagar för lagret att ruttna. Och det skulle inte hjälpa hur väldiga mängder mat det ens fanns i fryshusen. När producenterna slutade producera elektricitet skulle maten i fryshusen snabbt tina och ruttna ändå.

Visst kan man argumentera att parasitismen skulle ”fungera” - om ”bara” parasiten skulle klara av att förmå majoriteten av de övriga människorna att fortsätta att producera. Men hur skulle han kunna göra det? Genom att hota dem med våld? Då skulle ju alla de goda människorna bli till parasitens fiender. Det vore väl inte speciellt praktiskt att göra alla goda människor till ens fiender? Skulle då parasiten kunna lura de goda människorna till att försörja honom? Genom att ljuga för dem - genom att utsätta dem för bedrägeri? Det skulle bara fungera tills dess att de upptäckte att han ljög. Och då skulle de vilja hämnas mot honom - eller hur? Det låter inte speciellt praktiskt. Det ligger faktiskt till så att samtliga tyrannier och imperier, som rattades av parasiter, har så småningom kollapsat och gått under. Parasitism straffar sig sålunda.

Men i årtusenden har parasiter härjat - ända tills de har gått under. Det är ett historiskt faktum. Tänk på alla årtusenden som kungar och kejsare lyckades utplundra sina undersåtar, och stundtals även sina grannriken. Det finns en orsak till detta. Det är att mänskligheten fortfarande inte har upptäckt en särdeles lömsk lögn som parasiterna har kört med i årtusenden. Den lögnen är moralläran altruismen. Enligt altruismen har den som producerar ett värde av något slag en moralisk skyldighet att dela med sig det värdet till någon som inte har producerat det. Denna någon sägs vara ”de fattiga”, ”proletariatet”, ”de fromma”, ”folket”, ”de svaga”, ”nationen”, o.s.v. Men alla variationer på altruismen har gemensamt att de meddelar producenten att hon inte har någon rätt till det hon har producerat om bara någon annan råkar behöva det. Därmed avväpnar altruismen producenten.

Så länge som det finns någon, vem det än må vara, som behöver producentens värden, måste hon avhända sig det. Och det kommer ju alltid att finnas någon någonstans på jorden som behöver producentens värden. Det kommer alltid att finnas någon som inte har allt av det som kan anses vara ”behövligt”. Hur mycket mat ”behöver” en människa? 4.000 kalorier om dagen? 3.500 kalorier om dagen? 3.000 kalorier om dagen ? Behöver hon kött? Eller räcker det med litet kyckling? Eller räcker det med lite sojaprotein och spannmål? Behöver hon smör? Eller räcker det med några skedar om dagen rapsolja? Behöver hon färska grönsaker? Eller räcker det med grönsakskonserver? Behöver hon socker? Kaffe? Kryddor? O.s.v. Du ser - det går inte att fastställa en entydig definition på vad människor ”behöver”.

Således – så länge som människor accepterar den altruistiska moralläran kommer ingen människa att ha en rätt till någonting. Vadsomhelst kan i princip tas ifrån henne. Se på historien. Hela riken har utplundrats av kungar, kommissarier och präster i de samhällen där sådana irrläror som kristendom, kommunismen och andra varianter av religion och kollektivism har härskat. Alla varianter av religion och kollektivism, utan undantag, har byggt på den altruistiska moralläran. Altruismen är boven bakom utplundringen och parasitismen.

Detta ligger i altruismens natur. Närhelst en människa ska ge sina värden till en annan, som inte har förtjänat det – måste det, logiskt sett, finnas en annan människa som tar emot detta oförtjänta. Så den falska bilden av egoismen – den att en egoist är någon som roffar åt sig det oförtjänta – är i själva verket en bild av den som på kort sikt avses tjäna på altruismen! Ironi!

Människor går på altruismen därför att de har itutats den falska föreställningen att den grundläggande frågan är – skall jag offra mig själv för andra eller skall jag offra andra människor åt mig själv? De flesta människor är för stolta för att offra andra människor åt sig själva, som en simpel brottsling - så de går motvilligt med på att offra sig själva åt andra. Men den grundläggande frågan är i själva verket – skall några människor offra sig överhuvudtaget eller skall varje människa istället leva för sin egen skull?

Ett annat sätt att uttrycka detta är denna. Är den grundläggande frågan när det handlar om sex: "Skall jag vara en masochist, och plågas av min partner?" eller "Skall jag vara en sadist, som plågar henne?" Svaret är förstås: Varkendera. Den grundläggande frågan inom sex är givetvis istället: "Skall båda parter i ett sexuellt förhållande njuta av det själva samtidigt?"

Observera att det är de allra värsta rövarna och parasiterna som använder sig av altruismen för att lura sina offer. Vanliga brottslingar predikar inte altruismen. De bara roffar åt sig och sticker. Det är kungarna, kejsarna, påvarna, kommissarierna, prästerna, byråkraterna o.s.v. som har använt sig av altruismen. De har utgjort mera långsiktiga och storskaliga rövare och parasiter än de vanliga brottslingarna någonsin har gjort. Storskaligt och långvarigt röveri och parasitism kan inte bestå utan altruismen. Altruismen är den lögn som rövare och parasiter behöver för att klara sig längre än nästa ögonblick.

Observera konsekvenserna av motsatt moralläras inflytande. Under 1700-talet började altruismens grepp om människorna i västvärlden att försvagas. Västerländska intellektuella började förespråka den egoistiska principen att varje individ har en rätt att lita till sitt eget omdöme och leva för sin egen skull. Den moderna politiska friheten, och den tidigare oanade välståndsökningen som industrirevolutionen förde med sig, blev följderna av denna filosofiska revolution.

Den moderna världen hade inte uppstått om inte altruismens grepp om människornas sinnen hade försvagats. Detta enkla faktum utgör ett historiskt belägg för att egennyttan, d.v.s. egoismen, är livets moral - och för att altruismen tvärtom är dödens moral.

En anständig människa är en självisk människa.

Hon arbetar istället för att stjäla eller tigga, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när hon inte svälter, och inte heller befinner sig på flykt undan lagen?

Hon talar sanning istället för att ljuga, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl lättare när människor vet att de kan lita på henne?

Hon är rättvis, hon belönar goda människor och skyr eller bekämpar onda människor, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när det är de onda människorna, och inte de goda, som har anledning att vara rädda för henne?

Hon skaffar sig vänner, och någon att älska, för att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när man har sociala relationer, och inte lever som en eremit?

Hon kämpar för storartade ideal, som frihet och fred, därför att det ligger i hennes intresse att påverka utvecklingen av världen i stort. Hon lever ju i världen, så hur det går för världen i stort har väl bäring på hennes egna intressen?

En självisk människa är anständig även på små sätt. Hon är artig t.ex., därför att det ligger i hennes intresse att ha smidiga och vänliga relationer med sina medmänniskor. Livet är väl bättre när man lever det på ett civiliserat sätt, istället för att leva som en grottmänniska?

Så gå inte på den där genomfalska propaganda! Den som förkunnar att en egoist är en människa som trampar över lik för att skaffa sig vadhelst hon råkar vilja ha för stunden. Det där är bara en nidbild av egoismen. Den som har spridits av de verkliga skurkarna, altruisterna - i syfte att lura dödens moral på sina offer.